ETT BLYGSAMT FÖRSLAG

För längesen skrev en berömd författare en liten skrift, som fick heta A Modest Proposal – ett blygsamt förslag. Det gick i all korthet ut på att om man inte kunde bli av med alla dessa fattiga barnungar, som belastade föräldrarna och samhället, så gick det väl att tillaga och äta upp dem. Han var en skarp satiriker, Jonathan Swift. Varför jag kom att tänka på honom idag, när det enda jag har läst är ett CS- förslag till kommande Kennelfullmäktige?

Skämt åsido: jag har läst, flera gånger om, och det enda jag säkert förstår är att antingen hade den som skrev mycket bråttom, eller så är det väldigt svårt att hålla tungan rätt i mun, när man vill försöka få olika grupper med sinsemellan mycket olika syn på saker och ting med på samma tåg. Sunt förnuft inleder; sedan kommer påståenden av helt annat slag. Proposition till ny ordning för hälsoprogram finns som Bilaga 24:10 under punkt 24, Avelsfrågor, på dagordningen för KF i slutet av oktober. Ni hittar den på SKK:s hemsida. Läs den! Den börjar så här:

Centralstyrelsen, CS, vill skapa en samordnad utvärdering av de drygt 150 hälsoprogram på nivå 2 och 3 som idag administreras av SKK.

Ja, det låter klokt. Ingen vill ha hälsoprogram som bevisligen har gjort sitt jobb – finns ingen sjukdom kvar, behövs inga program för att hitta den. Och 150 hälsoprogram är mycket. Vilket jobb! Mängder av tid och arbetskraft måste gå åt till att följa upp och dokumentera alla dessa hundar och deras resultat så att rasklubbar, uppfödare och valpköpare skall ha nytta av kunskapsbanken i Avelsdata och Hunddata. Men givet att SKK erkänner och avelsansvarar för 363 raser, är det inte konstigt att de hälsoövervakande programmen blir många. Om något är konstigt, är det tanken att man kan skapa 363 separata varianter av en art, hålla dem strängt åtskilda genom var sin sluten stambok och sedan inbilla sig, att det är hälsoprogrammen som skapar den genetiska utarmningen. Men det ser ut att vara den tanken, som lyser igenom i propositionen. Hur kommer det sig?

Det förslag som CS vill att kennelfullmäktige ska bifalla börjar med att förklara sin syn på hälsoprogram på nivå 2 och 3. I båda fallen görs först en snabbdefinition på en enda mening. Nivå 2 betyder centralt registrerat resultat avseende specifik sjukdom, nivå 3 krav på visat godkänt undersökningsresultat avseende specifik sjukdom. Sedan serveras för båda nivåerna CS egen tolkning av vad detta innebär: en enda sak. Problem! Nivå 2 kan försvåra användningen av utländska avelsdjur, skriver CS, nivå 3 kan omöjliggöra användningen av utländska avelsdjur. Ja – det var väl det som var poängen? Att ingen importhund obesedd skall kunna tas in och sättas i avel?

För utländska som för svenska möjliga avelsdjur gäller samma genetik och därmed rimligen samma regler. Den svenska hund som bär på ett nedärvbart allvarligt fel går inte i avel i Sverige. Om felet är mindre allvarligt, går hunden inte i avel utan att felet finns dokumenterat, så att uppfödarna själva kan ta ställning till vad de vill använda och kanske undvika att kombinera två med samma fel. Är en utländsk import påtänkt för avel? Då bör samma sak gälla för den. Vem vill ha in en collie med svaga nerver och höftledsfel? Vem vill ha in en trubbnoshane som inte klarar BOAS-testerna? Någon kanske vill det. Tänk på den möjligheten, när ni läser propositionen. Det kan vara det den handlar om.

Propositionen utgår från att utländska hundar är genetiskt annorlunda än de svenska hundarna av samma ras. Om det stämmer, är import ett sätt att få till genetisk variation och en bredare avelsbas här hemma. Men stämmer det? Ofta inte, tyvärr. Om jag är en av ett fåtal svenska ägare av lika fåtaliga svenskfödda cesky terrier, rasen som yxades till av tre hundar och som i hemlandet repetitionsavlades i generationer på samma lilla avelsbas innan den spreds till andra länder, så kvittar det väl fullständigt om den hane jag vill importera är född i Tjeckien, i Nordnorge eller på Bahamas – det blir inte mera genetisk variation i den hunden för att den har annan nationalitet på kennelnamnet. Jag vill importera en doberman från Tjotaheiti, där det saknas hälsoprogram för hjärtsjukdomen som dödar rasen i alla länder. Ska jag vara arg för att Sverige har ett hälsoprogram, så hunden måste kollas innan han går i avel?

