...publiceras här bilder på Collievännen Johans (och sambos) hus, eller kanske ska vi kalla det stugby? Tveksam till det allmänna intresset dock... Men den som lever får se. :-)
Kan meddela att det tar ca en timma att klippa gräset med motorgräsklippare, det är större än man tror och anar på dessa bilder. Finns flera intressanta trädgårdsprojekt att ta tag i, föregående ägare var mer intresserade av hästhållning än trädgård medan vi är det motsatta. Ett stall är ett ypperligt förrådsutrymme för t ex trädgårdsredskap!
Johan Nilsson
En nätkrönika för alla vänner av collierasen. Ansvarig utgivare: Bodil Carlsson, medlem av Publicistklubben och Reportrar Utan Gränser
fredag 28 maj 2010
söndag 23 maj 2010
TILLÖKNING!
Först var det ruggig snålblåst och regn som rann iskallt in under jackan och ner längs ryggen och småkallt så att fingrarna var stela. Sen solgassig åskvärme med tallriksstora mörka fläckar under armarna... och vi var så tråkiga att hundarna gav upp hoppet om oss
och katten somnade på stället
men till sist var huset rest och målat, stängslen säkrade, ängen genomsökt efter farligheter som djupa gropar och vassa föremål, vattenbaljan utplacerad och fylld och saltstenen på plats.
Och nu är de här!
Första bekantskapsövningen. Fortsättning följer!
Bodil Carlsson
och katten somnade på stället
men till sist var huset rest och målat, stängslen säkrade, ängen genomsökt efter farligheter som djupa gropar och vassa föremål, vattenbaljan utplacerad och fylld och saltstenen på plats.
Och nu är de här!
Första bekantskapsövningen. Fortsättning följer!
Bodil Carlsson
lördag 22 maj 2010
Det är en afton i maj
Jaha, nu är den här collievännen på plats i sin nya miljö. Kanske ska man kalla den nygammal eftersom vi under flera år varit i krokarna och tränat en del med hundarna.
Men huset och grannarna kan definitivt kategoriseras under - Ny miljö.
Hundarna har inga klagomål på en stor tomt att springa runt på, inte heller på mängden promenadstråk runt omkring.
Just ikväll är vi alla tillfreds eftersom vi beslutat att uppackningen får ta sin tid. Nu vill vi njuta av fågelsång, lugn och ro. Nu, när naturen är som allra vackrast.
Johan Nilsson
Men huset och grannarna kan definitivt kategoriseras under - Ny miljö.
Hundarna har inga klagomål på en stor tomt att springa runt på, inte heller på mängden promenadstråk runt omkring.
Just ikväll är vi alla tillfreds eftersom vi beslutat att uppackningen får ta sin tid. Nu vill vi njuta av fågelsång, lugn och ro. Nu, när naturen är som allra vackrast.
Johan Nilsson
söndag 16 maj 2010
Paus
För den här collievännen väntas tillökning i familjen!
Bloggen kommer att vara vilande några dagar.
Bodil Carlsson
Bloggen kommer att vara vilande några dagar.
Bodil Carlsson
Lusten att leka
För den här collievännen väntar flytt till landet på måndag. Radhuset i stan lämnas för huset nära skogen. Igår var vi där för att tapetsera och tursamt nog kom några vänner dit för att förse oss med fika. De hade tre barn med sig som alla var väldigt sugna på att leka med våra hundar. Och leka fick de... Det var lek med frisbee och boll varvat med stränga uppmaningar om sitt, ligg och apport. Hundarna lydde galant eftersom vi försett barnen med ett rejält lager av torkat lammkött som delades ut när resultatet blev godkänt...
Utan betänksamheter och med glädje försökte de på alla sätt vara till lags för sina nya små tränare.
Collies vill och collies kan!
Låt oss hoppas att alla kommande collies också vill leka och lyda, även om det sker en dag med högsommarvärme och med nya tränare!
Johan Nilsson
Utan betänksamheter och med glädje försökte de på alla sätt vara till lags för sina nya små tränare.
Collies vill och collies kan!
Låt oss hoppas att alla kommande collies också vill leka och lyda, även om det sker en dag med högsommarvärme och med nya tränare!
Johan Nilsson
torsdag 13 maj 2010
KOMMENTARERNA OM BLANDRASER...
En del av kommentarerna på den här bloggen får en att vrida sig. ”Blandrasförespråkare”, minsann! Tjena! Det är förstås därför vi som skriver här har renrasiga hundar... ”Ni kan ta er Fido och dra” - jo, man tackar. Har kommentatorn kommit på tanken att hela buntar av folk numera tar sin blandade eller oreggade Fido och drar?
I svarta stunder funderar jag på att leja någon att försvara den traditionella renrasaveln. Någon som kan leverera ett par sammanhängande argument! Någon som inte behöver markera sitt förakt för andras hundar i var och varannan mening.
”Förstår inte föraktet för renrasaveln” - skrev en av våra som vanligt anonyma meningsmotståndare. Jasså, inte? Då ska jag berätta lite för dig om var föraktet för renrasaveln finns nånstans och hur det ser ut.
