En del av kommentarerna på den här bloggen får en att vrida sig. ”Blandrasförespråkare”, minsann! Tjena! Det är förstås därför vi som skriver här har renrasiga hundar... ”Ni kan ta er Fido och dra” - jo, man tackar. Har kommentatorn kommit på tanken att hela buntar av folk numera tar sin blandade eller oreggade Fido och drar?
I svarta stunder funderar jag på att leja någon att försvara den traditionella renrasaveln. Någon som kan leverera ett par sammanhängande argument! Någon som inte behöver markera sitt förakt för andras hundar i var och varannan mening.
”Förstår inte föraktet för renrasaveln” - skrev en av våra som vanligt anonyma meningsmotståndare. Jasså, inte? Då ska jag berätta lite för dig om var föraktet för renrasaveln finns nånstans och hur det ser ut.
I ett och ett halvt år har jag hållit på med att springa ner människor med blandrashundar och fråga ut dem. ”Hur kommer det sig att du har blandras?” Och om jag hade varit uppfödare av renrasiga hundar, så hade jag lyssnat mycket noga till svaren. Här har ni några.
Ung tjej i marknadsstånd i Hjo. Hade golden/collie. Varför det?
Jo, hennes första hund var en renrasig cocker spaniel, stamtavleförsedd och reggad och allt ni kan begära. Men han fick avlivas i femårsåldern – för den ärftliga ögonsjukdomen som höll på att göra honom alldeles blind. Hennes andra hund var också renrasig och reggad. Den hunden råkade ut för en annan ärftlig, rasbunden sjukdom och dog ung. Tjejen som berättade detta för mig fick tårar i ögonen när hon pratade om sina döda hundar. Nu hade hon alltså blandras och det var hon glad för.
”Kan du tänka dig renrasigt igen?” frågade jag, som tyckte att hon hade haft fruktansvärd otur. Men det kunde hon inte: hon ville ha en frisk hund.
Äldre man på torget i Hjo en annan livlig marknadsdag. Mindre hund av helt obestämbart ursprung. Han berättade stolt om de fyra ingående raserna och pekade ut en bit päls, som lockade sig nära ryggraden – ett minne från spanieln – och den breda pannan, som han menade kom från schäfern. Tyvärr kunde han aldrig ha hunden lös ute i skogen, för jaktlusten hängde med efter drevern, men annars var han mycket, mycket nöjd med sin hund. Renrasigt kunde han inte tänka sig. Vet ni varför? Hans hund hade inte behövt ett veterinärbesök en enda gång, inte varit sjuk en dag i sitt liv.... som var fyra år långt!
Jag tappade hakan, men han vidhöll – det var hans bestämda uppfattning att för att få en hund som höll sig frisk in i sitt femte levnadsår måste man ha blandras. Renrasiga hundar, förklarade han för mig, var liksom sjukare, det var något ömtåligt och nervöst över dem. Han kunde inte riktigt säga varför det hade blivit så, men så var det.
Arbetskamrat med renrasig hund, som under längre tid utvecklade knepiga exemliknande hudförändringar. Veterinären blev inte klok på det hela, men till sist lugnade det ner sig. Ägaren erbjöds ny fördelaktig hundförsäkring och nappade. Exemen blossade upp igen, det blev nya veterinärbesök och till sist kom diagnosen – sköldkörtelsjukdom! Solklart ärftlig, som veterinären sa. Ägaren pratade med uppfödaren. Hon pratade med hanhundens uppfödare också. Ingen av dem hade hört talas om någon sköldkörtelsjukdom på sina linjer. Och eftersom alltsammans hade börjat innan min arbetskamrat bytte försäkring, så täckte den nya försäkringen inte kostnaden för varken diagnos eller behandling. Så summan som min arbetskamrat fick betala i slutändan hade gott och väl täckt kostnaden för två nya valpar av den rasen. Men det var inte det som gjorde henne rasande. Hon var säker på att de ljög! Detta var en inte så stor ras, sett till antalet, uppfödarna bodde i närheten av varandra, en av dem var domare, de lånade avelshanar av varandra. Klart de höll ihop! ”Och så står dom där sen och dömer fram varandras hundar...!” sa hon.
Här, kära läsare, snackar vi rasavelsförakt.
Ni vet, och jag vet, att det här inte stämmer. Man måste inte alls ha blandras för att en hund ska nå sin fyraårsdag utan allvarlig sjukdom. Den unga tjejen i marknadsståndet hade faktiskt haft en förfärlig otur. Sköldkörtelsjukdomen hos den tredje hunden är troligast recessiv, så ingendera uppfödaren behöver ha haft en aning om att tiken och hanen bar på varsin gen för den.
Ni och jag vet också, att ingen av de här blandrasägarna lever så trygga som de tror. Man hoppas ju att den unga tjejens otur ska vara slut, för annars riskerar hon att upptäcka att generna för t ex HD precis som generna för mycket annat struntar blankt i rasgränser: kommer blandrastiken från en goldenlinje med HD-belastning eller sköldkörtelfel och en collielinje med samma sak i bagaget, så är det skaplig chans att hon står där med en sjuk hund till – HD eller sköldkörtelfel eller både och! Den äldre mannen med fyrvägskorsningen hade gjort den klassiska upptäckten – blandar man, så vet man inte om rasanlagen försvinner när man hade hoppats få dem, eller dyker upp när man inte vill ha dem. Och mot en dominant sjukdomsgen har man ju inget skydd alls hur mycket man än blandar. Den genen går sin väg rakt fram till hälften av valparna ändå.
Men det är inte vad vi vet som spelar roll här. Det som betyder något är vad de här hundägarna tror!
Det är det som avgör var de köper valp nästa gång. Två av dem lär inte gå att övertala till att köpa renrasigt och med den tredje är det nog osäkert. De litar inte på renrasaveln.
Och då vill jag fråga er – våra anonyma vänner, som kommenterar bloggen med tillmälen som ”byrackor” , och alla andra företrädare för den ädla hundavelns traditioner:
Tror ni att det hjälper att vara snorkig? Eller har ni ett enda vettigt sakskäl att komma med, om ni vill att de här valpköparna ska satsa på renrasigt en gång till?
I så fall är det dags att komma fram med det nu, för blandrasaveln exploderar i nyllet på er.
Bodil Carlsson
