VINDENS PORTAR

Ibland räcker språket inte till när något skall beskrivas. Då  lånar man tacksamt från ihågkomna poeter, som visste vad de talade om och gjorde det i få ord. De gamla beduinerna avlade fram de snabbaste, uthålligaste, vackraste  hästar som världen hade sett. De älskade sina hästar. De älskade att se dem i rörelse. De sa om en riktigt bra häst: "Ett hjärta som slukar vinden!"
Men alla hjärtan äter vinden.
Rent bokstavligt: varje hjärta i varje kropp som rör sig slukar vinden. Var gång vi tar ett andetag, skapar vi ett undertryck som drar  en vind av syre rakt ner i lungorna. Titta på er hund nästa gång den far upp och kastar sig fram med munnen halvöppen i ett första djupt andetag!

Visst kan ni se det - hjärtat som slukar vinden?

Här ser ni ett schäferhuvud i genomskärning. Framställt via CT visar bilden en hund som visserligen sover - den måste ligga stilla för att det skall bli någon bild - men inte är djupare sövd än att den andas själv.  Allt det svarta på bilden är luft. Resten är schäfer: vit benvävnad, gråa mjukdelar. Ser ni hur lätt och luftfyllt ansiktets skelett  egentligen är?
Ser ni de långsträckta flödesvägarna?
Jag tittar och vill ta av mig min hatt för konstruktionen. Och tack, ni som gjorde arbetet, för att ni låter oss få se!
Detta är vindens portar.

Så ser vår gamle schäferkompis ut inuti, när han tar sats för ett språng fram över lingontuvor och granris för att komma i kapp collietiken. Så ser hon också ut. Så ser powderpufftiken ut. Var och en av samma modell och samma proportioner mellan skalle och nos, det är bara storleken som diffar. Så ser de springande djuren ut.
Men så ser inte alla hundar ut.

Detta är en mops i samma genomskärning. Levande, sovande hund - med ett litet metallrör som håller upp överkäken. Vart tog näshålan vägen? Var är den fria öppningen från näshålan till svalget?
Det är väldigt mycket mops och lite luft här. Tänk bort metallröret och låt käken falla ihop och sluta sig. Vad blir det för andningsvägar kvar då?
Varför är det en massa bråte i portgången mellan näshålan och svalget?

Bodil Carlsson


Illutrationer här och i kommande inlägg från T.H. Oechtering et al, Computed tomographic imaging of the nose in brachycephalic dog breeds, Tierärtzliche Praxis Kleintiere 3/2007.

I VÄNTAN PÅ TILLSTÅND: SNITTET FÖR RASEN

 Folk i farten  har sällan tid att läsa igenom långa texter. Vill man nå fram, skall texten vara kort och illustrationerna slagkraftiga. Därför blir det sista inlägget i serien om extrema trubbnosar en sammanslagning. De som redovisats hittills -  studien som gjordes i Cambridge av andningsfunktion och den som gjordes i USA på blodgaser - gav en bild av hur extremt trubbnosiga hundar kan leva.
Jag väntar på klartecken för att låna illustrationer till ett inlägg om hur och vid vilken ålder de dör. Men här har ni i väntan på den en rapport om hur de föds. Fettningen och översättningen av den sista meningen är min.

• 
  

J Small Anim Pract. 2010 Feb;51(2):113-8. doi: 10.1111/j.1748-5827.2009.00902.x.

Proportion of litters of purebred dogs born by caesarean section.

Evans KM¹, Adams VJ.

Author information

Abstract

OBJECTIVES:

To describe the frequency of caesarean sections in a large sample of pedigree dogs in the UK.

METHODS:

Data on the numbers of litters born in the previous 10 years were available from a cross-sectional study of dogs belonging to breed club members (2004 Kennel Club/BSAVA Scientific Committee Purebred Dog Health Survey). In this survey 151 breeds were represented with data for households that had reported on at least 10 litters (range 10-14,15): this represented 13,141 bitches which had whelped 22,005 litters. The frequency of caesarean sections was estimated as the percentage of litters that were reported to be born by caesarean section (caesarean rates) and are reported by breed. The dogs were categorised into brachycephalic, mesocephalic and dolicocephalic breeds.

RESULTS:

The 10 breeds with the highest caesarean rates were the Boston terrier, bulldog, French bulldog, mastiff, Scottish terrier, miniature bull terrier, German wirehaired pointer, Clumber spaniel, Pekingese and Dandie Dinmont terrier. In the Boston terrier, bulldog and French bulldog, the rate was > 80%.

Vanligheten var över 80%.

 Texten som kommer är ett referat av en veterinärmedicinsk rapport om dödsorsaker och ålder vid dödsfall hos ett antal extrema trubbnosar. Den publicerades sommaren 2015, men jag har inte sett den kommenterad av någon av de berörda rasklubbarna. Illustrationerna kommer från en annan veterinärmedicinsk rapport. Den har funnits tillgänglig på nätet i åtta år. Jag hittar inga synpunkter på den heller hos de berörda rasklubbarna.
Jag vill redan nu tala om, att en del av er kommer att ta illa vid sig av illustrationerna. Jag gjorde det. Jag hade  inte föreställt mig att en hund kunde ha så litet av sin arts normala andningsvägar i behåll.
Och jag hade verkligen inte kunnat tänka mig att någon vill att det ska fortsätta så. Överhuvudtaget måste jag säga, att för min del har upptäcktsfärden genom de extremtrubbnosade hundarnas tillvaro har varit sådan  att jag gång på gång tänker: "Det här kan inte vara sant!"

Men jag har en fråga till er läsare.
Hur länge har det varit möjligt att avla fram hundraser med så stora huvuden, så trånga bäcken och så nedsatt syresättning i blodet att normalförlossning är en ren chansning?
Mitt svar: precis lika länge som det har varit möjligt att betala för kejsarsnitten och ändå kunna sälja valparna med vinst.
Vilket är ert svar?

Bodil Carlsson

NORMALT FÖR ARTEN

Här har ni dagens skogsluffargäng. För ett ögonblick sitter de stilla.
Annars gick det emellanåt rätt fort för alla tre, bortsett från att Lilla Grå  inte hann in i  den här bilden. Hon kom från vänster i hög hastighet för att genskjuta collien, fast ur fel vinkel för kameran. På de andra fotona var hon bara ett grått sudd över tuvorna.

Collien som skrattar medan hon springer är min. Hon väger lite drygt tjugo kilo. Vilka är de två andra? En av dem väger knappt sex  och är vid två års ålder för första gången ute på regelbundna svängar i skogen. Nu efter sju veckor kommer hon nästan ikapp den jämngamla, motionsvana collien. Hon har t o m luft över för ett ihållande gällt skall medan hon springer!  En väger 34 kg och är på väg att fylla elva. I juni hade han av ren fysisk oträning svårt att gå på ojämnt underlag. Han hade inte varit varit lös på många år, han hade aldrig lekt med andra hundar. Nu håller han skapligt takten med tjejerna. Han har ökat tre kilo muskel i vikt. När han kommer för att hämta oss, dansar stegen.
P(a)O2 hos alla tre?
Jo tack. Normalt för arten! Det går inte att bygga upp kondition och muskelmassa så snabbt och så bra annars.  Titta på det här!

J Vet Intern Med. 2012 Jul-Aug;26(4):897-904. doi: 10.1111/j.1939-1676.2012.00941.x. Epub 2012 May 11.

Evaluation of arterial blood gases and arterial blood pressures in brachycephalic dogs.