I ett och ett halvt år har jag hållit på med att springa ner människor med blandrashundar och fråga ut dem. ”Hur kommer det sig att du har blandras?” Och om jag hade varit uppfödare av renrasiga hundar, så hade jag lyssnat mycket noga till svaren. Här har ni några.
Ung tjej i marknadsstånd i Hjo. Hade golden/collie. Varför det?
Jo, hennes första hund var en renrasig cocker spaniel, stamtavleförsedd och reggad och allt ni kan begära. Men han fick avlivas i femårsåldern – för den ärftliga ögonsjukdomen som höll på att göra honom alldeles blind. Hennes andra hund var också renrasig och reggad. Den hunden råkade ut för en annan ärftlig, rasbunden sjukdom och dog ung. Tjejen som berättade detta för mig fick tårar i ögonen när hon pratade om sina döda hundar. Nu hade hon alltså blandras och det var hon glad för.
”Kan du tänka dig renrasigt igen?” frågade jag, som tyckte att hon hade haft fruktansvärd otur. Men det kunde hon inte: hon ville ha en frisk hund.
Äldre man på torget i Hjo en annan livlig marknadsdag. Mindre hund av helt obestämbart ursprung. Han berättade stolt om de fyra ingående raserna och pekade ut en bit päls, som lockade sig nära ryggraden – ett minne från spanieln – och den breda pannan, som han menade kom från schäfern. Tyvärr kunde han aldrig ha hunden lös ute i skogen, för jaktlusten hängde med efter drevern, men annars var han mycket, mycket nöjd med sin hund. Renrasigt kunde han inte tänka sig. Vet ni varför? Hans hund hade inte behövt ett veterinärbesök en enda gång, inte varit sjuk en dag i sitt liv.... som var fyra år långt!
Jag tappade hakan, men han vidhöll – det var hans bestämda uppfattning att för att få en hund som höll sig frisk in i sitt femte levnadsår måste man ha blandras. Renrasiga hundar, förklarade han för mig, var liksom sjukare, det var något ömtåligt och nervöst över dem. Han kunde inte riktigt säga varför det hade blivit så, men så var det.
Arbetskamrat med renrasig hund, som under längre tid utvecklade knepiga exemliknande hudförändringar. Veterinären blev inte klok på det hela, men till sist lugnade det ner sig. Ägaren erbjöds ny fördelaktig hundförsäkring och nappade. Exemen blossade upp igen, det blev nya veterinärbesök och till sist kom diagnosen – sköldkörtelsjukdom! Solklart ärftlig, som veterinären sa. Ägaren pratade med uppfödaren. Hon pratade med hanhundens uppfödare också. Ingen av dem hade hört talas om någon sköldkörtelsjukdom på sina linjer. Och eftersom alltsammans hade börjat innan min arbetskamrat bytte försäkring, så täckte den nya försäkringen inte kostnaden för varken diagnos eller behandling. Så summan som min arbetskamrat fick betala i slutändan hade gott och väl täckt kostnaden för två nya valpar av den rasen. Men det var inte det som gjorde henne rasande. Hon var säker på att de ljög! Detta var en inte så stor ras, sett till antalet, uppfödarna bodde i närheten av varandra, en av dem var domare, de lånade avelshanar av varandra. Klart de höll ihop! ”Och så står dom där sen och dömer fram varandras hundar...!” sa hon.
Här, kära läsare, snackar vi rasavelsförakt.
Ni vet, och jag vet, att det här inte stämmer. Man måste inte alls ha blandras för att en hund ska nå sin fyraårsdag utan allvarlig sjukdom. Den unga tjejen i marknadsståndet hade faktiskt haft en förfärlig otur. Sköldkörtelsjukdomen hos den tredje hunden är troligast recessiv, så ingendera uppfödaren behöver ha haft en aning om att tiken och hanen bar på varsin gen för den.
Ni och jag vet också, att ingen av de här blandrasägarna lever så trygga som de tror. Man hoppas ju att den unga tjejens otur ska vara slut, för annars riskerar hon att upptäcka att generna för t ex HD precis som generna för mycket annat struntar blankt i rasgränser: kommer blandrastiken från en goldenlinje med HD-belastning eller sköldkörtelfel och en collielinje med samma sak i bagaget, så är det skaplig chans att hon står där med en sjuk hund till – HD eller sköldkörtelfel eller både och! Den äldre mannen med fyrvägskorsningen hade gjort den klassiska upptäckten – blandar man, så vet man inte om rasanlagen försvinner när man hade hoppats få dem, eller dyker upp när man inte vill ha dem. Och mot en dominant sjukdomsgen har man ju inget skydd alls hur mycket man än blandar. Den genen går sin väg rakt fram till hälften av valparna ändå.
Men det är inte vad vi vet som spelar roll här. Det som betyder något är vad de här hundägarna tror!
Det är det som avgör var de köper valp nästa gång. Två av dem lär inte gå att övertala till att köpa renrasigt och med den tredje är det nog osäkert. De litar inte på renrasaveln.
Och då vill jag fråga er – våra anonyma vänner, som kommenterar bloggen med tillmälen som ”byrackor” , och alla andra företrädare för den ädla hundavelns traditioner:
Tror ni att det hjälper att vara snorkig? Eller har ni ett enda vettigt sakskäl att komma med, om ni vill att de här valpköparna ska satsa på renrasigt en gång till?
