MAKTEN OCH HÄRLIGHETEN 4)

Man hör ofta det kravet ställas på domarna, att de skall ”döma efter standarden”. Att ett sådant krav ställs beror på bristande kännedom om vad en standard är och vad den kan användas till. Standarden är ingen konstruktionsritning som man kan mäta de utställda hundarna efter; den är ett ordmåleri föreställande idealhunden, om denna hade existerat.

Om man kritiskt läser standarden för vilken ras som helst, så märker man att den (bortsett från att enstaka standards anger maximi- och minimimätt eller d:o vikt) nästan inte innehåller någonting exakt och att den är högst ofullständig. Icke mätbara begrepp som ¨kort rygg” och ”mörka ögon” o s v kommer ständigt igen och dessutom förutsätter standarden att läsaren redan vet att en hund skall ha två öron, sju halskotor, fyra extremiteter och tretton revbenspar etc och nämner ingenting om hur det skall uppfattas om någon av dessa självklarheter fattas eller är felaktig. Kännedom om enbart standarden sätter alltså inte någon i stånd att bedöma en hundras. (Min kurs.)

Är detta Jemima Harrison med lien i högsta hugg? Vilken exteriörhatare döljer sig annars i denna radikala utläggning?

Ingen. Det är SKK:s Hundboken, 1957. Sidorna 462 - 463, om man skall vara noga. I redaktionskommitten satt dåvarande ordföranden i SKK, friherre Carl-Reinhold von Essen, friherre Carl Leuhusen, greve Björn von Rosen och generalsekreteraren i SKK, ryttmästare Ivan Swedrup. (Kapitlet om pälsvård skrevs förstås av en kvinna, men inte heller hon hette Svensson.)

Så hur förklarar man det evinnerliga refererandet till standarden för alltmera föränderliga hundar? Hur förklarar man att hundarna alltmera avviker från sina tidigare skepnader, när standarden inte har ändrat en bokstav? Är domare blinda eller omdömeslösa människor?

Absolut inte. Men de är människor, de också. Lika känsliga för grupptrycket och koderna inuti sociala bubblor som resten av oss. Lika illa rustade att stå emot det som kallas för de små stegens tyranni, förändringar som sker en bit i taget tills det som var konstigt och ovanligt igår blir först det acceptabla och sedan det önskvärda idag. På annat sätt kan man inte förklara FCI:s ordförandes prisrosett till den utmärglade ryska vinthunden (eller en oändlig rad priser från andra domare till deformerade hundar på andra utställningar).

Någon inom SKK sa: ”Om det som var extremt igår är normalt idag, vad är då normalt i morron?" Svaret på den frågan är det samma som på den här:

Hur lätt är det att som inbjuden till ett av många länder på flera kontinenter med resa och uppehälle betalda av inbjudande klubb och sedan, mött av förväntansfulla leenden från stolta hundägare, sätta ner foten och säga: ”Den där hunden är undernärd. Den där kan inte röra sig normalt. Den där kan inte andas!”

Det är inte alls lätt. De flesta av oss skulle inte göra något så obekvämt och pinsamt. Vi skulle inte falla ur ramen.Vi skulle hålla tyst och spela med och sedan övertyga oss själva om att vi gjorde rätt – för alla de andra, de kända namnen, kan ju inte ha fel.

Om, alltså, vi inte hade objektiva kriterier att falla tillbaka på.

Och det är exakt det som utställningsvärlden saknar. Så till den grad, tror jag numera, att om ett tryckfel drabbar nästa utgåva av standarden för collie, innebärande att bokstaven s i meningen ”The ears should be tipped” ramlar bort, så kommer vi att få se enörade collies prisas och på nästnästa årsmöte i rasklubben få veta att collien bara skall ha ett öra – för annars kan den inte höra fåren. Tycker ni att det var elakt sagt?