Hoareau GL¹, Jourdan G, Mellema M, Verwaerde P.

Author information

Abstract

BACKGROUND:

Brachycephalic dogs (BD) are prone to congenital upper airway obstruction (brachycephalic syndrome, BS). In humans suffering from sleep apnea, upper airway obstruction is known to cause hypertension. There is no information regarding the influence of BS in dogs on cardiorespiratory physiology.

RESULTS:

A total of 7 French and 4 English bulldogs met the inclusion criteria. The control group consisted in 6 Beagles, 2 mixed breed dogs, 1 Staffordshire Bull Terrier, 1 Parson Russell Terrier, and 1 Australian Cattle Dog. Statistically, BD had lower P(a) O(2), higher P(a) CO2, and higher PCV when compared with controls (86.2 ± 15.9 versus 100.2 ± 12.6 mmHg, P = .017; 36.3 ± 4.6 versus 32.7 ± 2.6 mmHg, P = .019; 48.2 ± 3.5 versus 44.2 ± 5.4%, P = .026, respectively). Also, they had significantly higher SAP (177.6 ± 25.0 versus 153.5 ± 21.7 mmHg, P = .013), MAP (123.3 ± 17.1 versus 108.3 ± 12.2 mmHg, P = .014), and DAP (95.3 ± 19.2 versus 83.0 ± 11.5 mmHg, P = .042). BD with a P(a) CO (2) >35 mmHg were significantly older than those with a P(a) CO (2) ≤35 mmHg (58 ± 16 and 30 ± 11 months, P = .004).

Medan jag läste BOAS-studien från Cambridge, blev jag alltmera fundersam. Det var lite svårt att tro att resultaten kunde stämma.  Om detta verkligen var sant - hur såg då brachycefala hundars syrgasmättnad ut? Hur mycket koldioxid hade de i blodet? Och måste de inte ha en högre koncentration röda blodkroppar än andra hundar? Det vart många frågor för min del.

Här har ni ett svar. Några veterinärer i USA undrade nämligen samma sak och bestämde sig för att försöka ta reda på det. 11 stycken brachycefala hundar - 7 franska och 4 engelska bulldogs - jämfördes med 11 normalnosingar av olika sorter och storlekar. De brachycefala hundarna (BD) hade lägre syrgastryck (P(a)O2), syrgasmättnad, i sina pulsådror jämfört med de andra. Varför? De kunde inte andas in ordentligt.

De hade högre koldioxidtryck, eller koldioxidmättnad, i blodet i sina pulsådror jämfört med de andra. Varför? De kunde inte andas ut ordentligt. Jag vill inte kränka någon, men när halterna av syre och koldioxid i blodet ser ut så här,  finns ingen annan förklaring än luftvägshinder på någon nivå.

De brachycefala hade en högre koncentration av röda blodkroppar än de andra. Varför? För att ta vara på det syre som kom in, behövde de maxa antalet röda blodkroppar som fångar upp syret.

Och för att pumpa runt detta mer trögflytande blod med dess syre behöver hjärtat ge järnet. Så de brachycefala hundarna i den här studien har högre blodtryck. Precis som människor med sömnapné och återkommande nattlig syrebrist brukar ha.

Så - hur slutar det som börjar så? Ett svar kom i nästa studie.

Bodil Carlsson

VINDARNA VÄNDER?

Har man försökt hänga med i trubbnosdebatten, så är man vid det här laget halvdöv av det höga tonläget. Det bottenlösa elände som drabbat skånska trubbnosuppfödare  - hela tolv stycken kennlar har inspekterats, om jag har fattat rätt - har jämförts med förföljelse av folkgrupp. Någon kommenterade offentligt i Dog World att det som drev de svenska veterinärerna bakom uppropet var "spite, malice and hate" - ordagrant elakhet, illvilja och hat. (Samma mörka krafter som drev  mig till en så extrem åtgärd som att redovisa en forskningsrapport, f ö.) Någon såg trots allt ljuset i tunnelns slut nu. Nu skulle vindarna vända! För nu - nu var SKK med på tåget och det hade kommit ett så tillfredsställande skarpt formulerat brev från en av de nya samverkansgrupperna som skall samråda lite kring andningsvägar. Se lång kommentar under inlägget Den felande länken från igår!
Och vem vet - vindarna vänder kanske. Fast...

....  kanske inte just på det sätt som någon hoppats. Idag har brittiska Dog World  ny rubrik på sitt nätlöp.

British vets back Swedish brachycephalic petition

Created: 23/10/2015

BRITISH veterinary chiefs say they share their Swedish compatriots’ concern about brachycephalic breeds.
  They say they are supporting the Swedish vets’ who have launched various initiatives in a bid to address the problems suffered by short-nosed dogs.
http://www.dogworld.co.uk/product.php/147033/34/british_vets_back_swedish_brachycephalic_petition/3146c41b96d3b778a485a7de3b4105a7

Klicka på länken och läs själva vad brittiska veterinärer säger om de svenska veterinärernas initiativ.
 Dessutom har jag hört en annan märklig sak idag. Det där skarpa brevet från samverkansgruppen, ni vet? Där det beskrevs hur uppfödare och ägare av trubbnosar hade mobbats och behandlats respektlöst av veterinärkliniker och hur de stackars uppfödarna hade tvingats gömma sina hundar, eller t o m flytta dem till annat län, i väntan på skånska länsstyrelsens fruktade uppdykande?

Här följer en bit av detta mejl, som enligt uppgift skall vara avsänt av SKK. Enligt uppgift, alltså! Jag återger delar av det, men jag måste ärligt säga att även om mejlet börjar sakligt och sansat och låter som något man gott kan tro kommer från SKK - så är fortsättningen, från underrubriken Infekterad debatt i sociala medier och framåt, så formulerad att det är svårt att tänka sig att SKK har skrivit, eller godkänt, eller instämmer i det som sägs. Alldeles speciellt undrande blir man, när man läser meningen som följer underrubriken Kritik utan underlag.  Ingen kan få mig att tro att SKK idag delar den uppfattningen. Däremot undrar man onekligen vem som satt i samverkansgruppen och anförtroddes att föra dess talan.

• 
  

  
  

  "I juli 2015 skickades ett öppet brev till Svenska Kennelklubben och Jordbruksverket angående andningsproblem hos trubbnosiga raser, i första hand engelsk bulldog, fransk bulldog, mops och pekingese. Brevet var undertecknat av flera hundra veterinärer och gick under namnet Trubbnosuppropet. SKK välkomnade brevet och ser positivt på en fördjupad samverkan med veterinärkåren vad gäller hundar med andningssvårigheter. I augusti hölls ett första möte mellan SKK, SJV och de veterinärer som undertecknat brevet. Ett andra möte hölls i september med fler aktörer och där man enades om vikten av att konkretisera det fortsatta arbetet. Utanför denna samverkansgrupp har dock debatten urartat och det är dags att alla parter att sluta leta syndabockar och skälla på varandra.
  Infekterad debatt i sociala medier
  Efter att trubbnosuppropet startade har uppfödare känt sig utpekade som ansvarslösa djurplågare. Flera debatter har förts i dagspress och etermedia, inte alltid med vetenskaplig fakta. Diskussionerna har gått heta i de sociala medierna och kritik har riktats mot initiativtagarna av uppropet, andra veterinärer, riskkapitalbolag som äger veterinärkliniker, SKK, rasklubbar, förtroendevalda, uppfödare och hundägare. Diskussionerna har inte gynnat någon av parterna och definitivt inte de utpekade raserna. Såväl uppfödare som hundägare har utsatts för regelrätt mobbning. Även veterinärer har på nätet luftat sina negativa åsikter om uppfödare och ägare av trubbnosiga hundar och djurägare har svarat med att välja bort veterinärer som undertecknat det öppna brevet och djursjukhus som behandlar ägare av trubbnosiga raser respektlöst.
  Kritik utan underlag
  Den största kritiken från uppfödare av trubbnosiga raser riktar sig mot att kritikerna vårdslöst talar om att många hundar är drabbade utan att närmare precisera vad man menar med många."
  