I så fall är det dags att komma fram med det nu, för blandrasaveln exploderar i nyllet på er.
Bodil Carlsson
I svarta stunder funderar jag på att leja någon att försvara den traditionella renrasaveln. Någon som kan leverera ett par sammanhängande argument! Någon som inte behöver markera sitt förakt för andras hundar i var och varannan mening.
”Förstår inte föraktet för renrasaveln” - skrev en av våra som vanligt anonyma meningsmotståndare. Jasså, inte? Då ska jag berätta lite för dig om var föraktet för renrasaveln finns nånstans och hur det ser ut.
I ett och ett halvt år har jag hållit på med att springa ner människor med blandrashundar och fråga ut dem. ”Hur kommer det sig att du har blandras?” Och om jag hade varit uppfödare av renrasiga hundar, så hade jag lyssnat mycket noga till svaren. Här har ni några.
Ung tjej i marknadsstånd i Hjo. Hade golden/collie. Varför det?
Jo, hennes första hund var en renrasig cocker spaniel, stamtavleförsedd och reggad och allt ni kan begära. Men han fick avlivas i femårsåldern – för den ärftliga ögonsjukdomen som höll på att göra honom alldeles blind. Hennes andra hund var också renrasig och reggad. Den hunden råkade ut för en annan ärftlig, rasbunden sjukdom och dog ung. Tjejen som berättade detta för mig fick tårar i ögonen när hon pratade om sina döda hundar. Nu hade hon alltså blandras och det var hon glad för.
”Kan du tänka dig renrasigt igen?” frågade jag, som tyckte att hon hade haft fruktansvärd otur. Men det kunde hon inte: hon ville ha en frisk hund.
Äldre man på torget i Hjo en annan livlig marknadsdag. Mindre hund av helt obestämbart ursprung. Han berättade stolt om de fyra ingående raserna och pekade ut en bit päls, som lockade sig nära ryggraden – ett minne från spanieln – och den breda pannan, som han menade kom från schäfern. Tyvärr kunde han aldrig ha hunden lös ute i skogen, för jaktlusten hängde med efter drevern, men annars var han mycket, mycket nöjd med sin hund. Renrasigt kunde han inte tänka sig. Vet ni varför? Hans hund hade inte behövt ett veterinärbesök en enda gång, inte varit sjuk en dag i sitt liv.... som var fyra år långt!
Jag tappade hakan, men han vidhöll – det var hans bestämda uppfattning att för att få en hund som höll sig frisk in i sitt femte levnadsår måste man ha blandras. Renrasiga hundar, förklarade han för mig, var liksom sjukare, det var något ömtåligt och nervöst över dem. Han kunde inte riktigt säga varför det hade blivit så, men så var det.
Arbetskamrat med renrasig hund, som under längre tid utvecklade knepiga exemliknande hudförändringar. Veterinären blev inte klok på det hela, men till sist lugnade det ner sig. Ägaren erbjöds ny fördelaktig hundförsäkring och nappade. Exemen blossade upp igen, det blev nya veterinärbesök och till sist kom diagnosen – sköldkörtelsjukdom! Solklart ärftlig, som veterinären sa. Ägaren pratade med uppfödaren. Hon pratade med hanhundens uppfödare också. Ingen av dem hade hört talas om någon sköldkörtelsjukdom på sina linjer. Och eftersom alltsammans hade börjat innan min arbetskamrat bytte försäkring, så täckte den nya försäkringen inte kostnaden för varken diagnos eller behandling. Så summan som min arbetskamrat fick betala i slutändan hade gott och väl täckt kostnaden för två nya valpar av den rasen. Men det var inte det som gjorde henne rasande. Hon var säker på att de ljög! Detta var en inte så stor ras, sett till antalet, uppfödarna bodde i närheten av varandra, en av dem var domare, de lånade avelshanar av varandra. Klart de höll ihop! ”Och så står dom där sen och dömer fram varandras hundar...!” sa hon.
Här, kära läsare, snackar vi rasavelsförakt.
Ni vet, och jag vet, att det här inte stämmer. Man måste inte alls ha blandras för att en hund ska nå sin fyraårsdag utan allvarlig sjukdom. Den unga tjejen i marknadsståndet hade faktiskt haft en förfärlig otur. Sköldkörtelsjukdomen hos den tredje hunden är troligast recessiv, så ingendera uppfödaren behöver ha haft en aning om att tiken och hanen bar på varsin gen för den.
Ni och jag vet också, att ingen av de här blandrasägarna lever så trygga som de tror. Man hoppas ju att den unga tjejens otur ska vara slut, för annars riskerar hon att upptäcka att generna för t ex HD precis som generna för mycket annat struntar blankt i rasgränser: kommer blandrastiken från en goldenlinje med HD-belastning eller sköldkörtelfel och en collielinje med samma sak i bagaget, så är det skaplig chans att hon står där med en sjuk hund till – HD eller sköldkörtelfel eller både och! Den äldre mannen med fyrvägskorsningen hade gjort den klassiska upptäckten – blandar man, så vet man inte om rasanlagen försvinner när man hade hoppats få dem, eller dyker upp när man inte vill ha dem. Och mot en dominant sjukdomsgen har man ju inget skydd alls hur mycket man än blandar. Den genen går sin väg rakt fram till hälften av valparna ändå.
