VAD ÄR FRAMGÅNG?

 

Vad är en framgångsrik uppfödare?

Svaret beror helt och hållet på två saker. Vem man frågar och tidpunkten för frågan.

Flytta bakåt i tiden till slutet av sextiotalet och ställ den frågan till en pudeluppfödare med ambitioner. Svaret blir att det inte kan finnas någon mera framgångsrik uppfödare än Jean Lyle. 140 champions och massor med sålda valpar! Avkommor världen runt i varenda pudelkennel med självrespekt!

Kan man bli mera framgångsrik än så? Inte i det korta individperspektivet.

Men om ni sedan flyttar er trettio år framåt i tiden och frågar några av alla de pudeluppfödare, som i slutet på nittiotalet är upptagna med att räkna ut ”wycliffeprocenten” i sina tilltänkta parningar för att hålla den siffran och risken för autoimmuna sjukdomar så låg som möjligt? Svaret blir att Jean Lyle var en halvkatastrof. 

När ni till sist frågar ägarna till hundarna med autoimmuna sjukdomar och kännbara veterinärräkning....  Nej, glöm det! Det var ju ingen som gjorde. Förstås.

Så var Jean Lyle en gräslig människa? Inte alls. Tvärtom får man, när man läser om henne, intrycket att hon var en sympatisk person som menade väl och ville göra rätt. Hon agerade utifrån den information hon hade matats med och fick bekräftande ovationer från samma omgivning som tillhandahöll informationen. Det var inte Jean Lyle, som var problemet, utan tre andra saker.  För det första var de rådande principerna för hundavel  föråldrade redan då. Hejdlös inavel var på väg ut till sophögen överallt utom just i den del av hundvärlden, där Lyle hade hamnat, men ingen hade varken incitament eller kunskap nog att rätta till de gamla idéerna. Det andra problemet var att alla sprang benen av sig för att härma henne och  bli lika framgångsrika.

Och det tredje och största problemet, som ju hänger ihop med de två första, var att definitionen av framgångsrik uppfödare skapades av de som mer än något annat ville vara just det – framgångsrika uppfödare.140 champions! Vem behöver tänka efter då?

                                  

                                                            *     *    *

En engelsk schäferuppfödare importerade en tysk schäferhane till England någon gång under 80-talet. Begeistrade kennlar ställde sig i kö för att få använda honom i avel. Han fick åttio kullar innan det upptäcktes att han spred anlaget för blödarsjuka. Den hunden var anledningen till att engelska KC 1991 införde krav på testning.

Var importören framgångsrik? Det beror återigen på när man frågar och vem man frågar. Valpköparna var säkert imponerade av hanens titlar och uppfödarens rykte. Var de lika imponerade, när de började upptäcka att deras valp fick konstiga stora blåmärken efter småskador?

Dagens framgångsrika uppfödare kan klaga på regelverk för aveln bäst de vill. Det har de rätt till - och gör det också, gärna och ofta. Men reglerna kom till därför att avel inom en sluten stambok ger effekter på sikt. Vad som är framgångsrikt vet man bara efteråt. Då är alla gamla champions borta och deras utmärkelser samlar damm i en låda på någons vind. Men deras gener är fortfarande med oss.

Regelverket är renrasavelns minne av hur det gick förra gången (och förrförra och alla gångerna dessförinnan) som en uppfödargrupp fick göra som de kände för för att bli framgångsrika. De stora kennelorganisationerna har successivt insett det. De har, som jag ser det, inte varit riktigt lika lyhörda för hur effekterna av framgångsrika uppfödares prioriteringar ser ut för hundarna och deras köpare. Vem dominerar kennelorganisationerna?

Bodil Carlsson

FÖRSTA HALVAN AV ÅRSMÖTET

 

Första delen av collieklubbens årsmöte är över. All min ågren inför livets första Zoom-möte gick upp i rök på någon minut – först gick det lätt att ta sig in i mötet och sedan gick det alldeles utmärkt att se folk och höra dem prata!

Man kunde springa ifrån och hälla upp en ny kopp te medan ekonomiredovisningen drogs. Man kunde sitta på golvet framför burken och kamma sin hund, medan man lyssnade till verksamhetsplanen. Tack SKK, som ordnade detta, och tack Fredrik Bruno och Ove Johansson, som höll i mötet!