Snälla CS! Innan man pratar om att utländska hundar ger bredare avelsbas, måste man visa att de faktiskt gör det. Ibland är det så. Men i alldeles för många raser är det inte mycket bevänt med den genetiska variationen mellan olika länders hundar. Den internationaliserade renrasaveln har gjort hundarna till genetiska  kusiner, så samma nedärvbara sjukdomar finns i alla länder. Det bästa man kan hoppas i en del raser är faktiskt att någonstans, någon gång då övervakningen var mindre strikt än här och nu, breddade en löptik avelsbasen alldeles själv genom att smita ut från sin kennel och träffa på grannens högst blandade hanhund. Vill man göra mera än att bara hoppas på oplanerad hundförälskelse bakom husknuten behövs jämförande DNA-undersökningar – vilket går att få nu för tiden, som CS säkert vet, även om propositionen inte nämner det. Eller så får man helt enkelt fortsätta med kontroller genom hälsoprogram för avelsdjur, importerade och hemmafödda. I alla länder där hälsoprogrammen visar hög förekomst av samma problem inom samma ras är den genetiska variationen för liten för att det skall vara tillrådligt att utan vidare kontroll hämta hem avelsdjur: resultatet blir lätt att vi har samma brist på genetisk variation som före importen, men fler sjuka valpar efteråt. Där inga hälsoprogram finns, eller bara en liten minoritet av djuren genomgår dem, vet man inte ett skvatt om vilka gener man importerar.

Så varför dyker detta med breddning av avelsbasen och genetisk variation upp som argument i diskussioner om hälsoregler? Någon har förstått att det där med genetisk variation är något som det pratas mycket om i hundsammanhang nu för tiden och slänger man in den frasen några gånger, så blir det lättare att få som man vill, alltså inga krav på aveln. Då får man det som man egentligen är ute efter – den genetiska variation som ger ännu mera päls eller ännu mindre nos. Eller ännu fler och djupare rynkor i huden och ännu mera underbett. Eller...

DEN genetiska variationen är man mycket angelägen om i delar av kennelklubbarna i många länder. Variationen som vinner i ringen på de stora internationella utställningarna. Det är den man är ute efter. Inget annat.

Det kan väl ändå inte vara möjligt att CS proposition till kennelfullmäktige är ute efter samma sak?

Fortsättning följer!

Bodil Carlsson

NÄR MAN BLIR LESS PÅ ATT HÄPNA

 

Vad gör man, när man läser en textsnutt där varannan rad är så motsägelsefull att man tröttnar på att tappa hakan?

Man börjar fundera på vad som gömmer sig mellan raderna. Varför skrivs detta just nu? Vad händer i lilla Hundsverige, landet som utländska domare talar så väl om trots våra avelsrestriktioner?

Öppna gränser, förändrade köparpreferenser - kort sagt, ovana vid att hantera en ny konkurrenssituation - händer. Många renrasuppfödare är rädda för att förlora greppet om sin hemmamarknad; andra är avundsjuka på en frihet som finns någon annanstans. Och några vill helt enkelt behålla det de har fått.

I minst femtio år har SKK-reggade hundar dominerat marknaden på ett sätt som varit unikt för Sverige och en källa till avund för andra kennelklubbar. Svenska renrasuppfödare har suttit vid ett dukat bord. Nu är plötsligt minst 50% av alla nya hundar i mitt område blandraser; samma sak hörs från andra städer. Av de som fortfarande är renrasiga är många kortnosar, varav en del importer med oklar bakgrund. Runtom i Sverige sitter uppfödare och är frustrerade. Folk köper från inhemska blandrasavlare som inte vet mer om hundar än att de brukar ha fyra ben och går att ta betalt för. De köper kortnosade valpar ur bakluckorna på bilar, de köper valpar vars hälsobakgrund och uppväxtvillkor de inte har en aning om, de köper på Blocket till högre pris än någon renrasuppfödare kan ta och efterfrågan bara ökar. Visst, i kölvattnet på corona och hemmajobb ökar efterfrågan även på renrashundar, men det ändrar inte bilden särskilt mycket: andelen blandraser med eller utan fantasifulla namn växer. I min närhet bor en unghund, gissningsvis hopskarvad av husky och sällskapsgolden och kanske något till, men såld som ”varghybrid” - förmodligen för en ansenlig slant. När jag frågar folk varför de valt blandras, så är det näst mest vanliga svaret att renrashundar är sjuka och inavlade, det har man ju hört. Det mest vanliga svaret är att kompisen har en sån.