  

Ja, alltså, det där brevet verkar plötsligt ha ersatts av ett annat som är betydligt mer återhållsamt i formuleringarna. Var det en vind som vände någonstans?

Bodil Carlsson

DEN FELANDE LÄNKEN

http://www.dogworld.co.uk/product.php/146658/1/swedish_vets_call_for_radical_health_plan_for_brachycephalic_breeds


Anki H är riktigt sparsmakad och återhållsam i sina två kommentarer här på bloggen. Hon har en något annorlunda framtoning i kommentarsfältet på Dog World, som just nu - uppenbarligen till stor frustration för några - haft en lång artikel om det svenska veterinäruppropet. Klicka på länken ovan!
Hon har t ex en annorlunda uppfattning om antalet undertecknande veterinärer än vad SKK har sagt till Dog World. Det kan man ju få lov att ha. Särskilt om man upplever ett stort intresse av att det antalet skall vara lågt, för att den lägre siffran lättare rullar av tungan. Eller är lättare att leva med. Eller så. Det känns bra att kunna tro på det man gärna vill tro på, inte sant? Så  519 låter bättre än det antal på runt 1 000 av Sveriges drygt 3 000 veterinärer, som SKK tycks ha lämnat till Dog World.
 Skall vi fråga SKK?

Självklart upprepar Anki H påståendet att veterinäruppropet saknar faktaunderlag och statistik. Hon glömmer att tala om att uppropet hade en direktlänk till studien med alla de fakta och all den statistik, som Collievänner redovisat  - som alltså, än en gång, finansierades av engelska KC och annonserades ut av den brittiska rasklubben för fransk bulldog. Antingen kan Anki H inte läsa uppropet. Eller så vill hon gärna att ingen annan skall göra det.

Anki H misstänker mig för att vara veterinär. Det får hon förstås gärna fortsätta att tro, men anledningen till hennes misstanke är att jag är bär mig precis lika illa åt som de veterinärer som skrev under uppropet. "Spite, hate and malice"är vad som kännetecknar oss - bara så ni vet.
Säger kvinnan, som lade ut en namnlista på facebook med fullständiga namn till alla de veterinärer som hade undertecknat.

Bodil Carlsson

STRAIGHT FROM THE HORSE´S MOUTH - THE ABSTRACT

Det kallas för Abstract, sammanfattningen. Men den riktiga sammanfattningen av hela WBBP-studien ligger i tabell 2. Och det  det är ingenting abstrakt eller akademiskt över siffrorna och orden i tabell 2.
89 registrerade franska bulldoggar jämfördes med 20 hundar av annan sort - se Vad tre minuter betyder från den 18 oktober. Normal andning före, under och efter lätt ansträngning i form av tre minuters promenad var grad 0 =  besvärsfri. ALLA normalnosade hundar, oavsett ålder, kön, storlek och kroppstyp var grad 0. Av de franska bulldoggarna var 9 av 89 grad 0. Det är 10%.
I grad 1, som anger en såpass låg grad av andningsbesvär att det visserligen hörs när man lyssnar på andningsljuden, och visserligen kräver lite extra kraft från andningsmusklerna efter promenaden, men ändå uppfattas vara ett ganska litet hinder för hundens liv och rörelseförmåga, hamnade 32 av 89 franska bulldoggar. Det är knappt 36%.
Man slog - för att göra det enklare att jämföra grupperna - ihop grad 0 och grad 1 till BOAS-negativa hundar. De kallas för BOAS- i rapporten: BOAS-fria skulle man kanske säga på svenska. Sammanlagt kommer de franska bulldoggarna upp i knappt 46% BOAS-fria av alla de undersökta. Straight from the horse´s mouth:


"The FB is one of the breeds most disposed to BOAS. However, a proportion of the FB who are disposed to the risk of having BOAS (i e, extreme brachycephalic skull dimensions) do not develop signs that are clinically concerning. In the present study a large sample of FB subjects were from the pet and show dog population. Only about 10% of FB were found to be Grade 0, with most dogs showing at least some degree of airway restriction. But functionally, both Grade 0 FB and Grade 1 FB, comprising nearly half of the FB in the study, were defined as BOAS-."

I grad 2,där andningsarbetet är ökat redan i vila och luften hörs när den passerar ut och in genom de föträngda andningsvägarna, förvärrar promenaden hundens svårigheter mycket avsevärt. Där hamnade 35 av 89 hundar. Det är drygt 39%.
Grad 3 är ett invärtesmedicinskt problem. Andningsarbetet är en kamp redan i vila och ansträngning är fysiskt riskabel och måste avrådas från.. Hunden klarar inte att syresätta sig ordentligt. Där hamnade hela 13 av 89 - drygt 14%. Vad får man om man lägger ihop 39+14?
Typ 53.

MER ÄN HÄLFTEN HÄLFTEN HADE SJUKLIGT FÖRÄNDRADE LUFTVÄGAR.

Table 2

Signalment (median [minimum-maximum]) and details of French bulldogs and non-brachycephalic controls.

	French bulldogs	Non-brachycephalic controls b
Dog number	89	20
Female (%)	58.43	65.0
Age (years)	2.5 (1–11)	3.13 (1–12)
Body weight (kg)	11.5 (9–17)	13.55 (6.7–27)
BCS (1–9)	6 (4–8)	N/A
Functional grade a	0 (n = 9, 10.11%); I (n = 32, 35.96%); II (n = 35, 39.33%); III (n = 13, 14.61%);	0 (n = 20)
Subject type	Patient dogs (n = 19); Study dogs (n = 70)	Study dogs (n = 20)

Data are presented as median (minimum-maximum). BOAS refers to Brachycephalic Obstructive Airway Syndrome; BCS, body condition score.

^a Functional grades, refer to Table 1.

"The remaining FB were considered functionally BOAS+. These dogs show exercise intolerance or even life-threatening clinical signs. /.../ 60% of owners of affected study FB were not able to recognize the BOAS clinical signs...." ("Study dogs" här är franska bulldoggar direktrekryterade till studien utan tidigare remiss till djursjukhuset. Det var alltså deras ägare, som inte kände igen tecknen på andningssjukdom. Gissningsvis var det därför de hundarna saknade remiss. Det man inte söker för, får man inte remiss för att undersöka vidare.)

Så vad svarar rasklubben för fransk bulldog? Vad säger man om studien?
Ingenting?
Då kanske någon har en fråga att ställa till  mrs Rankine-Parson i februari i Stockholm?

