TVÅ PROTOKOLL - EN FRAMTID?

 

Ibland är det, som sagt, fascinerande med protokoll. Ibland, ibland, händer det att man undrar om man ser framtidsperspektivet i en organisation krocka med något annat. Här refererar CS protokollet från KSS, kommittén för samsyn och exteriör sundhet, som sammanträdde i februari.

Rapport från SKK:s Kommitté för samsyn och exteriör sundhet i CS protokoll 1-2021. Par 9, s 7/25:

"c)Tyskland, restriktioner mot deltagande på utställning för hundar med exteriöra överdrifter. Tyskland förbereder en ny lag som ska gälla i hela landet.T.ex. får inte hundar med exteriöra överdrifter ställas ut. Förbudet ska leda till att få bort anledningen till att föda upp hundar med ohälsosamma attribut och även minska efterfrågan på sådana hundar/raser.En uppfödare får maximalt ha tre tikar med valpar på samma gång etc. etc.SKKs kommitté för samsyn och exteriör sundhet, KSS,följer utvecklingen i Tyskland och även andra europeiska länder när det gäller nya lagar och andra händelser relaterade till hundars hälsa och välfärd. KSS informerade om en artikel av Brenda Bonnett, vd för International Partnership for Dogs, Reframing Current Challenges Around Pedigree Dogs,https://dogwellnet.com/"

Etc, etc...? Stora grannlandet i söder förbereder lagstiftning om utställningsförbud, förbud mot storskalig uppfödning och mera därtill? Vad? CS måtte ha mycket att stå i just nu, för mer än så här kan jag inte se att man kommenterar KSS-protokollet, trots att det borde väcka många frågor. Till exempel: vad skapade de växande reaktioner som politiker - vare sig de vill fiska röster eller för att de är genuint upprörda - börjar notera och svara på? 

Varifrån kommer känslan av att något har gått för långt?

KSS i sitt eget protokoll 1-2021 från 2 februari:

"Ett dokument från en av KSS ledamöter med rubriken Tid för förändring efter coronapausen hade inkommit till dagens möte. KSS fann dokumentet mycket intressant och diskuterade dess innehåll. Framför allt utställningsverksamheten har nu haft en lång paus på grund av corona pandemin. Är detta ett tillfälle att göra förändringar i verksamheten? Utställningarnas betydelse för rasers utveckling, inte alltid till det bättre, diskuterades. Det är idag mer fokus på tävling än den avelsutvärdering de ska vara. Anpassar man raserna efter det som för tillfället är framgångsrikt på våra utställningar trots att det egentligen inte är varken rastypiskt eller funktionellt? Utvecklingen gynnar många gånger inte heller rasens hälsa. Även hundars mentalitet påverkas och ändras för att passa in i utställningsringen. I grupp-och finaltävlingar premieras ofta rörelser och hållning som inte alls kanske är rastypiskt men uppfattas som showigt. Även tävlan om Årets hund och Årets uppfödargrupp kan ifrågasättas, hur gynnar de en positiv utveckling för våra raser? Är tävling viktigt för alla? De exteriörbedömningar som arrangerats nu under corona tiden kan vara bra att behålla, detta kan leda till att fler hundar bedöms.Utställningsverksamheten ligger inte under KSS ansvarsområde, men de effekter och följder den för med sig är i högsta grad angelägna frågor för KSS. SKK behöver ha en framtidsvision, vilket ligger på CS dagordning. Författaren till detta dokument ombads att inkomma med sina funderingar även till CS." (Min fettning.)

Den hårdhudade läsaren skulle kanske våga tacka ja till en inbjudan att lyssna, medan KSS, Utställningskommittén och CS debatterar renrasavelns framtid. Vi som är åt det nervklena hållet skulle nog behöva en lugnande hand att hålla i, speciellt om bruksrasernas, vallhundarnas, polarhundarnas och jakthundarnas folk fick för sig att kliva in i matchen.

                                                                          * * *

Brenda Bonnetts artikel kommer med hennes tillstånd att publiceras på Collievänner först i original, sedan i min översättning. Brenda Bonnett är den sortens röst, som oftare och tydligare borde höras från kennelklubbarnas ledning.

Läs henne! Tills vidare ber jag om ursäkt för mitt excentriska skrivprograms vana att göra som det vill med textens storlek.

Bodil Carlsson

§10: VAD ÄR DETTA FÖR SORTS HARE?

 Delar av senaste CS-protokollet gör att jag river mig i huvudet. Jag förstår inte riktigt vad det är jag läser. Paragraf 10 var inte lätt att hänga med i.

