THE LONG READ: del 2)

Låt oss börja med en bit historia, som fångar renrasavelns situation och den genetiska fälla den fastnade i. Vi kan nog utgå ifrån att uppgifterna stämmer, för de kommer från amerikanska rasklubben för fransk bulldog. Berättelsen startar i decennierna före första världskriget.

Popularity of Frenchies skyrocketed, particularly among the East Coast Society folks*. After World War I the breed’s popularity began a decline that would last for the next fifty years.  The enormous popularity of another small brachycephalic breed, the Boston Terrier, probably contributed to this. Also many Frenchies had problems whelping naturally; it would be years before safe veterinary cesarean sections would be routinely performed. Hot summer months, before residential air conditioning became common, were rough going for the dogs. And interest in purebred dogs generally declined during the Depression of the 1930s. A small number of Frenchie breeders in America and Europe kept the flame alive but by 1940 French Bulldogs were considered a rare breed and only 100 were registered with the AKC. The years during World War II were difficult for all dog breeders and especially for those in Europe where many fine dogs starved or were put down for lack of food.

Berättelsen råkar vara även andra rasers historia, men målgruppen för aveln har förändrats fullständigt. Kennelklubbarna grundades av adel och miljonärer i Europa som i USA, men idag är det inte den eliten som byter från fralla till bostonterrier för att poängtera sin status eller som organiserar utställningar för att visa sina överlägsna hundval. Så var det då, back in the day. Numera visar de upp sina pengar med privatflygplan. Renrasmarknaden idag befolkas av vanligt folk med vanlig plånbok, så den är oändligt mycket större än för hundra år sedan och spridd över många fler länder - och det måste man veta för att kunna förstå den. Men prioriteringarna bakom aveln är de samma. De styrande grupperna är fortfarande små och trivs i glansen av forna tider. Det måste man veta för att kunna förstå renrasorganisationerna.

Den globala hunduppfödningen (en tung del av det som kallas för the pet industry i engelskspråkiga finanstidningar) har blivit en mycket stor verksamhet. Det är väldigt mycket pengar som omsätts. Större delen av dem hamnar hos stora tillverkare av foder och tillbehör, som regndräkter och fina selar och kastbollar; basverksamheten drar in mindre. Det finns alltså mycket mindre lönsamhet i själva uppfödningen av hundar än i kringverksamheten. I botten på pyramiden finns miljoner små leverantörer, som med en tik eller två producerar basvaran. Byter de märke när den inte säljer så bra längre? När något annat blir efterfrågat?

Oftast, men inte alltid. En hel del av dem älskar sina hundar.

Klagar köparen, när varan visar sig vara trasig? Mycket sällan. De flesta av dem älskar sina hundar. Majoriteten ser trasigheten som typisk för varan och älskar felet av den anledningen,  uppmuntrade därtill  av producenterna.

Känner ni till många branscher som fungerar så?

Det verkligt unika med hundproduktionsbranschen är de känslomässiga banden. Vilket förstås näst efter behovet av mat är det lättaste som finns att exploatera.

Hunduppfödning inom renrasorganisationerna är speciell på ett sätt till. Trendraserna kommer och går; uppfödarna är många, men splittrade på alla olika raser med var sin egna lilla verksamhet, och även uppfödarna kommer och går – många håller bara på i några år. Så var finns konstanterna? I organisationsstrukturen.

Utställningsanmälningarna för olika raser varierar med deras popularitet, men utställningsverksamheten består. Vilka ord i standarden som är heligt oföränderliga och vilka som går att tänja på varierar, vilka raser som skall etiketteras som separata och vilka som skall ses som varianter varierar, men beslutshierarkierna består. Varje popularitetsvåg för en ras sköljer upp en grupp framgångsrika uppfödare på åtråvärda platser i hundorganisationerna. Där blir de kvar och vårdar sitt inflytande som domare och uppfödare med tungt vägande åsikter i kommittéerna, långt efter att deras respektive raser dalar mot botten, långt efter att följderna av genetiska flaskhalsar blir märkbara, långt efter att deras hundar och hundarnas köpare står kvar med problemen... och långt efter att andra uppfödare, ni vet den där sorten som strävar med hälsoproblemen, har börjat förtvivla om dess framtid.