Bodil Carlsson

"FROM THE SHOW AND PET POPULATION OF DOGS": INTRODUKTION TILL EN HINDERBANA

Annonsering av den här studien av franska bulldoggar lades ut på engelska rasklubbens hemsida 2013. Där står vad man tänkte göra.  Att man ville ha "rasklubbarnas hundar" med i en undersökning för att pröva om WBBP kunde mäta hur brachycefala hundar egentligen andas och om det gick att hitta några gener, som gjorde skillnad för andningen.  Infon slutar med att rasklubben stolt meddelar att man är tillfreds med att kunna bidra till denna nya och spännande forskning som skall påbörjas. "We are pleased to contribute..."
Jag undrar hur pass pleased man är med resultatet. Det finns nu - två år efter att studien påbörjades och fyra månader efter att den  publicerades -  en direktlänk på klubbens hemsida till den färdiga rapporten med den avskräckande titeln. Men det finns ingen sammanfattning av utfallet skrivet på vanlig engelska. Varför?
 89 franska bulldoggar "from the show and pet population" undersöktes av veterinär före och efter en kort promenad. Beroende på graden av andningssvårigheter före och efter promenaden delades de upp i fyra grader av andnöd. Från ingen till svår. Grupperingen stämde mycket bra överens med hur WBBP beskrev hundarnas andningsmönster. Ju konstigare andetag, desto mer andnöd hos hunden, och det var tyvärr ganska gott om konstiga andetag. Forskarna drog slutsatsen att WBBP lämpar sig mycket väl för att diagnosticera andningsproblem hos brachycefala hundar och var därmed nöjda.
Är franska bulldogsklubbens styrelse också nöjd med resultatet?
Är medlemmarna det?

Det framgår inte av rapporten vilken ras eller vilken blandning den äldsta, tolvåriga, hunden i den normalnosade kontrollgruppen var. Det framgår inte om den enda  taxen var ung, gammal eller överviktig. Inte heller huruvida westhighlandwhiteterriern var van eller ovan vid raska promenader. Det som framgår är  att varenda en av de tjugo hundarna i kontrollgruppen oavsett ålder, kondition och kroppsbyggnad pinnade på utan andningsbesvär. Varenda en! Hundra procent. De franska bulldoggarnas procentandel fria andningsvägar är lite annorlunda: tio procent. Och därmed över till det näst sista avsnittet: Introduction. Delen som förklarar bakgrunden till studien. Här kommer den - jag citerar. Originaltexten i forskningsrapporten från universitetet i Cambridge kan ni läsa själva för kontroll, om ni så önskar. Det är min översättning och mina kursiveringar. Men jag citerar, jag hittar inte på.


"Brachycefalt obstruktivt luftvägssyndrom (BOAS) är en vanlig sjukdom i andningsvägarna hos brachycefala ( d v s korthuvade, plattnosade) hundraser som mops, fransk bulldog (FB) och bulldog. Överdrift i selektion för kortnosighet har lett till deformering av de övre luftvägarna och medföljande luftvägshinder, eftersom mjukdelarna inte har minskat i storlek i proportion till skallen. De primära skadorna kan röra sig om att mjuka gommen är för lång, näsborrarna förträngda, för många slemhinneveck i svalget, skev nässkiljevägg, felaktig tillväxt i näsmusslorna, förstorade tonsiller, underutvecklad luftstrupe och onormalt stor tunga. Sekundära skador inkluderar utvända slemhinnegropar i svalget och kollaps av struphuvudet. Hundar med BOAS kan också uppvisa varierande kliniska tecken som högljudd och mödosam andhämtning, uppstötningar/kräkningar, oförmåga att tåla värme och motion, cyanos och kollaps. De kliniska tecknen brukar vara kroniska och försämras med tiden om förändringarna lämnas utan behandling."

Jag vet inte hur ni tycker att det här låter.  För min del måste jag säga att jag aldrig har läst en sådan anhopning av luftvägshinder. Varenda detalj i de övre luftvägarna, steg efter steg i luftens väg in i hundens lungor och sedan ut igen, är omstöpt till ett hinder. Mer eller (om hunden hade turen med sig i befruktningsögonblicket) mindre, men omstöpt. Förändrat. Felanpassat. Tillräckligt mycket  för att även de frallor som klarade sig allra bäst i veterinärbedömningen, de som sattes likvärdiga med kontrollgruppen och bedömdes helt friska, skulle visa ett  annolunda andningsmönster i WBBP:n. Inte tillräckligt annorlunda för att det skulle påverka deras vardagsliv och inte tillräckligt för att ens en erfaren veterinär skulle höra, men den högkänsliga apparaturen som mätte små tryckförändringar  fångade förändringen. Vet ni hur många de helt friska frallorna var? Nio stycken av 89.
Tio procent.

"Oro för välmåendet hos de brachycefala raserna har kommit till uttryck på senare år  beroende på den kraftigt ökade populariteten and den misstänkt höga förekomsten av BOAS. Fransk bulldog, till exempel, har under den senaste tioårsperioden gått från att vara nummer 76 (324 registrerade 2005) till att vara nummer 4 (9 670 registrerade 2014) av de mest populära raserna i UK, förutom att ett stort antal oregistrerade hundar importeras. Svårighetsgraden i de andningsproblem som förknippas med BOAS rapporteras öka./.../ Det enda väl beskrivna sättet att gradera BOAS har utgått från hundägarnas beskrivningar av vilken typ av besvär hundarna har och av hur ofta de förekommer. Olyckligtvis är det så, att en låg grad av sjukdomsinsikt hos hundägarna gör det troligt att BOAS hos brachycefala hundar är betydligt underdiagnosticerat."
Ja, självklart. Om man har fått lära sig att snarkandning och annat oljud är "normalt för rasen", så springer man väl inte till veterinären?



Bodil Carlsson

WBBP: ANDAS LUGNT!

Jo - vi kommer till utfall och slutsatser. Lugn i stormen! Men ett syfte med den här serien inlägg om WBPP och kortnosade hundars andningsegenheter är att visa hur en studie görs. Bl a görs den så, att man redovisar vad och hur man gjorde och varför man kom fram till det man kom fram till och tanken med det är alltså att alla som undrar (och inte minst de som kanske tvivlar) själv skall kunna tänka efter om det som sägs är trovärdigt eller inte.
Så - andas lugnt. De flesta av oss kan ju faktiskt det. Vi behöver göra en liten ansträngning med att aktivt använda bröstkorgens muskulatur för att vidga lungorna när vi andas in sittande framför skärmen. Vi behöver inte göra någon ansträngning alls för att andas ut. Så fort vi slutar att aktivt dra in luften, pyser den fritt ut igen genom samma andningsvägar som den kom in. Det är utandningen och den är arbetsfri - om vi inte har ett pågående asthmanfall.
 Eller är  brachycefala hundar grad 2 och 3.

Hundarna sattes in i plastlådan. De fick 5 - 10 minuter på sig att vänja sig vid att vara där. När de hade kollat igenom boxen och kommit till ro, började man registrera deras andning. Det gjorde man i 20 minuter. Och av alla dessa andetag som varje hund tog under alla de 20 minuterna, valde man ut de 20 andetag som  var mest lika varandra och mest vanliga för den hunden och som togs medan den fortsatte vara vilande. Hundar som blev oroliga och inte hade lugnat sig efter 5 minuter tog man ut ur boxen. Sedan gjorde man ett nytt försök med den hunden, men om den fortfarande inte kunde acceptera att vistas i boxen utan var orolig, flämtade eller trampade omkring därinne, togs den bort inte bara från boxen, utan från hela studien.  Man ville inte registrera andetagen från hundar, som hyperventilerade av stress. Man ville ha lika förutsättningar för hundarna, så att det man registrerade var skillnader i andning. Inte skillnader i något annat. Ägarna kunde se sin hund under hela proceduren genom ett glasfönster i dörren till rummet intill.
Så vad är WBBP? En grafisk illustration av det som örat (med eller utan hjälp av stetoskopet) hör, när hunden andas. I princip ser det ut så här. Ladies and gentlemen, let me introduce to you: ett enda normalandetag som WBBP ser det!
Ungefär så här skulle vi se  ut just nu, vi som läser detta.

