Människans bästa vän. Så kallas ofta hunden och visst är vi många som tycker att det stämmer. Hunden är vår trofasta kamrat som följer oss i ur och skur. Våra följeslagare förväntar sig i gengäld att vi som flockledare ska ta ansvar för deras välmående.
Det gör ont att säga, men: Sorry hunden, du är grundlurad!
Du har råkat i händerna på generationer av uppfödare som totalt struntat i ditt välmående och din funktion för att själva få leka Gud - eller hunddesigner om man så vill. Resultatet känner vi alltför väl till och det har i många fall inte gynnat hunden alls. Och det försvaras ofta med att det är "rastypiskt".
Det är lite knivigt att bena ut vad det rastypiska är. Det är alltför många tolkningsbara ord och då väljer uttolkaren betydelse. Men ordet används idag flitigt för att, framför allt, signalera att avsändaren av ordet minsann har gedigen kunskap i ämnet. Denna använder sig då av en klassisk "von oben-attityd" (JAG vet, ni andra är totalt okunniga) som säkert knyter an till en tradition skapad på den tid när hunduppfödning blev ett trevligt tidsfördriv för sysslolösa överklasstanter. Hunduppfödning och tillhörande utställningar var de privilegierades hobby och det man födde upp såg man till att placera högt över "the common dog". Varje individ på sin plats på samhällsstegen - även hundar. Och definitivt hunduppfödare!
I andra samhällsskikt fanns människor som använde hunden i sitt arbete. Hunden hade där en funktion vilken var viktigare än dess utseende. Här fanns förstås också ett avelsarbete men det skedde kanske mer i det tysta, för där handlade det om funktion. Jag gissar att dessa hundar ibland var både otvättade och med öronen på svaj, men troligen betydligt lyckligare än sina rasfränder som föddes upp för att bli ögonfröjd. För de arbetande hundarna fick verkligen vara människans bästa vän, de kunde hjälpa sina ägare med de dagliga sysslorna. Hunden var, och är, en hjälpreda som heter duga.
Men åter till det rastypiska, vad är det?
Är det att leva upp till svävande uttryck som (i colliens fall): mild, vänlig, intelligent eller skön? Dessa så svårdefinierade ord som av en del kallas rastypiskt.
Eller är det kanske att kunna utföra de sysslor som "det tysta avelsarbetet" givit rasen?
Dessa två varianter behöver förstås inte stå i motsats till varandra, men det är trots allt enklare att avgöra om hunden kan utföra ett arbete än om den är intelligent eller vacker.
En rasstandard, som beskriver det rastypiska, måste inte vara en detaljerad genomgång av en hunds exteriör, den kanske istället ska beskriva hundens "interiör" och kompletteras med några rader avseende hundens utseende.
Johan Nilsson
När interiören så är beskriven kan ni ta er "Fido". Det är ändå ingen som vet vilken ras ni har eftersom det bara står några få rader/kommentarer om utseendet. Men den är säkert trevlig!
SvaraRaderaFörstår inte vilket rasavelsförakt som finns. Visst allt är inte bra, men allt är definitivt inte av ondo.
Så sant som det är sagt! Och tyvärr så gäller det dom flesta raser.
SvaraRaderaAnonym 1 (kallar dig så eftersom du inte skriver ditt namn)
SvaraRaderaJa, jag hoppas att det finns ett utbrett förakt för de som avlat fram deformerade hundar, hoppas inte du det?
I fråga om collie kan man ganska enkelt sluta bort de tolkningsbara orden och sedan på ett par rader klart och redigt beskriva hur en hund av denna ras ska se ut. Men svamlet måste bort.
Johan Nilsson
Du, Anonym 1? Det är inte alla som vet vilken ras vi har heller, om vi kommer med årets Crufts-vinnare i snöret!
SvaraRaderaSen tror jag att du kanske skulle fundera på en sak. Man köper sin första hund för utsidans skull - visst. Hunden ser snäll ut, eller hunden är fin att se på.