Visst saknade man direktkontakten med colliefolk som man känner. Det är roligt att ses, prata lite, klappa om varandras hundar. Men man slapp en hel massa bekymmer. Resan, kostnaden, var man ska bo på natten om man kommer långväga ifrån, alternativt hur man ska orka köra den långa vägen hem. Hur man ska få tag på något sockerhaltigt att stoppa i magen om mötet drar ut på tiden. Man slapp tänka på hundar som väntar i bilar i timma efter timma medan bataljerna pågår. Faktiskt var det rentav så, att man slapp bataljerna. Alltsammans var över på två och en halv timma och sedan var det bara att lätt om hjärtat gå ut med hundarna och ta itu med lunchen.

Kanske borde vi ha digitala möten oftare?

Någon enstaka gång kom det i närheten av att gnissla. Vid sidan av valberedningens förslag till nya styrelsemedlemmar hade andra namn föreslagits. Till vice ordförande kandiderar därmed två personer, den ena en för sheltiefolket välkänd person, medlem i den klubbens Avelskommitté. Dessutom fanns förslag på ytterligare fyra personer på denna alternativa lista. Av dessa fem var en (1) med på mötet. De andra fyra, inklusive den föreslagna vice ordföranden, var någon annanstans och kunde inte nås av sådana frågor som ”Hur kommer det sig att du ställer upp för en tung post i den här rasklubben också?” eller ”Vad ser du som viktigt och vad hoppas du kunna uträtta?”

Jodå, det fanns en skriftlig presentation av var och en, vederbörligen utlagd på Collieklubbens hemsida. Men man kan inte ställa frågor till skriftliga presentationer. Så antingen får man riva sig i huvudet och till slut acceptera att hundvärlden inte riktigt fungerar som man är van att det fungerar i andra sammanhang. Eller så får man sluta riva sig i huvudet och i stället fråga varför.

Någon kommenterade också, att de 66 deltagarna ju bara var en knapp tiondel av rasklubbens medlemmar och det är förstås sant. Men jämfört med 169 deltagare på KF, som antas vara representativa för de 260 000 eller 270 000 medlemmarna (eller medlemskapen?) i SKK, är en tiondel ingen urdålig siffra. Särskilt inte om man tänker sig, att många är ovana vid zoom, lika osäkra som jag var på om de ska gå i land med det tekniska och att de kanske drar sig för att delta av det skälet.

Förhoppningsvis blir det flera deltagare kommande helg, då själva röstningen sker. Till alla, som gruvar sig inför det digitala, vill jag bara säga – det är mycket, mycket enklare än man tror. Så kom in, medlemmar! Föreningar finns för att vi ska kunna delta.

Bodil Carlsson

PUDELNS KÄRNA

 

”Påståendet att alla raser är problemfria och vägran att acceptera ansvar för de problem som har uppstått genom avel och urval är kontraproduktiva för öppna samtal; det kan uppfattas som protektionism.”

Brenda Bonnett

Vet ni varför det kan uppfattas så? Därför att det är protektionism. Det är ett sätt att skydda hundproduktionen från insyn och skydda fortsatt försäljning genom att hemlighålla det som inte är bra med avelstraditioner och deras följder. Svårare är det liksom inte.

Nu är det så, att korken åkte ur den flaskan för ett bra tag sedan. Genetikerna började. Veterinärerna – som får se avigsidan av en del renrasavel – följde efter och numera kan man höra folk på gatan säga, att renrashundar ju är så himla sjuka. Budskapet har spridits, om än i fel och förstorad form. Då lär det inte hjälpa, att vissa svenska uppfödare idag pratar om att ”göra RAS mera positivt” - stryk de dåliga nyheterna! - eller att det skall vara”lätt att göra rätt” - skär ner i regelverket! Eller att kennelklubbarna gärna vill framställa det som att alla deras anslutna uppfödare är kunniga, ansvarsfulla och jätteseriösa.

Det är helt enkelt inte sant. Det är inte mera sant än att alla renrashundar är sjuka.

Men så länge många uppfödare tror, att tystnad och förnekande är en framkomlig väg;

så länge inavelsnivåerna får stiga och extremexteriörer får premieras;

så länge uppfödare vägrar förstå att

REGELVERK OCH DOKUMENTATION ÄR RENRASAVELNS SJÄLVFÖRSVAR

kommer problemen från igår att finnas kvar i morgon och dessutom ha vuxit.

Stödet för lagstiftande åtgärder kommer också att ha vuxit. Och, förstås, blandrasaveln.

                                                                  * * *

Sista veckan har ett gammalt inlägg från 2015 fått en mängd nya läsare. Att göra en pudel handlade inte om en plötsligt förändrad attityd från någon kommitté, när det skrevs. Det handlade om ett klassiskt exempel på internationaliserad inavel och om intressena som drev den: pengar, prestige och obiologi. 

