HOPPA IN I BAKSÄTET! Andra delen av översättningen av Brenda Bonnetts artikel

Hunnet till slutet av sin levands bana raglar skrivprogrammet blint mellan styckeindelningar, typsnitt och komatös apati. Men här har ni ändå andra delen av översättningen av Brenda Bonnetts artikel om renrasavelns situation idag. Språket är sansat, men det det som sägs hade inte blivit sagt för bara tio år sedan. Då fanns till exempel ingen nederländsk lagstiftning på plats, inga tyska lagstiftningshot låg på bordet och ingen skandinavisk djurskyddsorganisation förberedde heller en stämning mot en nationell rasklubb och kennelklubb för åsidosättande av gällande djurskyddslag.

Nu vet ni vem Brenda Bonnett är: IPFD:s VD. Fundera på vad hon säger. Och fundera ännu mer på vem hon säger det till! 

Allt som följer nedan är Brenda Bonnett. Översättningen är min, alla eventuella felaktigheter mina. Originalet publicerades på Collievänner den 4 mars,  första delen av översättningen igår.

 

 

•  Varför ser vi en våg av lagstiftning om rashundar, hälsa och avel i många länder? Om man ser det som att utställningsvärlden har misslyckats med att på ett adekvat sätt skydda hundarna och raserna som de ansvarar för och misslyckats med att visa proaktivt ledarskap i att åtgärda problem, i utställningsringen eller i aveln – då är det inte förvånande att lagstiftning föreslås och drivs igenom. Å andra sidan: om lagstiftare och andra alltför närsynt fokuserar på renrasavelnr och inte klarar att ta itu med den större bilden, inklusive det faktum att det finns ett bredare ursprung för hundar än renrasaveln, då kommer politiska åtgärder inte att ge önskat resultat. Oönskade konsekvenser kan uppstå, om konsumentens roll i efterfrågan på problemdrabbade raser inte uppmärksammas. Samma sak gäller om dessa hundar lanseras eller normaliseras av media, sällskapsdjursindustrin, veterinärer eller andra. Och självklart måste alla lösningar vara baserade på tydliga bevis för att de är effektiva. Alla berörda parter måste inse, att detta är komplexa utmaningar, som inte bara handlar om hundar utan också om mänskliga attityder, anknytningar och känslor på alla sidor, så enkla lösningar kommer inte att hittas. Forskning har visat, att många aspekter av bandet mellan människa och hund skapas av ”ras” och olika hundtyper bidrar med både nytta och en mångfaldens rikedom till vår värld.

• Rasernas mångfald behöver bevaras, men nyckeln är god hälsa och välfärd.

   

  • Saknas en gemensam strategi? Lyckligtvis är  individer likaväl som kennelklubbar och rasklubbar i färd med strategier för hälsa och avel. De tar ofta med rasstandards, historia och tradition  i sina överväganden, men de har hundarnas hälsa och välmående samt rasernas långsiktiga hållbarhet som högsta prioritet. Sorgligt nog kan dessa proaktiva individer och klubbar mötas av motstånd, eller rentav backlash, från andra.
     

  • Hur hanterar vi globala problem samtidigt som vi respekterar lokala skillnader? Trots den globala växande ”kärleken till hundar”, finns ingen enda accepterad standard för hundarnas välmående.I vissa länder har hunden laglig status som  medveten varelse och medföljande rättigheter; på andra platser ses hundar fortfarande som ägodelar eller varor. Det finns en stor variation i samhälleliga attityder och i tillsynen av produktionen av hundar, i hur ansvarsfull avel definieras och i hur man drar gränsen för hur enskilda kan definiera sina mål för hur hundar får avlas eller hanteras. Kennelklubbarna står i allmänhet under lagstadgad kontroll i sina respektive länder och måste hålla sig till ”rikets lag” innan de tar hänsyn till riktlinjerna för de andra organisationer, som de tillhör. Respekt för skillnader i lokala förhållanden bör komma först i internationella samtal  inför gemensamma aktioner. Det finns organisationer likaväl som individer vars åsikter ligger långt ut på ena sidan i ett spektrum av uppfattningar om hundars välbefinnande och kanske är dessa inte villiga att delta i samarbetet. Låt oss hoppas, att majoriteten delar synsätt och att det existerar en bred gemensam grund för strävan efter det som är bäst för både hundar och människor.

    Den här artikeln  är en uppmaning till majoriteten att ta ledningen.