Runt om i Sverige sitter renrasuppfödare, som grubblar över valet av hane till nästa kull, strävar på med sina hälsoprogram och sina inavelskoefficienter och tjatar på valpköparna om höftledsröntgen. De ser det här hända. Kan man förstå deras frustration? Ja, verkligen. Konstigt nog är det inte de uppfödarna, som hoppas att CS ska befria dem från reglernas ok och bojor. De ser nämligen fördelen som RAS och avelsrestriktioner har givit deras hundar och deras köpare. Större chans till bra temperament och hälsa! Bättre reklam för renrasaveln och bättre svar på påståendet om sjuka hundar har jag svårt att föreställa mig.

Men runtom i Sverige sitter också det gamla gardet. En stamtavla med SKK-stämpel och gärna en champion eller två i den borde garantera kunder – så har det ju alltid varit, eller hur? De har vant sig så till den grad vid sitt säljföreträde att när kronprinsessan begår illdådet att köpa blandras, så tycker de på fullt allvar att SKK ska straffa kungahuset. Deras frustration är också lätt att förstå, men inte lika lätt att sympatisera med. Ibland undrar jag om de tänker sig att bara avelskraven försvinner och det igen blir lätt att göra rätt, så kan de ta tillbaka bakluckeköparna och blandrasspekulanterna och få den gamla goda ordningen återställd. Ni vet tiden då varje renrasig hund i sig var oändligt mycket mera värdefull – inte bara i pengar – än byrackorna som vemsomhelst fick till skänks?

Den tiden är över och kommer inte tillbaka, men vem av oss accepterar gärna dåliga nyheter?

En annan grupp är de storsäljande trubbnosuppfödarna. De rider högt på en internationell modetrend, som också är en följd av att gränser och geografiska avstånd försvinner, medan nätet slår igenom. Det som celebriteterna visade upp sig med igår vill alla visa sig med idag och det finns många, som mer än gärna svarar på efterfrågan – inte minst i länder, där inkomstchanserna inte är så många. Som sagt, nationsgränser och transportmöjligheter är inte samma sak idag som igår. Vill de inhemska säljarna höra om BOAS och SRD? Absolut inte. Bort med kraven! Vi har utvalda veterinärer som förklarar våra hundar friska!

Som stöd och röst har regelmotståndarna en mindre grupp företrädare på hög nivå. Att komma med sin hund till en stor internationell utställning i Europa och få se den slagen av någon utan tillstymmelse till mentalitetstest måste vara tufft. Att inte kunna importera vilken vinnande hane man vill utan att behöva kolla HD-status före avel svider. Hur ska man då få fram sin nästa vinnare? Så bort med kraven bara! Förr såg championuppfödarna ner på blandrasavlare med förakt; nu ser de upp till deras frihet att göra precis som de vill utan att någon har synpunkter.

Tänk er nu en allians inför kennelfullmäktige mellan det gamla gardet, trubbnosfolk och storutställare. Hur skulle den se ut i tryck?

Ungefär som ledaren i Hundsport Special, gissar jag. Och därmed – välkomna till en proposition från CS!

Fortsättning följer.

Bodil Carlsson

STUNDEN DÅ MAN TAPPAR HAKAN - 3)

KUS ordförande i sin ledare i Hundsport Special:

”Det finns många röster som vill införa fler och hårdare regler på hur avelsarbete ska gå till i syfte att tvinga fram en likartad avel överallt. Jag är säker på att detta vore förödande för hunduppfödningen som helhet.”

Stora ord med skrämselklockan ringande i bakgrunden. Dessbättre saknar de innehåll. Det finns ingen konspiration för att tvinga fram likriktning i någon hundras. Det jobbet är redan gjort: att skilja en svart storpudel från en annan är ingen lätt sak. Så varför skriver man så? Tror man det, för att det är vad man vill tro – eller vill man få andra att tro det och gå ihop för att försvara sig mot staliniseringen som ska föröda vår hundvärld?