Men det är inte vad vi vet som spelar roll här. Det som betyder något är vad de här hundägarna tror!
Det är det som avgör var de köper valp nästa gång. Två av dem lär inte gå att övertala till att köpa renrasigt och med den tredje är det nog osäkert. De litar inte på renrasaveln.
Och då vill jag fråga er – våra anonyma vänner, som kommenterar bloggen med tillmälen som ”byrackor” , och alla andra företrädare för den ädla hundavelns traditioner:
Tror ni att det hjälper att vara snorkig? Eller har ni ett enda vettigt sakskäl att komma med, om ni vill att de här valpköparna ska satsa på renrasigt en gång till?
I så fall är det dags att komma fram med det nu, för blandrasaveln exploderar i nyllet på er.
Bodil Carlsson
söndag 9 maj 2010
Fritt skön - del 2
..SOMMAREN OCH HÖSTEN?
Det finns ett antal riktigt förnämliga hundsorter i världen. En del är herdehundar, en del är jakthundar, några vaktar, några är vallhundar. Några har haft mer specialiserade uppgifter, som att bogsera båtar och livrädda folk ur havet eller att jaga bort demoner. Alla dessa hundtyper har särskilda egenskaper, som har gjort dem oerhört uppskattade och ofta älskade av människorna som hade dem. Dessutom är de våra flockmedlemmar – de har en social förmåga som gjorde dem till arbetskamrater förr och till vänner nu. Demoner jagas fortfarande bort av alla vettiga hundar, inte minst den stora och fula demon som heter ensamhet.
Vilka fick fram de här framstående hundarna? Och hur bar de sig åt?
Folk som behövde hundarna tog lång, lång tid på sig för att avla fram vad de behövde – hundratals år, faktiskt - och de sneglade inte på vad som var snyggast och de dreglade inte över yttre detaljer... utan belöningen låg i hunden. Belöningen fanns i vad hunden gjorde bra. Alla kunde se det. Det var inga konstigheter. Hund födde många upp. Många hade hund. Samma sorts folk. De var förmodligen rätt överens om vad som menades med en bra vallhund eller en bra jakthund.
Hur ser renrasavelns historia ut? På punkt efter punkt precis tvärtom.
Folk utan behov av hundarnas arbete tog sig före att på mycket kort tid skaffa fram vad de tyckte var finast. De sneglade i stort sett inte åt vad som fungerade. Det var inte vad de behövde. De såg till yttre detaljer. Och belöningen var priserna, som
hunden fick, äran och uppmärksamheten som följde med, och priset som man fick ut för hundens avkommor. Som någon sa, kunde man för hundra år sedan för en enda utställningsvinnande collie få en summa som hade räckt för att köpa en vanlig familj ett hus på Manhattan. Inte illa! - för de få som födde upp sådana hundar.
Priserna har dalat sedan den tiden, men principen är oförändrad. Få personer föder upp till många köpare. Säljarna talar om för köparna vad som är bra, vilket är ett rätt ovanligt arrangemang – normalt brukar det vara tvärtom. Vi antas inte längre behöva de olika hundarnas speciella inre egenskaper. Det talas väldigt lite om dem, som om det överlag är en fördel att det inte finns alltför mycket inre hund som sticker fram näsan och stör lugnet. I stället behöver vi särskilt utsedda personer till att tala om för oss vad som är rätt i det yttre höljet, för det är så himla komplicerat med vinklar och vrår att vi rakt inte klarar det ...
… HALLÅ DÄR?
Jag tror att väldigt många ur allmänheten – den vanliga hundintresserade allmänheten, ni vet, det där gänget som gärna har hund och köper valpar - själva kan se, att den här hunden
är extrem (och extremt skötselkrävande) och mycket annorlunda än tidigare collievarianter men inte den här !
Jag tror att man skulle kunna visa motsvarande bilder och säga samma sak om ett antal raser – inte minst schäfer - och jag är rädd för att om utställningsentusiasternas ideal och måttstockar fortsätter att glida längre och längre bort ifrån vad alla andra själva kan se, och tycker om att se, så tar de med sig de rena hundraserna bort från kartan. Och därmed försvinner också det som är kvar av deras inre egenskaper. Allt som de togs fram för. Det de står för!
Räknat i antal sålda hundar har den moderna varianten av renrasavel haft en kort men intensiv sommar på femtio-sextio år. Kan man inte behålla raserna igenkännliga och trovärdiga längre? Då är det nog risk för att den sommaren går i moln.
Om det skulle höstas för hysterin kring rosetterna så går det att leva med. Den har överlag inte varit hälsosam för hundraserna och ärligt talat inte för vissa hunduppfödares verklighetsanknytning heller. Men vem vill se de värdefulla hundegenskaperna dra in i skymningen?
Så vad kan man göra för att förhindra det?