Jag vet inte vad ni tycker, men för mig ser detta inte ut som en organisationstyp med beredskap att hantera förändring.

Vad tänkte de kvarvarande amerikanska frallauppfödarna 1940? De måste ha sett hundar gå förlorade i utdragna valpningar och värmekollapser före kejsarsnittens och luftkonditioneringens tid. Sörjde de? Eller ansåg de att det var värt det för att få behålla det de såg som sin egen oföränderliga ras?

Bodil Carlsson 

*The East Coast Society folks: den tidens finaste folk i USA. Tänk er Danderyd multiplicerat med en snobbfaktor av tio.

THE LONG READ: inledning

                                                                                                                 Foto: Eva-Maria Krämer

Det här fotot visar en av mitt livs bästa minnesbilder: en ung welsh sheepdog från för längesen. Nu bor jag i stadsmiljö. Mina collies är ute på promenad runt fyra timmar varje dag. Någon timma lösa, resten koppelpromenader. De gamla höglandshundar, som de stammar från, och de nutida närbesläktade avelslinjerna från samma bas, border collie och welsh sheepdog, skulle ha sett det som lindrig (och rätt tråkig) sjukgymnastik. Mina hundägande grannar ser mig som extremaktiv, men det hade inte räckt långt för hunden på bilden. Hundarna från förr avlades för att arbeta mitt i våra liv. Hundarna från idag avlas för att tåla den inaktivitet som kommer ur att de befinner sig i vår fritid. Det är det vi menar, när vi talar om att raser är delade. Bakom  uppdelningen i exteriörlinjer och arbetslinjer ligger en mycket större förändring.

En gång för många år sedan undrade ordföranden i den då nybildade walesiska rasklubben för welsh sheepdog om jag tyckte, att klubben skulle skriva en rasstandard. Det tyckte jag. Den skulle se ut så här: Must have four legs and move like lightning.

Han skrattade. Han förstod varför det skulle vara punkt efter de åtta orden.

Och nu, läsare, tänker jag plåga er. Att skriva har varit mitt sätt att förstå det jag ser omkring mig sedan jag var barn; mitt sätt att resonera med mig själv. En av de få fördelarna med att bli gammal är att man samlar på sig mera att jämföra med. Så nu prövar jag att skriva något svårt. Jag förstår den som inte orkar läsa – till er andra: ha tålamod! Och försök tänka er den här långa texten som skriven inte på en bloggsidas vita bakgrund, utan på era och mina minnesbilder av hundar och människor, som har levt tillsammans och använt varandras olika förmågor och förståndsgåvor för att få ihop livet. Tänk er alla orden skrivna över bakgrundsbilden av hundarna som vi har känt och tyckt om.

Jag försöker få fram bilden av ett sammanhang. Ha överseende, om formuleringarna är vassa och svepande emellanåt: skarpa linjer gör det lättare att se. 

Bodil Carlsson

ALLDELES FÖR OFTA!

 

Så här en grå söndagsmorgon skulle jag vilja komma med ett förslag, som säkert får en del folk att ruska på huvudet. Det handlar om ett ord som vi använder så ofta - alldeles för ofta? - att vi kanske glömmer att undra vad det står för. Men snälla – tänk lite på det! Ord kan göra det lättare att se vad vi har framför oss, men de kan lika gärna dölja det. Ord bestämmer hur vi tänker, därför att de får oss att tro att vi förstår det vi tänker på.

Tänk på ordet ”ras”. På hur ofta vi använder det. Rasens historia. Rasens användningsområde. Rasens mentalitet. Normalt för rasen. Typiskt för rasen. Kunnig på rasen. Rasexpert. Känd uppfödare av rasen. Rasens historiska arv. Rastypisk sjukdom. Ren ras. Rasens standard. Min ras. Din ras. Inte samma ras!

Men vi vet redan att fram till för drygt hundrafemtio år sedan fanns inga raser. Det fanns bara hundtyper och varianter av hundtyper. De levde sedan lång tid i olika länder och delar av länder och visst var de rätt lika varandra på sina respektive platser, men mera i vad de gjorde och hur de gjorde det än i hur de såg ut – och de lär nog emellanåt ha blandat sig rätt oförbehållsamt med varandra  bakom ägarnas rygg. Vilka hundar behöll man?