Ni ser den kortare, aktiva inandningen med sitt maxflöde, PIF. Ni ser den längre, passiva utandningen med sitt maxflöde, PEF. Ni ser det jämna, rytmiska flödet som tillför syre och befriar oss från koldioxid med minimal ansträngning för bröstkorgens muskler.  Vackert, inte sant? It doesn´t just keep us alive. It keeps us going!

WBBP: VAD TRE MINUTER BETYDER

Många olika saker jämfördes med varandra i den här studien. De kommer nedan! Men för de som skrev rapporten handlade det förstås om själva metoden. Hur bra är WBBP? Man stoppar in en hund i en lufttät plastbox, mäter andetagens utseende i diagram från hund efter hund och frågar sig: vad säger det här?
Svar: det säger för 95% av hundarna (oavsett ras)  samma sak som när en  erfaren veterinär två gånger per hund använder ett bra stetoskop  för att lyssna på andningsljuden.
Det är en mycket tillförlitligt resultat.





                                            *   *   *
Så här gick det till. Alla hundarnas ägare fick först svara på en rad frågor. Det handlade om hur man såg på sin hunds hälsa, hur man tyckte att den orkade med i vardagen, och om man tyckte att hunden andades konstigt på något vis - om den brukade låta som om det var problem med luftvägarna - eller om det hade hänt oväntade saker på promenaderna hemmavid.
Sedan gick man igenom alla hundarnas ålder, kroppsvikt, kön, och allmännkondition, framförallt om hunden var överviktig eller inte. Resultaten redovisas i en separat tabell i rapporten.  Om det verkar onödigt petigt att vara noga med sådant, så hänger det ihop med att kön, övervikt och ålder i andra studier har misstänkts hänga ihop med om en hund får BOAS eller inte. Och  vem hade gett mycket för en undersökning, som jämförde 89 lastgamla, kraftigt överviktiga frallehanar  med  unga, smala, vältränade tikar av andra raser? Eller tvärtom?
Så var det alltså inte. Ingen enda hund var yngre än 1 år och ingen var äldre än 12.  Medianåldern för frallorna var faktiskt lite lägre (2,5 år) än för de andra raserna (3,1 år).  Ingen hund med lungsjukdom ingick. BOAS handlar om de övre luftvägarna - näsborrar, näshåla, svalg och struphuvud. Då vill man inte ha med något fel nere i lungorna, som kan ställa till det i bedömningen. Drygt 58% av frallorna var tikar och 65% av de andra var också tjejer.
Så man radade upp hundarnas resultat och ägarnas svar och gick vidare till själva testet. Först blev alla hundar undersökta av veterinär, som tittade på näsborrar, mätte noslängd och huvudomfång och bröstomfång och - viktigast - lyssnade på andningsljuden. Väste det? Hade hunden snarkljud? Var andetagen utdraget långa eller ojämna?
Man listade sedan alla hundar - frallor och andra -  efter hur de lät, hur munslemhinnan och tungan såg ut (normalrosa eller blåtonad?) och efter hur mycket de behövde kämpa för att andas. Först i vila...

... och så var det dags för fysisk ansträngning! Den heter exercise tolerance test, ETT, i studien. Vad gick ansträngningstestet ut på? En promenad.  Alla hundarna travade i exakt 3 minuter i någorlunda takt. 4-5 engelska miles i timman får jag till något mellan 6 och 9 km/t.  På exakt 3 minuter bör man då klara något i stil med 320 - 450 m och även om det inte står något om vilken hund som hann längst, sätter jag en slant på bordercollien och de unga labbarna. Omedelbart efter denna raska men korta promenad kom veterinären med stetoskopet tillbaka och lyssnade på andningsljuden igen. Lät det annorlunda nu?
Ja, en del hundar lät annorlunda.
Var alla hundar med på promenaden? Nej. Om ägaren hade svarat "ja" på sådana frågor som om hunden någon gång blivit blå om tungan och ramlat ihop vid ansträngning eller hetta - då slapp hunden. Då lyssnade man bara på andningsljuden.

Så här delades hundarna upp efter undersökning, promenad och ny undersökning. Det var fyra grader av andningspåverkan.
 Grad 0 = Ingen BOAS alls. Inga tecken till andnöd. Inga hörbara andningsbiljud varken före eller efter ansträngning, inga tecken på att andning i sig skulle vara ansträngande för hunden. Ingen blåaktig tunga, inga blåaktiga slemhinnor i munnen som tecken på syrebrist. Helt normal andningsförmåga, kort sagt.
 Grad 1 =  lindrig BOAS. Inga eller svaga biljud före promenaden, bara svaga biljud efter den. Ingen ansträngning att andas före promenaden; obesvärad, alternativt  får jobba lite, för att andas efter att ha gått i tre minuter. Ingen andnöd. Inga blåaktiga slemhinnor.

Grad 2: milda till måttliga andningsbiljud före ansträngning. Mild till måttlig ansträngning för att andas. Ingen andnöd, blåton eller svimning. Efter tre minuters ansträngning måttliga till svåra biljud, måttlig till svår ansträngning med att andas, lindrig andnöd.
Grad 3: måttliga till svåra biljud och måttlig till svår ansträngning med själva andningen redan i vila. Måttlig till svår andnöd. Blåtonade slemhinnor kan finnas. Bedöms oförmögen till ansträngning. Vid ansträngning har grad 3 svåra biljud från luftvägarna, svårt att orka andas, har svår andnöd, och kan ha blåfärgade slemhinnor eller svimning. Enligt vad ägarna berättar om tidigare promenader, alltså. Man kan inte riskera livet på ett djur för att bevisa en teori.

Och om ni undrar:  milda biljud från andningsvägarna är sådana som man måste ha stetoskop för att höra. Svåra biljud är det, när man hör väsandet från svalg och struphuvud hela tiden  utan att ens behöva sätta stetoskopet mot hundens hals. Jag vet inte om det säger er någonting. Men när man hör sådant från en människa, då kommer hela akutmottagningen springande.

Här ser ni  gruppindelningen. Cyanosis betyder blåfärgning, syncope betyder svimning och dyspnoea betyder andnöd. I svensk fackspråklig version cyanos, synkope respektive dyspné.

Bodil Carlsson

WBBP: ETT RIKTIGT TRÅKIGT AVSNITT TILL

När man publicerar en forskningsrapport, så brukar man göra det en del i taget, i en viss ordning. Det görs i den här rapporten om WBBP  också, men jag tar det i en annan turordning.
Det finns en anledning till det och den kommer på slutet.