Bodil Carlsson
Det finns ett antal riktigt förnämliga hundsorter i världen. En del är herdehundar, en del är jakthundar, några vaktar, några är vallhundar. Några har haft mer specialiserade uppgifter, som att bogsera båtar och livrädda folk ur havet eller att jaga bort demoner. Alla dessa hundtyper har särskilda egenskaper, som har gjort dem oerhört uppskattade och ofta älskade av människorna som hade dem. Dessutom är de våra flockmedlemmar – de har en social förmåga som gjorde dem till arbetskamrater förr och till vänner nu. Demoner jagas fortfarande bort av alla vettiga hundar, inte minst den stora och fula demon som heter ensamhet.
Vilka fick fram de här framstående hundarna? Och hur bar de sig åt?
Folk som behövde hundarna tog lång, lång tid på sig för att avla fram vad de behövde – hundratals år, faktiskt - och de sneglade inte på vad som var snyggast och de dreglade inte över yttre detaljer... utan belöningen låg i hunden. Belöningen fanns i vad hunden gjorde bra. Alla kunde se det. Det var inga konstigheter. Hund födde många upp. Många hade hund. Samma sorts folk. De var förmodligen rätt överens om vad som menades med en bra vallhund eller en bra jakthund.
Hur ser renrasavelns historia ut? På punkt efter punkt precis tvärtom.
Folk utan behov av hundarnas arbete tog sig före att på mycket kort tid skaffa fram vad de tyckte var finast. De sneglade i stort sett inte åt vad som fungerade. Det var inte vad de behövde. De såg till yttre detaljer. Och belöningen var priserna, som
hunden fick, äran och uppmärksamheten som följde med, och priset som man fick ut för hundens avkommor. Som någon sa, kunde man för hundra år sedan för en enda utställningsvinnande collie få en summa som hade räckt för att köpa en vanlig familj ett hus på Manhattan. Inte illa! - för de få som födde upp sådana hundar.
Priserna har dalat sedan den tiden, men principen är oförändrad. Få personer föder upp till många köpare. Säljarna talar om för köparna vad som är bra, vilket är ett rätt ovanligt arrangemang – normalt brukar det vara tvärtom. Vi antas inte längre behöva de olika hundarnas speciella inre egenskaper. Det talas väldigt lite om dem, som om det överlag är en fördel att det inte finns alltför mycket inre hund som sticker fram näsan och stör lugnet. I stället behöver vi särskilt utsedda personer till att tala om för oss vad som är rätt i det yttre höljet, för det är så himla komplicerat med vinklar och vrår att vi rakt inte klarar det ...
… HALLÅ DÄR?
Jag tror att väldigt många ur allmänheten – den vanliga hundintresserade allmänheten, ni vet, det där gänget som gärna har hund och köper valpar - själva kan se, att den här hunden
är extrem (och extremt skötselkrävande) och mycket annorlunda än tidigare collievarianter men inte den här !
Jag tror att man skulle kunna visa motsvarande bilder och säga samma sak om ett antal raser – inte minst schäfer - och jag är rädd för att om utställningsentusiasternas ideal och måttstockar fortsätter att glida längre och längre bort ifrån vad alla andra själva kan se, och tycker om att se, så tar de med sig de rena hundraserna bort från kartan. Och därmed försvinner också det som är kvar av deras inre egenskaper. Allt som de togs fram för. Det de står för!
Räknat i antal sålda hundar har den moderna varianten av renrasavel haft en kort men intensiv sommar på femtio-sextio år. Kan man inte behålla raserna igenkännliga och trovärdiga längre? Då är det nog risk för att den sommaren går i moln.
Om det skulle höstas för hysterin kring rosetterna så går det att leva med. Den har överlag inte varit hälsosam för hundraserna och ärligt talat inte för vissa hunduppfödares verklighetsanknytning heller. Men vem vill se de värdefulla hundegenskaperna dra in i skymningen?
Så vad kan man göra för att förhindra det?
Bodil Carlsson
lördag 8 maj 2010
FRITT SKÖN – en kort repetition
Collievänner förstår, men håller inte med om, synpunkten att hundarna som visades på Cruft´s inte är collies och inte motsvarar rasens standard.
Självklart är de renrasiga collies. Tyvärr. Tanken att de skulle ha blandad härkomst hade varit lättare att smälta än tanken på hur rasens image driver iväg.
Självklart kan man anse att de motsvarar rasens standard. Respekterade domare och uppfödare anser ju uppenbarligen det. Självklart föder de upp och dömer efter sin tolkning av standarden.
Men om domarna (och uppfödarkretsen som de kommer från) har sitt fria skön och rätt till sin standardtolkning, så har andra också det. Det finns ingenting i rasens skrivna standard som säger att en collie måste se ut som hundarna på Cruft´s gjorde i år. Det finns en hel del i rasens historia och i colliefolkets och allmänhetens minne som säger att den inte ska se ut som hundarna på Cruft´s i år.
Det finns heller ingenting – utom en gammal dålig tradition – som säger att hundaveln måste domineras av en liten grupp väletablerade utställningsentusiaster i inbördes tävlan.
Det finns ett annat sätt. Vi säger inte att det är dags här och nu, men vi säger att det går att göra.
Bodil Carlsson
Självklart är de renrasiga collies. Tyvärr. Tanken att de skulle ha blandad härkomst hade varit lättare att smälta än tanken på hur rasens image driver iväg.
Självklart kan man anse att de motsvarar rasens standard. Respekterade domare och uppfödare anser ju uppenbarligen det. Självklart föder de upp och dömer efter sin tolkning av standarden.
Men om domarna (och uppfödarkretsen som de kommer från) har sitt fria skön och rätt till sin standardtolkning, så har andra också det. Det finns ingenting i rasens skrivna standard som säger att en collie måste se ut som hundarna på Cruft´s gjorde i år. Det finns en hel del i rasens historia och i colliefolkets och allmänhetens minne som säger att den inte ska se ut som hundarna på Cruft´s i år.
Det finns heller ingenting – utom en gammal dålig tradition – som säger att hundaveln måste domineras av en liten grupp väletablerade utställningsentusiaster i inbördes tävlan.
Det finns ett annat sätt. Vi säger inte att det är dags här och nu, men vi säger att det går att göra.
Bodil Carlsson
torsdag 6 maj 2010
Jakten på det rastypiska
Människans bästa vän. Så kallas ofta hunden och visst är vi många som tycker att det stämmer. Hunden är vår trofasta kamrat som följer oss i ur och skur. Våra följeslagare förväntar sig i gengäld att vi som flockledare ska ta ansvar för deras välmående.
Det gör ont att säga, men: Sorry hunden, du är grundlurad!
Du har råkat i händerna på generationer av uppfödare som totalt struntat i ditt välmående och din funktion för att själva få leka Gud - eller hunddesigner om man så vill. Resultatet känner vi alltför väl till och det har i många fall inte gynnat hunden alls. Och det försvaras ofta med att det är "rastypiskt".
Det är lite knivigt att bena ut vad det rastypiska är. Det är alltför många tolkningsbara ord och då väljer uttolkaren betydelse. Men ordet används idag flitigt för att, framför allt, signalera att avsändaren av ordet minsann har gedigen kunskap i ämnet. Denna använder sig då av en klassisk "von oben-attityd" (JAG vet, ni andra är totalt okunniga) som säkert knyter an till en tradition skapad på den tid när hunduppfödning blev ett trevligt tidsfördriv för sysslolösa överklasstanter. Hunduppfödning och tillhörande utställningar var de privilegierades hobby och det man födde upp såg man till att placera högt över "the common dog". Varje individ på sin plats på samhällsstegen - även hundar. Och definitivt hunduppfödare!
I andra samhällsskikt fanns människor som använde hunden i sitt arbete. Hunden hade där en funktion vilken var viktigare än dess utseende. Här fanns förstås också ett avelsarbete men det skedde kanske mer i det tysta, för där handlade det om funktion. Jag gissar att dessa hundar ibland var både otvättade och med öronen på svaj, men troligen betydligt lyckligare än sina rasfränder som föddes upp för att bli ögonfröjd. För de arbetande hundarna fick verkligen vara människans bästa vän, de kunde hjälpa sina ägare med de dagliga sysslorna. Hunden var, och är, en hjälpreda som heter duga.
Men åter till det rastypiska, vad är det?
Är det att leva upp till svävande uttryck som (i colliens fall): mild, vänlig, intelligent eller skön? Dessa så svårdefinierade ord som av en del kallas rastypiskt.
Eller är det kanske att kunna utföra de sysslor som "det tysta avelsarbetet" givit rasen?
Dessa två varianter behöver förstås inte stå i motsats till varandra, men det är trots allt enklare att avgöra om hunden kan utföra ett arbete än om den är intelligent eller vacker.
En rasstandard, som beskriver det rastypiska, måste inte vara en detaljerad genomgång av en hunds exteriör, den kanske istället ska beskriva hundens "interiör" och kompletteras med några rader avseende hundens utseende.
Johan Nilsson
Det gör ont att säga, men: Sorry hunden, du är grundlurad!
Du har råkat i händerna på generationer av uppfödare som totalt struntat i ditt välmående och din funktion för att själva få leka Gud - eller hunddesigner om man så vill. Resultatet känner vi alltför väl till och det har i många fall inte gynnat hunden alls. Och det försvaras ofta med att det är "rastypiskt".
Det är lite knivigt att bena ut vad det rastypiska är. Det är alltför många tolkningsbara ord och då väljer uttolkaren betydelse. Men ordet används idag flitigt för att, framför allt, signalera att avsändaren av ordet minsann har gedigen kunskap i ämnet. Denna använder sig då av en klassisk "von oben-attityd" (JAG vet, ni andra är totalt okunniga) som säkert knyter an till en tradition skapad på den tid när hunduppfödning blev ett trevligt tidsfördriv för sysslolösa överklasstanter. Hunduppfödning och tillhörande utställningar var de privilegierades hobby och det man födde upp såg man till att placera högt över "the common dog". Varje individ på sin plats på samhällsstegen - även hundar. Och definitivt hunduppfödare!