De som gjorde det som förväntades. De som klarade sitt jobb. Det är mycket invändningar mot hälsotester just nu - de slår ut från avel, de slår ut den genetiska variationen, de begränsar uppfödarnas frihet, och de måste bort. Men hälsotest har funnits lika länge som vi har haft hundar. De var bara lite mera rakt på sak förr. Hunden med risiga höfter som haltade sig fram efter fåren, den som bet halsen av lammen, som var för rädd eller för klen för att jaga eller tvärtom gav sig på tamdjur och folk lika gärna som älg...Vet ni vad man gjorde med den?

Just det.

Den genetiska variationen verkar ha klarat sig rätt bra ändå.

Den enda rimliga förklaringen är att selektionen visserligen var hård, eftersom mycket få hade råd med ickefungerande hundar, men ändå enkel: de som gjorde sitt jobb fick leva. Om de hade en farfar som hade följt med en köpman på genomresa, en morfar som var den lokale godsägarens jakthund eller en mor som hade råkat löpa under vallningen av boskapen från skotska högländerna ner till London var ointressant. Storleksvarianter och pälsfärger likaså. En gång för tjugofem år sedan stod jag utanför grinden till en gård i Wales och tittade på vallarna som kom emot oss på andra sidan stängslet, olika stora, någon släthårig, andra långhåriga, några med hängöron och andra med tippade; några förtjusta i besöket, andra mycket avvaktande. En av dem hade utseende och färgteckning som en welsh springer spaniel. Tror ni att fårbönderna brydde sig? Den som jobbar som en welsh sheepdog är en welsh sheepdog.

Och de som skriker högst om hälsotesternas hot mot genetisk variation är de som i hundra år har lagt ner sin tid på att avla bort den variationen från de avelslinjer, som utgick från de gamla hundtyperna.

Där har ni den sanna berättelsen om rasernas historia. Valda exemplar ur en hundtyp lyftes upp ur sin inkognitotillvaro på landsbygden, hämtades in till städerna och utsågs till ”ras”. Det engelska ordet för ”ras” är bättre. ”Breed” betyder det man har avlat fram, det man valde att avla på. För det var det man gjorde, avlade på yttre egenskaper som man ville ha. Som platsade. Som gav status. Som gick att standardisera genom inavel. ”Breed” betyder avelslinje.

Ni kanske tycker, att det inte spelar någon roll vilket ord man använder, men ibland gör det faktiskt skillnad. ”Ras” antyder något ursprungligt, oföränderligt - ”typiskt för rasen” blir lättare att tänka. Rasen liksom bara är sådan. Den har alltid varit sådan.

Har den?

Titta igen på fotona av två moderna, lika renrasiga  - i bemärkelsen komna ur samma stambok -  franska bulldoggar och en hundraårig. Tänk er den vänstra hundens möjlighet att andas i rörelse. Normalt för rasen? Som ni ser av fotot från 1914 – nej. Absolut inte! Det finns inget typsnitt i skrivprogrammet stort nog för detta nej.

Normalt (i bemärkelsen vanligt) för den senast säljande avelslinjen? Ja. Konsekvensen av aktiva val i aveln.

Att tänka i avelslinjer förklarar hur förändringarna skedde. Ordet lägger ansvaret där det hör hemma. Hos uppfödarna som valde att avla fram den handikappade hundversionen hellre än den ursprungliga och hos domarna som valde att belöna uppfödarnas val med utmärkelser.
Och hos kennelklubbarnas styrande, som lät det ske. Därför att det alldeles för ofta är samma sorts personer som delar ut priserna och som tar emot dem.

Bodil Carlsson

ORIGINALET

 Inlägget från i söndags visar sig vara stöld. Fotona av tre franska bulldoggar - två från idag och en från 1914 - som lades ut i en fb-grupp med 200 000 medlemmar kommer från ett inlägg, som Jemima Harrison publicerade 2017 på sin egen blogg Pedigree Dogs Exposed. Det har så att säga passerat en mellanhand på vägen till den stora facebookgruppen.