Bonnett hade inte behövt skriva det hon skrev, om läget idag hade varit radikalt annorlunda. Så här har ni texten igen, ni som har letat, och när ni har läst den, hoppas jag att ni vill fundera på en sak.

 

16 september 2015

ATT GÖRA EN PUDEL 2) Pudelns kärna

THE PROBLEM WITH POODLES

Poodles are a great example of the damage that can be done to the gene pool inadvertently through unbalanced reproduction by a few star dogs.  In the 1950-1960s, 5 (inbred) dogs under the kennel prefix Wycliffe were extraordinarily popular, so popular in fact that many contemporary lines simply died out. Few of today's Standard Poodles are without a good dose of Wycliffe blood in their background.  In fact, today's Poodle breeders compute both Coefficient of Inbreeding (COI) and "% Wycliffe", which is the expected contribution of the Wycliffe dogs (% blood).  

(Institute of Canine Cenetics webbsida)

Jean Lyle var det som hände rasen pudel. Hela världspopulationen av hundar av den rasen påverkades av henne och det är ingen liten bedrift. När hon dog 1997 hade genetikerna  redan  börjat göra korstecken  när de hörde hennes namn, men under glansdagarna på   femtio- och sextiotalen var hon en framgångsikon. Jean Lyle var kennel Wycliffe. Hon fick fram 140 AKC champions i sin ras (och den enda pudelkennel som slog henne gjorde det delvis med hennes uppfödning) . Genetiker och veterinärer anser nog numera, att hon förtjänar ett alldeles eget championat för framgång i konsten att förstöra en avelsbas...
...men Jean Lyle var varken oseriös, obegåvad eller prestigeintoxikerad. Jean Lyle var en kvinna i Vancouver, hemmafru som de flesta gifta kvinnor då, som gillade hundar. Hon började ställa ut sin första hund, en boxertik, men det gick inte så bra som hon hade hoppats . Då bestämde hon sig för att satsa på lydnad i stället. Och på den tiden och den platsen var det så, att om man ville hålla på med lydnad, så var det pudel som gällde, ungefär som border collie äger scenen idag. Hon kontaktade en lydnadstränare för att få igång lydnadskurser i Vancouver och lydnadstränaren kom och höll kursen och råkade känna till en bra tik, samtidigt som mr Lyle började tycka att en pudel i huset inte skulle vara så dumt. Så tiken kom och Jean Lyle kom på idén att ta en kull.

Hon var ingen slarver, ingen som gjorde saker  halvhjärtat. Hon förberedde sig. Hon läste på. Och vad lärde hon sig? Alla böckerna hon läste övertygade henne om en enda sak: "The only sensible thing to do was line breed or inbreed and we were fortunate enough to have a closely related dog in the area", berättar hon många år senare, när hon redan är celebriteten med stort C på den internationella pudelavelns arena.

I den allra första kullen på Wycliffe föddes tiken Wycliffe Jacqueline och hennes syster Michelle. Och där börjar en historia om en sådan grad av upprepad, benhård inavel att den är svår att läsa. Pudelkull efter pudelkull föds, ibland efter väldigt unga föräldrar, och de paras med sina systrar och mammor och mormödrar och pappor och bröder och farfäder, gång på gång, tills de siffror man kan läsa ibland hamnar på inavelskoefficienter på 60% eller mer - medan championtitlarna faller som manna över kenneln.
 Wycliffe är namnet på allas läppar. Andra uppfödare springer efter valparna. De kennlar som inte gör det lägger ner. Valpköparna springer också efter Wycliffs valpar; andra linjer efterfrågas inte, så de dör ut.  Valparna säljs  inte bara  till Canada och USA, där de förstås påbörjar framgångsrika avelskarriärer, utan snart också till många länder i Europa, där de gör precis detsamma, och till Australien, där man också vill kunna tala om att man har Wycliffe-hundar i sin uppfödning.  I slutet på 90-talet skriver John Armstrong, grundaren av Canine Genetics, att han tvivlar på att det existerar någon enda levande storpudel utan Wycliffe-påbrå.

                                                                     * * *

Det var den gamla texten. Här kommer frågan att fundera på. Om ni för trettio år sedan hade varit inne på att köpa pudelvalp – hur mycket fritt val hade ni verkligen haft?

Hur mycket information om de autoimmuna sjukdomarna hade utställarna och uppfödarna bjudit er på, om inte veterinärer och genetiker hade gjort det?