                                       *   *   *

Först i  en forskningsrapport kommer alltid något som kallas Abstract. Det är sammanfattningen, den som man snabbt  skummar igenom när man vill ha ett hum om vad som gjordes, hur det gjordes och vad man såg. Det finns en sådan, först i vanlig ordning, men den får ni läsa sist.
Som andra del i en rapport brukar det finnas en Introduction eller Background. Där ger man översiktlig info om varför studien gjordes. Vilken var anledningen? Så är det med den här rapporten också, men jag tar det näst sist.
Som punkt nummer tre kommer ett långt avsnitt om vad eller vilka som studerades, hur man gjorde testerna och vad som kom fram då: Materials and Methods. Där brukar man  hitta en fasansfull massa statistik och sannolikhetskalkyler, som är en snårskog av  matematiska formler och grekiska bokstavstecken. Detta är den svåra biten i alla studier och den som det är lättast att bli lurad av, om man nu  inte råkar vara statistiker själv. Forskarna som skriver är långt ifrån alltid statistiker, men de brukar å andra sidan ta hjälp av folk som är det för att ingen skall slå dem på fingrarna med att ha räknat fel. Kom ihåg - forsningsrapporter brukar granskas, innan de publiceras.
 Sedan brukar det finnas ett avsnitt, som ofta heter som här, Discussion. Där talar man om varför man tror att resultatet blev som det blev och vilka eventuella källor till fel som kan finnas. Det kan vara något speciellt med just det som undersöktes, eller så med metoden som användes. Tänk er att man gör en undersökning av genomsnittlig livslängd på 125 hundar som har gått på en speciell veterinärmottagning. Man hittar en genomsnittlig livslängd på 14,3 år. Bra jobbat där! Eller... så  kan  resultatet hänga ihop med att det i motttagningens närområde finns två kända uppfödare av JRT respektive chihuahua* och att  många människor i trakten köper sina hundar av dem. Hade man kollat lika många hundar från ett annat område, så hade kanske utfallet blivit annorlunda. Då talar man om den saken i sin rapport.
Sedan brukar det på slutet komma en  Conclusion: slutsatsen, som man kommit fram till. Och så något om eventuella jävsförhållanden. T ex att X som skrivit rapporten om livslängd  själv är chihuahuauppfödare; eller att Y, som har hjälpt till med pengarna, är producent av ett hundfoder som påstås hålla gamla hundar pigga. Det måste inte alls betyda, att de som skrivit rapporten har fifflat med siffrorna, men nog vill man gärna veta om en sådan sak?**

 Allt det här tar man med i sin rapport för att läsaren själv skall kunna bedöma resultaten  och i förekommande fall ana ugglor i mossen. Allra sist kommer en  lista på källor och referenser - rapporter, studier och böcker om samma eller närbesläktade ämnen från olika forskare under årens lopp.
Så ser det ut i den här rapporten också. Det är ingenting ovanligt med upplägget. Det ovanliga är innehållet.
Men nu går vi rakt på Material and Methods!

109 hundar ingick i WBBP-studien. Vilka då?
20 var franska bulldoggar, som hade skickats på remiss för misstänkt BOAS (brachycefala andningsbesvär) till the Queen´s Veterinary School Hospital i Cambridge, anslutet till veterinärmedicinska fakulteten.
69 var franska bulldoggar som inte var veterinärpatienter utan hade anmälts direkt av sina ägare till studien (rasklubben hade, som sagt, en inbjudan liggande på sin hemsida).
20 var "normalnosade" (icke brachycefala) hundar av väldigt olika sorter. Några var patienter på samma djursjukhus av andra skäl än luftvägsproblem, andra var personalens egna hundar. Sammantaget var det 1 bordercollie, 1 JRT, 3 engelsk springer spaniel, 3 labbar, 1 amerikansk bulldog, 6 beagles, 1 tax, 1 cairnterrier, 1 west highland white terrier och 3 inte närmare beskrivna blandisar. Inte många gemensamma nämnare där, alltså - utom det normala nospartiet.
Och vad utsatte forskarna dessa 109 nospartier för?

Bodil Carlsson

*Obs! Ingen sådan rapport existerar, detta är påhitt och tankeexempel. Men JRT och chihuahua är bland mest långlivade raserna.
**Om jävsförhållanden brukade anges när hundproblem diskuteras, skulle mycket klarna för läsarna...

WBBP: media coverage =1?

Man kan bygga en genomskinlig låda av plast. Man kan göra den så stor, att en hund bekvämt kan vistas i den, ta några steg eller lägga sig. Man kan se till att lådan är  lufttät mot det omgivande rummet. Man kan ansluta slangar, som släpper in och drar ut luft ur lådan - exakt lika mycket in som ut, i varje sekund, så att lådans väggar i vartenda ögonblick innehåller 280 liter luft av samma temperatur, samma syrehalt och samma mängd koldioxid. När man har gjort det, har man skapat ett slutet genomskinligt rum, där lufttrycket mot lådans väggar alltid är exakt lika stort. Det vet man, för till lådan är anslutet en högkänslig mätare av förändringar i lufttrycket. OK?
Sedan tar man en hund. Hunden är inte påverkad av lugnande medel eller något annat. Den har ingen ansiktsmask eller några andra instrument på sig. Den är som den går och står. Man släpper in hunden i lådan. Då ändras  lufttrycket därinne, för hundens kropp tränger ju undan ett antal liter luft - trycket mot lådans väggar ökar. Inte mycket, men tillräckligt mycket för att instrumenten skall visa utslag. Så man väntar. Man väntar tills hunden har undersökt lådan och slår sig ner i godan ro. När hunden är stilla och inte gör något annat än att andas, då är hundens andetag det enda inuti lådan som ger utslag i tryckmätaren. Det är då man börjar mäta.
 Tekniken är känd tidigare och använd för riktigt små djur, som man ville studera lungfunktionen på, t ex hamstrar och möss. För hundar har man försökt att använda lufttäta ansiktsmasker, men det går av naturliga skäl inte så bra - vilken hund tål ett sådant otyg fastklistat över ansiktet och vem vill mäta en stressad hund? Man kan ge lugnande medel, så att hunden halvsover, men det går ju inte heller så bra - vem vill mäta en halsovande hunds andhämtning, när det är den vakna andningen man är ute efter?

Så  på Cambridge Universitys veterinärmedicinska fakultet byggde man lådan i storlek för hundar. Sedan bjöd man in franska bulldogs att delta i en studie. Engelska rasklubben har på sin hemsida inbjudan till ägare att delta på sin hemsida och en bra förklaring av hur det går till. Studiens resultat publicerades på nätet redan den 15 juni i år, men jag hittade inte resultatet av den på samma hemsida igår kväll, när jag slog mig ner för att plöja igenom den. I rapportens nätversion står "media coverage:0" och det är synd, för det var väl använd lästid.
Det var inte så svårt att hänga med som jag hade trott. Det svåra med den genomskinliga lådan är faktiskt namnet på den. Inte många människor nappar på termen barometrisk plethysmografi  såsom en glad hund snappar upp sin kamptrasa, men tyvärr är detta vad undersökningsmetoden heter: whole -body barometric plethysmography. WBBP i tacknämlig förkortning! Här har ni namnet på rapporten och en  mer avskräckande titel får man leta länge efter...

Characterisation of Brachycephalic Obstructive Airway Syndrome in French Bulldogs Using Whole-Body Barometric Plethysmography

... men innehållet är både  mer givande och mer överraskande  än man kan tro. Vi återkommer!


Bodil Carlsson

* barometrisk plethysmografi av barometri=tryckmätning, plethysma=förändring och grafi=tecken, utskrift. Alltså: ett mätinstrument som grafiskt visar förändringar i uppmätt tryck.