Men sin andra hund köper man för insidan...
Anonym 1 här...
SvaraRaderaJag kan hålla med om att det är en styggelse att få fram deformerade hundar (nu menar jag häsloavvikande i både temperament och exteriör), oavsett ras. MEN, jag tror inte det är gjort med flit. Det kan vara så att uppfödarna inte kan bättre med det materialet de har, och kanske inte vet bättre. DET är bara att beklaga.
MEN måste man förakta alla som i era ögon har "misslyckats"? Det tycker jag är tråkigt.
Ett par rader räcker inte att beskriva en rasren hund om rasvariationerna ska finnas. Den har mer än fyra ben....
Anonym 1,
SvaraRaderaEtt misslyckande sker kanske en gång, sedan lär man sig av misstaget. Alla kan misslyckas men inte gång på gång, då blir det en ganska genomskinlig bortförklaring. Och om man varken kan eller vet vad man håller på med så är det bäst att sluta genast!
Johan N.
Johan, alla har inte den insikten och alla lär inte så fort heller! Dessutom finns säkert olika avelsmål hos resp. uppfödare. Det finns uppfödare som hållt på över 30 år och ändå bara får fram hundar som ligger på 2-3or på utställning och inte mycket andra meriter heller. Då har man ju inte lyckats så väl och saknar insikt om sin egen uppfödning.
SvaraRaderaMen det är ju tur att det finns kloka hjärnor här, eller?
Anonym 1, kära snälla...
SvaraRaderaVem är det som föraktar?
Om det nu finns uppfödare som "har hållit på i 20 -30 år och bara får fram hundar som ligger på 2-3or på utställning" - skulle det vara ett misslyckande menar du? Och om de hundarna nu inte vinner SM i bruks HELLER - är då misslyckandet totalt? :-)))
Om jag hade fött upp hundar i 30 år och någon släpade fram dem för en domare som gav 2 eller 3, så skulle jag ge högaktningsfullt blanka den i saken - OM mina hundar var friska och smarta och godhjärtade och var till glädje för sin familj och sig själva!
Och detsamma med storvinsterna i bruks. Ursäkta, vem är det som egentligen visar förakt här? :-)
Vad är ett misslyckande i aveln? Är det att avla fram 2:or (som är ett gott avelsresultat enl. SKK) som är pigga, friska och stabila hundar som röner framgångar inom bruks/lydnad? Eller är det att föda upp några framgångsrika utställningsvinnare, som ju förhoppningsvis även uppfyller ovanstående kriterier.
SvaraRaderaInget dera anser jag bägge är lika framgångrika enligt mitt sätt att se på saker och ting. Vi behöver varandra tror jag för att driva rasen framåt.
Utställningsvärlden är påverkbar, och nu verkar ju SKK försöka påtala problem som uppstått i vissa raser med de nya föreskrifterna om olika problem utställningsdomarna behöver ta hänsyn till i olika raser. Förhoppningsvis blir det väl en förbättring efter en tid, för som det är idag att vissa raser inte ens kan föda sina egna ungar är något både domare och uppfödare som får ta på sig och ingen kan väl påstå att det har en bra funktion med en så bred och kraftig skalle att tiken måste snittas då hon ska valpa:-(
Vi har ett ansvar som uppfödare och utställningdomare. Bara för att det står att en ras ska ha kraftigt huvud måste inte utsällningsvinnarna vara de med kraftigast huvuden, eller varför inte riklig päls. Risken är ju då uppenbar att det blir allt kraftigare huvuden eller större/rikligare pälsar. Detta är avarterna av utställningarna men det finns också mycket positivt som inte lyfts fram. Kan ju ge ett eller annat exempel, om en ras är på väg att få dålig pigmentering (skapar hudproblem på sikt) är utställningar ett ställe man kan "upptäcka" detta, eller att en ras börjar få problem med "knick7krok" på eller svansen, bettfel osv.