”Par 10 c) Brev till SBK ang. frågor från Svenska Collieklubben, SCK Efter att SKK/CS behandlat och tagit beslut angående Collieutredningen så återkom SCK med ett antal frågor som är vidarebefordrade till SBK för besvarande.SBK anser i sitt svar att kostnaden för att ta fram mentalindex bör bäras av SKK då detta gynnar andra raser såväl inom som utanför SBK. SKK/CS konstaterar att Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, redan idag räknar på mentalindex för flera raser, så kostnaden i detta fall får bäras av SBK eller SCK.”

Jag försöker följa tanken bakom dessa fyra meningar som en jakthund i snårskog följer harens tvära kast. Först skickar rasklubben för collie alltså ett brev med frågor till CS om Collieutredningen och det beslut (eller avsaknad av beslut), som CS efter två års beställt utredningsarbete kom fram till. Då dumpar CS frågorna i knät på SBK. SBK ska svara! Men det var ju inte SBK, som fattade beslutet och inte SBK, som rasklubben ställde frågor till?

Sedan svarar SBK ändå CS på vad som måste vara en av frågorna – vem ska betala för mentalindex? SBK tycker, att mentalindex är av gemensamt värde för många raser och därmed också ett övergripande ansvar för den övergripande rashundsorganisationen – som förstås är SKK.

På detta svarar - konstaterar - SKK/CS att eftersom SLU beräknar mentalindexkostnader för ett antal raser, så följer att för en av raserna måste SBK (eller rasklubben) betala. Logiken och rättvisan i detta är inte helt uppenbar för den oinvigde. Det demokratiska samtalet mellan delorganisationerna är inte heller lätt att få syn på. Medan läsaren rynkar pannan i undrande veck och rättar till glasögonen, glider paragraf 10 över till släktskapsindex.

SKK/CS nr 1-2021 Par 10 c) 2021-01-29Sida 9/25 ”SBK kommer att undersöka kostnadsläget för att ta fram släktskapsindex via SLU. Vid en hög kostnad önskar SBK SKKs medverkan.CS diskuterade frågan och uppdrog till vd att undersöka ärendet vidare.CS ståndpunkt är att när det kommer till utvecklingskostnader för nya program etc. då är SKK inte främmande för att bidra med finansiering. Driften lämnas dock till respektive klubb.

/Collieuppfödare som anmält jäv/ återkom till sammanträdet.”

Varför kommer släktskapsindex in i sammanhanget just här?

Jag vet förstås inte. Utifrån protokollets korta rader kan man bara gissa. Men collie är en av de raser, där högt genomsnittligt släktskap kan befaras – det är liksom följden av en länge sluten stambok och en lång tradition av engelsk släktskapsavel inom den slutna stamboken. Idag har vi ovanpå detta en situation, där svenska exteriörinriktade uppfödare håller sig till vissa kombinationer medan uppfödare med annan inriktning väljer andra. Det är snart lika otänkbart för ena gruppens uppfödare att välja en hanhund från den andra uppfödargruppen som vice versa. Vi rör oss mot ett läge, där rasen glider isär i två grupper av hundar, där inom varje grupp hundarna blir alltmera släkt med varandra. Liksom mentalindex skulle släktskapsindex därför vara till stor nytta för uppfödare – verkligen inte bara för uppfödare av collie, men i hög grad just för collie. Möjligen skulle därmed vissa parningar komma att ifrågasättas. Möjligen skulle vissa uppfödare då känna sig begränsade i sin valfrihet och störda i sina prioriteringar.

Vems prioriteringar har företräde?

Vad är detta för sorts hare?

En alternativ version av paragraf 10 skulle i värsta fall se ut så här. ”Först bjöd vi en grupp collieuppfödare på två års respit genom att tillsätta en utredning om mentalindex som en möjlighet att stegvis förbättra mentaliteten och minska uppdelningen i rasen. Sedan bjöd vi dem på en stor lättnad genom att inte fatta beslut om utredningen. Om rasklubben ändå vill hålla på med mentalindex, då har ni en inbyggd uppförsbacke framför er – finansieringen får ni fixa själva Eller så får ni det ta med SBK. Och medan vi är inne på index, så blir det samma sak med släktskapsindex.”

Jag hoppas, att jag har tappat bort mig i snårskogen och fullständigt missförstått paragraf 10. SKK är alldeles för bra för att ha skrivit det jag plötsligt får för mig står att läsa där.