Vem styr aveln?

Vem ska styra informationen om avelns följder?

Vad är en "framgångsrik uppfödare"? 

Bodil Carlsson

VAD BONNETT SÄGER

 

Som ni ser, framtonar Brenda Bonnett som en person som kan få med en komplex översikt i en ganska kort text. Dessutom är språket lågmält och sakligt. Kanske är det just därför, som hennes artikel emellanåt bjuder på förvånande läsning -  hon säger ovanliga saker på ett försynt sätt. Eller så beror det på, att klarspråk är ovanligt inom hundvärlden, särskilt från personer i ledande ställning: de brukar ha för många intressen att ta hänsyn till för att tala ur skägget. Jag hade inte väntat mig att få höra någon i Brenda Bonnetts position säga det hon säger.

Så vad är det hon säger? Och vem säger hon det till?

Bonnett säger att rasers ”tradition” och ”historia” görs om efter vad som passar i ringen idag. Det är en enkel sanning, som FCI och ett antal rasklubbar i ett antal länder skulle må bra av att lyssna till. Allt flera av oss utanför ringen kan nämligen se det själva.

Bonnett säger, att hojtandet om att vara under attack och befinna sig i krig kanske är känslomässigt tillfredsställande om man känner sig trängd, men inte tillför något. Det ser ut som en kommentar till brölandet från FCI:s ordförande, vredesutbrotten från ledningen för den franska franska bulldoggklubben och den amerikanska respektive den kanadensiska vårdnadshavaren för samma stackars storsäljande ras och till de ofrånkomliga uppropen på nätet till försvar för extremaveln. Förstås handlar det om den nederländska regeringens ingripande mot friheten och rättigheten att föda upp andningshandikappade djur, men också om kommande åtgärder i andra länder. FCI:s ordförande tycks beredd att dra i fält för sådan frihet och han är alltså inte ensam. Till och med den svenska klubben för en kortnosras med 196 reggade valpar förra året har på sin hemsida ett halvkvävt stridsrop, vari man ser med förfäran på sina nederländska kollegors utsatthet och kräver att SKK försvarar uppfödarna gentemot svenska myndigheter, så att de inte skall råka lika illa ut. Klubben och FCI:s ordförande har ett gemensamt problem – alla håller inte med dem. 

.

Bonnett påpekar stillsamt, att kennelklubbar är underställda sina respektive hemländers lagstiftning och inte kan agera efter eget gottfinnande. De har med andra ord inte mycket att sätta emot gällande lag och fattade regeringsbeslut. Det är bra att det blir sagt, men märkligt att det behöver sägas. Med vad är de öron fyllda som behöver påminnas om självklarheter?

Bonnett påtalar, att människor som tar upp renrasanknutna problem ofta inte alls är några illasinnade djurrättsaktivister utan tvärtom folk, som vill hundar och renraser väl. Som jag hör henne, säger hon åt AKC och FCI att sluta tugga konspirationsteorier och pröva att hålla sig till verkligheten.

Men mest av allt hör jag henne på sitt stillsamma sätt säga till delar av den organiserade hundvärlden något, som borde ha blivit sagt för längesen. På vanlig, något mindre stillsam, svenska skulle det kanske låta så här:

VÅRA PROBLEM ÄR TILL STOR DEL SJÄLVSKAPADE.

KAN VI ÄNTLIGEN TA ITU MED DEM OCH SLUTA PRATA STRUNT?

Bonnett säger till alla oss aktivt hundintresserade: ja, det började med extremtrubbnosarna. Men det kommer inte att sluta där. Så se upp!

Ändra färdriktning! Vi behöver bli flera bakom ratten.

Bodil Carlsson

HOPPA IN I BAKSÄTET! Andra delen av översättningen av Brenda Bonnetts artikel

Hunnet till slutet av sin levands bana raglar skrivprogrammet blint mellan styckeindelningar, typsnitt och komatös apati. Men här har ni ändå andra delen av översättningen av Brenda Bonnetts artikel om renrasavelns situation idag. Språket är sansat, men det det som sägs hade inte blivit sagt för bara tio år sedan. Då fanns till exempel ingen nederländsk lagstiftning på plats, inga tyska lagstiftningshot låg på bordet och ingen skandinavisk djurskyddsorganisation förberedde heller en stämning mot en nationell rasklubb och kennelklubb för åsidosättande av gällande djurskyddslag.

Nu vet ni vem Brenda Bonnett är: IPFD:s VD. Fundera på vad hon säger. Och fundera ännu mer på vem hon säger det till! 