    Sammanfattning:
    

  Att stelbent klänga sig fast vid utställningsvärldens status quo eller att förneka påträngande problem i särskilda raser kommer inte att skydda de renrasiga hundarna; det kan i själva verket ställa till bekymmer för dem. Att påstå, att alla som stödjer faktiskt arbete med att förbättra hälsa och välmående skulle vara "djurrättsaktivister" är helt enkelt fel. Många förstår, att detta är enda sättet att verkligen säkra de renrasiga hundarnas framtid. Lagstiftare och andra som agerar ensidigt representerar kanske inte på bästa sätt hundarnas intresse, eller intresset hos de människor som bryr sig om hundarna. Problemen är verkligen internationella, komplexa och djupt påverkade av interaktionen mellan människa och djur. Det är tid att "tänka globalt, men agera lokalt".

  Några snabba och enkla lösningar finns inte. IPFD och samarbetspartners arbetar med att bidra till en färdplan, som skulle kunna engagera alla intressenter.  Alla som är djupt engagerade i att säkra överlevnaden för allt det som är bra med renrasiga hundar behöver delta i en öppen, respektfull dialog med syftet att hitta de åtgärder, som skulle bli bra för alla hundar och människor. Var och en av oss borde ärligt tänka över, hur vårt eget agerande - eller brist på agerande - har bidragit till den nuvarande situationen. Och sedan - låt oss tillsammans hitta en positiv väg framåt.

  For the love of dogs, and everyone who loves dogs, please get involved!

   

HOPPA IN I BAKSÄTET! Första delen

 

Här kommer nu första delen av en översättning av Brenda Bonnetts artikel. Översättningen är lätt bearbetad för att bli läsligare; för att kontrollera texten, gå tillbaka till originalet som publicerades den 4 mars.

Medan ni läser, fundera på två saker. Vad är det som sägs? Och vem är det som säger det?

 

 

FÖR ALLA SOM VILL SE EN HÅLLBAR FRAMTID FÖR RASHUNDAR

 

Författare: Brenda N. Bonnett, doktor i veterinärmedicin, fil dr., VD för international Partnership For Dogs, International Partnership for Dogs (IPFD)

Lagstiftande åtgärder har i Europa provocerat intensiva och konfrontativa gensvar inom renrasvärlden. Många inom utställningsvärlden ser reglering som en attack mot sin gemenskap eller grupp och mot alla renrashundar, inte bara mot brachycefala (extremtrubbnosade) raser. Vissa regeringsåtgärder har införts något ensidigt, utan tillräckligt omfattande samråd; utan tvivel är politiska syften inblandade. I några fall har intressenter välkomnat alla åtgärder som bättre än inga alls, möjligen utan tydliga bevis för att de effektivt kommer att hantera de större problemen. Icke desto mindre inser många, som är engagerade i renrasiga hundar som en integrerad och nyttig del av samhället, att det i vissa raser finns problem som behöver åtgärdas. Emotionellt laddade inbördes slagsmål eller proklamationer om att vara ”i krig” med andra försvagar gemensamma ansträngningar för att stötta hundars hälsa och välmående på ett meningsfullt sätt, som stämmer överens med samhällets krav. Alla intressenter har på ett eller annat sätt bidragit till den nuvarande situationen och alla har en roll i - och ett ansvar för - att bidra till lösningarna.

Den här artikeln går igenom åtgärder och attityder, som påverkar den aktuella utvecklingen för renrashundar. Den vill se öppna, respektfulla diskussioner inom och mellan olika grupper av intressenter ( t ex utställningsentusiaster, kennelklubbar och rasklubbar, lagstiftare, hundägare, veterinär- och djurskyddsgrupper) liksom mellan länder och regioner. Den vill att vi alla granskar hur våra personliga förutfattade meningar, anknytningar och föreställningar påverkar diskussionerna; och den vill se oss arbeta tillsammans för det som verkligen tillgodoser hundarnas intresse – och för de människor, som bryr sig om dem.

 Att titta på skillnaderna i attityd och synsätt mellan delar av utställningsvärlden och den bredare allmänheten och att fråga hur de skillnaderna har påverkat diskussionerna, kan uppmuntra eftertänksamma reflexioner och skapa ett samarbete som bär frukt.

