Det finns ett antal riktigt förnämliga hundsorter i världen. En del är herdehundar, en del är jakthundar, några vaktar, några är vallhundar. Några har haft mer specialiserade uppgifter, som att bogsera båtar och livrädda folk ur havet eller att jaga bort demoner. Alla dessa hundtyper har särskilda egenskaper, som har gjort dem oerhört uppskattade och ofta älskade av människorna som hade dem. Dessutom är de våra flockmedlemmar – de har en social förmåga som gjorde dem till arbetskamrater förr och till vänner nu. Demoner jagas fortfarande bort av alla vettiga hundar, inte minst den stora och fula demon som heter ensamhet.
Vilka fick fram de här framstående hundarna? Och hur bar de sig åt?
Folk som behövde hundarna tog lång, lång tid på sig för att avla fram vad de behövde – hundratals år, faktiskt - och de sneglade inte på vad som var snyggast och de dreglade inte över yttre detaljer... utan belöningen låg i hunden. Belöningen fanns i vad hunden gjorde bra. Alla kunde se det. Det var inga konstigheter. Hund födde många upp. Många hade hund. Samma sorts folk. De var förmodligen rätt överens om vad som menades med en bra vallhund eller en bra jakthund.
Hur ser renrasavelns historia ut? På punkt efter punkt precis tvärtom.
Folk utan behov av hundarnas arbete tog sig före att på mycket kort tid skaffa fram vad de tyckte var finast. De sneglade i stort sett inte åt vad som fungerade. Det var inte vad de behövde. De såg till yttre detaljer. Och belöningen var priserna, som
hunden fick, äran och uppmärksamheten som följde med, och priset som man fick ut för hundens avkommor. Som någon sa, kunde man för hundra år sedan för en enda utställningsvinnande collie få en summa som hade räckt för att köpa en vanlig familj ett hus på Manhattan. Inte illa! - för de få som födde upp sådana hundar.
Priserna har dalat sedan den tiden, men principen är oförändrad. Få personer föder upp till många köpare. Säljarna talar om för köparna vad som är bra, vilket är ett rätt ovanligt arrangemang – normalt brukar det vara tvärtom. Vi antas inte längre behöva de olika hundarnas speciella inre egenskaper. Det talas väldigt lite om dem, som om det överlag är en fördel att det inte finns alltför mycket inre hund som sticker fram näsan och stör lugnet. I stället behöver vi särskilt utsedda personer till att tala om för oss vad som är rätt i det yttre höljet, för det är så himla komplicerat med vinklar och vrår att vi rakt inte klarar det ...
… HALLÅ DÄR?
Jag tror att väldigt många ur allmänheten – den vanliga hundintresserade allmänheten, ni vet, det där gänget som gärna har hund och köper valpar - själva kan se, att den här hunden
är extrem (och extremt skötselkrävande) och mycket annorlunda än tidigare collievarianter men inte den här !
Jag tror att man skulle kunna visa motsvarande bilder och säga samma sak om ett antal raser – inte minst schäfer - och jag är rädd för att om utställningsentusiasternas ideal och måttstockar fortsätter att glida längre och längre bort ifrån vad alla andra själva kan se, och tycker om att se, så tar de med sig de rena hundraserna bort från kartan. Och därmed försvinner också det som är kvar av deras inre egenskaper. Allt som de togs fram för. Det de står för!
Räknat i antal sålda hundar har den moderna varianten av renrasavel haft en kort men intensiv sommar på femtio-sextio år. Kan man inte behålla raserna igenkännliga och trovärdiga längre? Då är det nog risk för att den sommaren går i moln.
Om det skulle höstas för hysterin kring rosetterna så går det att leva med. Den har överlag inte varit hälsosam för hundraserna och ärligt talat inte för vissa hunduppfödares verklighetsanknytning heller. Men vem vill se de värdefulla hundegenskaperna dra in i skymningen?
Så vad kan man göra för att förhindra det?
Bodil Carlsson
Det är säkert många av oss hundägare som inte kan känna på en skuldra eller bedömma hur vinklarna ser ut. Är dessa bra eller mindre bra med tanke på funktionen. En del av oss hundägare kan nog känna och hitta rätt i anatomin men för många behövs en eller flera bedömningar. Lika svårt/lätt är det med mentaliteten, anser många. Känner man sin hund väl, vet man hur reaktionsmönstret blir ungefär.
SvaraRaderaJag tror också att många är överens om vad som är en bra jakt/bruks/vall/mm/ hund. Annars skulle dessa inte finnas.
Jag tror nog att "sommaren" kommer finnas ett tag till då det finns kloka uppfödare som kan föda upp, inte bara producera.
Hur är det med bilar? Ta Volvo som exempel. Hur många olika typer finns inte den i? Är den ena bättre eller sämre än den andra? För vissa ja för andra nej. Men trots olika mening är det en bil, en Volvo, som alla är nöjda med. Man kan åka från punkt A till B och den fungerar.
Jag tror det är lika i hundvärlden med olika typer inom en ras. För vissa passar en del, andra inte. Men alla gillar rasen, trots vissa olikheter. Visst kan man ha otur och få ett måndagsexemplar. Bilar går inte alltid de heller!
Om vi sen ska låta blandraserna ta över(vi lagar bilen med lite delar av olika bilsorter), vilken typ av hund (bil) har vi då? En rostig fyrhjuling med dåliga stötdämpare, bromsen ligger på och med backspegeln frammåtvänd? Var tog Volvon vägen?
Hälsningar Birgitta
Birgitta!
SvaraRaderaTack för sansad och intressant kommentar - vi tycker inte alltid att vi är bortskämda med den varan. ;-)
Jag kan inte heller känna på en skuldra och bedöma om den är bra för funktionen. Jag kan se mina hundar springa och se om det går fort! Och jag är inte så himla säker på att alla domare kan se vad de säger att de kan se. Och dessvärre ännu mindre säker på att det är just skuldrans vinkling som är det mest avgörande för hur fort, och långt, och långt upp i åren som hunden springer. På rak arm kan jag namnge åtminstone 5 andra faktorer som påverkar den saken - och minst 4 av dem går inte att se utifrån. Ställer vi upp OS-löparna på rad och låter någon tala om vem av dem som kommer att ta guldet utifrån lårbensvinklarna?
Ställer vi upp dem på rad och DELAR UT GULDET när någon har sagt sitt om lårbensvinklingen???
Vi brukar låta dem springa för att avgöra saken, väl?
Samma med dogsen. De är inte enklare i konstruktionen än vi!
Hundar är inte enklare i konstruktionen än vi och jag fattar inte varför vi ska låtsas som om de är det.
Om blandraser - jag är, som du ser, INTE för blandrasavel. Jag är för ett genetiskt hållbart och kunskapsbaserat sätt att avla renrasigt! Återkommer med inlägg just om blandrasavel och om anledningarna till att den ökar.
Jag är också för renrasavel. Men jag tror inte bara på siffror och statistik. DET är en del i det stora hela som man ska titta på och utvärdera. Men det finns mycket kunskap att ta vara på, naturen är också med och påverkar. Vi kan inte styra allt. Mycket av det är tjusningen med aveln- hur kommer den väntande kullen att se ut, vara osv, efter allt arbete INNAN med att hitta rätt.
SvaraRaderaHälsningar Birgitta