 

Bodil Carlsson

NÄR DET LÖNAR SIG ATT SÄTTA NER FOTEN

 

I varje nytt CS-protokoll finns genomgång och godkännande av protokollen från de olika kommittéerna. Ibland är det intressant läsning. Minns ni protokollet från november med en blixtrande reservation från en arg jägare? Här är stycken ur senaste CS-protokollet.

"Protokoll nr 4-2020 Protokoll fört vid sammanträde i Svenska Kennelklubbens Jakthundskommitté den 17 november 2020 b)Information från ordförande. Jakthundklubbarna uttrycker en stor oro över att de som specialklubbar tappar inflytande. CS och dess kommittéer driver ärenden, ofta självskapade, utan att tydligt förankra dessa hos specialklubbarna. Känslan är att kommittéerna inte tydligt informerar om efterverkan och effekter av vad beslut kan leda till. Som specialklubb önskar man vara delaktig inför förändringar som påverkar dem. Man vill få tydlig och djuplodad information om ärenden som inte är formella uppdrag av FK eller andra organisationer. Likaså önskar man ha inflytande över beslut som ger effekter på deras specialklubb.

CS noterade informationen.2021-01-29 Sida 14/25" (Min fettning)

Ja, det var ju en rätt blygsam begäran: att åtminstone få ha lite inflytande, om än inte beslutanderätt, över sådant som har konsekvenser för aveln på de raser man använder och förvaltar. Kan man tycka.

Men...

"§ 13SKK/UtstK, Utställningskommitténa)Protokoll nr 7-2020Protokollfört vid sammanträde på distans i Svenska Kennelklubbens Utställningskommitté den 10 november 2020.b)Protokollsutdrag § 141 Regelrevidering 2022

SKK/CS nr 1-20212021-01-29Sida 12/25 UtstK har beslutat att inte driva frågan vidare vad gäller regelrevidering som behandlar att möjligheten att på vissa raser sätta krav på provmerit för att ta emot certifikat på utställning ska tas bort." (Min fettning)

Riktigt så lågmälda var kanske inte jägarna ändå, för någon hörde till sist vad de sa. De här två paragraferna i senaste CS-protokollet från den 29 januari hänger i  högsta grad ihop. Jakthundskommittén talar om för CS, att man väntar sig att bli lyssnad på. Kanske gör andra också det. T ex de  specialklubbar, som tillsammans med jägarna blev försöksöverkörda av Utställningskommittén i början av november, alltså polarhundsklubben och SBK. Jägarna vill i allafall  vill inte ha en ledning och en Utställningskommitté som dikterar reglerna för dem i ”självskapade” frågor. Det är en rätt så tydlig markering.

Utställningskommittén har sett skriften på väggen och bestämmer sig för att den där viktiga regelrevideringen - om att arbetande hundar inte längre skulle behöva arbetsmeriter för utställningstitel – visst inte var så viktig ändå.

Eller som några skulle säga: det lönar sig att sätta ner foten.

 

Bodil Carlsson

P S: De senaste blogginläggen apropå Kalla Fakta och organisationskultur i vidare bemärkelse är nu uppe i drygt 2 300 läsare och även ett par andra gamla godingar dyker upp i statistiken. Tack! Men med risk att några blir besvikna måste jag meddela, att inlägget Sängkamrater från 2018, som också har hittat läsare igen, inte alls handlar om hemliga kopplingar eller privata förbindelser mellan personer eller grupper inom några hundorganisationer, utan om bäddkvalster. :-)

KALLA FAKTA EN GÅNG TILL

Det har gått ett drygt halvsekel sedan SKK:s ledning var en samling adelstitlar; the upper ten, de verkliga höjdarna, sysslar inte med rashundar längre i något land som jag känner till. Men någon klev i de tomma skorna och fyllde ut dem. Hur blev det? Inte alldeles problemfritt. Det är bara att gilla läget, säger SKK:s ordförande och VD med blida leenden i TV- rutan. Är man inte nöjd, så startar man ny hundklubb!

Här är replikskiften som ni inte kommer att få höra i Kalla Fakta i morron kväll.

Uppfödare 1): ”England har inga krav på avelsdjur. Det ska inte vi heller ha!”

SKK: ” Passar inte regelverket? Då är det väl bara att starta eget.”

Uppfödare 2): ”Varför måste just Sverige vara så himla speciellt med en massa regler? I andra länder är det enklare att vara uppfödare!” SKK: ”Mja, det där stämmer inte riktigt. Det finns regler i andra länder också. Men om du inte tror det, så är det väl bara att flytta.”

Uppfödare 3): "Går den här utredningens krav igenom, så slutar jag med rasen!” SKK: ”Varsågod. Det finns 347 andra raser att välja på.”