Vilket det än är, finns det två saker som man i så fall behöver få förklarat för sig. För det första – och vi tar det i stora bokstäver - så var det INTE AVELSRESTRIKTIONER SOM TVINGADE FRAM EN EXTREMT LIKRIKTAD RENRASAVEL. Titta på hur verkligheten i er värld ser ut! För ras efter ras är allt från mankhöjd på någon centimeter när till svanshållning till exakt öronform till ljusare eller mörkare ögonfärg till noslängd till pälsfärg till pälskvalitet till storleken på vita tecken och det mesta däremellan redan styrt in i biologiskt absurd detalj. Den saken åstadkom utställningsvärlden och dess vid olika tidpunkter dominerande uttolkare av standarden med sina dominerande avelshanar alldeles själva. Om något har skapat begränsningar för aveln och försnävat avelsbasen, så är det ni. Sträck på er och ta emot applåderna!

För det andra – regelverk för aveln garanterar en frihet. Det skapar friheten att INOM REGELVERKETS RAMAR VÄLJA precis som man man vill. Inom regelverket har fingertoppskänslan fritt spelrum. Ni har flera tänkbara avelshanar med skapligt HD-index, acceptabelt MI och inte alltför stora tomma gropar i sina ögonbottnar? Jamen, då så. Fritt fram att välja! Stor hane? Liten hane? Bara välj! Med eller utan utställningsmeriter, med eller utan bruks- eller vallprov och – håll i er nu – med eller utan tippöron? Bara välj! Hanen med en personlighet som ni verkligen gillar eller en annan, som ni bara tycker är okej? Varsågod och välj!

Det enda frihet som regelverket tar bort är friheten att välja en hane med vackra öron men fula höftleder. Eller, i nästa ras, en med själfullt rundad skalle men tidigt debuterande blåsljud. Är det den friheten man suktar efter att få tillbaka? Då föreligger en rejäl intressekonflikt, för det är inte den friheten som vi valpköpare vill se. Och, SKK, allt flera uppfödare och rasklubbar ifrågasätter den friheten. Kunskaperna om genetik och hundhälsa växer hos många som håller på med renrasiga hundar, både inom och utanför uppfödarleden. Kanske börjar det bli dags att bestämma sig för vilken grupp man vill satsa mest på?

En inte helt okänd utställare och uppfödare i ett grannland ställdes inför det faktum att hans utställningshane inte fick gå i avel i Skandinavien på grund av sitt höftledsfel. Uppfödaren valde då att sälja den till England. Där fick hanen gå i avel. Man röntgar inga höfter där, så man hittar inga höftledsfel. Mycket smidigt! Alla som vill kan göra likadant. Den friheten är inte hotad. Men i Sverige - följ svenska avelsregler, gnäll mindre och kom ihåg en självklarhet:

OM NI VERKLIGEN VILL BREDDA AVELSBASEN OCH BEVARA DEN GENETISKA VARIATION SOM FINNS KVAR INOM ER RAS, SE DÅ TILL ATT SÅ MÅNGA SOM MÖJLIGT I KULLARNA HÄLSOUNDERSÖKS FÖR DE VANLIGASTE ALLVARLIGA FELEN!

Ni skulle hitta ett förvånansvärt stort antal tänkbara kandidater för er avel, om ni började där.

Bodil Carlsson 

STUNDEN DÅ MAN TAPPAR HAKAN -2)

 

KUS ordförande: ”Jag är övertygad om att uppfödare blir bättre när de får frihet att skapa och när de känner att de har hundsveriges förtroende.”

Det brukar kännas bra att vara övertygad om något. För det mesta känns det ännu bättre, om övertygelsen har en påvisbar grund. Så vad bygger den här övertygelsen på? På vilket sätt blir någon av oss bättre bara för att vi får göra precis som vi vill?

Det brukar också alltid finnas en verklighet att ta hänsyn till, när man vill nå ut med något. Det är trist, men så är det. Man har nog glömt den saken, när man utan vidare slänger ur sig att ”Det finns ett tydligt samband mellan hur många avelsrestriktioner ett land har och kvaliteten på hundarna de föder upp och det går inte att hitta att restriktionerna är något positivt.” 

Kan KUS ordförande lämna källa på det? 

Det finns uppfödare, som på riktigt tror att de skapar hundar. De flesta andra förstår, att biologin skapade arten och att ett fåtal gener skapade hundvarianterna som vi kallar för raser - och att uppfödarens roll i det hela är att förvalta de generna så att så många hundar som möjligt får så friska och så bra liv som möjligt till glädje för sig själva och sina ägare. För att lyckas med det måste man hålla inavelsnivåerna så låga som möjligt. Och för att lyckas med det inom ramen för den slutna stamboken behöver man använda så många hundar som möjligt i avel. Det renrasaveln traditionellt har sysslat med var att göra precis tvärtom.