 

• Skulle diskussionerna må bra av att man skiljde mellan oro för hundarna och människornas hundkultur, hobby och historia? De kanske är nära sammanhängande i tankar och känslor för många i utställningsvärlden, men är troligen vitt skilda åt för många utanför hobbyn. Många anser att de personliga önskemålen hos människorna i renrasavelns värld - som handlar om deras kultur och om den mänskliga delen av ekvationen - borde ta plats i baksätet, bakom inriktningen på hundars hälsa och välfärd.
  

  • Vem har något att säga till  om när det gäller rasernas hälsa och välfärd? Utställningsvärlden må hävda, att rätten att definiera förändring inom hundraser är enbart deras. Emellertid upplever allmänheten i allt högre grad att att den har rätt och ansvar för att ta itu med hälsa, välmående och välfärd – och sociala media erbjuder plattformen. Utställningsgruppens krav på att bevara traditionella aspekter av hundraser försvagas, när vissa är selektiva i valet av tidsram för ”traditionen” och särskilt, när det medges att för vissa raser är den ursprungliga utseendet/karaktären oacceptabel för de som lever i utställningsvärlden idag.*

  • När behöver förändringen komma? Uppfödare kanske känner att förbättringar över tjugo till trettio år är acceptabelt. Men växande samhällelig medvetenhet om och otålighet inför hälsoproblem hos hundarna liksom förestående lagstiftning gör det klart, att den tidsramen inte är acceptabel för alla. För många medlemmar i allmänheten, inklusive många ägare till renrashundar, är utmaningarna och behovet av förändring uppenbara och brådskande

  • Raserna ses som unika i utställningsringen. Hur uppfattas deras hälsa och välmående? Påståendet att alla raser är problemfria och vägran att acceptera ansvaret för de problem som har uppstått genom avel och urval är kontraproduktiva för öppna samtal; det kan uppfattas som protektionism.** Att satsa på inställningen att om en hund i en ras är frisk, så är alla friska, kan skapa tanken:”Okej, det finns ju klara bevis för att alla inte är friska, så då kanske alla är sjuka.”*** Följderna av den aktuella utvecklingen kommer inte att vara begränsade till de brachycefala raserna.

*Översättarens kommentar: Ett typiskt exempel på detta är väl bullterriern, vars ”traditionella” huvudform kom till efter att rasen skapades.Här håller sig alltså ”traditionen” inom en tidsram, som är yngre än själva rasen. Bullterrier för hundra år sedan såg helt enkelt inte ut som bullterrier gör idag och skulle inte ha en chans i en utställningsring, om den dök upp där.

** Översättarens kommentar: Protektionism betyder skydd för tillverknings- och försäljningsintressen.

*** Översättarens kommentar:Påståenden som”Min fralla kan minsann springa och leka, så det bevisar att det där med andningsproblem i rasen inte stämmer” ser man var och varannan dag i hundgrupper på nätet. Har ni hört någon säga ”Min collie är minsann inte rädd, så...” -?

Bodil Carlsson

BRENDA BONNETT - LÄS OCH TÄNK EFTER!

Reta inte upp er på den töntiga layouten och de icke-existerande fotona. En åldrig tant framför en åldrig burk klarar inte mer än så här, tyvärr. Läs Brenda Bonnetts text i stället! Översättning kommer, men medan ni läser, fundera på en sak. I vilket läge står renrasaveln, när VD:n för IPFD - som i mina ögon är vad FCI borde vara - uttalar sig så här?

For all those who want a sustainable future for healthy pedigree dogs. 

 

Author: Brenda N. Bonnett, DVM, PhD, CEO, International Partnership for Dogs (IPFD)

Note: This article is available in Nederlands, English, Suomeksi, Français, Deutsch, and Español (download below).

Legislative actions in Europe have provoked intense, confrontational responses within the pedigree dog community. Many within the dog show world see regulatory actions as attacks on their community and on all pedigree dogs, beyond the direct focus on brachycephalic (flat-faced) breeds. Some government actions have been instituted somewhat unilaterally, without wide enough consultation; no doubt political agendas are involved. In some cases, stakeholder groups have welcomed any action as better than none, perhaps without clear evidence that they will effectively address broader concerns. However, many people who are committed to pedigree dogs as an integral and beneficial part of society see that there are problems in certain breeds that need to be addressed. Emotionally charged in-fighting or proclamations of being ‘at war’ with others weaken collective efforts to support the health and welfare of dogs in a meaningful way that is in line with the demands of society. All stakeholders have contributed in some way to the current situation; all have a role and responsibility to contribute to solutions.