Varför låter det inte så, när kennelklubbarna talar med kända uppfödare?

                                                              * * *

Runt 5% av SKK:s medlemmar är uppfödare. Några få är stora, kända namn; de flesta är det inte. SKK:s  organisationsutredning säger att mellan 3 och 7 procent av alla hundägare har hund för utställning; enkel överslagsberäkning får det till att minst 90% av oss har hund för annat än uppfödning och/eller utställning. Men det är något udda med procentens fördelning, för ju högre upp i organisationen man tittar, desto mera koncentreras uppfödar- och utställningsintressena. Att växande kunskaper i biologi och genetik breder ut sig i omvärlden och rent av tränger in i kennelklubbarna själva räcker inte riktigt till för att förändra deras styrning. Att det stora flertalet valpköpare fokuserar på sällskap och motion, på jakt, eller på träning på hobbynivå med våra hundar, räcker inte heller. Gamla sociala ekon är långlivade; den som har klivit i fina skor vill gärna fortsätta ha dem på. Känslan av att vara den som vet och bestämmer är beroendeframkallande. Hur man annars skulle förklara Utställningskommitténs attityd när den talar om för SKK:s delorganisationer vad de ska rätta sig efter, förstår jag inte. Varför Utställningskommittén blev överraskad av de berörda organisationernas ilska förstår jag ännu mindre. Är det en nyhet för kommitténs medlemmar att alla inte delar deras synsätt?

I så fall behövs en motvikt. Men alla som har varit med ett tag vet, att riktigt så enkelt som att starta ny hundorganisation är det inte. Det är liksom inte bara att resa sig upp och gå. SKK och dess underordnade organisationer har nästintill monopol på träning, prov och tävling med hund. SKK har i praktiken monopol på registrering av hundar och deras hälso- och tävlingsdokumentation. Detta är överlag en bra sak. Var och en av oss som har visat valpspekulanter hur man hittar till RAS och Hunddata förstår varför; var och en som har berättat för hundägare och uppfödare i andra länder om hur det fungerar här förstår det också. Men...

Ett monopol med en inte helt representativ toppstyrning skapar spänningar som kan slå tillbaka.

Det är sådana saker som man kunde ha pratat om i Kalla Fakta. Emellanåt ser det ut som om de styrande traditionerna i kennelklubbarna fortfarande är de, som Bertil Harrison för sextio år sedan rådde SKK att begrava – exklusiva uppfödar- och utställarintressen. För egen del är jag rädd för att de där gamla traditionerna på sikt kommer att begrava kennelklubbarna, om de inte ser upp. En sådan utveckling skulle inte vara bra för oss valpköpare, inte för alla de vanliga seriösa uppfödarna och rakt inte för hundarna.

Bodil Carlsson

 P S: Läs de två kommentarerna nedan för en överblick över representationen i kennelfullmäktige!

KALLA FAKTA?

Nej, jag såg inte hela Kalla Fakta i måndags. När sändningarna blev digitala i höstas och kanalleverantörerna började humma om att jag måste köpa bättre grejer än en tjugofemårig tjock-TV, tog jag mig en funderare på om det verkligen är en medborgerlig skyldighet att ha femtiotums högupplöst TV-bild hemma. För tio minuters nyheter morron och kväll och (om man har tur) en engelsk deckare varannan månad för soffhäng med hund? Jag bestämde mig för att det inte var det, men vacklade ett tag när jag hörde om Kalla Fakta och SKK. Kanske skulle man ändå slå till och köpa nytt?

Emellertid har grinden frusit fast; ingen aldrig så platt TV kan lirkas in genom den smala springa som återstår av öppningen mot gångvägen. Dessutom kunde soffhäng med hund avnjutas lika bra hemma hos grannen, när andan föll på och något såg lockande ut i TV-tablån, men grannen är för tillfället i karantän i väntan på svaret på sitt coronatest, så allt soffhäng är inställt. Detta är den slingrande väg som slutade med att en gammal antitekniknörd tvangs se Kalla Fakta på en liten dataskärm. Det kändes som att bli matad med en citron och det var nog inte mest dataskärmens fel.

Med undantag för inledningen, där SKK:s ordförande och VD filmades som två farbröderligt folkliga män fredligt rastande sina hundar, var det inte mycket som lockade fram ett leende. Resten var som man hade kunnat befara, bara värre - dramaklippt och personfokuserad snabbTV. Tydligen följdes programmet upp av en frågestund på SKK:s hemsida, som gjorde en annan sorts personfokuserad tabbe. Frågestunden blev snabbt borttagen. Det kunde delar av Kalla Fakta-inslaget också gott ha blivit.

