PROVOKATIONEN - del sex

Minnen från ett immunförsvar: bakgrunden

Det är inte så sällan man får läsa om kosttillskott och annat, som ska ge oss ”starkare immunförsvar”. Jag blir alltid lika häpen. Varenda en av oss som är vid tillräckligt mycket liv för att ta del av budskapet, har ju bevisligen ett immunförsvar, som burit oss hela vägen fram till ögonblicket då vi läser det och som dessutom är alldeles tillräckligt starkt för att slå ihjäl oss, om det kommer på den tanken. Jag har till exempel genom åren sett mig själv som en rätt frisk och arbetsför människa. De flesta som har känt mig på jobb och privat skulle nog hålla med. Det hindrar inte, att de skulle ha tyckt något helt annat, om de hade hittat mig på ett badrumsgolv i Köping en eftermiddag för tjugofem år sedan – i en pöl av kallsvett med intensiva kräkningar, handflator och fotsulor som sammanhängande nässelfeberutslag, tryck över bröstet och ljudet av ringande kyrkklockor i öronen.

Jag kommer ihåg vad jag tänkte den gången. Att det var en löjlig sak att dö för: två vanliga penicillintabletter.

Det var inte mitt livs första penicillinkontakt, även om det av lätt insedda skäl blev den sista. Det finns inga allergiker bakåt i min släkt och inga allergiska reaktioner hos mig tidigare. Inte hade jag behövt penicillin särskilt många gånger och aldrig tidigare hade jag reagerat på något sätt. Men någonstans längs vägen hade mitt immunförsvar kommit fram till att penicillin är så illa att det skall bekämpas till varje pris, om så priset är att slagfältet – alltså jag – går åt pipan på kuppen.

Så hur gick det?

Jo tack.Den sjuka personen på badrumsgolvet gick nästa dag till jobbet i vanligt skick och sedan skötte mitt immunförsvar sitt uppdrag utan större åthävor i en herrans massa år. Tills det en dag lugnt och stilla började montera ner min sköldkörtel.

Jag hade kunnat lämna jordelivet på det där badrumsgolvet. För hundra år sedan hade en icke-fungerande sköldkörtel betytt en säker, om än långsam, död. Så är jag en farligt immunförsvarssjuk eller en rätt frisk person?

Svar: ja och ja. För det mesta det ena – någon gång det andra. Eller så här: jag är ett ganska vanligt exempel på vad det kostar på individnivå att människor som grupp, som art, har ett immunförsvar. Vi håller oss allihopa med denna enorma självstyrande armé av patrullerande, spejande, ammunitionstillverkande, kommunicerande attackberedda enheter, där somliga är utrustade för närstrid och andra samlar på minnena av tidigare strider. Inte för att vi allihopa alltid skall vara friska – det har aldrig varit evolutionens mål. Utan för att tillräckligt många av oss skall leva länge nog i tillräckligt gott skick för att dra upp nästa generation.

Och ibland får den där armén fel för sig. Har man ett immunförsvar, så lever man varje ögonblick balanserande på en knivsegg: rätt och nödvändigt på ena sidan om eggen, fel och farligt på den andra. Har man inget immunförsvar, så lever man inte alls.

Vi backar ytterligare år tillbaka. Föreställ er en trång etta i ett gistet landshövdingehus i gamla Landala i Göteborg för sextiosju år sedan! I rummet finns en kvinna och ett halvårsgammalt spädbarn. Båda är allvarligt sjuka. Kvinnan har svår halsfluss och hög feber. Hon har konstiga utslag. Barnet har haft feber, men orkar inte längre kämpa utan håller på att gå ner i temp och bli illavarslande stillsamt. Pappan stoppar in barnet under pyjamasjackan för att hålla det varmt, medan han sammanbitet väntar. Det är mitt i natten. Stadsläkaren är på väg.

Stadsläkaren kommer – han åker bil! - och i doktorsväskan har han med sig en nymodighet, ett mödosamt tillverkat mirakel med några få år på nacken. Kvinnan och barnet får penicillin. I injektionsform. Massproducerade tabletter och lösningar ligger fortfarande några år framåt i tiden. Barnet tillfrisknar under dagarna som följer, men vad hände kvinnan? Angriparna, de betahemolytiska streptokockerna som hade invaderat hennes munhåla, dog. Det gjorde hon också – trettio år senare i en hjärtsjukdom orsakad av en immunförsvarsrektion på streptokocker.