Fotona är inte felaktiga och nej - den vänstra hunden, med sin avsaknad av ansikte, är inte fotoshoppad. Han föddes upp och ägdes under sina första år av en utställningsinriktad amerikansk uppfödare och såldes sedan. Hans nya ägare tog honom till Tyskland för operation, när hon inte längre stod ut med hans plåga. Hon säger att hon upptäckte att uppfödaren hade använt sig av starkt kortison för att lindra andningsljuden.

Så berättelsen är inte påhitt. Fotona är inte påhitt. Det enda som är påhitt är författarnamnet. 

Originalet hittar ni här: https://pedigreedogsexposed.blogspot.com/2017/08/the-frenchies-that-win-by-nose.html?fbclid=IwAR3Qf6q7DFLi8VSSBIKoJtSwx2v-en01uOCTZw5pyTkUCthimzCJZ_mz25U

Läs gärna det inlägget. Läs berättelsen om amerikanske Arnie. Titta på fotona av andra vinnande amerikanska frallor.  Titta på fotona längst ner - springande hundar med ansiktet i behåll! 

Originalet för text och illustrationer var Harrisons blogg. Originalet till fransk bulldog var något annat än det vi ser idag.

Hjälp mig att förstå: hur har vi hamnat här?

Bodil Carlsson

FÖREKOMSTEN AF...

Foton ur ett blogginlägg, som igår delades i fb-gruppen  David Attenborough fans med 220 000 medlemmar.

The Frenchies that win by a nose

by Hasan Leave a Comment

Hunden till vänster vann stort i USA. Hunden till höger kommer från en nederländsk uppfödare, som har andra prioriteringar. Båda lika renrasiga. BOAS-tester sannolikt obehövliga för båda – hunden till höger kan andas fritt, hunden till vänster kan det inte.

Men det foto som jag vill att ni ska se, SKK, är det här. Ni känner kanske igen det? Det var ert en gång i tiden.

Minns ni Champion Suzette Plavia Savoy från Leipzig? Publicerat av er 1914, citerat på facebook igår. Under fotot skrev ni den gången några ord om ”förekomsten af denna lilla vackra, lustiga och behagliga” - hund, förmodar man.

Förekomsten af domarbackad historielöshet måste ha ökat avsevärt på de etthundranio åren, när det (efter mycket fördröjning) måste testas om en hund som rört på sig i tre minuter  fortfarande kan andas normalt.*

Bodil Carlsson

*Ur engelska KC:s förklaring till hundägare om hur testandet går till:

Your dog will be assessed by a specially trained vet who will initially use a stethoscope to listen to your dog’s breathing while they are calm and relaxed. Your dog will then be encouraged to move around an exercise area at a quick pace for three minutes, either by the vet or yourself. The vet will then listen to your dog’s breathing again and will use a list of criteria to give a grade.

https://www.thekennelclub.org.uk/health-and-dog-care/health/getting-started-with-health-testing-and-screening/respiratory-function-grading-scheme/ 

MONOPOLET SOM SPRACK

Varför har det blivit så mycket uppmärksamhet kring hälsan hos renrashundar de senaste tio åren? Varför dränks vi i DNA-tester? Och hur navigerar kennelklubbarna i denna uppståndelse?

På den första frågan finns nog flera svar. Några av de genetiska problem som ihållande renrasavel på stängd stambok skapar har varit välkända länge, precis som insikten att de kommer att öka över tid. De som kände till det var genetiker och veterinärer och deras kunskap nådde inte ut. Vem lyssnade på dem? De som såg problemen – uppfödarna - höll tyst. För det första hade många inte tillräckliga kunskaper för att känna igen genetiska sjukdomar och för det andra hade de litet intresse av att lära sig och inget alls av att tala om det Man kackar inte i eget bo, som någon sa om en kultur, där den som öppnar munnen riskerar att bli trakasserad av sina kollegor.