Finns det anledning att granska delar av SKK:s organisationskultur? Ja. Ni kan, som drygt ett tusen andra har gjort nu, läsa Eva Schömers inlägg på Collievänner och bilda er en egen uppfattning. Det ärendet var värt en granskning. När ett rykte i höstas så påstår att en person i SKK:s ledning vill bli medlem i en facebookgrupp – just den grupp där tre andra medlemmar drogs inför Disciplinnämnden och fälldes för att de ett år tidigare uttryckt kritik mot just den SKK-funktionärens avelsurval efter att någon tjänstvilligt hade skärmdumpat och vidarebefordrat deras åsikter– hör folk av sig för att de är rädda. De är rädda för sin egen förening. Skall de också bli anmälda nu? Blir de uteslutna och kan inte tävla mera? Får deras hanhund avelsförbud?

När det låter så, finns skäl till granskning. Inga medlemmar skall behöva vara rädda för en svartsjukt vakande överhet i den förening de själva finansierar. Det gäller även om den svartsjukt vakande överheten skulle vara mera tankefigur än verklighet, för också en tankefigur är kraftfull nog att få tyst på folk. SKK:s ledning borde ta sig en funderare på hur det har blivit så, att organisationens egna medlemmar tror att risken att bli straffad handlar om vilka som framför kritik mot vem mera än om innehållet i kritiken.

Men det var förstås inte sådana saker, som Kalla Fakta tog upp.

Jag håller mig till de två ärenden, som jag orkade se. En kvinna berättar om en egenartad reggning av en valpkull. En annan berättar om hur svårt det är att vara hemma, när kennelkonsulenten kommer. Jag har ingen aning om vad som verkligen hände och här är poängen: det har ingen annan heller. Inte SKK:s medlemmar, inte tittarna i sina soffor och säkert inte TV-journalisten.

Låt oss anta, att de två kvinnornas version av händelseförloppet är fullständigt sanningsenlig och att inget är utelämnat eller friserat. Låt oss anta, att SKK:s Disciplinnämnd verkligen på oklara och otillräckliga grunder har klubbat ner dem för att de inte har någon position i organisationen utan är vanligt enkelt folk som gillar Elvis och hästar. Deras protester kan ignoreras. De kan hanteras som Disciplinnämnden finner för gott. TV- versionen skulle i så fall se ut just som den gjorde i måndags. Men om vi i stället antar motsatsen - att det faktiskt finns andra omständigheter, som inte kommer fram? Att händelseförloppet och bakgrunden i vardera fallet inte var så, som respektive huvudperson framställer det, utan att något inte gick riktigt rätt till och att Disciplinnämnden hade fog för sitt ställningstagande? Om journalistens intresse inte var att hitta fakta utan att hitta offer att illustrera med, så skulle TV-versionen också se ut precis som den vi såg i måndags.

Vi tittare skulle inte lyfta på ögonbrynen eftersom vi inte känner till bakgrunden. Men det är exakt det som man behöver journalister till: att ta fram bakgrunden. Då behöver journalisten förstås se till att bli lite påläst först och jag kan inte se, att det jobbet gjordes. Vi såg två personers verklighetsversion presenteras som en sann illustration av SKK. Riktigt så enkelt är det kanske inte, men vi vet inte mera efter programmet än vi visste innan. Det enda vi lite till mans kan vara säkra på är väl att de två intervjuade kvinnorna nu stöts och blöts i oändlighet på sociala skvallermedier. Är det så man åstadkommer förändring?

Finns det inte viktigare saker att rikta kameran mot?

Bodil Carlsson

 

EN GAMLING TILL

Nu är antalet läsare på inläggen om TV4:s program och om ett drygt ett år gammalt ärende i SKK:s Disciplinnämnd uppe i 800. Jag delar med mig också av detta, som jag tycker tillför mera än det jag orkade se av Kalla Fakta - för att inte tala om SKK:s frågestund - igår. Eva Schömer skriver om sakfrågor, inte om personfrågor. Om TV-journalister och hundvärldsfolk hade större vana av sakfrågor och bättre förmåga att se skillnaden mellan sak och person, skulle utgångsläget för rasaveln vara annorlunda.