Då skulle ni ha läst en schäfermänniskas förklaring till att schäfrarna inte längre ser ut som de spänstiga, rakryggade hundarna från 1920 års foton av vinnare. Varför har de ändrat sitt yttre så till den grad, tror ni? Jo – det beror på att det har tagit etthundratjugo år av sluten stamboksavel att förmå hundarna att förverkliga sin standard.

Sanslösheten i dagens trendiga hundvärldssnack får vem som helst att uppskatta de gamla ädlingarnas torra klarspråk. 

 

Bodil Carlsson 

 

MAKTEN OCH HÄRLIGHETEN 3)

 

Har ni sett färdigt på utgångsläget? Titta er då omkring på idag. Vad är annorlunda? Antalet hundar i stadsmiljö.Antalet icke arbetande hundar. Antalet raser och varianter. De är många gånger flera nu än för hundra år sedan, de är delade – schäfer mot vit herdehund; långhårig schäfer mot korthårig; chihuahua kort- och långhår; kinesisk nakenhund naken mot kinesisk nakenhund pälsad; tax, strävhårig mot släthårig; tax, normalstor, mot dvärgtax och kanintax; shar-pei meat mouth och bone mouth … var och en med egen fan club. Var och en med egen plats i ringen. Fler klasser och fler priser att dela ut. Och de raser som fanns då i början är inte längre de samma. Bull terrier har fått en huvudform som lättast förklaras av prematur slutning av de kraniala suturerna*. Kortnosarna har i en del fall näsöppningar i ögonens plan. Schäfer har fått ett gångmönster som får en medicinskt kunnig, hundintresserad men utställningsovan, person att fråga: ”Är de paraplegiker?”**

Vad skall man svara? Jag kan bara säga det jag tror. Ja, de är andningshandikappade, rörelsehandikappade eller skallmissbildade; ja, de har groteska hudveck. Men det är ju inte så man kan förstå hur de blev sådana - det var definitivt inte så de såg ut från början. De är inte hundar i första hand. De har gjorts om till produkter av en exteriörindustri som satsar på diversifiering och tänjda gränser – som alla andra konsumtionsindustrier, där man vill maxa marknaden genom att hitta nya nischer för köparna.

Och vilken är domarnas roll i detta? De är fortfarande med och fortfarande en del av hundorganisationernas ryggrad och inre kärna. Men nu har de blivit något mera - referensramen som legitimerar de tänjda gränserna.

 

Händelse för några år sedan – vardaglig, men fundera på vad som gjorde den möjlig!

Kompisen och jag står i en veterinärmottagning med en collie och två små hundar av blandad härkomst. Vi är på väg ut från ett rutinbesök, en vaccination. Entrédörren glider upp och in kommer med glada steg en ovanlig syn. En korthårscollie! Vi blir förtjusta – man stöter inte ihop med många collies längre.

Unga matte hänger efter i snöret när tiken tar sig fram till oss och hälsar, vänligt och med precis lagom mycket kontaktvilja. Det hala, blanka golvet bekymrar henne lika litet som den nya miljön. Hon trivs med livet.Unga matte trivs med henne. Bandet mellan dem är lätt att se. De där två hör ihop. Någon av oss säger ”Vilken fin hund!”Och då kommer svaret.

”Jo, alltså, jag vet ju att dom inte får ha såna öron, det vet jag, men hon är så fin och snäll och bra.... Så jag tycker om henne ändå!”

Hur långt in i huvudet på en bra ägare till en bra hund har exteriörindustrin ätit sig, när det har blivit normalt att inleda ett samtal med att be om ursäkt för sin hunds öron?