Streptokocker innehåller ett protein, kallat M-protein, som råkar vara litet likt det protein, som finns i hjärtats muskler och bindväv och som heter myosin. Stort och litet m, om man säger så. Kvinnans immunförsvar nöjde sig inte med att tugga sönder och apportera undan de döda streptokockerna. Det bestämde sig för att göra jobbet ordentligt. Här skulle ingenting som smakade M-protein lämnas kvar! Ett uppretat imminförsvar skiljer inte alltid på stort och litet m och det tar inga fångar.Så i åratal angrep hennes immunförsvar omärkligt myosinet i hennes hjärtklaffar, tills en av dem var så igensatt och förändrad av ärrvävnad, att den inte längre fungerade. Hon dog i följderna av en felidentifiering från sitt immunförsvar, det som vi idag kallar för en autoimmun sjukdom.Sjukdomen var reumatisk feber. Kvinnan var min mamma. Barnet var jag.

Började vägen mot min timma på badrumsgolvet med en streptokockinfektion och en pencillinspruta fyrtio år tidigare? Är det möjligt att det inlärda minnet kan vara så långt?

Det är definitivt möjligt. Vaccinationerna för polio, hemofilus och mässling ges till barn före ett års ålder och skapar livslångt igenkännande och försvarsberedskap hos den patrullerande armén och dess minnesbank.

Är felidentifierade immunförsvarsmål ovanliga? Nej – idag är penicillinallergi, ett felsvar på behandling, en av de vanligaste allergierna. Och reumatisk feber, ett felsvar på streptokocker, är vanlig i alla delar av världen, där det fortfarande är 1950 och där man kan få gå länge med en ilsken halsfluss utan behandling. Bortemot en halv miljon människor råkar ut för reumatisk feber varje år och upp mot 60% av dem får sitt hjärta angripet.

Är autoimmun sköldkörtelsjukdom ovanlig? Nej. Det är den vanligaste invärtesmedicinska sjukdomen hos kvinnor. Flera procent av oss har det och antalet ökar med åldern. Det finns ett åttiotal autoimmina sjukdomar. De ger sig på mellan 5 och 9% av oss. Med tanke på att det ofta är allvarliga sjukdomar, så är det är märkligt många drabbade. Och de tycks dessutom bli fler.

Alltså: kan den självstyrande armén som vi bär omkring på fatta fel? Ja - och om man skall förvånas över något, så är det väl att det inte händer jämt.

Faktiskt tror jag, att det är så här. Varenda en av oss bär på ett immunförsvar vars uppdrag är genetiskt formulerat som ett antal order att attackera vissa molekylära strukturer. Generna formulerar sina angreppsorder lite annorlunda från en individ till en annan. Utan den individuella variationen i motståndskraft finns ingen överlevnad förgruppen. Om till exempel alla människor i en by hade ett vattentätt försvar mot streptokocker, men inget alls mot tuberkelbakterier, eller tvärtom, så hade det inte funnits några människor kvar i byn. Som det fungerar, dör bara vissa i streptokockinfektioner ( eller senare i reumatisk feber) och bara vissa i tuberkulos, så byn överlever. Det är evolutionens mål – byn, inte byinvånaren. Arten, inte den enskilde.

Så till er som till äventyrs har orkat läsa ända hit: vad tror ni man kan säga om mina förfäders gener? Det ser ju bra ut i stamtavlan för min del, blankt på allergifronten. Men någonstans ifrån kommer ändå den kombination av immunförsvarsgener, som orsakade min anafylaktiska chock. Så varför var inte mina anfäder pc-allergiker?

De fick aldrig chansen. Det fanns inget penicillin. Jag föddes i den första generationen som kunde bli penicillinallergiker. Man måste ha både generna för reaktion – de kan vara många - och en situation, som aktiverar dem. Och som också kan finnas i flera upplagor, precis som generna.

Men hänger en mammas förstörda hjärtklaff ihop med en dotters allergi och sköldkörtelsvikt? I så fall, vilka gener rör det sig om? Varför finns de överhuvudtaget?

Och vad har allt detta med hundar att göra?

Hund exponerad för stora mängder luftburna och markbundna sporer från ett antal arter av mossa, svampar och ormbunkar, många varianter av jordbakterier samt förvånansvärt mycket tarmbakterier från kor. Även kallad långpromenad i hage.

Bodil Carlsson