 Bodil Carlsson

REPLIK till SKK: ”Att bita sig själv i svansen”

Debatt

Publicerad: 2020-01-21 11:30

REPLIK – av Eva Schömer, professor i rättsvetenskap, Högskolan Kristianstad

Till en början vill jag tacka Ulf Uddman för att han har tagit sig tid att läsa och kommentera min artikel om SKK:s Disciplinnämnds beslut beträffande tre medlemmars ageranden på sociala medier. Det är bra att det förs en öppen debatt över frågor som bekymrar många. Jag har fått många kommentarer på min artikel från såväl medlemmar, som från personer som tidigare har varit medlemmar – numera uteslutna från SKK/någon av dess medlemsorganisationer. Samtliga kommentarer har handlat om att personerna har glatts åt att jag har vågat debattera det de uppfattar som ett stort problem inom SKK och dess medlemsorganisationer, nämligen den genuina #tystnadskultur, som omgärdar organisationen. Många skriver att de inte ens har vågat trycka på ”gillaknappen” invid artikeln på Facebook, eftersom de har varit rädda för att utsättas för en anmälan för brott mot någon av regler som SKK:s Disciplinnämnd på ett högst godtyckligt sätt använder sig av.

Några har uttryckt oro för mig och min person, att jag på grund av artikeln kommer att utsättas för repressalier i någon form. Så mot bakgrund av detta kan jag inte annat än välkomna Uddmans replik. Det känns verkligen skönt att höra att Uddman uppfattar organisationen som välkomnande och att det saknas grund för oro för att debattera de nu aktuella frågorna.

Kritiken blir som att bita sig själv i svansen

Emellertid blir jag beklämd när Uddman på ett högst anmärkningsvärt sätt väljer att replikera på ett sätt som ser ut att vara taget som ett skolexempel på att slå ifrån sig och därtill göra sig skyldig till alla de fel han hävdar att jag har gjort. Jag kommer här endast att förhålla mig till grundproblematiken för de aktuella anmälningarna, och alltså inte nappa på betet att gå in i någon slags personlig fight med personangrepp och smutskastning. Ett sådant drag är allt för billigt och tjänar inte något annat syfte än att underbygga en konflikt. För såväl SKK som dess medlemsorganisationer och medlemmar är det bättre att diskutera de problem som många har vänt sig till mig med. Det är, som bekant, en empirisk fråga hur många och huruvida medlemmar uppfattar att SKK och dess medlemsorganisationer genomsyras av en #tystnadskultur. Det är sedan länge känt att #tystnadskulturer karaktäriseras av att de som sitter på makten alltid förnekar att det förekommer oegentligheter i den egna organisationen.

Grundproblemet för de nu aktuella ärendena som SKK:s Disciplinnämnd har avgjort, handlar om de meningsmotsättningar som delvis framgår ur Uddmans replik. Emellertid väljer Uddman att skarva i berättelsen. Det handlar ursprungligen om tre ärenden, varav två föranledde Disciplinnämnden att utfärda varningar. Som bekant är alla ärenden unika, men Uddman väljer att endast hänvisa till det ena ärendet och det utan att ta del av de handlingar som ligger till grund för nämndens bedömning. Givetvis har Uddman helt rätt i att nämnden fattar sina bedömningar mot bakgrund av den anmälan som ligger till grund för ärendet, men det är märkligt att nämnden väljer att bortse från de anmäldas svar på anklagelserna.

Tvisten baserar sig på meningsskiljaktigheter beträffande frågan vad en god och sund avel är. SKK:s etiska riktlinjer syftar till att ”skapa och vidmakthålla bra förutsättningar för hunden och hundägandet såväl som goda relationer mellan omvärlden, hundar och hundägare.” SKK ska enligt sina egna regler bl.a. utveckla rasspecifika avelsstrategier i syfte att:

– prioritera avel som gynnar avkommans möjlighet till ett långt liv utan hälsostörningar
– prioritera avel för mentala egenskaper anpassade till rasernas funktion och samhällets krav
– prioritera avel som gynnar god funktion och förebygger förekomsten av icke önskvärda egenskaper hos avkomman.

SKK arbetar för att ge klubbar, uppfödare och hanhundsägare verktyg, metoder och modeller för att aveln ska kunna bedrivas i enlighet med ovanstående intentioner.

SKK:s grundregel 1:1 föreskriver att medlemmar ska ”behandla och vårda hundar och andra djur väl i enlighet med beprövad erfarenhet liksom gällande djurskyddslagstiftning. Detta innebär att någon befogad anmärkning mot djurhållningen inte ska kunna göras av myndighet eller av kennelkonsulent auktoriserad av SKK eller av myndighet. Medlem ska medverka till att SKKs auktoriserade kennelkonsulent kan genomföra besök.”

Den för den här artikeln aktuella medlemmen påstås ha överträtt grundregel 1:2 genom att:
– skriva illa om SKK och CS på sin privata Facebook logg xx datum. Kallar SKK för ett skämt.
– hota om att sprida skit och hänga ut uppfödare som inte avlar enligt hans principer.
– hota med att anmäla kullar till Jordbruksverket.
– skriver om att vi måste jobba för att media ska göra en ordentlig genomlysning av SKK och RAS klubbarna

Till anmälan fogades 30 ark avseende skärmdumpar samt en text skriven av en tredje person. Texten handlar huvudsakligen om de mentala problem som hundar inom rasen lider av. Den anmälda medlemmen ger uttryck för uppfattningen att rasklubben inte tar sitt ansvar för de här frågorna.

Medlemmen påstods ha handlat och uppträtt på ett sätt som skadade/motverkade ”SKK eller dess medlemsorganisationer” genom att bland annat skriva: ”Förslaget dödades av kennelklubbens CS (centralstyrelse) som har diktatorisk makt i hundsverige. Hur kunde de göra det undrar man? För att förstå detta obegripliga måste man nog gå in och granska de enskilda ledamöterna i CS och se om det finns personliga intressekonflikter mot lagda förslag skulle jag tro.” Att det här ska stå i strid med SKK:s grundregel 1:2 ”att handla och uppträda på sådant sätt att det inte skadar eller motverkar SKK eller dess medlemsorganisationer och inte uttala sig nedsättande i tal eller skrift om en funktionär med uppdrag inom SKK” är högst tveksamt.

Det är absurt att en diskussion om hur avelsarbetet bör ske skulle vara något som SKK vänder sig emot. Uddman gör en jämförelse med de processuella förfaranden som gäller vid brottmål, även om jag har invändningar mot att jämföra brottmål med handläggningar vid SKK:s disciplinnämnd, så finns det skäl att uppmärksamma Uddmark på att de straffrättsliga processerna aldrig är summariska. Domstolen tar alltid del av allt underlag som åberopas. Disciplinnämndens förfaranden baserar sig enbart på skriftliga inlagor, och i det här fallet har Disciplinnämnden dessutom valt att inte beakta de handlingar som åberopas. Den anmälda gjorde bl.a. gällande att de postade inläggen skulle läsas kontextuellt i sitt sammanhang; att inläggen var postades strax efter att SKK hade valt att avslå ett förslag, som innebar att rasklubben skulle strama upp avelsarbetet i syfte att förbättra mentaliteten inom rasen.

Att i hastigt vredesmod framföra kritik genom att bland annat uppmana till genomlysning av processerna inom föreningen är på intet sätt något, som kan vara skadligt för SKK. Även om inläggen postades i hastigt vredesmod, är de i sig inte grundlösa; de ligger dessutom i linje med Jordbruksverkets (JV) föreskrifter om hur en sund och god avel ska ske, nämligen:

Använd inte hundar och katter i avel om de mår dåligt av det

Det är inte tillåtet att använda en hund eller katt i avel om den mår dåligt av det och om det finns risk för att avkomman ärver sjukdomar eller funktionsnedsättningar. Djur som är överdrivet rädda eller aggressiva och djur som saknar förmåga att föröka sig på ett naturligt sätt får heller inte användas i avel.

Hundar och katter som är överdrivet rädda eller omotiverat aggressiva får inte användas i avel. Anledningen är att djuren inte mår bra av sådana beteenden och att det finns risk att beteendet överförs till hundvalpen eller kattungen.

Att åläggas en disciplinpåföljd mot bakgrund av ovanstående blir detsamma som att förlägga någon med munkavle, dvs. förhindra medlemmarna att nyttja sin grundlagsskyddade yttrandefrihet.

Att händelserna låg över ett år tillbaka i tid innan anmälan företogs och att medlemmen inte har gjort något för att iscensätta de föreslagna åtgärderna, var inte något som bekymrade Disciplinnämnden. Hade det varit fråga om en anställning hade det varit otänkbart att åberopa något som arbetsgivaren hade känt till under mer än två månader tillbaka i tiden. Det är visserligen inte fråga om en anställning, men det finns anledning att beakta rimligheten av tidsaspekten. Att överraskas med en anmälan om disciplinära förpliktelser efter att ha postat några inlägg på sociala media över mer än ett år tillbaka i tiden kan inte ses som något annat än en ren och skär maktdemonstration för att tysta inte bara den enskilde medlemmen utan även alla andra medlemmar, som eventuellt skulle kunna tänka sig att kritisera organisationen. Det är direkt skamligt att organisationens VD väljer att förneka att Disciplinnämndens ageranden utgör en förlängning av den egna organisationens rädsla för att ta i tag i de frågor som borde stå överst på dagordningen; att verka för en god och sund hundavel.