Så allt är väl inte fel med ustställningar;-)
De flesta uppfödare har ett mål, som strävar framåt. Men att trampa i samma fotspår, inte höja kvaliteten på sin uppfödning under så lång tid så hjälper man inte rasen. Man förstår förmodligen inte ens avelspolicyn för rasen. Man kanske inte ens kan standarden.
SvaraRaderaPositivt givetvis är om hälsan är med, prio i topp för de flesta. Men visst borde en uppfödare vilja att hundarna i sin uppfödning utmärker sig någonstans på någon bana, skog eller i någon ring. Att de förhoppningsvis är trevliga familjehundar och kanske träningskamrater är bra.
Men något mer någon gång, eller hur!? Hur ska en ras annars gå framåt?
Hej igen, Anonym!
SvaraRaderaDu upprepar dina påståenden. Om man på 20-30 år inte fött upp en hund med bättre än en 2:a i utställningsringen, då har man inte förstått poängen med avel. Då kan man nog inte ens ha läst standarden. Och då har man inte höjt kvalitén.
Vilken j-kla standard kan man inte? Pälsmassestandarden? Slitsögonstandarden? Flatskallestandarden, eller kälkbackshuvdudstandarden? Vilken tolkning är det man inte kan?
Och vilken kvalité avses? Om någon under 20 år föder upp hundar som får 2:or, men i generation efter generation lämnar några bra servicehundar och fungerande gårds/vallhundar, medan de övriga är stabila och orädda familjehundar med hygglig hälsa och ett långt liv - då har den uppfödaren inte höjt kvalitén?
Jo, precis det har den uppfödaren gjort! DET ÄR INTE GENOM PRODUKTION AV DE ENSTAKA (modeinfluerade)STORVINNARNA I RINGEN ELLER GENOM DE ENSTAKA STJÄRNORNA I BRUKS SOM EN RAS GÅR FRAMÅT. Hundavel är inte en tävling.
Den uppfödare som genomgående får fram bra familjehundar med extrautrustning kommer också att - i förbifarten - få fram de enstakka stjärnorna.Det är i den genomsnittliga hundens egenskaper som rasen går framåt - eller bakåt. Och vilket det har varit för långhårscolliens del de senaste tjugo-trettio åren kan alla få ha sin egen åsikt om!
Hej Bettan!
SvaraRaderaTycker som du - utställningar kan vara ett jättebra sätt att "mönstra" en ras och tidigt upptäcka, om något börjar hända som man inte vill ska hända - typ pigmenteringsproblem, kraftigt växande eller krympande mankhöjd, allt grövre huvud eller så.
Då är det ju himla bra om ett antal av rasens hundar ställs inför det vakande domarögat. Men Bettan, domarögat har ju inte varit vaket! Pälsmängderna och mankhöjderna HAR ökat,de utpräglade dragen har blivit utprägladestast tills de har blivit problem för hunden...och de vakande domarögonen har tindrat av förtjusning och delat ut beröm och belöning.
Det är ju inget problem att folk gillar att ställa ut sina hundar. Väl bekomme! Problemet är i stället dels att det inte har funnits någon inbyggd spärr mot successivt allt mer uppenbara överdrifter i exteriören på ett antal raser - dels att aveln tyvärr till mycket stor del helt enkelt har baserats på de vinnande överdrifterna.
Jag håller med dig om att uppfödare och utställningsdomare har ett stort ansvar. Men jag tycker tyvärr inte att alla uppfödare och alla domare har varit särskilt bra på att ta det.
Men vad är det att föra en ras framåt? Man kanske kan gå hur långt som helst i det fallet men vart kommer man och varför vill man dit?
SvaraRaderaFör mig handlar det om att snarare blicka bakåt för att se vad som har tappats bort på vägen.
Vi ser tydligt och klart idag att collien har allt för stora rädslor, det är odiskutabelt. Alltså måste uppfödarna göra allt de kan för att vända utvecklingen så att vi på lite sikt får tillbaka en orädd collie. Det - skulle i dagsläget vara att föra rasen framåt.