Bodil Carlsson

*prematur slutning av kraniala suturer: hundar som människor föds med icke hopväxta smala mellanrum, ”sömmar”, mellan plattorna i kraniets ben. Först när hjärnan börjar bli färdigväxt, sluts sömmarna. Sluts några av dem för tidigt, måste den växande hjärnan förskjuta de icke fastlåsta benplattorna för att få plats. Hos människa finns t ex en variant som kallas tornskalle, där kraniet skjuter uppåt.Min förstahandsmisstanke är att moderna bullterriers är en variant av tornskallar. En engelsman tog mycket illa upp, när jag nämnde detta. Hans åsikt var att just denna ras – en unik ras, självklart – använde sin huvudform för att använda skallen som ”ram”. Som murbräcka. Det visste han, som var både domare och uppfödare av den rasen sedan trettio år tillbaka. Vilket foto som helst av bullterriers för hundra år sedan borde ha räckt för att övertyga honom om att rasen då klarade livet utan att använda huvudet som murbräcka, kan man tycka, men här kommer poängen: domaren och uppfödaren har säkert sett fler sådana foton än jag och det räckte inte. Religiös övertygelse rubbas inte av fakta.

** paraplegiker: individ med hel eller partiell förlamning av ett extremitetspar p g a ryggmärgs- eller ryggradsskada. En svensk läkare ser alltså en video av en modern exteriörschäfer och hans förstahandsmisstanke är paraplegi i bakre benparet. Schäfern vann den utställningen. Hunden förlorade.

MAKTEN OCH HÄRLIGHETEN 2)

 

Titta hundra år bakåt! Vad ser vi? En liten grupp mycket välbeställda människor med tid och pengar att lägga ner på en ny prestigehobby. Prestigen handlade mindre om hundar än om den sociala vinsten i att visa upp dem för andra. Hundar var inte de första djuren i vågen av utvalda utställningsdjur; före dem fanns ädla stamboksförda kor, adelns ädla stamboksförda hästar och – förvånande nog för oss idag – ädla hönsraser. Men hundar lämpade sig bättre som följeslagare på promenaden i parken eller vagnsturen längs stadsgatorna. Kapplöpningshästar kräver mycket utrymme och mycket tjänstefolk och höns bajsar ner i trädgården. Hundar blev det!

De gick utmärkt att ställa ut, de också.

Nå – men vem skulle nu avgöra vilken hund som gav störst social prestige? För det behövs domare. Hur skall domaren döma för att visa sin sociala position?

För det behövs en standard.

Och på den vägen är det. Man skapade en standard. Den beskrev inte hundar som man hade känt, eller hundar som man hade sett och minst av allt hundar som man hade arbetat tillsammans med, för standarden skrevs ihop av människor som inte längre behövde hundar att arbeta tillsammans med. Standarden beskrev hur hunden skulle se ut för att vara värd att bli själv bli sedd med.

Det blir så väldigt tydligt, när man läser hundtidskrifter från sent artonhundratal eller tidigt nittonhundratal. Hundar var bättre folks hobby och då behövde de själva göras bättre för att platsa. Det var det tävlandet handlade om. 

Och på den vägen är det. Vi har bara glömt det.

Om ni inte tror mig, läs colliens första standard. Den beskriver inte en existerande hund eller hundtyp, utan är helt enkelt ett tävlingsprotokoll. Så och så många poäng för öronen, så och så många för kragen, så och så många poäng för allt annat.

Vem bestämde hur många poäng varje styckningsdel av en hund förtjänade och hur hög den sammanlagda poängsumman blev? Domaren.

Standarden skapade domaren. Vi är vana att tänka att domaren upprätthåller standarden, men det är tvärtom – standarden upprätthåller domaren. Utan standarden och dess detaljerade (och ofta godtyckliga) önskemål finns ingen domarstatus. Var gång ni läser ett domarutlåtande om en hunds ”vinklar”, fråga er själva om det inte finns enklare att avgöra hundars förmåga att röra sig. Till exempel – låt dem springa! Den som springer längst och fortast har nog alldeles tillräckligt bra vinklar. Vill ni absolut ha en vinkelauktoritet att hänvisa till, bjud in en veterinärortoped. I båda fallen skulle ni få tillförlitliga, icke godtyckliga och icke modepåverkade bedömningar. Så varför gör vi inte så?