I andra samhällsskikt fanns människor som använde hunden i sitt arbete. Hunden hade där en funktion vilken var viktigare än dess utseende. Här fanns förstås också ett avelsarbete men det skedde kanske mer i det tysta, för där handlade det om funktion. Jag gissar att dessa hundar ibland var både otvättade och med öronen på svaj, men troligen betydligt lyckligare än sina rasfränder som föddes upp för att bli ögonfröjd. För de arbetande hundarna fick verkligen vara människans bästa vän, de kunde hjälpa sina ägare med de dagliga sysslorna. Hunden var, och är, en hjälpreda som heter duga.
Men åter till det rastypiska, vad är det?
Är det att leva upp till svävande uttryck som (i colliens fall): mild, vänlig, intelligent eller skön? Dessa så svårdefinierade ord som av en del kallas rastypiskt.
Eller är det kanske att kunna utföra de sysslor som "det tysta avelsarbetet" givit rasen?
Dessa två varianter behöver förstås inte stå i motsats till varandra, men det är trots allt enklare att avgöra om hunden kan utföra ett arbete än om den är intelligent eller vacker.
En rasstandard, som beskriver det rastypiska, måste inte vara en detaljerad genomgång av en hunds exteriör, den kanske istället ska beskriva hundens "interiör" och kompletteras med några rader avseende hundens utseende.
Johan Nilsson
tisdag 4 maj 2010
NYHETER FRÅN ENGLAND: TUFFING SÖKES!
På arton månader har tre stora engelska undersökningar av hundavel gjorts i kölvattnet på Jemima Harrisons nu berömda film PDE (Pedigree Dogs Exposed). APGAW-rapporten från en tvärparlamentarisk grupp, ytterligare en gjord av den betydande gamla djurskyddsorganisationen RSPCA och slutligen en till ledd av sir Patrick Bateson, professor i zoologi, som arbetade på uppdrag av engelska KC. Alla tre drog slutsatsen att det behövs en oberoende rådgivande grupp för att arbeta fram synpunkter på hur hundavel ska bedrivas i fortsättningen med hänsyn till djurhälsa. Det handlar om ”övervakning, forskning och utveckling; avelsstrategier; lagstiftning och reglering – samt utbildning och publicitet” (Dog World 22 april).
Medlemmarna i den rådgivande gruppen kommer att komma bl a från brittiska veterinärförbundet, RSPCA, KC, Royal College of Veterinary Surgeons, skotska parlamentet och den walesiska motsvarigheten Welsh Assembly. Nu letar man efter en första ordförande. En oberoende, hårdför person med erfarenhet av ordförandeskap på hög nivå som har ”förmågan att vinna förtroende hos regeringsministrar”...
Patrick Bateson:
Nyligen hördes en svensk hundjournalist blogga om att engelska KC inte är imponerad av svenskars idéer om hundavel. Man har inget för att försöka lära sin mormor hur en slipsten ska dras, sas det.
Nähä. Men det kanske är dags att vi här i södra Nordpolen blir imponerade av engelsmännen?
Anställningsintervjuerna till posten som rådgivarnas första ordförande står för dörren. Mormor håller på att få snits på sin slipsten!
När får vi en likadan här, tror ni?
Bodil Carlsson
Medlemmarna i den rådgivande gruppen kommer att komma bl a från brittiska veterinärförbundet, RSPCA, KC, Royal College of Veterinary Surgeons, skotska parlamentet och den walesiska motsvarigheten Welsh Assembly. Nu letar man efter en första ordförande. En oberoende, hårdför person med erfarenhet av ordförandeskap på hög nivå som har ”förmågan att vinna förtroende hos regeringsministrar”...
Patrick Bateson:
”The health and welfare problems caused by dog breeding were first identified more than 40 years ago. We know the problems and we can find the solutions. Advances in science are improving our understanding of the issues and the potential solutions daily.”
Nyligen hördes en svensk hundjournalist blogga om att engelska KC inte är imponerad av svenskars idéer om hundavel. Man har inget för att försöka lära sin mormor hur en slipsten ska dras, sas det.
Nähä. Men det kanske är dags att vi här i södra Nordpolen blir imponerade av engelsmännen?
Anställningsintervjuerna till posten som rådgivarnas första ordförande står för dörren. Mormor håller på att få snits på sin slipsten!
När får vi en likadan här, tror ni?
Bodil Carlsson
söndag 2 maj 2010
Inlägg från gästskribent
ATT HA OLIKA ÅSIKTER
Ja det är inte så lätt, eller hur? Har följt debatten på olika forumsidor, bloggar, osv. och det är minsann ingen trevlig läsning. Det är sorgligt att läsa att folk använder fula tillmälen enbart i syfte att såra och ”trycka till” varandra. Varför? Tycker tyvärr detta bara visar på att dessa personers diskussioner gått i stå och att argumenten börjar tryta. Då tar man till storsläggan. Detta är synd och skam, för det leder bara till än mer splittring i en redan splittrad ras.
Vi borde istället försöka ta tillvara våra olika sätt att se på saker och ting i rasen, jag skulle kunna lära mig både ett och annat av någon av mina meningsmotståndare och de skulle kunna lära sig något av mig, det är i alla fall vad jag tror. Men tyvärr är detta lååååååååååångt borta. Jag upplever att många personer på ”bägge sidor” inte vill lyssna på varandra - man har stängt av fullständigt.