Johan Nilsson
Oavsett vad man gör bör man ha ett mål med sitt handlande, bli sprinter etta, rallykung, hitta speciella frimärken, bättra på sin ras mm.
SvaraRaderaAtt ha som mål att minska rädslor är bra givetvis. Men jag tycker inte man ska glömma annat. En ras måste se ut som den ska. (håller med om att vissa bilder från Crufts är inte vad som bör vara ett mål) Men att hålla sig med en godtagbar (3a) eller god (2a) medelprissättning är väl knappast något som för rasen frammåt. En 1a (mycket god) måste väl vara ett minimål som inte är för svårt att uppnå. Vissa vill avla bara på korade, andra vill ha minst ck, andra....
Att få fram service hundar, fungerande vallhundar mm (beroende på ras) är också bra. Fortfarande vill iallafall jag se vilken ras jag har, inte ett hopkok.
Det står var och en fritt att avla så länge man håller sig till de regler som finns. Att vissa rasklubbar vill tvinga uppfödare göra si eller så ser jag som ett fel.
Kanske var att ha ett mål med sin uppfödning var en öm tå för vissa, vad vet jag. Här finns säkert stora skiljaktigheter om vad som är ett bra mål. Att försöka gå ett steg frammåt i varje kombination är svårt, då och då går det bakåt. Men då ska man inte sitta och rulla tummarna. Utvärdera, vad blev inte bra, vad göra nästa gång osv. så man går frammåt istället. Sedan kan det ta ett tag att veta om man gått frammåt eller inte, dvs hälsobiten efter 1 år som kollas samt diverse andra beskrivningar/tester. Om hundarna är bra exteriört, mentalt men kanske kullen har många med hd, mer eller mindre grava, då är väl det inte ett bra resultat. Det kan förorsaka mycket lidande hos ägarna även det.
Jag har inte sett någon statistik på att tex mankhöjderna HAR ökat, Bodil. Det kanske kan bero på inblandning av andra linjer som har högre mankhöjd än vår FCI-standard. Förr tycker jag av det jag sett på olika tävlingar att collien ligger ganska permanent i sin mankhöjd.
Ja, anonym du har helt rätt, en collie ska se ut som en collie. Problemet är att den i vissa fall inte längre gör det, trots att det är utställningsvinnare med en absolut etta.
SvaraRaderaDet är liksom det vi protesterar mot...
Johan N.
Hej igen Anonym! Detta med de ökande mankhöjderna rörde faktiskt inte alls collie - det var ett generellt exempel på vad som kan hända, apropå successiv överdrift med utställningsmode och prisjakt som motor i aveln. Ungefär som när Bettan nämnde allt grövre skallar ledande till att tikar måste snittas. Hon syftade säkert INTE på amerikanskättade collies med det påståendet...hoppas vi :-)))
SvaraRaderaSedan frågar jag igen: vad menar du egentligen med "att föra rasen framåt"? Du tycker inte att en uppfödare som i tjugo år har fått 2:or på varenda en av sina hundar - och precis som Bettan vill även jag i min okunnighet om utställningar minnas att en 2:a betyder "bra avelsresultat" - om vi nu ska bry oss om vad SKK tycker, men det brukar ju uppfödare göra... Jo, alltså, en sådan uppfödare har inte fört rasen framåt - i vilket avseende då?
För man rasen framåt om man har klämt in några CK och CACIB på tjugo år, spelar det rollför rasen? Ja, men enbart om man använder den CK- eller CACIB-hunden så ofta och mycket som möjligt i aveln...då har man nog, i ett litet land som Sverige eller i ett modetongivande land som England, i någon mån förändrat rasen. Är det samma sak som att föra den framåt?