Allt som följer nedan är Brenda Bonnett. Översättningen är min, alla eventuella felaktigheter mina. Originalet publicerades på Collievänner den 4 mars,  första delen av översättningen igår.

 

 

•  Varför ser vi en våg av lagstiftning om rashundar, hälsa och avel i många länder? Om man ser det som att utställningsvärlden har misslyckats med att på ett adekvat sätt skydda hundarna och raserna som de ansvarar för och misslyckats med att visa proaktivt ledarskap i att åtgärda problem, i utställningsringen eller i aveln – då är det inte förvånande att lagstiftning föreslås och drivs igenom. Å andra sidan: om lagstiftare och andra alltför närsynt fokuserar på renrasavelnr och inte klarar att ta itu med den större bilden, inklusive det faktum att det finns ett bredare ursprung för hundar än renrasaveln, då kommer politiska åtgärder inte att ge önskat resultat. Oönskade konsekvenser kan uppstå, om konsumentens roll i efterfrågan på problemdrabbade raser inte uppmärksammas. Samma sak gäller om dessa hundar lanseras eller normaliseras av media, sällskapsdjursindustrin, veterinärer eller andra. Och självklart måste alla lösningar vara baserade på tydliga bevis för att de är effektiva. Alla berörda parter måste inse, att detta är komplexa utmaningar, som inte bara handlar om hundar utan också om mänskliga attityder, anknytningar och känslor på alla sidor, så enkla lösningar kommer inte att hittas. Forskning har visat, att många aspekter av bandet mellan människa och hund skapas av ”ras” och olika hundtyper bidrar med både nytta och en mångfaldens rikedom till vår värld.

• Rasernas mångfald behöver bevaras, men nyckeln är god hälsa och välfärd.

   

  • Saknas en gemensam strategi? Lyckligtvis är  individer likaväl som kennelklubbar och rasklubbar i färd med strategier för hälsa och avel. De tar ofta med rasstandards, historia och tradition  i sina överväganden, men de har hundarnas hälsa och välmående samt rasernas långsiktiga hållbarhet som högsta prioritet. Sorgligt nog kan dessa proaktiva individer och klubbar mötas av motstånd, eller rentav backlash, från andra.
     

  • Hur hanterar vi globala problem samtidigt som vi respekterar lokala skillnader? Trots den globala växande ”kärleken till hundar”, finns ingen enda accepterad standard för hundarnas välmående.I vissa länder har hunden laglig status som  medveten varelse och medföljande rättigheter; på andra platser ses hundar fortfarande som ägodelar eller varor. Det finns en stor variation i samhälleliga attityder och i tillsynen av produktionen av hundar, i hur ansvarsfull avel definieras och i hur man drar gränsen för hur enskilda kan definiera sina mål för hur hundar får avlas eller hanteras. Kennelklubbarna står i allmänhet under lagstadgad kontroll i sina respektive länder och måste hålla sig till ”rikets lag” innan de tar hänsyn till riktlinjerna för de andra organisationer, som de tillhör. Respekt för skillnader i lokala förhållanden bör komma först i internationella samtal  inför gemensamma aktioner. Det finns organisationer likaväl som individer vars åsikter ligger långt ut på ena sidan i ett spektrum av uppfattningar om hundars välbefinnande och kanske är dessa inte villiga att delta i samarbetet. Låt oss hoppas, att majoriteten delar synsätt och att det existerar en bred gemensam grund för strävan efter det som är bäst för både hundar och människor.

    Den här artikeln  är en uppmaning till majoriteten att ta ledningen.

    Sammanfattning:
    

  Att stelbent klänga sig fast vid utställningsvärldens status quo eller att förneka påträngande problem i särskilda raser kommer inte att skydda de renrasiga hundarna; det kan i själva verket ställa till bekymmer för dem. Att påstå, att alla som stödjer faktiskt arbete med att förbättra hälsa och välmående skulle vara "djurrättsaktivister" är helt enkelt fel. Många förstår, att detta är enda sättet att verkligen säkra de renrasiga hundarnas framtid. Lagstiftare och andra som agerar ensidigt representerar kanske inte på bästa sätt hundarnas intresse, eller intresset hos de människor som bryr sig om hundarna. Problemen är verkligen internationella, komplexa och djupt påverkade av interaktionen mellan människa och djur. Det är tid att "tänka globalt, men agera lokalt".