Om vi gjorde så, skulle vi sopa bort det värde som vi tror att utställningarna har. Vi skulle sopa bort domarnas oproportionerligt stora inflytande. Utställningarna skulle vara kvar som folknöje, men vi skulle sopa bort deras bestämmande över aveln. På köpet skulle vi sopa bort den reggade extremaveln* – den är knappast tänkbar utan domarnas aktiva val och pådrivande hurrarop. På kort sikt skulle en del av kennelorganisationernas intäkter, en del av deras uppfödare plus mycket av deras invanda marknadsföring försvinna .

Men den delen som blir kvar kan mycket väl vara delen där framtiden ligger.

Bodil Carlsson

*och dess mer eller mindre legala skugga, den oreggade extremaveln, imitationerna, smuggelhundarna.

MAKTEN OCH HÄRLIGHETEN

I jämförelse med FCI framstår SKK och NKK som ett anständighetens klart skinande ljus. Men även de två har litet att ta tag i.

 

 NKK släpade sina cavalieruppfödaretill England för att få dem att försöka sluta producera hjärtsjuka hundar. Det gick inte. Läser man norska RAS för cavalier, så slås man av det diskret förtjusta dreglande som rasklubben visar inför engelska cavalierproducenters export till Japan. De är lite för smarta för att rent ut säga ”Varför ska inte vi få sälja till alla dessa japaner, när engelsmännen gör det?” men inte tillräckligt smarta för att utelämna den aspekten helt och hållet. Eller så handlar det bara om kärleken till ännu en unik ras. Det är förstås helt tänkbart. Det finns rätt gott om unika raser att älska numera.

 I vilket fall drar nu den största norska djurskyddsorganisationen NKK inför rätta tillsammans med rasklubbarna för Cavalier King Charles och engelsk bulldog. Jag förstår inte riktigt, varför NKK skall upp i rätten. Vad kunde de ha gjort mera – förutom att säga till cavproducenterna att antingen gör de som de är tillsagda, eller så får de avregistrera varenda hund de äger?

 Varför gjorde NKK inte det? Vad hade hänt, om de hade gjort det? Det är en intressant fråga. Den kan ställas i andra sammanhang också, till exempel SKK:s vägran att göra mer än att leverera ”rekommendationer” till collieuppfödare. ”Snälla ni, vi tycker faktiskt att ni kanske borde tänka lite på mentaliteten!” Mycket riktigt svarar en grupp enligt egna kriterier framstående collieuppfödare: ” Vi kommer inte att ändra något! Det är våra prioriteringar som gäller.” Det måste finnas anledningar till att SKK inte replikerar ”Vill ni vara med i SKK? Då är det våra prioriteringar som gäller. Hälsa och mentalitet först!”

Vilka anledningar kan det röra sig om?

Jag tror att det finns flera viktiga skäl till kennelklubbarnas tystnad - det finns också de som använder ordet "flathet" - inför uppfödargrupper. Det ena är att renrasorganisationernas historia och deras nutid glider in i varandra. Små sociala elitklubbar från igår fungerar som stora säljarmegafoner idag, men de små eliternas efterföljare vill inte släppa greppet. De är fortfarande en minoritet, av befolkningen och av hundägarna och av medlemmarna i organisationen, men en minoritet som har lyfts till höjderna av renrasavelns efterfrågansexplosion de senaste femtio åren. Varför skulle de vilja förändring?