Om nu en uppfödare i tjugo års tid bara får 2:or, men i varje hundgeneration får fram en eller två valpar ytterligare som växer upp till livräddande diabeteshundar eller utmärkta vallande gårdshundar - och för att kunna göra detta prioriterar den funktionsförmågan eller begåvningen i val av avelspartner till sina hundar men bortser från estetisk exteriör - då har den personen inte fört rasen ett steg framåt i dina ögon?
För 1:or i snitt, det borde man ha kunnat begära, säger du. Det borde uppfödaren ha prioriterat. Tror du på allvar att familjen till diabetesbarnet skulle hålla med? ;-)
Att få fram som du nämner tex flera diabetes hundar (toppen, då det kan gälla livet för många drabbade) är väl ett bra steg i rätt riktning. Jag talar inte om att prioriterat det ena före det andra. Målet ligger ändå hos uppfödaren att vilja gå frammåt i sina ögon med sin uppfödning. Finns ett avelsmål?
SvaraRaderaVisst en hund med god helhet (om vi nu ska prata utställning) duger som mini nivå, då det är minikravet inom många klubbar. Man visar upp en god representant med vissa fel. De flesta klubbar vill höja måluppfyllelsen inom alla grenar, såväl exteriör som inom olika arbetsgrenar och hälsa.
Men vill man inte mer? Har man lyckats att få fram arbetande hundar till en önskad nivå, bra! Fortsätt -sikta högre! Högre klasser eller gå fram på tex exteriören och förbättra den mm.
Ha ett mål framför sig är viktigt!
Hej igen Anonym!
SvaraRaderaDu och jag är nog inte så värst samsynta. Kan vi bli det?
Som jag hör dig, fortsätter du att säga att exteriören i sig - alltså den estetiska aspekten av hundens anatomi, definierad som 1:a, 2:a eller CK av någon domare - är ett I SIG fullt legitimt enda avelsmål. Helt i klass med mål som långt, friskt liv för hundarna; lika viktigt som målet smarta, vänliga huvuden på hundarna; lika bra som de egenskaper som gör en bra vallhund eller servicehund. Tja, på den punkten lär vi aldrig bli överens!
Där tror jag att folk som köper hundar har så helt andra prioriteringar än du att de allt oftare köper det som är "funktionsavlat" än det som är stamtavle- och rosettförsett.
Dessutom tror jag att du kanske menar, att man oavsett annat mål BORDE anstränga sig för att höja sina genomsnittliga 2:or till genomsnittliga 1:or...Men det går inte att göra. Det är ganska få saker man genetiskt kan selektera för i ett och samma svep, så där får man prioritera.
Blev avbruten av besökare förut, back again.
SvaraRaderaJo - om mitt mål är att föda upp kullar där inte bara en enstaka, utan flera i varje kull, växer upp till bra vallare, barnpigor eller diabeteshundar. Så kan jag inte ordna det genom att selektera för en enda, enkel egenskap.
Om jag har hundar som springer fort, så är det jämföreslevis enkelt att gå från "fort" till "ännu fortare". Men om jag vill ha komplexa egenskaper som hos en diabeteshund - omvårdnadsintresse OCH inlärningsförmåga OCH omdöme i en och samma hund - så är det inte särskilt ändamålsenligt att avla fram en hund som markerar ännu snabbare, skäller ännu högre när blodsockret faller etc. Sådant lämpar sig inte att tävla fram förbättring i. Det är inte en konkurrenssituation att göra bra saker på ett bra sätt.
På något sätt verkar tävlandet ha bitit sig in så till den grad i hundfolk att man tror att precis ALLT är en tävling. Har du något bra? Gör det bättre, annars har du inte lyckats!
Titta på border collien, där det ofta - hör jag från England - avlas så på den komplexa egenskapen/beteendet vallning. Man avlar på vinnaerna i stortävlingar och får fram hundar som vallar vansinnigt fort, vansinnigt intensivt, etc ....men vanliga fårägare villl inte ha dem längre. För de kan inte låta bli att valla, de kan inte lämna fåren i fred, de har inget omdöme - de bara kör på.