ETT TAPPAT ANSIKTE - MOPS 2010

Ur "SRD-listade raser i grupp 9"

Mops - brakycefal och liten molossoid (se ovan i högra spalten)

I rasen förekommer riskområden som:

1. Andning: Andningsbesvär som kan förknippas med fetma, knipta näsborrar, trånga luftvä gar på grund av otillräckligt utrymme i svalg och bröstkorg; kort och öppen bröstkorg med korta revben och bröstben.
2. Ansikte: Alltför kort nosrygg med överdriven mängd lös hud och pälshår på nosrynkan som stör ögonens och nostryffelns funktion. Standardtexten har inte krav på nosrynka, varken hel eller delad!
3. Ögon: Utstående ögon ökar risken för skador. 

Ni hittar texten ovan på mopsklubbens hemsida.  SKK:s text om särskilda anvisningar för exteriördomare - ordagrant SKK:s text, inklusive utropstecknet. Men ni hittar den bara om ni klickar er fram. På hemsidan för rasklubben för fransk bulldog är det i stort sett samma sak. Det första och största man ser på båda hemsidorna är uppmaningarna att kontakta respektive styrelse, om Länsstyrelsen i Skåne har kommit på besök. Rasklubbarna vill veta hur besöken gick till.

På facebook vet man redan. Länsstyrelsens framfart är hets mot folkgrupp - det närmar sig judeförföljelserna under nazismen. Någon kurar i ångestfull väntan på det hotfulla bankandet på dörren och känner sig som den undangömda Anne Frank. Någon berättar hur LS tagit sig in mitt i ett familjekalas och fått barn att börja gråta. Om LS säger  annat, så ljuger LS.
Förstås.
Man läser och skakar på huvudet och hoppas i vanlig ordning att vanligt folk inte läser. Och man tackar sin skapare för att man inte behöver infinna sig på ett visst konferenshotell utanför Stockholm den 16 februari nästa år. Där lär det bli skarpt läge. Kunskap möter egenintresse, för att låna ett uttryck från Leipzigs veterinärmedicinska brachycefalsida. Inbjuden är nämligen  professor Gerhard Oechtering från just Leipzigs universitets veterinärklinik. Mannen har förmodligen en del synpunkter på trubbnosrasers andningsproblem.  Och inbjuden är också Penny Rankine-Parsons, domare och president för den engelska rasklubben för fransk bulldog. Mrs. Rankine-Parsons kan säkert se fram emot en del uppskattning. Hon leder den engelska klubben för en ras som har exploderat i antal världen över på tio år. Professor Oechtering kan lika troligt se fram emot en del axelryckningar och döva öron. Han är trots allt bara veterinär.
 Men vad händer om Janne Josefsson infinner sig på hotellet? Tillsammans med en bunt av de svenska veterinärer, som högst offentligt anklagades för att ljuga av Mopsordens ordförande på bästa sändningstid häromkvällen? Platsantalet är mycket begränsat, vill jag minnas, särskilt med tanke på hur aktuellt ämnet är, och självklart  måste man vara vara uppfödare, så risken för insläpp av det oväntade är låg.
Tänk ändå om professor Oechtering har lite bättre ocklusion i bettet än Johan Beck-Friis hade i TV? Och tänk om någon tipsade Janne Josefsson och han dök upp och var en lite vassare kniv i den journalistiska frågeställande lådan än programledaren i Aktuellt den kvällen?
Tänk om han frågade uppfödarna och domarna:

                                                
Den där standarden som ni pratar så mycket om och är så bundna av - om den verkligen inte kräver nosrynka, varför envisas ni då med att ta fram hundar som har mera nosrynka än nos?



Bodil Carlsson

MOPSPIGGA?

                                                 Mopsar. 1894.

Brachycefala är de, men det kan man vara och ha ett gott liv ändå. Allt beror på graderna! Någon tycks ha amputerat öronen på den vänstra hunden, troligen med vass kniv strax efter födseln. Ännu hade ingen kommit på tanken att redan i befruktningsögonblicket  amputera delar av de övre luftvägarna med det  trubbiga redskap, som kallas systematisk genetisk selektion för missbildningar och som fortfarande är tillåtet och i bruk.



Universitetskliniken för smådjur i Leipzig  tillhör den veterinärmedicinska fakulteten vid Leipzigs universitet. Sannolikt är den  inte  ett tillhåll för rabiata djurrättsaktivister eller för folk utan kunskaper på fötterna. Smådjurskliniken har en sida, skriven på lättförståelig och inte alltför tungt fackspråklig engelska, med svar på vanliga frågor om hur andningsproblem uppkommer hos extremt brachycephala hundraser. Välkomna att läsa själva!  (Ni får tills vidare googla er fram till Universitätsklinik für Kleintiere+Leipzig+FAQ+brachycephaly, för jag kan inte få länken att fungera.)

FAQ-sidan svarar på frågan om hur brachycephali hos hund uppkommer. Selektiv avel!  "Extreme brachycefaly is a man-made inherited disorder that results in severe life-long health problems for dogs." 

Den svarar på frågorna om vad som förändras, när ansiktsskelettet inte längre ger utrymme åt tänder, gom och gomsegel; när näsborrarna knips ihop till springor;  när näshålans strukturer inte längre räcker till för att fukta och svalka ner inandad luft; den beskriver konsekvenserna av det allt större arbetet med att dra in luften vid inandning och sedan aktivt pressa ut den igen i ställer för att den som hos oss och  normalt byggda hundar passivt andas ut utan ansträngning. Det blir värre medan hunden blir äldre, för i struphuvudet och i bronkerna grovnar slemhinnorna successivt  och bildar sekret för att skydda sig mot det pressade luftflödet - vilket ger ännu mindre utrymme för luftpassage. I andra veterinärmedicinska texter kan man läsa att struphuvudet kan bli så uttänjt av det onormala trycket från in- och utandningsluft att det till sist mer eller mindre faller ihop. (Om ni kan läsa den meningen utan att känna  ångest trycka till över er egen strupe, så är ni tuffare än jag.)



Så har de här raserna alltid lidit av andningsproblem? "No, they have not. When one looks at pictures of pugs and bulldogs  from 100 years ago, these dogs had distinct noses. In fact, back then a pug was considered an athletic dog capable of strenuous exercise; the German  mopsfidel is still used and means "fit as a pug". Tyskan säger alltså "pigg som en mops" där svenskan säger "pigg som en mört". Ser ni  bog- och ländmusklerna på den stående 1894-mopsen med "distinkt nos" avteckna sig under pälsen? Den hunden kunde andas tillräckligt för att kunna springa upp muskulatur. Han är en brachycefal hund utan ett brachycefalt luftvägssyndrom.

Framförallt svarar sidan mycket tydligt på frågan om snarkningsljuden. De är har inget gemensamt med  med spinnandet från en belåten katt, eller med grymtningarna från en gris som pratar med andra grisar.  Att hundar snarkar är  inte gulligt alls.  "Noisy breathing or snoring sounds, especially when the dog is awake, are signs of abnormal narrowing of the upper respiratory tract. A normal upper respiratory tract does not produce snoring sounds at rest or even during strenuous exercise." Min kursivering och här är min översättning:

 De övre luftvägarna hos en normalt byggd hund åstadkommer inte snarkljud i vila eller ens under hård ansträngning.


Sidan slutar i en sammanfattning, som många borde fundera över. 

"The demand for healthier purebred dogs is growing ever stronger and emanates from almost all continents. It is evident that a very important component of purebred dog breeding has been missing throughout its history: independent and professional quality control."
 Kravet på bättre hälsa hos renraserna växer sig hela tiden starkare och kommer från  nästan alla delar av världen. Det är uppenbart, att en mycket väsentlig komponent i renrasavel har saknats genom dess historia: oberoende, professionell kvalitetskontroll.