Det var så behovet av avelsrestriktioner skapades, ifall KUS ordförande har glömt det.

Drömmen om att fritt skapa hund har drygt hundra år på nacken. Den har aldrig landat särskilt bra i verkligheten, därför att den använde sig av en arbetsmetod dömd att misslyckas i längden – upprepad släktskapsavel och överanvändning av utställningsvinnande hanhundar. Den genetiska likriktningen hos många av våra raser närmar sig det ohållbara. Den har producerat hjärtfelsfrekvensen hos doberman och cavalier. Den har gjort andnöd vanlig hos kortnosarna i närtid, de autoimmuna sjukdomarna vanliga hos storpudel och urinstenssjukdomen vanlig hos dalmatinern om vi går lite längre tillbaka i tid. Den gjorde ännu längre tillbaka CEA vanligare hos collie än normala ögonbottnar; vi håller fortfarande på med ögonlysningar. Samma gamla dröm producerade den blinda, hårt inavlade napolitanska mastiff som i veckan, med skrämmande foto och allt, var huvudrubrik i en av de största engelska dagstidningarna. Ägaren berättar för några hundratusen läsare, att hon trodde att valpen var ett säkert köp, för uppfödaren var en känd medlem i sitt lands kennelklubb, just en sådan som man kan ha förtroende för. Vid det här laget, säger hon, skulle hon gladeligen stämma honom inför rätta, om hon inte redan hade gjort av med sina tillgångar på veterinärräkningar. I Norge väntar rättegång mot två rasklubbar i höst. De använde sin uppfödarfrihet till att skapa missbildade engelska bulldoggar och hjärtsjuka cavalier och den största norska djurskyddsorganisationen tyckte inte, att de använde sin frihet på rätt sätt. 

Man borde kanske hålla ett öga på Oslo tingsrätt och ta det varligt med friheten att skapa,  innan man uttalar sig offentligt som medlem av SKK:s centralstyrelse. Det var inte uppfödarfrihet, som byggde det förtroende som renrasaveln fortfarande har. Regelverket gjorde det. Avelsrestriktionerna är renrasavelns självförsvar - inte bara inför allmänheten, utan inför myndigheterna. Vad skapade RAS? Mängder av hårt arbete utifrån rasklubbarnas  erfarenhet av att vissa friheter måste begränsas, annars får hundarna och deras ägare betala priset för dem. Vad tvingade fram SDR? Domarnas frihet att välja den ”bästa hunden”.

Konsekvenserna av drömmen om att fritt skapa hund har kort sagt inte varit vackra och oavsett hur gärna någon än vill, går de inte att snacka bort i en ledare avsedd att stryka de troende medhårs. Drömmen har aldrig mest handlat om hundar och den handlar nog än idag mera om att skapa och behålla framgångar för en liten grupp uppfödare inom varje ras än om något annat.

Titta er omkring och fundera på alla de vanliga hundar ni möter i vardagen! Vilken är den vanligaste anledningen till att de inte går i avel? Att hälsoprogrammen rensade bort dem? Nope. Den vanligaste anledningen till att en vanlig normalfrisk hund inte går i avel är att den inte ägs av en uppfödare och inte har utställningsmeriter.

Bodil Carlsson

STUNDEN DÅ MAN TAPPAR HAKAN - 1)

 

Den kommer emellanåt, stunden då man tappar hakan. Idag kom den när senaste Hundsport Special ramlade ner i brevlådan under besök hos en kompis, som är uppfödare.

Någon skrev en ledare. Den är inte många rader lång. Att med bara 250 ord lyckas få till en sådan logisk praktkullerbytta som KUS ordförande gör här är rena bedriften, men skribenten saknar ju inte vana och tänkesättet saknar inte föregångare. För mindre än två år sedan framförde enligt ett rykte någon i SKK:s ledning - oklart vem - påståendet att danska kennelklubben fick en trettioprocentig ökning av antalet sålda reggade valpar efter att man skrotat hälsoregler för rasaveln. Trettio procent flera sålda bara för att hälsokraven försvann! Vilket ben att tugga på!

Problemet var bara, att det helt enkelt inte var sant. Det var hittepå, men det spreds.En snabbkontakt med danska kennelkubben räckte för att upptäcka felet. /http://collievaenner.blogspot.com/2020/02/absolutely-no-truth.html Ända sedan dess har jag undrat, om personen som gick ut med det där inte hade tid eller intresse nog att göra den kollen... eller bara utgick ifrån, att uppfödarna inte hade det. Trodde någon själv på det? Eller hoppades någon bara att andra skulle tro på det?