This article reviews actions and attitudes that influence ongoing developments relative to pedigree dogs. It is a call for open, respectful discussions, within and across stakeholder groups (e.g. dog show enthusiasts, kennel and breed clubs, legislators, dog owners, veterinary and welfare groups), as well as countries and regions. It is a call for everyone to examine how our personal biases, attachments, and beliefs affect these discussions; and a call to work together for what is truly in the best interest of dogs and the people who care for them.

 

Examining differences in attitudes and perceptions between some in the pedigree/show world and the wider public, and questioning how these have affected discussions, may encourage thoughtful reflection and fruitful collaboration:

• Would the discussions benefit from separating concerns for ‘the dogs’ from the people and their dog culture, hobby, and history? The two may be intimately linked in the minds and hearts of many in the show world, but they are likely very distinct for those outside the ‘fancy’. Many may feel that personal desires of those in the pedigree dog world, in terms of their culture and the human side of the equation, should take a back seat to concerns for dog health and welfare.
   

• Who has a say in breed health and welfare? The show world may argue that the privilege to define any changes to breeds is theirs alone. However, the public increasingly feels they have right and a responsibility to address health, well-being, and welfare, and social media provides a platform. The show community’s demand to maintain traditional aspects of breeds may be weakened when some are selective when choosing the timeframe for that ‘tradition’. And, especially, when there is an admission that, for some breeds, the original appearance/character is unacceptable to those in the show world today.
   

• When does change need to happen? Breeders may feel improvements over 20 to 30 years is satisfactory. But, increased societal awareness of and intolerance for welfare problems in dogs and impending legislation make it clear that timeframe is not widely acceptable. For many members of the public, including many owners of pedigree dogs, the challenges and need for change are obvious and urgent.
   

• Breeds are seen as unique in the show ring; how are they viewed in terms of health and welfare issues? Claims that all breeds are problem-free, and a failure to accept responsibility for issues that have arisen through breeding and selection, is counter-productive for open discussions; it may be seen as protectionism. Demanding an all-for-one approach may give rise to the concept that: “Okay, there is clear evidence they are not all ’fine’, so then perhaps they are all bad.” The fallout from current developments will not be limited to brachycephalic breeds.
   

• Why are we seeing a surge in legislation about pedigree dogs, health, and breeding in many countries? If the perception is that the show world has failed to adequately safeguard the dogs/breeds under their care, failed to take proactive leadership in addressing problems, in the show ring or in breeding, it is not surprising that legislation is then proposed and enforced. On the other hand, if legislators or others focus too narrowly on the role of the pedigree community, and fail to address the bigger picture, including wider sources of dogs, then political actions will not achieve desired outcomes. Unintended consequences may occur if the role of the consumer in creating the demand for challenged breeds or types is not addressed, as well as promotion or normalization of these dogs by the media, pet industry, veterinarians, or others. And of course, all solutions should be based on clear evidence for their effectiveness. All stakeholders need to understand that these are complex challenges involving not only dogs but also human attitudes, attachments, and emotions, on all sides of the question, and there will not be simple solutions. Research has shown that many aspects of the human-dog bond are driven by ‘breed’ and different types of dogs provide richness and benefit to our world. A diversity of breeds needs to be preserved, but good health and welfare are key.

 



 

• Is there a lack of a unified approach? Fortunately, some individuals and breed and kennel clubs are undertaking health and breeding strategies. They often consider breed standards, history, and tradition, but they give the health and welfare of dogs and the long-term sustainability of breeds top priority. Unfortunately, these proactive clubs and individuals may experience resistance, or even backlash, from some members or others.
   

• How do we address global concerns, while respecting local differences? Despite a globally increasing ‘love of dogs’, there is no one acceptable standard for dog welfare. In some countries, dogs have legal status as sentient beings, with accompanying rights; elsewhere, dogs are still viewed as possessions or commodities. There is great variation in terms of societal attitudes and oversight on production of dogs, definitions of responsible breeding, and limits to which individuals can define their own goals for breeding or treatment of dogs. Kennel clubs are generally under statutory control within their country and must uphold the ‘laws of the land’ before attending to the guidelines of other organizations to which they belong. Respect for diverse local factors should be foremost in international discussions for collective actions. There are organizations and individuals whose views are at the farthest ends of the spectrum in terms of dog welfare, and they may be unwilling to participate collaboratively. It is to be hoped that the majority share many concerns and that there is considerable common ground in the pursuit of what is best for both dogs and people. This article is a call to the majority to take the lead.
   