Jag tror orsaken till meningsskiljaktigheterna om colliens mentalitet, för det är ju den det handlar om, kan spåras långt tillbaka i tiden och det kommer troligen alltid att finnas vissa motsättningar i tid och evighet i långt fler ämnen än mentaliteten!
Kan man då göra något åt detta? Ärligt talat vet jag inte men jag hoppas:-) Kanske det faktum att både SBK och SKK fått upp ögonen för hur stort problemet trots allt är med colliens rädslor kan hjälpa oss. Det är ju inte för inte som collieklubbens styrelse blev kallad till möte med SBK och SKK där den neråtgående spiralen gällande bl a colliens rädslor diskuterades. Mötet resulterade i ett pilotprojekt som ska heta Mentalt sund collie! Första steget är en enkät som ska skickas ut till collieägare, man ska sedan försöka få till ett egenskapsindex, spännande tycker jag.
Här och nu står DU som uppfödare inför ett viktigt val, ska DU fortsätta i gamla hjulspår och säga till dina valpköpare att - strunta i denna enkät det är bara ”skit” (detta har hänt tidigare vid enkätutskick)?? Eller ska DU ta ett krafttag och motivera dina valpköpare att svara för att SLU ska få så mycket materiel som möjligt att arbeta med!!
Jag tror nämligen att gör vi inget åt situationen finns risken att vi kommer att få restriktioner från ”högre ort” som vi egentligen inte vill ha som ex. förbud att avla på vissa individer som uppvisat stora rädslor på något sätt. Jag tror att SBK och SKK har nått vägs ände gällande mentaliteten på vår älskade ras och tänker hålla ett mycket vakande öga över oss och som sagt sker det inga förbättringar finns risken för att vi blir styrda uppifrån och det brukar inte vara en bra lösning! Så upp till bevis nu alla collieägare och collieuppfödare, visa nu att ALLA vill lägga manken till och arbeta för att vi ska kunna göra något åt colliens rädslor! Jag tror nämligen att kommer vi en bit på väg där finns chansen att vi kan mötas och diskutera på en lite mer neutral och inte så infekterad mark!!
Bettan Springmist
Ja det är inte så lätt, eller hur? Har följt debatten på olika forumsidor, bloggar, osv. och det är minsann ingen trevlig läsning. Det är sorgligt att läsa att folk använder fula tillmälen enbart i syfte att såra och ”trycka till” varandra. Varför? Tycker tyvärr detta bara visar på att dessa personers diskussioner gått i stå och att argumenten börjar tryta. Då tar man till storsläggan. Detta är synd och skam, för det leder bara till än mer splittring i en redan splittrad ras.
Vi borde istället försöka ta tillvara våra olika sätt att se på saker och ting i rasen, jag skulle kunna lära mig både ett och annat av någon av mina meningsmotståndare och de skulle kunna lära sig något av mig, det är i alla fall vad jag tror. Men tyvärr är detta lååååååååååångt borta. Jag upplever att många personer på ”bägge sidor” inte vill lyssna på varandra - man har stängt av fullständigt.
Jag tror orsaken till meningsskiljaktigheterna om colliens mentalitet, för det är ju den det handlar om, kan spåras långt tillbaka i tiden och det kommer troligen alltid att finnas vissa motsättningar i tid och evighet i långt fler ämnen än mentaliteten!
Kan man då göra något åt detta? Ärligt talat vet jag inte men jag hoppas:-) Kanske det faktum att både SBK och SKK fått upp ögonen för hur stort problemet trots allt är med colliens rädslor kan hjälpa oss. Det är ju inte för inte som collieklubbens styrelse blev kallad till möte med SBK och SKK där den neråtgående spiralen gällande bl a colliens rädslor diskuterades. Mötet resulterade i ett pilotprojekt som ska heta Mentalt sund collie! Första steget är en enkät som ska skickas ut till collieägare, man ska sedan försöka få till ett egenskapsindex, spännande tycker jag.
Här och nu står DU som uppfödare inför ett viktigt val, ska DU fortsätta i gamla hjulspår och säga till dina valpköpare att - strunta i denna enkät det är bara ”skit” (detta har hänt tidigare vid enkätutskick)?? Eller ska DU ta ett krafttag och motivera dina valpköpare att svara för att SLU ska få så mycket materiel som möjligt att arbeta med!!
Jag tror nämligen att gör vi inget åt situationen finns risken att vi kommer att få restriktioner från ”högre ort” som vi egentligen inte vill ha som ex. förbud att avla på vissa individer som uppvisat stora rädslor på något sätt. Jag tror att SBK och SKK har nått vägs ände gällande mentaliteten på vår älskade ras och tänker hålla ett mycket vakande öga över oss och som sagt sker det inga förbättringar finns risken för att vi blir styrda uppifrån och det brukar inte vara en bra lösning! Så upp till bevis nu alla collieägare och collieuppfödare, visa nu att ALLA vill lägga manken till och arbeta för att vi ska kunna göra något åt colliens rädslor! Jag tror nämligen att kommer vi en bit på väg där finns chansen att vi kan mötas och diskutera på en lite mer neutral och inte så infekterad mark!!
Bettan Springmist
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)