Samma sak undrar jag nu. För vad säger KUS ordförande? Att Sverige har bra uppfödare - ”fantastiska” är ordet han använder. Jo tack, bra uppfödare har vi. Jämfört med andra länder har vi nog flera kunniga uppfödare här. Flera som lyssnar till Avelskommittén och till RAS. Flera som  följer reglerna för avel, därför att de förstår varför regler behövs. Flera som har praktiskt erfarenhet av sina hundar och inte förväxlar utställningstroféer med jakthundsduglighet. Så att svenska uppfödare är bra, det stämmer ofta – men inte rakt av och inte rätt över. En medlemsavgift till SKK räcker inte för att bli en ”fantastisk” uppfödare och en registreringsavgift till samma organisation har aldrig räckt till för att göra en sjuk hund frisk. SKK:s förtroende hos allmänheten skulle kanske må bra ifall man ansträngde sig för att göra skillnaderna i prioriteringar och avelsmål mellan olika uppfödare lite tydligare för konsumenterna.

KUS ordförande nämner att han under sina resor – som utställningsdomare, förmodar man - ofta hör andra domare och kennelklubbsfunktionärer ”prata positivt om Sverige som hundland”. Det stämmer säkert också. Jag träffar inte utländska exteriördomare eller funktionärer särskilt ofta, men under mina resor till fots i det alldeles vanliga svenska hundlandskapet hör jag samma sak från andra alldeles vanliga svenska valpköpare. Under mina resor på nätet hör jag hundägare i andra länder uttrycka sin avundsjuka över att vi har generationer av höftledsröntgade avelsdjur bakom våra hundar. Rentav HD-index har vi! De andra ländernas valpköpare häpnar. Så skulle de också vilja ha det.

I båda fallen finns det de, som inte tycker att det skulle vara en bra idé. De brukar inte vara valpköpare.

Och därmed går vi in på huvudargumentet. Nästa del kommer i morgon.

Bodil Carlsson

MAKT OCH FÖRTROENDE Del 3)

Fredagens inlägg drog oväntat många läsare och kommentarer på sociala media. Hit till bloggen har det också flutit in en del synpunkter. Överlag var folk arga eller häpna. Till allas lättnad och glädje kan jag meddela, att tiken från förra avsnittet till sist fick jobbet gjort. I slutet av juni, närmare fem månader efter parningen och tre månader efter att hennes valpar föddes, gjorde hon sitt MH – som ser rätt bra ut. Det dök upp på Hunddata för några dagar sedan och det är bara att gratulera valparna och deras nya familjer. Tiken var skottfast, hon kom över förskräckelse, hon var socialt intresserad och på inget sätt aggressiv; förhoppningsvis lämnar hon de egenskaperna vidare till sin kull.

Men om just den här tiken nu gick sitt MH och det dessutom såg hyggligt ut – faller då hela frågeställningen från förra inlägget?

Allt i sin ordning? Dags att sluta tjafsa?

Nej. Tyvärr. Det handlar inte om en enskild hund eller ens ens om en enskild uppfödare, utan om en dubbeltabbe i handläggningsförfarandet. Anta för ett ögonblick, att detta MH när det slutligen kom hade sett annorlunda ut! Att det hade varit av en sort, som vi har haft för många av i rasen - stora rädslereaktioner, men liten förmåga att komma över dem och ta sig vidare. Anta att skotten hade utlöst flyktreaktioner. I så fall hade det nu funnits åtta nya valpar  med över genomsnittlig risk för just den problematik, som har varit rasens akilleshäl under många år. Vad hade presidiet haft för försvar för sin beviljade dispens då?

När presidiet över huvudet på Avelskommittén bestämde att dispens skulle ges, kunde de inte veta hur tikens MH skulle falla ut. Det hade varit en annan femma, om tiken varit en assistanshund som fungerat i olika miljöer, eller klarat sökuppdrag åt Missing People; eller åtminstone haft ett godkänt vallanlagstest och därmed ett genomgånget mini -MH som prövar beteende mot främmande människor och hundar, reaktioner på skrammel, kontakt med föraren och mod att närma sig okända djur utan att vare sig fly för dem eller flyga på dem. Alla de där varianterna säger på olika sätt en del om hur en hunds huvud fungerar och inte många skulle haft något att invända mot en dispens då, gissar jag – inte Avelskommittén heller.