  Några snabba och enkla lösningar finns inte. IPFD och samarbetspartners arbetar med att bidra till en färdplan, som skulle kunna engagera alla intressenter.  Alla som är djupt engagerade i att säkra överlevnaden för allt det som är bra med renrasiga hundar behöver delta i en öppen, respektfull dialog med syftet att hitta de åtgärder, som skulle bli bra för alla hundar och människor. Var och en av oss borde ärligt tänka över, hur vårt eget agerande - eller brist på agerande - har bidragit till den nuvarande situationen. Och sedan - låt oss tillsammans hitta en positiv väg framåt.

  For the love of dogs, and everyone who loves dogs, please get involved!

   

HOPPA IN I BAKSÄTET! Första delen

 

Här kommer nu första delen av en översättning av Brenda Bonnetts artikel. Översättningen är lätt bearbetad för att bli läsligare; för att kontrollera texten, gå tillbaka till originalet som publicerades den 4 mars.

Medan ni läser, fundera på två saker. Vad är det som sägs? Och vem är det som säger det?

 

 

FÖR ALLA SOM VILL SE EN HÅLLBAR FRAMTID FÖR RASHUNDAR

 

Författare: Brenda N. Bonnett, doktor i veterinärmedicin, fil dr., VD för international Partnership For Dogs, International Partnership for Dogs (IPFD)

Lagstiftande åtgärder har i Europa provocerat intensiva och konfrontativa gensvar inom renrasvärlden. Många inom utställningsvärlden ser reglering som en attack mot sin gemenskap eller grupp och mot alla renrashundar, inte bara mot brachycefala (extremtrubbnosade) raser. Vissa regeringsåtgärder har införts något ensidigt, utan tillräckligt omfattande samråd; utan tvivel är politiska syften inblandade. I några fall har intressenter välkomnat alla åtgärder som bättre än inga alls, möjligen utan tydliga bevis för att de effektivt kommer att hantera de större problemen. Icke desto mindre inser många, som är engagerade i renrasiga hundar som en integrerad och nyttig del av samhället, att det i vissa raser finns problem som behöver åtgärdas. Emotionellt laddade inbördes slagsmål eller proklamationer om att vara ”i krig” med andra försvagar gemensamma ansträngningar för att stötta hundars hälsa och välmående på ett meningsfullt sätt, som stämmer överens med samhällets krav. Alla intressenter har på ett eller annat sätt bidragit till den nuvarande situationen och alla har en roll i - och ett ansvar för - att bidra till lösningarna.

Den här artikeln går igenom åtgärder och attityder, som påverkar den aktuella utvecklingen för renrashundar. Den vill se öppna, respektfulla diskussioner inom och mellan olika grupper av intressenter ( t ex utställningsentusiaster, kennelklubbar och rasklubbar, lagstiftare, hundägare, veterinär- och djurskyddsgrupper) liksom mellan länder och regioner. Den vill att vi alla granskar hur våra personliga förutfattade meningar, anknytningar och föreställningar påverkar diskussionerna; och den vill se oss arbeta tillsammans för det som verkligen tillgodoser hundarnas intresse – och för de människor, som bryr sig om dem.

 Att titta på skillnaderna i attityd och synsätt mellan delar av utställningsvärlden och den bredare allmänheten och att fråga hur de skillnaderna har påverkat diskussionerna, kan uppmuntra eftertänksamma reflexioner och skapa ett samarbete som bär frukt.

 

• Skulle diskussionerna må bra av att man skiljde mellan oro för hundarna och människornas hundkultur, hobby och historia? De kanske är nära sammanhängande i tankar och känslor för många i utställningsvärlden, men är troligen vitt skilda åt för många utanför hobbyn. Många anser att de personliga önskemålen hos människorna i renrasavelns värld - som handlar om deras kultur och om den mänskliga delen av ekvationen - borde ta plats i baksätet, bakom inriktningen på hundars hälsa och välfärd.
  

  • Vem har något att säga till  om när det gäller rasernas hälsa och välfärd? Utställningsvärlden må hävda, att rätten att definiera förändring inom hundraser är enbart deras. Emellertid upplever allmänheten i allt högre grad att att den har rätt och ansvar för att ta itu med hälsa, välmående och välfärd – och sociala media erbjuder plattformen. Utställningsgruppens krav på att bevara traditionella aspekter av hundraser försvagas, när vissa är selektiva i valet av tidsram för ”traditionen” och särskilt, när det medges att för vissa raser är den ursprungliga utseendet/karaktären oacceptabel för de som lever i utställningsvärlden idag.*