Avslutningsvis:
Tvisten, eller rättare sagt konflikten, handlar endast om hur och vad som får sägas beträffande avel och hälsa och var SKK sätter gräns för enskilda medlemmars yttrandefrihet. Juridiken är inte en absolut vetenskap, juridik handlar alltid om att väga olika – motstridiga – åsikter mot varandra. I det här fallet står frågan om medlemmarnas rätt att debattera god avel och hälsa mot SKK:s och dess medlemsorganisationers rädsla för att bli kränkta. Disciplinnämndens val att bortse från de aspekter som ligger till grund för uttalandena kan inte tolkas på något annat sätt än det Uddman gett uttryck för, nämligen att frågor om avel och hälsa varken är prioriterade inom organisationen eller vid Disciplinnämndens beslut.

REPEAT AFTER ME!

 

Kommentar 1) Repeat after me: All breeds need outcrossing at some point to refresh genetic diversity as you can not endlessly breed from within a closed gene pool.

Kommentar 2) Repeating: never outcross, do line breedings, win dog shows.

Skämtsamt meningsutbyte i en stor internationell facebookgrupp nyligen. Diskussionen utgår från den finska kennelklubbens beslut att i samarbete med tio uppfödare starta ett utkorsningsprojekt för fransk bulldog. Reaktionen från franska franska bulldoggsklubben är den förväntade – pompös pinsamhet avrundad med det gamla vanliga hotet: ”Det är vi som bestämmer, det där kommer vi aldrig att gå med på och vi ska minsann se till att de aldrig blir reggade!” Som illustration av skillnaderna i samsyn mellan den växande gruppen hundmänniskor med genetiska/anatomiska baskunskaper och den traditionella hundvärlden, t ex mellan en grupp finska frallauppfödare och den franska rasklubben, eller mellan FCI:s vetenskapliga kommitté och FCI:s ledning, är de två kommentarerna huvudet på spiken. Det gamla gardet sitter fast i sina prioriteringar. De nya kunskaperna rör sig framåt.

Vet ni vad som är intressant? Att den här argumentationen numera pågår INNE i kennelklubbarna.

Ikväll, när jag som hastigast tittar in på Collievänners statistik, häpnar jag. På ett par dagar har de gamla inläggen om ett ärende i Disciplinnämnden från slutet av 2019 fått 388 nya läsare. Inlägget om en uppfödarannons i Hundsport har nu strax under 900. Ingetdera hade jag väntat mig. Jag hade inte heller väntat mig det här: att en person – numera med annan ras än collie men väl insatt i och med egen erfarenhet av vår ras – allvarligt övervägde att anmäla annonsen till Reklamombudsmannen för vilseledande marknadsföring. Vet ni varför hen bestämde sig för att låta bli? Hen ville inte ta risken att få sin hund belagd med avelsförbud.

I medeltidshistoria hittar man rättegångar mot djur. En grupp råttor stämdes t ex inför domstol någon gång på 1400-talet för att de hade ätit upp skörden för nederländska bönder. När råttorna inte infann sig i domstolen, begärde deras advokat anstånd med rättegången, eftersom det inte kunde bevisas att råttorna fått kallelsen. Djur ansågs ha eget ansvar för sin plats i skapelsen, så en och annan hund åtalades också för att den bet folk eller hade stulit en stek eller haft ihjäl en höna. Straffen var grymma. Men det var ändå hunden, inte ägaren, som hade gjort sig skyldig till brott och även en brottslig hund hade rätt till advokat, som den tidens rättsmedvetande såg saken.

Jag är inte säker på att avelsförbud mot en hund på grund av ägarens åsikter är helt förenligt med dagens rättsmedvetande. Jag är inte heller säker på att Kalla Fakta är bästa platsen att granska det som kallas SKK:s organisationskultur. Däremot tror jag att det är dags för SKK:s medlemmar och delorganisationer att titta på sig själva och på framtiden mera än på det som har varit. Harrisonutredningen kom för herrans många år sedan fram till att SKK inte skulle vara en exklusiv förening för utställare och uppfödare. Det är mycket olyckligt om föreningen ger intrycket att ju högre upp i organisationen man tittar, desto exklusivare blir den.

SKK är helt enkelt alldeles för bra för det. Repeat after me: all seriös avel, inklusive seriös blandrasavel, behöver pålitlig offentligt tillgänglig hälsodokumentation. Varifrån skulle vi få det, om vi inte hade SKK?

 

Bodil Carlsson