 Det andra skälet handlar om organisatorisk inåtvändhet och inbyggd tröghet, sådant som finns i alla organisationer med några år på nacken; om maktbalanser och allianser inom och mellan organisationer. Det tredje handlar om obiologi. Ingen felskrivning: obiologi. Inget skäl handlar om hundar och inget om valpköpare. Jag tror, att det viktigaste skälet ser ut så här:

 Renrasavelns framgångar sprang iväg med renrasorganisationerna. De började som små klubbar för ett fåtal nyskapade raser. De slutar som organisationer inriktade på en stor köpstark marknad för hundratals raser, där traditionell inavel skapar växande hälsoproblem och där tilltagande extremifiering av raser skapar växande motstånd. Kennelklubbarna hamnade i en situation, som de inte var byggda för, inte kunde förutse och inte vet hur de skall hantera. 

 

 Bodil Carlsson

LÄNDERNA PÅ KNAPPNÅLSHUVUDET

 Ni minns att FCI 2017 inte kunde gå med på sin avelskommittés förslag om en minimal noslängd för hundar därför att en sådan regel skulle kränka ursprungsländers rättigheter?

Kina annekterade Tibet 1950. Dalai Lama lever fortfarande i landsflykt.Senaste försöket till organiserade protester mot Kina inne i Tibet gjordes 2008. Kina slog ner det med trupper och tårgas och det rapporterades om dödsskjutningar.

2015, samma år som FCI beviljade Kina World Dog Show, krävde den kinesiska kennelklubben – då medlem av FCI sedan några futtiga år tillbaka – att FCI skulle ändra ursprung för ett antal tibetanska raser från Tibet till Kina. Senare skulle raserna också få sitt ”beskyddarland” och ”utvecklingsland” ändrat från England till Kina. Brittiska uppfödare startade nätupplopp och namninsamlingar. Det blev sådant väsen att nyheten hamnade i Daily Mail och till sist (tillsammans med berättelsen om hur det gick till, när Kina fick WDS) kunde läsas i en svavelosande krönika om svansandet för Peking i den stora amerikanska affärstidskriften Forbes!

.

Det hela slutade med att FCI (och Kina) fick backa, i alla fall ett halvt steg. FCI:s ordförande skrev lugnande brev till alla berörda. Engelska kennelklubben skulle minsann få behålla rätten att ändra i rasernas standards, för det var trots allt i England som raserna”utvecklades” efter att en gång ha anlänt från Kina, dit de kom från Tibet – är ni med? - så England var deras ”beskyddarland”. Rasen tibetansk mastiff har nu i FCI:s rasstandard en högst diplomatisk kompromiss som ursprungsland :”Tibet (China)” Samma sak gäller tibetansk spaniel och terrier, lhasa apso och shih tzu. Om mopsar säger standarden:

Breed status	Recognized on a definitive basis
Country of development of the breed	GREAT BRITAIN
Country of origin of the breed	CHINA
Country of patronage of the breed	GREAT BRITAIN
Working trial	Not subject to a working trial according to the FCI breeds nomenclature

Kina brukar stå på sig, så om det slutar där är väl osäkert. Hur länge europeiska djurskyddsmyndigheter värderar mer eller mindre historiska ursprungsländers rättigheter högre än hundarnas rätt att andas är också osäkert. Men att mycket av det som FCI kallar kynologi är ekonomi och politik, det är nog rätt säkert.

FCI diskuterar hur många länder som ryms på rasstandardens knappnålshuvud. Varför diskuterar inte vi hundägare hur länge vi skall ta de här dumheterna från ett parallellt universum på allvar?

Bodil Carlsson

INFLATION

Förutom att dra in pengar på skönhetspriser tar FCI betalt för att godkänna och registrera kennelnamn. År efter år ligger den andelen av inkomsterna på runt 7%.