  • När behöver förändringen komma? Uppfödare kanske känner att förbättringar över tjugo till trettio år är acceptabelt. Men växande samhällelig medvetenhet om och otålighet inför hälsoproblem hos hundarna liksom förestående lagstiftning gör det klart, att den tidsramen inte är acceptabel för alla. För många medlemmar i allmänheten, inklusive många ägare till renrashundar, är utmaningarna och behovet av förändring uppenbara och brådskande

  • Raserna ses som unika i utställningsringen. Hur uppfattas deras hälsa och välmående? Påståendet att alla raser är problemfria och vägran att acceptera ansvaret för de problem som har uppstått genom avel och urval är kontraproduktiva för öppna samtal; det kan uppfattas som protektionism.** Att satsa på inställningen att om en hund i en ras är frisk, så är alla friska, kan skapa tanken:”Okej, det finns ju klara bevis för att alla inte är friska, så då kanske alla är sjuka.”*** Följderna av den aktuella utvecklingen kommer inte att vara begränsade till de brachycefala raserna.

*Översättarens kommentar: Ett typiskt exempel på detta är väl bullterriern, vars ”traditionella” huvudform kom till efter att rasen skapades.Här håller sig alltså ”traditionen” inom en tidsram, som är yngre än själva rasen. Bullterrier för hundra år sedan såg helt enkelt inte ut som bullterrier gör idag och skulle inte ha en chans i en utställningsring, om den dök upp där.

** Översättarens kommentar: Protektionism betyder skydd för tillverknings- och försäljningsintressen.

*** Översättarens kommentar:Påståenden som”Min fralla kan minsann springa och leka, så det bevisar att det där med andningsproblem i rasen inte stämmer” ser man var och varannan dag i hundgrupper på nätet. Har ni hört någon säga ”Min collie är minsann inte rädd, så...” -?

Bodil Carlsson

BRENDA BONNETT - LÄS OCH TÄNK EFTER!

Reta inte upp er på den töntiga layouten och de icke-existerande fotona. En åldrig tant framför en åldrig burk klarar inte mer än så här, tyvärr. Läs Brenda Bonnetts text i stället! Översättning kommer, men medan ni läser, fundera på en sak. I vilket läge står renrasaveln, när VD:n för IPFD - som i mina ögon är vad FCI borde vara - uttalar sig så här?

For all those who want a sustainable future for healthy pedigree dogs. 

 

Author: Brenda N. Bonnett, DVM, PhD, CEO, International Partnership for Dogs (IPFD)

Note: This article is available in Nederlands, English, Suomeksi, Français, Deutsch, and Español (download below).

Legislative actions in Europe have provoked intense, confrontational responses within the pedigree dog community. Many within the dog show world see regulatory actions as attacks on their community and on all pedigree dogs, beyond the direct focus on brachycephalic (flat-faced) breeds. Some government actions have been instituted somewhat unilaterally, without wide enough consultation; no doubt political agendas are involved. In some cases, stakeholder groups have welcomed any action as better than none, perhaps without clear evidence that they will effectively address broader concerns. However, many people who are committed to pedigree dogs as an integral and beneficial part of society see that there are problems in certain breeds that need to be addressed. Emotionally charged in-fighting or proclamations of being ‘at war’ with others weaken collective efforts to support the health and welfare of dogs in a meaningful way that is in line with the demands of society. All stakeholders have contributed in some way to the current situation; all have a role and responsibility to contribute to solutions.



This article reviews actions and attitudes that influence ongoing developments relative to pedigree dogs. It is a call for open, respectful discussions, within and across stakeholder groups (e.g. dog show enthusiasts, kennel and breed clubs, legislators, dog owners, veterinary and welfare groups), as well as countries and regions. It is a call for everyone to examine how our personal biases, attachments, and beliefs affect these discussions; and a call to work together for what is truly in the best interest of dogs and the people who care for them.

 

Examining differences in attitudes and perceptions between some in the pedigree/show world and the wider public, and questioning how these have affected discussions, may encourage thoughtful reflection and fruitful collaboration:

• Would the discussions benefit from separating concerns for ‘the dogs’ from the people and their dog culture, hobby, and history? The two may be intimately linked in the minds and hearts of many in the show world, but they are likely very distinct for those outside the ‘fancy’. Many may feel that personal desires of those in the pedigree dog world, in terms of their culture and the human side of the equation, should take a back seat to concerns for dog health and welfare.
   