  Summary

Rigid attachment to the status quo of the show world or denial of pressing issues in specific breeds will not protect pedigree dogs; it may in fact create problems for them. Claiming that all those who support substantive efforts to improve health and welfare are ‘animal rights activists’ is simply wrong; many understand this is the only way to truly safeguard the future of pedigree dogs. Legislators or others who act unilaterally may not represent the best interests of dogs or the people who care for them. Issues are truly international, complex, and deeply impacted by human-animal interactions. It is time to ‘think globally, act locally’.

There are no quick and easy solutions. IPFD is working with collaborators to help create a roadmap to engage all stakeholders. Those deeply committed to ensuring the survival of all that is good about pedigree dogs need to participate in open and respectful dialogue to identify actions for the benefit of all dogs and people. Each of us should honestly consider how our own attitudes, and our actions – or inaction – have contributed to the current situation. And then, together, let us find a positive way forward.

 

For the love of dogs, and everyone who loves dogs, please get involved! 

 

 

Follow developments and find further resources on DogWellNet.com.

Contact author: Dr. Brenda N. Bonnett, CEO, IPFD Brenda.Bonnett@ipfdogs.com

TVÅ PROTOKOLL - EN FRAMTID?

 

Ibland är det, som sagt, fascinerande med protokoll. Ibland, ibland, händer det att man undrar om man ser framtidsperspektivet i en organisation krocka med något annat. Här refererar CS protokollet från KSS, kommittén för samsyn och exteriör sundhet, som sammanträdde i februari.

Rapport från SKK:s Kommitté för samsyn och exteriör sundhet i CS protokoll 1-2021. Par 9, s 7/25:

"c)Tyskland, restriktioner mot deltagande på utställning för hundar med exteriöra överdrifter. Tyskland förbereder en ny lag som ska gälla i hela landet.T.ex. får inte hundar med exteriöra överdrifter ställas ut. Förbudet ska leda till att få bort anledningen till att föda upp hundar med ohälsosamma attribut och även minska efterfrågan på sådana hundar/raser.En uppfödare får maximalt ha tre tikar med valpar på samma gång etc. etc.SKKs kommitté för samsyn och exteriör sundhet, KSS,följer utvecklingen i Tyskland och även andra europeiska länder när det gäller nya lagar och andra händelser relaterade till hundars hälsa och välfärd. KSS informerade om en artikel av Brenda Bonnett, vd för International Partnership for Dogs, Reframing Current Challenges Around Pedigree Dogs,https://dogwellnet.com/"

Etc, etc...? Stora grannlandet i söder förbereder lagstiftning om utställningsförbud, förbud mot storskalig uppfödning och mera därtill? Vad? CS måtte ha mycket att stå i just nu, för mer än så här kan jag inte se att man kommenterar KSS-protokollet, trots att det borde väcka många frågor. Till exempel: vad skapade de växande reaktioner som politiker - vare sig de vill fiska röster eller för att de är genuint upprörda - börjar notera och svara på? 

Varifrån kommer känslan av att något har gått för långt?

KSS i sitt eget protokoll 1-2021 från 2 februari:

"Ett dokument från en av KSS ledamöter med rubriken Tid för förändring efter coronapausen hade inkommit till dagens möte. KSS fann dokumentet mycket intressant och diskuterade dess innehåll. Framför allt utställningsverksamheten har nu haft en lång paus på grund av corona pandemin. Är detta ett tillfälle att göra förändringar i verksamheten? Utställningarnas betydelse för rasers utveckling, inte alltid till det bättre, diskuterades. Det är idag mer fokus på tävling än den avelsutvärdering de ska vara. Anpassar man raserna efter det som för tillfället är framgångsrikt på våra utställningar trots att det egentligen inte är varken rastypiskt eller funktionellt? Utvecklingen gynnar många gånger inte heller rasens hälsa. Även hundars mentalitet påverkas och ändras för att passa in i utställningsringen. I grupp-och finaltävlingar premieras ofta rörelser och hållning som inte alls kanske är rastypiskt men uppfattas som showigt. Även tävlan om Årets hund och Årets uppfödargrupp kan ifrågasättas, hur gynnar de en positiv utveckling för våra raser? Är tävling viktigt för alla? De exteriörbedömningar som arrangerats nu under corona tiden kan vara bra att behålla, detta kan leda till att fler hundar bedöms.Utställningsverksamheten ligger inte under KSS ansvarsområde, men de effekter och följder den för med sig är i högsta grad angelägna frågor för KSS. SKK behöver ha en framtidsvision, vilket ligger på CS dagordning. Författaren till detta dokument ombads att inkomma med sina funderingar även till CS." (Min fettning.)