Då har man maxat en bra egenskap....så att den inte är bra längre. Vaddå "sikta högre" -???
Först: Vem har standardförakt??? Slitsögonstandard, flatskallestandard, pälsmassestandard, kälkbackehuvestandard...hmmm. Inte är det jag.
SvaraRaderaVidare skrev jag inte om att man måste vinna SM för att ha "lyckats" någonstans. Olika mål finns förhoppningsvis hos varje uppfödare! Att tex komma till lägre klass räcker för någon, att komma till elit räcker för någon, att få 1:a räcker för någon medan andra vill ha minst ck på sina avelsdjur. Alla är vi olika och vi behöver inte förakta den som gör annorlunda så länge den håller sig inom ramarna vad som är tillåtet med tanke på regler mm.
Håller med om att en enstaka stjärna gör inte allt, det visar sig genom åren.
Om man anser sig ha tex en bra arbetshund/vallhund men vet om andra brister i linjen tex ögonfel, exteriöra svagheter.... Behåll det bra (undvik utvecklandet av överdrifter, i ditt exempel extremvallaren i hastighet) och försök att, med tiden, höja kvaliteten där bristerna låg. Det menar jag med att sikta högre. Allt som är bra kan bli bättre!
Det handlar bl.a om att känna sin egen/egna hund/-ar och hundras så man vet hur man ska kunna gå frammåt.
Det är en skör balansgång, det vet alla som håller på! Än så länge är hunduppfödandet en hobby, dock med stort ansvar. Jag anser att kunskap kan man aldrig få nog av, varje dag lär man sig något nytt.
Jo, men, Anonym....det här är ju vad hela resonemanget från första inlägget om standarden och framåt har handlat om:
SvaraRaderaBEHÅLL DET SOM ÄR BRA. UNDVIK ÖVERDRIFTER!
Detta är ju basen för all vettig djuravel. Där är vi överens. Det tråkiga - som vi försöker ta upp här - att ju att aveln på renrasiga hundar
VARKEN HAR GJORT DET ENA ELLER DET ANDRA.
Man har inte behållit det som var bra och man har sannerligen inte undvikit, snarare premierat, överdrifter. Man har gjort det genom att varje enskild uppfödare har haft sitt eget mål och kört sitt eget race i st f att utgå ifrån att förvaltandet av en ras - ett hundkollektivs förflutna och framtid - är en gemensam angelägenhet. Mina bästa kullar måste utgå ifrån rasens genomsnittliga egenskaper, jag kan inte lyfta mig själv i håret, inte föda upp i isolering (om du förstår hur jag menar). Och dessutom har man använt en metod med återkommande linjeavel, som var avsedd att förtäta det som kallas rastypiska drag och tyvärr på kuppen oavsiktligt förtätade vissa sjukdomsanlag.
Konsekvensen blev att allmänheten - om jag får spetsa till det litet - nu ofta tror att det är sjukdomsbenägenheten som är rastypisk!
Och att raserna står där med anlag för mindre bra saker - ibland i den omfattningen att man inte riktigt vet hur man ska kunna ta sig ur det hörn nman har målat in sig i. En elak person skulle mycket väl kunna hävda att det allra mest rastypiska för collien är en CEA-frekvens på 60%...
De här sakerna gör aktiva rasklubbar och krav på uppfödarna till en nödvändighet. Vissa hunduppfödare tror gärna att det är någon sorts klåfingrighet och förmynderi från rasklubbarnas eller de nationella kennelklubbarn. Det är lite tragiskt att man inte kan se att det är reaktioner och åtgärder som tvingas fram av renrasavelns egna gamla traditioner!
Alternativet, som någon här påpekade, är att sitta och se glad ut medan lagstiftarna väntar runt hörnet.
När det gäller kunskap håller jag helt med dig - man blir aldrig så värst fullärd när det gäller levande varelser!