• Who has a say in breed health and welfare? The show world may argue that the privilege to define any changes to breeds is theirs alone. However, the public increasingly feels they have right and a responsibility to address health, well-being, and welfare, and social media provides a platform. The show community’s demand to maintain traditional aspects of breeds may be weakened when some are selective when choosing the timeframe for that ‘tradition’. And, especially, when there is an admission that, for some breeds, the original appearance/character is unacceptable to those in the show world today.
   

• When does change need to happen? Breeders may feel improvements over 20 to 30 years is satisfactory. But, increased societal awareness of and intolerance for welfare problems in dogs and impending legislation make it clear that timeframe is not widely acceptable. For many members of the public, including many owners of pedigree dogs, the challenges and need for change are obvious and urgent.
   

• Breeds are seen as unique in the show ring; how are they viewed in terms of health and welfare issues? Claims that all breeds are problem-free, and a failure to accept responsibility for issues that have arisen through breeding and selection, is counter-productive for open discussions; it may be seen as protectionism. Demanding an all-for-one approach may give rise to the concept that: “Okay, there is clear evidence they are not all ’fine’, so then perhaps they are all bad.” The fallout from current developments will not be limited to brachycephalic breeds.
   

• Why are we seeing a surge in legislation about pedigree dogs, health, and breeding in many countries? If the perception is that the show world has failed to adequately safeguard the dogs/breeds under their care, failed to take proactive leadership in addressing problems, in the show ring or in breeding, it is not surprising that legislation is then proposed and enforced. On the other hand, if legislators or others focus too narrowly on the role of the pedigree community, and fail to address the bigger picture, including wider sources of dogs, then political actions will not achieve desired outcomes. Unintended consequences may occur if the role of the consumer in creating the demand for challenged breeds or types is not addressed, as well as promotion or normalization of these dogs by the media, pet industry, veterinarians, or others. And of course, all solutions should be based on clear evidence for their effectiveness. All stakeholders need to understand that these are complex challenges involving not only dogs but also human attitudes, attachments, and emotions, on all sides of the question, and there will not be simple solutions. Research has shown that many aspects of the human-dog bond are driven by ‘breed’ and different types of dogs provide richness and benefit to our world. A diversity of breeds needs to be preserved, but good health and welfare are key.

 



 

• Is there a lack of a unified approach? Fortunately, some individuals and breed and kennel clubs are undertaking health and breeding strategies. They often consider breed standards, history, and tradition, but they give the health and welfare of dogs and the long-term sustainability of breeds top priority. Unfortunately, these proactive clubs and individuals may experience resistance, or even backlash, from some members or others.
   

• How do we address global concerns, while respecting local differences? Despite a globally increasing ‘love of dogs’, there is no one acceptable standard for dog welfare. In some countries, dogs have legal status as sentient beings, with accompanying rights; elsewhere, dogs are still viewed as possessions or commodities. There is great variation in terms of societal attitudes and oversight on production of dogs, definitions of responsible breeding, and limits to which individuals can define their own goals for breeding or treatment of dogs. Kennel clubs are generally under statutory control within their country and must uphold the ‘laws of the land’ before attending to the guidelines of other organizations to which they belong. Respect for diverse local factors should be foremost in international discussions for collective actions. There are organizations and individuals whose views are at the farthest ends of the spectrum in terms of dog welfare, and they may be unwilling to participate collaboratively. It is to be hoped that the majority share many concerns and that there is considerable common ground in the pursuit of what is best for both dogs and people. This article is a call to the majority to take the lead.
   

  Summary

Rigid attachment to the status quo of the show world or denial of pressing issues in specific breeds will not protect pedigree dogs; it may in fact create problems for them. Claiming that all those who support substantive efforts to improve health and welfare are ‘animal rights activists’ is simply wrong; many understand this is the only way to truly safeguard the future of pedigree dogs. Legislators or others who act unilaterally may not represent the best interests of dogs or the people who care for them. Issues are truly international, complex, and deeply impacted by human-animal interactions. It is time to ‘think globally, act locally’.

There are no quick and easy solutions. IPFD is working with collaborators to help create a roadmap to engage all stakeholders. Those deeply committed to ensuring the survival of all that is good about pedigree dogs need to participate in open and respectful dialogue to identify actions for the benefit of all dogs and people. Each of us should honestly consider how our own attitudes, and our actions – or inaction – have contributed to the current situation. And then, together, let us find a positive way forward.

 

For the love of dogs, and everyone who loves dogs, please get involved! 

 

 

Follow developments and find further resources on DogWellNet.com.

Contact author: Dr. Brenda N. Bonnett, CEO, IPFD Brenda.Bonnett@ipfdogs.com