Ja, det kan man tycka. Min uppfattning har med åren kommit att bli, att den där frånvaron av kunskap utan egenintresse har kostat våra hundraser väldigt mycket.  Genomgående i den vid det här laget rätt långdragna stormen på sociala medier, TV och tidning om LS Skånes djurskyddsinspektioner hos kortnosuppfödare och om veterinäruppropet är ju att de högsta skriken kommer från dem som har position och pengar inbyggda i kortnosaveln så som den ser ut idag.
Varför skulle vi tro att de som har mest att förlora på en förändring skall vara de som är mopspigga på att få igång den?


Bodil Carlsson

ETT TAPPAT ANSIKTE

                                        Mops. 1890. Vad var det för fel på den här hunden?

Den hade ett ansikte. Dagens kortnosar har  tappat det. Och följer man de senaste veckornas inlägg - inklusive ett framträdande i SVT Aktuellt häromkvällen - så ser man att det har tyvärr en del av renrasavelns företrädare också gjort. Fortsättning följer.
Jag har fått en sådan plötsligt lust att skriva ett brev med en fråga.

                                            *   *   *

Samtidigt  händer det mycket nytt och bra. Jag är stolt över min rasklubb, som inbjudit Leigh Anne Clarke att föreläsa colliegenetik i Stockholm i morron och som tänker filma föreläsningen och diskussionerna för oss som inte kunde komma. Grattis alla ni som är där och riktigt trevlig helg till er alla!

Bodil Carlsson

This pretty face

Har haft texten till denna låt av Amy McDonald sparad flera år för att den kan lätt kan översättas till ett sätt att se på hundavel - mitt och kanske andras. Ytan är försumbar medan innehållet är allt. Senast idag tog jag del av diskussion på FB där någon hävdade att "svenska collieklubben bara bryr sig om mentalitet och bruks".
Jaja, utan mentalitet finns ingenting. Inga bruksegenskaper, inga utställningsegenskaper, inga rallylydnadsegenskaper, inga agilityegenskaper etc. En bra mentalitet öppnar alla vägar i alla grenar. Den som inser det - den kan starta collieuppfödning imorgon.


"This Pretty Face

I don't care
Who does her hair or
What clothes she wears
I don't care if it's YSL, I don't care if it's Chanel
What matters to me is a strong belief
All this beauty is skin deep
Don't care about hair, don't care about eyes
It's about what's inside

You'll never know who you'll meet on your way to the top
You'll probably see them again when your fame starts to drop
Down down, I'll meet you on the ground
It's no good with your hair and your shiny blue eyes
It's no good when you finally start to realize
I need something more
This pretty face don't work no more

What happened to achieving
What happened to believing in yourself
Why listen to the musings of someone, somebody else
I'm sorry I don't see and I can't quite believe it anymore
What happened to believing that beauty's in the eye of the beholder

You'll never know who you'll meet on your way to the top
You'll probably see them again when your fame starts to drop
Down down, I'll meet you on the ground
It's no good with your hair and your shiny blue eyes
It's no good when you finally start to realize
I need something more
This pretty face don't work no more

You'll never know who you'll meet on your way to the top
You'll probably see them again when your fame starts to drop
Down down, I'll meet you on the ground
It's no good with your hair and your shiny blue eyes
It's no good when you finally start to realize
I need something more
This pretty face don't work no more"

 

Johan Nilsson

LÄGG IHOP 1 OCH 2 !

Det här är ingen ny tanke. Den dyker upp i pudelstudien från sensommaren 2015, men den finns i klartext också i en rapport från forskare vid Imperial College i London år 2008. Där hade man gått igenom stamtavlorna på ett mycket, mycket stort antal hundar av olika raser och tittat på hur släktskapsgraden har förändrats över ett antal renrasiga hundgenerationer. Man tittar på hur snabbt genetisk variation inom en ras går förlorad. Man tittar på effektiv population. Då, 2008, var antalet reggade långhårscollies 12 000... men den effektiva populationen var ungefär 50. Alla de 12 000 colliesarna var alltså följden av en släktskapsavel som ledde till att de lika gärna kunde ha varit avkomlingarna till en liten by bestående av 50 stycken, ursprungligen obesläktade, individer. Det är värre idag, för nyss frisläppta siffror från engelska KC anger den effektiva populationen till 39.
Förstår ni?

Forskarna förstår. De höjer inte rösten, det är inte brukligt och det lönar sig inte, för hundfolk av en viss sort lyssnar ändå inte. Det hojtas sällan i vetenskapliga rapporter och det hojtas aldrig i hundvärlden över innehållet i de vetenskapliga rapporterna. Men det här är vad som sägs i studien från 2008: vid ständigt ökad släktskapsgrad inom en ras kommer två saker med nödvändighet att inträffa.

1) För det första anhopas antalet skadliga recessiva mutationer inom populationen (=den slutna stambokens rasmedlemmar) med resultatet att sådana ärftliga sjukdomar kommer att öka.

2)För det andra minskar varianterna i DLA-komplexen, så att risken för autoimmuna sjukdomar sammanhängande med flera olika, samverkande, gener också kommer att öka.

Forskarna uttrycker sin belåtenhet med den ena sidan av saken. De gratulerar i stort sett renrasuppfödarna till att fått fram ett läge som är en ovärderlig guldåder för alla som undersöker genetiska sjukdomar hos människa.
Däremot gratulerar de inte hundarna. Tvärtom! De säger rakt på sak, att utavelsgraden måste öka inom raserna om vi vill ha dem kvar någorlunda välbehållna och friska. De går t o m så långt, att de vågar antyda att man kanske får börja tänka sig avel utöver de slutna stamböckerna: alltså genutbyte mellan raser.

Inga collieuppfödare i England gick bananas över den informationen, såvitt jag vet. Ingen drog efter andan och började tänka till, åtminstone inte offentligt. Alldeles för många uppfödare inom alldeles för många raser har inte tillräckliga baskunskaper för att kunna förstå och alldeles för få uppfödare inser att de har anledning att försöka lära sig förstå.  Kennelklubbarna förstår - men kennelklubbarna är rädda för sina medlemmar (och rädda om sina reggavgifter och sina positioner.) De vågar inte riktigt konfrontera  uppfödargrupperna med verkligheten. Lyckligtvis finns uppfödare och rasklubbar här hemma, som  tänker lite längre.

För oavsett vad kennelkubbarna vågar eller inte vågar, ser verkligheten ut så här för de rena rasernas hundar. LÄGG IHOP 1)  PLUS 2)!
Vad för ni för slutsumma? Ökande sjukdomsrisk och (som andra sidan av samma mynt) sannolikt ökande oplanerad, kunskapslös blandrasavel. 

 Vad kan seriösa uppfödare göra för att ändra de utsikterna?
Först - man måste veta läget.Så det här är min fråga till prof Anne Leigh Clarke nu på lördag.

Dear Prof. Clark, first let me express my appreciation of your visit to Sweden to talk to Collie breeders and owners here. It is a great opportunity for us to learn and I very much regret that I am not able to attend today.

  I´ve been told that you have made a comparative analysis of the genetic make-up of Rough Collies from the US, and that at least a few  Swedish Collies have been included the study. Is it possible from your findings to say anything about remaining genetic diversity within the breed, e g in the DLA complex?  Could you say anything about how  genetic diversity within the breed compares to that of other present-day breeds?  Is there any noticeable difference between American and European Collies?

Bodil Carlsson