Men presidiet kunde, när beslutet togs, för att låna Avelskommitténs ord  inte veta om den planerade parningen skulle tillföra rasen något eller tvärtom. Presidiet kunde inte gissa valparnas framtida egenskaper och chans till ett bra liv. Det kunde inte valpköparna heller.

Det är den första tabben. Den andra tabben är värre. Centralstyrelsens presidium är den instans som inte skall hantera en ansökan om att slippa följa en viktig regel, om ansökan kommer från en av Centralstyrelsens egna medlemmar. Det borde vara självklart. Ord som delikatessjäv, kompiskorrumption och ryggkliande har dykt upp i inskickade kommentarer, som får förbli opublicerade. Så här låter det i en av de mindre arga och mera nyanserade reaktionerna – från en hundägare som står utanför SKK, men har organisationsvana från annat håll:

Uppenbarligen finns, åtminstone på nån slags teoretisk nivå, bra regler och det fattas också bra beslut i enlighet med regelverket (även om det ibland är tvärtom också). Det är då desto jobbigare när någon helt öppet, utan skrupler utnyttjar sin ställning för att göra fel.

Det kanske inte var så det gick till, men det är tyvärr så det ser ut. Förstod presidiet inte det? Eller förstod presidiet, men brydde sig inte?

                                                                     * * *

Någon inom SKK sa en gång till mig, att SKK:s organisation bäst förstås som en federativ hierarki. Alltså ett förbund av delorganisationer med olika mycket att säga till om, beroende på var på stegen de står, och med stark styrning uppifrån. Översatt till vanligt språk kan det i värsta fall läsas så här:

Om CS eller presidiet kör över både utskottet för avel och hälsa i sin största specialklubb och sin egen Avelskommitté, först i frågan om Collieutredningen och sedan i frågan om ett enskilt dispensärende, så ser det ut som om ett fåtal personer i hierarkins topp med egna intressen i rasen har mera att säga till om än alla andra intressenter tillsammans.

Är det verkligen så SKK:s ledning vill bli sedd?

Visst kan man använda makt till att tumma på regelverket, men man kan inte behålla ett förtroende så. Det är organisatoriskt självskadebeteende.

Bodil Carlsson

 

MAKT OCH FÖRTROENDE Del 2)

Uppfödaren till en collietik ville para tiken. Tiken var lämnad på foder till ett grannland. MH blev inte gjort där, trots att grannlandet har  MH som Sverige– enligt förklaringen till SKK:s egen Avelskommitté därför att tiken oturligt nog löpte inför varje MH. Det man hann med i grannlandet mellan löpen var att ställa ut henne. Nio gånger, faktiskt. Att ta en kull på henne hanns också med. Nu var tiken tillbaka i Sverige, på väg att börja löpa igen och paras skulle hon ju, så därför ansökte man om dispens från gällande regler. Som säger, att en collie gör sitt MH först och sina avelsinsatser sedan.

Rasklubben lär inte ha tyckt att detta med dispens från den regeln var en bra idé. Men frågan ställdes inte till rasklubben, utan till Avelskommittén, som skickade den för synpunkter till Utskottet för avel och hälsa hos SBK.

Efter åratal av bekymmer och strid om just avelsurval för bättre mentalitet i collieklubben har SBK fått ta över avelsansvaret för rasen. SBK:s utskott sa nej. Icke nöjd därmed väntade ägaren på svaret från SKK:s Avelskommitté, som också sa nej.

Med utropstecken.

SKK/AK nr 2-20212021-03-23Sida 7/15 (min fettning):

"SKKs centralstyrelsehar tidigare (CS 7-2020)har uttalat att”CS rekommenderar att uppfödare och hanhundsägare av collie, kort-ochlånghår, använder mentalbeskrivning hund och där på baserat index så att rasens medelvärde för nyfikenhet/orädsla förskjuts i en positiv riktning.”. SKK/AK har som mål att upprätthålla den syn på långsiktigt hållbar avel som organisationen, enligt stadgar, avelspolicy och grundregler, ska stå för samtidigt som man vill underlätta för uppfödare.

