Varför har det blivit så mycket uppmärksamhet kring hälsan hos renrashundar de senaste tio åren? Varför dränks vi i DNA-tester? Och hur navigerar kennelklubbarna i denna uppståndelse?
På den första frågan finns nog flera svar. Några av de genetiska problem som ihållande renrasavel på stängd stambok skapar har varit välkända länge, precis som insikten att de kommer att öka över tid. De som kände till det var genetiker och veterinärer och deras kunskap nådde inte ut. Vem lyssnade på dem? De som såg problemen – uppfödarna - höll tyst. För det första hade många inte tillräckliga kunskaper för att känna igen genetiska sjukdomar och för det andra hade de litet intresse av att lära sig och inget alls av att tala om det Man kackar inte i eget bo, som någon sa om en kultur, där den som öppnar munnen riskerar att bli trakasserad av sina kollegor.
Nästa svar: veterinärmedicinen har tagit jättesteg framåt. Man upptäcker och diagnosticerar flera sjukdomstillstånd nu. Hundägarna har oftare råd att betala för vård. Försäkringsbolagen betalar sin del och bygger statistik på den. Resultat: mera blir känt för flera. Generationerna inom de slutna stamböckerna har blivit flera, nya mutationer slår igenom och blir kända, DNA-tester produceras för att hitta dem och yrvakna uppfödare listar sina genomförda tester i kennelannonserna utan att alltid kunna bedöma deras relevans.
Men mer än något annat orsakas fokuseringen på hälsa nog av det växande motstånd som den tilltagande extremaveln väcker hos allmänhet och myndigheter. Filmen Pedigree Dogs Exposed som kom 2008 blev startknuffen ut i offentligheten. Bruce Cattanach tog illa vid sig av sekvensen med en syringomyelidrabbad cavalier, som vred sig på golvet och skrek av smärta. Jag minns att jag grät. Det tog tio år till innan norska djurskyddet stämde rasklubben inför rätta, men till sist hände det. Sedan duggar det tätare. Våren 2022 publicerar ett antal tidningar studien som visar hur väldigt olika livslängden ser ut för olika raser. I januari publicerar det stora amerikanska försäkringsföretaget sin statistik över trubbnosrasernas hälsa. I veckan kom nyheten att Nederländerna inför beslut om att ”fasa ut” extrema trubbnosraser och kattrasen Scottish Fold*. Igår dök det här budskapet från smådjursveterinärernas internationella organisation WSAVA upp i en artikel i populärvetenskapliga Psychology Today – verkligen ingen hundtidning! - med många hundratusen läsare världen över.
Flat-Faced Dogs: A Problem for Many
The obvious solution is for breeders to stop breeding dogs with such extreme features. The WSAVA says that these dogs are so popular that in many countries, only a minority of puppies of these breeds are bred through a breeder who registers puppies with the relevant kennel club. This means the kennel clubs alone can’t make a difference (although, obviously, they can help). So the WSAVA is asking breeders, vets, journalists, and dog guardians to work together to solve the crisis.
Något har startat som blir svårt för de nationella kennelklubbarna att rå på. Ett informationsmonopol sprack.
Ökad kunskap med ökad spridning på nätet har ställt till det för många traditionella organisationer, även utanför hundvärlden. Plötsligt går det snabbt att ta del av andras erfarenheter och insikter - veterinärernas förklaringar, genetikernas bedömningar och rasklubbarnass inställning. Plötsligt kan människor i olika länder diskutera och jämföra. Plötsligt bildas grupper för att återskapa fungerande trubbnosar och grupper för utkorsning av andra raser. Visst, det har pågått i kanske tio år, men kom ihåg – sett mot renrasavelsoganisationernas historia är detta en mycket kort tid och de kan ha svårt att hänga med, för det är inte den typen av problem de byggdes för att hantera.
Idag sa en erfaren uppfödare till mig: ”Nu lägger jag av. Det börjar bli svårt att hitta vettigt avelsmaterial och de som finns är släkt med varandra. Hade jag varit tjugo år yngre, så hade jag lämnat SKK och sett mig om efter utkorsningraser. ” Den där andra meningen hade varit ett otänkbart uttalande för tio år sedan. Nu finns det flera som tänker som hon.
Så hur hanterar kennelklubbarna detta? På två vis samtidigt. Det ena är att de säger ja till förändring. Det andra är att de säger nej.
Det är inte lätt med balansen när fötterna står kvar i traditionella uppfödargrupper medan blicken söker efter framtiden.
Bodil Carlsson
htpp/:/collievaenner.blogspot.com/2022/11/broskprojektet-kattexemplet.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar