PROVOKATIONEN del 8)

Flytten

1815 svarade tuberkulos för vart fjärde dödsfall i England, hundra år senare för vart sjätte i Frankrike. Läser man dödsorsaksredovisningen för lilla Sverige från nittonhundratalets början, så ser dödsfallen i tuberkulos ut som en stor svart klump. 1917 dog 12 847 av ålderdom, men nästan lika många, runt 11 000, av tuberkulos. Så var det fram till år 1918, då en ny massdödare svepte in till en överlägsen förstaplats: spanska sjukan, på senare år identifierad som en fågelinfluensa med många döda i just de åldrar, som har det mest aktiva immunförsvaret. Deras virusförsvar reagerade så ursinningt på influensan att det ödelade sin egen lungvävnad och lämnade den öppen och inbjudande för invaderande bakterier. Det året dog 12 351 människor av ”ålder”, men 27 379 av influensa.

1919 år var tbc tillbaka på prispallen: ålderdom tog 12 627 liv, tbc 9 548, medan den ebbande fågelinfluensan klarade en tredjeplats med sina drygt 7 000. Difteri, inte utan anledning kallad ”stryparsjuka” i den gamla statistiken, svängde mellan 900 och drygt 2 000 döda per år. Lunginflammation mellan fem och sex tusen. Kikhostan höll sig på runt 600 döda barn. Paratyfus, orsakad av en salmonellaart med förkärlek för människotarm och förorenat vatten, mellan 200 och 500.

Så såg det ut bara några få människogenerationer tillbaka. Om man deltog i obduktioner av gamla i Sverige i början på 1980-talet, lärde man sig snart att de krasande vita lymfkörtlarna längs tarmkanalen var ett vanligt fynd: inkapslade tuberkelbakterier från ko. Fängslade men uthålliga fanns de kvar hos människor som drack mjölk innan pastöriseringen blev obligatorisk. Så sent som på trettiotalet var upp mot 40% av all brittisk nötboskap bärare av den bakterien, som specialiserar sig på kor, men förvisso inte har något emot människor, hundar, katter och andra djur heller. Grävlingsutrotning praktiserades i England in på 2000-talet i ett försök – ett inte särskilt lyckat försök – att slå ut en misstänkt källa till boskapstuberkulos. Därefter tycks man ha kommit fram till den mera moderna idén att försöka vaccinera sina kossor.

Visste ni förresten att veterinärstationerna i många europeiska länder från början kom till för att övervaka och bekämpa just tuberkulos hos boskap för att förhindra spridningen till människa?

Inte jag heller. Men så var det. Så såg vårt immunförsvars långa grundskola ut. 

Åsle Tå: en vacker plats att vandra igenom en sommardag 2016... men vad betydde det att bo där? Några av stugorna var i bruk en bra bit in på 1900-talet. Här samlade socknen ihop traktens fattigfolk.

Mongolerna packade ihop sina yurtor och marscherade söderut, långt från kylan och torkan på höglandsslätterna, och påbörjade något som skulle komma att sexdubbla frekvensen av en av deras HLA-varianter på tjugofem generationer. Ingen har studerat vad flytten gjorde med alla deras andra immungener, men det är nog oklokt att tro att de förblev oförändrade. Sjuhundra år senare har många tiotals miljoner människor i vår del av världen genomfört en annan, minst lika radikal, flytt. Den har tagits i flera steg – först från den fattiga landsbygdens trängsel av boskap, höns, grisar, människor och tuberkelbakterier till de fattiga städernas trängsel av stora familjer i enrummare, utedass, smutsiga dricksvattenbrunnar, kolrök och tuberkelbakterier. Överallt människor, som levde tätt, tätt inpå varandra i smågrupper och nästan lika tätt inpå ett antal djurslag. 

I det här utrymmet levde, om jag minns rätt, senast två föräldrar med åtta barn och en farmor. Det fanns en farstu: där hade kon sitt bås. Grisen bodde i skjulet bredvid. Om hund fanns, så sprang den emellan.