När SKK/AK, efter yttrande från special-och eventuell rasklubb, fattar beslut om att neka dispens för registrering av valpkull sker det för att kommittén ser att den aktuella kombinationen är alltför långt ifrån att uppfylla kravet på hållbar avel. Den bedöms alltså, utifrån tillgänglig fakta, inte uppfylla SKKs grundregler punkt 2. Den aktuella kullen är av en ras där mentaliteten är ett infekterat problemområde och varje parning behöver vara väl genomtänkt för att hjälpa rasen framåt, så att hundar och valpköpare ska få så goda förutsättningar som möjligt till ett bra liv. Tiken har fyra helsyskon fördelat på två olika kullar. Tre av kullsyskonen har deltagit på MH och har index på 81, 78 respektive 73 för nyfikenhet/orädsla.

MH finns i Finland och tiken har fått delta på detta i 2,5 års tid, dvs från det att hon fyllt 1 år. MH-tillfällen har även funnits i Sverige under 2020, till nästan lika stor del som under tidigare år. Nu under 2021 finns många MH-tillfällen i SBKs tävlingskalender.

SKK/AK anser att det vore logiskt att väga in all tillgänglig relevant fakta när beslut om dispens fattas. Om en kull ska registreras och förordas mot Registreringsreglerna ska den rimligtvis kunna anses tillföra något gott till rasen, för hundarnas bästa!"

Ja, där fick ni Avelskommitténs syn på ärendet. Även bortsett från utropstecknet är det ett mycket eftertryckligt påpekande. Därmed borde saken ha varit klar och det hade den nog också varit, om frågeställaren hade varit någon av SKK:s alla vanliga uppfödare. Men här hände det något efter att AK hade sagt sitt.

Man skulle kunna tro, att tikens ägare drog något över huvudet och gav upp efter att förstått att nio utställningsresultat gånger noll MH är lika med noll chanser att bli godkänd och att regler gäller lika för alla. Men den här ägaren överklagade beslutet till SKK:s högsta ledning.

CS tog inte ärendet. Det gjorde SKK:s presidium. Organisationer, politiska partier och andra, har sitt presidium av tre skäl. Dels för att kunna leda årsmöten och andra viktiga möten i organisationen, dels för att kunna förbereda viktiga ärenden inför nästa styrelsemöte; och så för att vid behov snabbt kunna fatta viktiga beslut. Tänk coronapandemin och regeringsbeslut om att begränsa alla fysiska sammankomster! Eller tänk er att ett antal fall av rabies plötsligt dyker upp någonstans i Sverige, så att alla hundar i området måste vaccineras på stört och alla resor inom landet med ovaccinerade hundar måste förbjudas! I sådana lägen är man glad för ett handlingskraftigt presidium, som snabbt kan träffas och fatta de nödvändiga besluten, för då är det bråttom.

Nu var det uppenbarligen krislägesbråttom även här: en tik var på väg att börja löpa. Ett handlingskraftigt presidium kavlade upp ärmarna och gick emot alla tidigare instanser plus sin egen rekommendation om hur collieavel bör bedrivas, så att tiken med tre helsyskon liggande en bra bit under rasens genomsnittliga mentalindex och ett antal egna missade MH-chanser kunde få sin parning.

Vem äger tiken?

En kollega till de tre CS-medlemmar i presidiet som fattade det önskade beslutet.

En medlem i CS. Förstås.

Man kan fundera på om ett förestående löp var enda anledningen till handläggningen

i presidiet. Ett tänkbart bidragande skäl skulle kunna vara att man ville undvika ett nytt storgräl inför beslutsfattandet på ett ordinarie CS-möte med risk för ännu en protokollförd reservation; bättre då att presentera fullbordat faktum och låta grälet ha sin gång, kan någon ha tyckt. Men det är ju bara spekulationer från min sida. Sådant kan man inte veta. Inte heller kan man veta om ryktet har rätt, när det säger att frågeställaren av presidiet fick tipset att vända sig dit för att få saken fixad på ett smidigt sätt och att AK blev tillsagd att mildra tonen i det protokoll, som ni just har läst delar av. Att ryktet säger så, betyder inte att det är sant. Det som är sant är att det tog ovanligt lång tid för AK:s protokoll att bli offentligt den här gången och att från och med nu måste alla kommittéers protokoll godkännas av SKK:s ordförande, innan de läggs ut.

Dessutom kan man vara säker på två saker, som någon tycks ha missat:

1. Ett presidium är inte till för att ordna privata ärenden åt organisationens styrelsemedlemmar.

2. Ett presidium bör akta sig för att se ut som om det är precis vad man gör.

Bodil Carlsson

 Fortsättning följer! Länk till dagens inlägg skickad för kännedom till SKK:s avgående VD Ulf Uddman samt till SBK:s generalsekreterare Therese Palm. Eventuella svar kommer att publiceras här.