Nästa svar: veterinärmedicinen har tagit jättesteg framåt. Man upptäcker och diagnosticerar flera sjukdomstillstånd nu. Hundägarna har oftare råd att betala för vård. Försäkringsbolagen betalar sin del och bygger statistik på den. Resultat: mera blir känt för flera. Generationerna inom de slutna stamböckerna har blivit flera, nya mutationer slår igenom och blir kända, DNA-tester produceras för att hitta dem och yrvakna uppfödare listar sina genomförda tester i kennelannonserna utan att alltid kunna bedöma deras relevans.

Men mer än något annat orsakas fokuseringen på hälsa nog av det växande motstånd som den tilltagande extremaveln väcker hos allmänhet och myndigheter. Filmen Pedigree Dogs Exposed som kom 2008 blev startknuffen ut i offentligheten. Bruce Cattanach tog illa vid sig av sekvensen med en syringomyelidrabbad cavalier, som vred sig på golvet och skrek av smärta. Jag minns att jag grät. Det tog tio år till innan norska djurskyddet stämde rasklubben inför rätta, men till sist hände det. Sedan duggar det tätare. Våren 2022 publicerar ett antal tidningar studien som visar hur väldigt olika livslängden ser ut för olika raser. I januari publicerar det stora amerikanska försäkringsföretaget sin statistik över trubbnosrasernas hälsa. I veckan kom nyheten att Nederländerna inför beslut om att ”fasa ut” extrema trubbnosraser och kattrasen Scottish Fold*. Igår dök det här budskapet från smådjursveterinärernas internationella organisation WSAVA upp i en artikel i populärvetenskapliga Psychology Today – verkligen ingen hundtidning! - med många hundratusen läsare världen över.

Flat-Faced Dogs: A Problem for Many

The obvious solution is for breeders to stop breeding dogs with such extreme features. The WSAVA says that these dogs are so popular that in many countries, only a minority of puppies of these breeds are bred through a breeder who registers puppies with the relevant kennel club. This means the kennel clubs alone can’t make a difference (although, obviously, they can help). So the WSAVA is asking breeders, vets, journalists, and dog guardians to work together to solve the crisis.

Något har startat som blir svårt för de nationella kennelklubbarna att rå på. Ett informationsmonopol sprack.

Ökad kunskap med ökad spridning på nätet har ställt till det för många traditionella organisationer, även utanför hundvärlden. Plötsligt går det snabbt att ta del av andras erfarenheter och insikter - veterinärernas förklaringar, genetikernas bedömningar och rasklubbarnass inställning. Plötsligt kan människor i olika länder diskutera och jämföra. Plötsligt bildas grupper för att återskapa fungerande trubbnosar och grupper för utkorsning av andra raser. Visst, det har pågått i kanske tio år, men kom ihåg – sett mot renrasavelsoganisationernas historia är detta en mycket kort tid och de kan ha svårt att hänga med, för det är inte den typen av problem de byggdes för att hantera.

Idag sa en erfaren uppfödare till mig: ”Nu lägger jag av. Det börjar bli svårt att hitta vettigt avelsmaterial och de som finns är släkt med varandra. Hade jag varit tjugo år yngre, så hade jag lämnat SKK och sett mig om efter utkorsningraser. ” Den där andra meningen hade varit ett otänkbart uttalande för tio år sedan. Nu finns det flera som tänker som hon.

Så hur hanterar kennelklubbarna detta? På två vis samtidigt. Det ena är att de säger ja till förändring. Det andra är att de säger nej.

Det är inte lätt med balansen när fötterna står kvar i traditionella uppfödargrupper medan blicken söker efter framtiden.

Bodil Carlsson

htpp/:/collievaenner.blogspot.com/2022/11/broskprojektet-kattexemplet.html 

INSAMLAD DATA

Nu i januari kom statistik presenterad av det stora amerikanska försäkringsbolaget Nationwide, USA:s ledande djurförsäkrare med över en miljon försäkrade husdjur. Sist Nationwide la ut statistik över extrembrachycefala raser var 2017. Nu ser det ut så här.

https://www.petinsurance.com/veterinarians/research/?fbclid=IwAR2JqP2803S4aNstrEJy3eeZcohddbxbWmVB1HoAnO4lWGBQzvRvy7HWjXc

Vi citerar:

This analysis uses data from more than 450,000 dog years of Nationwide’s canine claims resulting in the following:

• “Extreme brachycephalic” dogs are at increased risk. While most brachycephalic dog breeds are at increased risk of certain diseases, a subset of these dogs face far greater risk than the rest of the group. These findings overlap with established research that identifies these “extreme brachycephalic” breeds as the French Bulldog, English Bulldog, and Pug.