Den hårdhudade läsaren skulle kanske våga tacka ja till en inbjudan att lyssna, medan KSS, Utställningskommittén och CS debatterar renrasavelns framtid. Vi som är åt det nervklena hållet skulle nog behöva en lugnande hand att hålla i, speciellt om bruksrasernas, vallhundarnas, polarhundarnas och jakthundarnas folk fick för sig att kliva in i matchen.

                                                                          * * *

Brenda Bonnetts artikel kommer med hennes tillstånd att publiceras på Collievänner först i original, sedan i min översättning. Brenda Bonnett är den sortens röst, som oftare och tydligare borde höras från kennelklubbarnas ledning.

Läs henne! Tills vidare ber jag om ursäkt för mitt excentriska skrivprograms vana att göra som det vill med textens storlek.

Bodil Carlsson

§10: VAD ÄR DETTA FÖR SORTS HARE?

 Delar av senaste CS-protokollet gör att jag river mig i huvudet. Jag förstår inte riktigt vad det är jag läser. Paragraf 10 var inte lätt att hänga med i.

”Par 10 c) Brev till SBK ang. frågor från Svenska Collieklubben, SCK Efter att SKK/CS behandlat och tagit beslut angående Collieutredningen så återkom SCK med ett antal frågor som är vidarebefordrade till SBK för besvarande.SBK anser i sitt svar att kostnaden för att ta fram mentalindex bör bäras av SKK då detta gynnar andra raser såväl inom som utanför SBK. SKK/CS konstaterar att Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, redan idag räknar på mentalindex för flera raser, så kostnaden i detta fall får bäras av SBK eller SCK.”

Jag försöker följa tanken bakom dessa fyra meningar som en jakthund i snårskog följer harens tvära kast. Först skickar rasklubben för collie alltså ett brev med frågor till CS om Collieutredningen och det beslut (eller avsaknad av beslut), som CS efter två års beställt utredningsarbete kom fram till. Då dumpar CS frågorna i knät på SBK. SBK ska svara! Men det var ju inte SBK, som fattade beslutet och inte SBK, som rasklubben ställde frågor till?

Sedan svarar SBK ändå CS på vad som måste vara en av frågorna – vem ska betala för mentalindex? SBK tycker, att mentalindex är av gemensamt värde för många raser och därmed också ett övergripande ansvar för den övergripande rashundsorganisationen – som förstås är SKK.

På detta svarar - konstaterar - SKK/CS att eftersom SLU beräknar mentalindexkostnader för ett antal raser, så följer att för en av raserna måste SBK (eller rasklubben) betala. Logiken och rättvisan i detta är inte helt uppenbar för den oinvigde. Det demokratiska samtalet mellan delorganisationerna är inte heller lätt att få syn på. Medan läsaren rynkar pannan i undrande veck och rättar till glasögonen, glider paragraf 10 över till släktskapsindex.

SKK/CS nr 1-2021 Par 10 c) 2021-01-29Sida 9/25 ”SBK kommer att undersöka kostnadsläget för att ta fram släktskapsindex via SLU. Vid en hög kostnad önskar SBK SKKs medverkan.CS diskuterade frågan och uppdrog till vd att undersöka ärendet vidare.CS ståndpunkt är att när det kommer till utvecklingskostnader för nya program etc. då är SKK inte främmande för att bidra med finansiering. Driften lämnas dock till respektive klubb.

/Collieuppfödare som anmält jäv/ återkom till sammanträdet.”

Varför kommer släktskapsindex in i sammanhanget just här?

Jag vet förstås inte. Utifrån protokollets korta rader kan man bara gissa. Men collie är en av de raser, där högt genomsnittligt släktskap kan befaras – det är liksom följden av en länge sluten stambok och en lång tradition av engelsk släktskapsavel inom den slutna stamboken. Idag har vi ovanpå detta en situation, där svenska exteriörinriktade uppfödare håller sig till vissa kombinationer medan uppfödare med annan inriktning väljer andra. Det är snart lika otänkbart för ena gruppens uppfödare att välja en hanhund från den andra uppfödargruppen som vice versa. Vi rör oss mot ett läge, där rasen glider isär i två grupper av hundar, där inom varje grupp hundarna blir alltmera släkt med varandra. Liksom mentalindex skulle släktskapsindex därför vara till stor nytta för uppfödare – verkligen inte bara för uppfödare av collie, men i hög grad just för collie. Möjligen skulle därmed vissa parningar komma att ifrågasättas. Möjligen skulle vissa uppfödare då känna sig begränsade i sin valfrihet och störda i sina prioriteringar.