2017 godkände FCI 22 580 nya kennelnamn. Renrasavelns gamla kärnländer, som Finland och Frankrike, låg bra till i listan med 1 202 respektive 1 560 nya kennlar, men spridningen av hobbyn är uppenbar i ansökningslistan. Kina toppar med 2 905 beviljade ansökningar, runt en sjundedel av alla nyregistrerade kennelnamn. Brasilien beviljades 1 500, Ryssland 1 318, Tjeckien 1 079 och Ukraina 506. Nästa år godkändes totalt 19 471 nya kennelnamn. Det året hade Sverige 623 nya, men Brasilien 1 348, Kina 1 718, Ryssland 1 188, Polen 1 371, Tjeckien 1 194 och Ukraina 761 nya. Lilla Serbien hade bara 151, men lägg den siffran på minnet.

Jag tror, att två saker händer samtidigt. Dels att länder som Kina, Indien, Brasilien och Ryssland har fått en växande och alltmera köpstark och statusmedveten medelklass, som siktar in sig på konsumtion av en ny lyxmarkör västerifrån - renrashundar. Så var det i vår del av världen för hundra år sedan och så är det där idag; den som vill tro att ett pris till en utmärglad rysk vinthund inte har med saken att göra får väl fortsätta tro det. Nystartande uppfödare i de länderna räknar med sälja till sina egna välbeställda konsumenter med FCI-godkända namn på sina kennlar. Nyblivna köpare vill få sina hundars (och sin egna) status bekräftad av FCI-domare. Win/win –om inte alltid för hundarna, så definitivt för FCI. Samtidigt försöker människor i de gamla kärnländernas fattigare periferi skaffa en inkomstkälla genom att haka på trenden. De säljer säkert till inhemska köpare också, men hoppet står till länder där många har råd att betala tre gånger så mycket för en valp. Ni minns planet med döda och döende franska bulldogsvalpar som landade i Toronto? Det kom från Ukraina.

En mera udda sak kopplad till den version av hundvärlden som FCI exporterar verkar också ha hänt. Domarinflation! Sverige har cirka 240 domare. Serbien har runt 7 milj invånare och befolkningen minskar – unga och bättre utbildade ger sig av för att hitta jobb, framför allt i EU-länder. Genomsnittlig månadsinkomst per hushåll ser ut att vara en femtedel av den i Sverige.

Antalet nya serbiska kennelnamn är som man kunde vänta sig mot den bakgrunden lågt, men antalet domare högt. 2015 säger FCI:s statistik att landet hade 463 FCI-domare. 2016 hade siffran gått upp till 490! Var det lätt som en plätt att bli FCI-domare i Serbien, så att folk bosatta i andra länder såg till att skaffa sina titlar där för bruk inom FCI-området? 2017 har antalet serbiska FCI-domare i vilket fall plötsligt krympt ihop till 225 och 2018 är de 228.

Satte någon till sist ner foten? Jag vet inte. Finns andra länder med ovanligt gott om domare? Jag vet inte. Det jag läser är att grälet mellan FCI och engelska KC, som slutade med att FCI försökte förbjuda sina medlemsländer att invitera engelska domare, började med bråk om FCI-domarnas skiftande kvalifikationer. FCI-domare på väg till utställningar i England måste fylla i ett frågeformulär för att bevisa sin kompetens för KC... Och då vart FCI-domarna riktigt, riktigt sura och och sedan bröt kriget ut, för det här handlar om folk som tar sig själva på oerhört stort allvar.

Resten av oss kan dra på mun. Åtminstone ibland. Andra gånger är det svårare.

Bodil Carlsson

 

KINESISK MIDDAG?

 

Eftersom Fredde Steen på en direkt fråga har vågat sig på att säga att collies kan ha problem med sina nerver, går diskussionerna höga på nätet - 400 kommentarer och i vanlig ordning är det ofta valpköparnas fel, för de har antingen inte tränat sina collies, eller så har de tränat fel, och om man nu inte tycker om collie, varför ska man då absolut ha en, och alla de andra gamla vanliga sakerna som har sagts i trettio år. Stackars Fredde Steen ber hövligt om ursäkt för att han sagt det som nästan alla vet. Så här kommer det att fortsätta till den dag CS vågar fatta ett beslut. Grow a pair!