Sedan klev vi i nästa steg över till de moderna städernas centraluppvärmda, mekaniskt ventilerade, välstädade bostäder med rent vatten och egen toalett. Vi lever i små små familjer, men rör oss i stora stora grupper. Utan tuberkelbakterier, utan tarmparasiter, utan salmonella i brunnarna, och med vaccinationer; men den som tar ett tunnelbanetåg i rusningstid delar förmodligen sin inandade luftvolym med lika många andra människor som en lantis från förr träffade under sitt hela liv. Vi vadar inte omkring i djurspillning längre, sånt tycker vi är hur äckligt som helst. Vi samlar ordentligt upp vårt hundbajs i plastpåsar, för hur ohygieniskt är det inte att låta skiten ligga på marken där folk kan trampa i den? Men vi låter alla tiotusentals fulla hundbajspåsar brännas i värmekraftverken och återvända till oss i form av rökpartiklar.

Precis som mongolerna på tolvhundratalet tog vi tog hundarna med oss när vi flyttade in i moderniteten. Vår nya livsmiljö blev deras. Hur påverkas våra immunförsvar?

 Ännu en storfamiljsinteriör. Okänt invånarantal delade bädden, men man kan utgå ifrån att

sängkvalstren hade gott om mat.

Hos både människor och hundar ökar allergierna och hos oss – enligt en del uppgifter även hos hundarna - ökar också de autoimmuna sjukdomarna. Det här är något som man har kunnat se sedan mer än trettio år tillbaka. Man kan tänka sig, att en del av ökningen beror på att vi har blivit bättre på att ställa diagnoserna, och på att både drabbade människor och drabbade hundar numera kommer till vård, men de rapporter jag läser är ense om en sak: det rör sig om en verklig och betydande ökning. Någon rapport talar rentav om en ”epidemi” av allergier och autoimmunitet i de rika delarna av världen. Man kan också se, att ökningen av allergi och asthma inte är lika fördelad. Folk och hundar drabbas olika mycket, beroende på var de finns och hur de lever. Människor på lantbruk har mindre ofta allergiska besvär än andra.

Den iakttagelsen skapade det som har kommit att kallas ”hygienteorin”. I slarvig kortversion: allergierna breder ut sig, för att vårt immunförsvar har gått på långsemester. Vi har fått det för rent omkring oss.

Den litet längre versionen ser ut ungefär så här. Vi lämnade våra gamla följeslagare bakom oss. De stora sjukdomsframkallarna finns inte med i vår bostadsmiljö längre. Det gör inte heller mängder av ofarligare immunförsvarsstimulerare, som hud-, mun- och tarmbakterier från olika djurslag plus ett stort antal vanliga jordbakterier och en bunt tarmparasiter. I deras frånvaro dyker annat upp.

En av de prydligare stövera. Om man hade tagit bakterieprover från tallrikarna, golvspringorna och textilierna medan de var i bruk - vad hade man hittat?

Hygienteorin säger inte, att vi inte får dammsuga. Den säger, att så länge vi frotterade oss med de här varelserna, så ägnade sig vårt immunförsvar åt att hålla dem stången. De var huvudfienden. När de är borta, så letar immunförsvarets spejartrupper upp de mest likartade fiendekandidaterna och går loss på dem i stället. Tyvärr är fiendekandidaterna det vi äter, det vi andas in eller vi själva.

Kommer ni ihåg de enkla generna för cystisk fibros och Tay-Sachs? De beter sig likadant var de än befinner sig. Vad gör immunförsvarets gener? En grupp människor med sitt ursprung i en del av världen, där allergier och asthma är ovanliga, emigrerar till en annan del, där de är vanliga. Hos de nyinflyttades barn kommer allergier och asthma att öka. Generna är de samma hos föräldrar och barn, de förändras ju inte på en generation; men genernas effekter förändras med omgivningen.

Bodil Carlsson