Vems prioriteringar har företräde?

Vad är detta för sorts hare?

En alternativ version av paragraf 10 skulle i värsta fall se ut så här. ”Först bjöd vi en grupp collieuppfödare på två års respit genom att tillsätta en utredning om mentalindex som en möjlighet att stegvis förbättra mentaliteten och minska uppdelningen i rasen. Sedan bjöd vi dem på en stor lättnad genom att inte fatta beslut om utredningen. Om rasklubben ändå vill hålla på med mentalindex, då har ni en inbyggd uppförsbacke framför er – finansieringen får ni fixa själva Eller så får ni det ta med SBK. Och medan vi är inne på index, så blir det samma sak med släktskapsindex.”

Jag hoppas, att jag har tappat bort mig i snårskogen och fullständigt missförstått paragraf 10. SKK är alldeles för bra för att ha skrivit det jag plötsligt får för mig står att läsa där.

 

Bodil Carlsson

NÄR DET LÖNAR SIG ATT SÄTTA NER FOTEN

 

I varje nytt CS-protokoll finns genomgång och godkännande av protokollen från de olika kommittéerna. Ibland är det intressant läsning. Minns ni protokollet från november med en blixtrande reservation från en arg jägare? Här är stycken ur senaste CS-protokollet.

"Protokoll nr 4-2020 Protokoll fört vid sammanträde i Svenska Kennelklubbens Jakthundskommitté den 17 november 2020 b)Information från ordförande. Jakthundklubbarna uttrycker en stor oro över att de som specialklubbar tappar inflytande. CS och dess kommittéer driver ärenden, ofta självskapade, utan att tydligt förankra dessa hos specialklubbarna. Känslan är att kommittéerna inte tydligt informerar om efterverkan och effekter av vad beslut kan leda till. Som specialklubb önskar man vara delaktig inför förändringar som påverkar dem. Man vill få tydlig och djuplodad information om ärenden som inte är formella uppdrag av FK eller andra organisationer. Likaså önskar man ha inflytande över beslut som ger effekter på deras specialklubb.

CS noterade informationen.2021-01-29 Sida 14/25" (Min fettning)

Ja, det var ju en rätt blygsam begäran: att åtminstone få ha lite inflytande, om än inte beslutanderätt, över sådant som har konsekvenser för aveln på de raser man använder och förvaltar. Kan man tycka.

Men...

"§ 13SKK/UtstK, Utställningskommitténa)Protokoll nr 7-2020Protokollfört vid sammanträde på distans i Svenska Kennelklubbens Utställningskommitté den 10 november 2020.b)Protokollsutdrag § 141 Regelrevidering 2022

SKK/CS nr 1-20212021-01-29Sida 12/25 UtstK har beslutat att inte driva frågan vidare vad gäller regelrevidering som behandlar att möjligheten att på vissa raser sätta krav på provmerit för att ta emot certifikat på utställning ska tas bort." (Min fettning)

Riktigt så lågmälda var kanske inte jägarna ändå, för någon hörde till sist vad de sa. De här två paragraferna i senaste CS-protokollet från den 29 januari hänger i  högsta grad ihop. Jakthundskommittén talar om för CS, att man väntar sig att bli lyssnad på. Kanske gör andra också det. T ex de  specialklubbar, som tillsammans med jägarna blev försöksöverkörda av Utställningskommittén i början av november, alltså polarhundsklubben och SBK. Jägarna vill i allafall  vill inte ha en ledning och en Utställningskommitté som dikterar reglerna för dem i ”självskapade” frågor. Det är en rätt så tydlig markering.

Utställningskommittén har sett skriften på väggen och bestämmer sig för att den där viktiga regelrevideringen - om att arbetande hundar inte längre skulle behöva arbetsmeriter för utställningstitel – visst inte var så viktig ändå.

Eller som några skulle säga: det lönar sig att sätta ner foten.