• Popular pups drive the numbers. The proportion of extreme brachycephalic dogs insured by Nationwide has almost doubled over the past decade, driven primarily by the popularity of the French Bulldog, which has increased by over 400%.

• Nationwide’s unmatched dataset enables unique research. Analysis of data from over 450,000 purebred dog years (which include 50,000 individual brachycephalic dogs) allows for:

  • Greater resolution at a breed level for existing brachycephalic-associated conditions like brachycephalic obstructive airway syndrome (BOAS) and brachycephalic ocular syndrome (BOS).

  • Novel insights into the risks of pneumonia, heatstroke, complications of pregnancy and systemic allergic reactions for brachycephalic breeds.

Det var faktabasen. Det här är vad försäkringsbolagets statistik kom fram till. https://www.facebook.com/photo/?fbid=10162770369934196&set=pcb.3235499903333810

Klicka på den länken och titta på staplarna. De visar relativ risk för olika sjukdomstyper hos brachycefala och extrembrachycefala raser (mops, fransk bulldog, engelsk bulldog). I korthet fungerar det så, att om ras A har en relativ risk för ögonskada som är 579% större än risken för ögonskada hos ras B, så betyder det att ras A 5,79 gånger så hög risk. Alltså nästan sexdubbelt större risk jämfört med ras B.

Från s 6:

”BOAS (Brachycephalic Obstructive Airway Syndrome) is thought to be caused by increased inspiratory resistance secondary to abnormal skull and soft tissue conformation. As negative pressure in the chest increases, the upper airway collapses when soft tissues (e.g., everted laryngeal saccules and tonsils, thickened soft palate) are pulled into the airway, impeding airflow. Because BOAS is a collection of diseases nearly exclusive to dogs with brachycephaly, comparisons to dogs without the brachycephalic phenotype are not very helpful. Therefore, for BOAS, relative risk is presented between extreme brachycephalic breeds and all other brachycephalic breeds. As one might expect, BOAS is linked to more claims in extreme brachycephalic breeds than in non-extreme brachycephalic breeds. The three extreme brachycephalic breeds account for 93% of all BOAS claims in the brachycephalic breed data set, a function of both breed popularity and disease risk. The difference between extreme and non-extreme brachycephalic breeds is dramatic, as illustrated in Figure 4. Extreme brachycephalic breeds are almost 15 times more likely to have a claim submitted for BOAS than non-extreme brachycephalic dogs. Amongst the three extreme brachycephalic breeds, the French Bulldog is more than 17 times more likely to have a claim submitted for BOAS, the English Bulldog nearly 12 times more likely, and the Pug almost 10 times more likely. Put simply, these three breeds have a dramatically higher risk of having claims for BOAS, even as compared to other brachycephalic breeds.” (Alla fettningar i detta och föregående stycke är mina.)

Så långt Nationwide. Allt det här ligger nu ute på IPFD:s sida dogwellnet.com. SKK säger i ett mail till mig, att man vill att IPFD håller sig till att publicera forskning och insamlad data. För mig ser det ut som om Nationwide presenterar insamlad data och inget annat; jag utgår från att SKK då är tillfreds.

Mot bakgrunden av vad som redan är känt om BOAS och vad som framkommer hos Nationwide är det utmärkt, att SKK startar sina BOAS-tester. Återstår att se, hur många uppfödare som sluter upp och vad de har att säga, om deras tilltänkta avelsdjur inte klarar testet. Argumenten om snikna veterinärer, som utan anledning opererar friska hundar för att tjäna pengar och om högljudda djurrättsaktivister som skjuter in sig på trubbnosar, börjar bli tunnslitna. Men fortsätter de komma, så föreslår jag SKK och andra kennelklubbar att för en enda gångs skull våga ställa en fråga till trubbnosfolket.

Vem är det som ger veterinärerna  arbete och djurrättsaktivisterna lätta måltavlor, om inte ni?

Bodil Carlsson