Även CS icke-beslut om Collieutredningen är en fråga om vem som har makt över aveln. 

Detta är, så vitt jag kan förstå, vad FCI bygger sin makt på. Från FCI:s sida på nätet:

"The FCI makes sure that the pedigrees and judges are mutually recognised by all the FCI members.

The FCI recognises 353 breeds. Each of them is the 'property' of a specific country. The 'owner' countries of the breeds write the standard of these breeds (detailed description of the ideal type of the breed), in co-operation with the Standards and Scientific Commissions of the FCI. The translation, updating and publication  of the standards are carried out by the FCI. These standards are THE reference for the judges at shows held in the FCI member countries, but also for the breeders in their attempt to produce top-quality dogs.

Every member or contract partner conducts international conformation shows (CACIB) as well as international working (utility, tracking, nordic tyle, mondioring)/hunting trials and tests (CACIT), international Agility (CACIAG), Obedience (CACIOB) and Dog Dancing (CACID) competitions, international races and coursings (CACIL) and internationa herding trials (CACITR). Results of these competitions/trials are sent to the FCI Head Office where they are processed and homologated. When a dog has been awarded a certain number of awards, it is eligible for the title of International Beauty, Show, Working, Beauty and Working, Agility, Obedience, Dog Dancing, Race, Beauty and Performance or Herding Champion. These titles are homologated by the FCI.

In addition every breeder can ask for international registration of his/her kennel name via his/her national canine organisation."

FCI:s ekonomirapportering visar ungefär samma sak genom de elva år, som är redovisade via nätet. En dominerande del av inkomsterna varje år kommer från det som kallas ”skatt” på CACIB-titlar. Ordet ”skatt” används ju av stater och regeringar och brukades en gång i tiden också av påvedömet, som finansierade sina biskopshattar med ett tionde lagt på alla troende själar, men FCI tar alltså ut skatt på en rosett. FCI bygger såvitt jag förstår helt enkelt sin ekonomi på att godkänna och stamboksföra en utställningstitel. CACIB-delen av kassainflödet ligger år efter år på runt 75%. I den sista tillgängliga årsrapporten, den från 2018, ökar andelen till strax under 80%. (World Dog Show håller sig på blygsamma 3 – 4% av intäkterna.) År 2008 anges CACIB-intäkterna summan ligga på ungefär 1,1 miljon euro; 2018 på runt 1,8 miljoner euro. Det är inte jättemycket pengar, men det räcker till en herrmiddag. Finns det mera i sikte?

Värdet på marknaden för sällskapsdjur och tillbehör växer globalt. Men det ser ut som att det står stilla, eller till och med minskar något, i renrasavelns gamla hemländer, nordvästra Europa och Nordamerika. Tillväxten har flyttat till andra delar av världen – Indien, Kina, delar av Latinamerika.* Läser jag FCI:s statistiksidor rätt, så hade Kina 2008 11 FCI-domare, 2 CACIB shows och 145 300 reggade renrashundar; Indien hade 18 domare, 2 CACIB shows och102 989 reggade renraser. 2018 visar samma statistik att Kina har 39 FCI-domare, 113 CACIB shows och 621 000 reggade renrashundar. Indien är uppe i 861 000 reggade renraser. Fyra gånger flera på elva år för Kinas del, sju gånger flera för Indien.

Tänk tanken att man verkligen lyckas transplantera västvärldens gamla definitioner (och bedömare) av vad som är en fin hund, en högstatushund, till de snabbväxande marknadsdelarna... Lika många CACIB i Kina som här! Eller ännu flera!

Då kan det bli en riktigt stor herrmiddag av den organisation, som håller i trådarna. Eller, sett på annat sätt, en svår potta att dra foten ur för den som eventuellt har andra värderingar.

Bodil Carlsson

* Källa:globalpets.community/article/global-pet-industry-facts-and-figures