 

Bodil Carlsson

P S: De senaste blogginläggen apropå Kalla Fakta och organisationskultur i vidare bemärkelse är nu uppe i drygt 2 300 läsare och även ett par andra gamla godingar dyker upp i statistiken. Tack! Men med risk att några blir besvikna måste jag meddela, att inlägget Sängkamrater från 2018, som också har hittat läsare igen, inte alls handlar om hemliga kopplingar eller privata förbindelser mellan personer eller grupper inom några hundorganisationer, utan om bäddkvalster. :-)

KALLA FAKTA EN GÅNG TILL

Det har gått ett drygt halvsekel sedan SKK:s ledning var en samling adelstitlar; the upper ten, de verkliga höjdarna, sysslar inte med rashundar längre i något land som jag känner till. Men någon klev i de tomma skorna och fyllde ut dem. Hur blev det? Inte alldeles problemfritt. Det är bara att gilla läget, säger SKK:s ordförande och VD med blida leenden i TV- rutan. Är man inte nöjd, så startar man ny hundklubb!

Här är replikskiften som ni inte kommer att få höra i Kalla Fakta i morron kväll.

Uppfödare 1): ”England har inga krav på avelsdjur. Det ska inte vi heller ha!”

SKK: ” Passar inte regelverket? Då är det väl bara att starta eget.”

Uppfödare 2): ”Varför måste just Sverige vara så himla speciellt med en massa regler? I andra länder är det enklare att vara uppfödare!” SKK: ”Mja, det där stämmer inte riktigt. Det finns regler i andra länder också. Men om du inte tror det, så är det väl bara att flytta.”

Uppfödare 3): "Går den här utredningens krav igenom, så slutar jag med rasen!” SKK: ”Varsågod. Det finns 347 andra raser att välja på.”

Varför låter det inte så, när kennelklubbarna talar med kända uppfödare?

                                                              * * *

Runt 5% av SKK:s medlemmar är uppfödare. Några få är stora, kända namn; de flesta är det inte. SKK:s  organisationsutredning säger att mellan 3 och 7 procent av alla hundägare har hund för utställning; enkel överslagsberäkning får det till att minst 90% av oss har hund för annat än uppfödning och/eller utställning. Men det är något udda med procentens fördelning, för ju högre upp i organisationen man tittar, desto mera koncentreras uppfödar- och utställningsintressena. Att växande kunskaper i biologi och genetik breder ut sig i omvärlden och rent av tränger in i kennelklubbarna själva räcker inte riktigt till för att förändra deras styrning. Att det stora flertalet valpköpare fokuserar på sällskap och motion, på jakt, eller på träning på hobbynivå med våra hundar, räcker inte heller. Gamla sociala ekon är långlivade; den som har klivit i fina skor vill gärna fortsätta ha dem på. Känslan av att vara den som vet och bestämmer är beroendeframkallande. Hur man annars skulle förklara Utställningskommitténs attityd när den talar om för SKK:s delorganisationer vad de ska rätta sig efter, förstår jag inte. Varför Utställningskommittén blev överraskad av de berörda organisationernas ilska förstår jag ännu mindre. Är det en nyhet för kommitténs medlemmar att alla inte delar deras synsätt?

I så fall behövs en motvikt. Men alla som har varit med ett tag vet, att riktigt så enkelt som att starta ny hundorganisation är det inte. Det är liksom inte bara att resa sig upp och gå. SKK och dess underordnade organisationer har nästintill monopol på träning, prov och tävling med hund. SKK har i praktiken monopol på registrering av hundar och deras hälso- och tävlingsdokumentation. Detta är överlag en bra sak. Var och en av oss som har visat valpspekulanter hur man hittar till RAS och Hunddata förstår varför; var och en som har berättat för hundägare och uppfödare i andra länder om hur det fungerar här förstår det också. Men...

Ett monopol med en inte helt representativ toppstyrning skapar spänningar som kan slå tillbaka.

Det är sådana saker som man kunde ha pratat om i Kalla Fakta. Emellanåt ser det ut som om de styrande traditionerna i kennelklubbarna fortfarande är de, som Bertil Harrison för sextio år sedan rådde SKK att begrava – exklusiva uppfödar- och utställarintressen. För egen del är jag rädd för att de där gamla traditionerna på sikt kommer att begrava kennelklubbarna, om de inte ser upp. En sådan utveckling skulle inte vara bra för oss valpköpare, inte för alla de vanliga seriösa uppfödarna och rakt inte för hundarna.

Bodil Carlsson

 P S: Läs de två kommentarerna nedan för en överblick över representationen i kennelfullmäktige!