LÄNDERNA PÅ KNAPPNÅLSHUVUDET

 Ni minns att FCI 2017 inte kunde gå med på sin avelskommittés förslag om en minimal noslängd för hundar därför att en sådan regel skulle kränka ursprungsländers rättigheter?

Kina annekterade Tibet 1950. Dalai Lama lever fortfarande i landsflykt.Senaste försöket till organiserade protester mot Kina inne i Tibet gjordes 2008. Kina slog ner det med trupper och tårgas och det rapporterades om dödsskjutningar.

2015, samma år som FCI beviljade Kina World Dog Show, krävde den kinesiska kennelklubben – då medlem av FCI sedan några futtiga år tillbaka – att FCI skulle ändra ursprung för ett antal tibetanska raser från Tibet till Kina. Senare skulle raserna också få sitt ”beskyddarland” och ”utvecklingsland” ändrat från England till Kina. Brittiska uppfödare startade nätupplopp och namninsamlingar. Det blev sådant väsen att nyheten hamnade i Daily Mail och till sist (tillsammans med berättelsen om hur det gick till, när Kina fick WDS) kunde läsas i en svavelosande krönika om svansandet för Peking i den stora amerikanska affärstidskriften Forbes!

.

Det hela slutade med att FCI (och Kina) fick backa, i alla fall ett halvt steg. FCI:s ordförande skrev lugnande brev till alla berörda. Engelska kennelklubben skulle minsann få behålla rätten att ändra i rasernas standards, för det var trots allt i England som raserna”utvecklades” efter att en gång ha anlänt från Kina, dit de kom från Tibet – är ni med? - så England var deras ”beskyddarland”. Rasen tibetansk mastiff har nu i FCI:s rasstandard en högst diplomatisk kompromiss som ursprungsland :”Tibet (China)” Samma sak gäller tibetansk spaniel och terrier, lhasa apso och shih tzu. Om mopsar säger standarden:

Breed status	Recognized on a definitive basis
Country of development of the breed	GREAT BRITAIN
Country of origin of the breed	CHINA
Country of patronage of the breed	GREAT BRITAIN
Working trial	Not subject to a working trial according to the FCI breeds nomenclature

Kina brukar stå på sig, så om det slutar där är väl osäkert. Hur länge europeiska djurskyddsmyndigheter värderar mer eller mindre historiska ursprungsländers rättigheter högre än hundarnas rätt att andas är också osäkert. Men att mycket av det som FCI kallar kynologi är ekonomi och politik, det är nog rätt säkert.

FCI diskuterar hur många länder som ryms på rasstandardens knappnålshuvud. Varför diskuterar inte vi hundägare hur länge vi skall ta de här dumheterna från ett parallellt universum på allvar?

Bodil Carlsson

INFLATION

Förutom att dra in pengar på skönhetspriser tar FCI betalt för att godkänna och registrera kennelnamn. År efter år ligger den andelen av inkomsterna på runt 7%.

2017 godkände FCI 22 580 nya kennelnamn. Renrasavelns gamla kärnländer, som Finland och Frankrike, låg bra till i listan med 1 202 respektive 1 560 nya kennlar, men spridningen av hobbyn är uppenbar i ansökningslistan. Kina toppar med 2 905 beviljade ansökningar, runt en sjundedel av alla nyregistrerade kennelnamn. Brasilien beviljades 1 500, Ryssland 1 318, Tjeckien 1 079 och Ukraina 506. Nästa år godkändes totalt 19 471 nya kennelnamn. Det året hade Sverige 623 nya, men Brasilien 1 348, Kina 1 718, Ryssland 1 188, Polen 1 371, Tjeckien 1 194 och Ukraina 761 nya. Lilla Serbien hade bara 151, men lägg den siffran på minnet.

Jag tror, att två saker händer samtidigt. Dels att länder som Kina, Indien, Brasilien och Ryssland har fått en växande och alltmera köpstark och statusmedveten medelklass, som siktar in sig på konsumtion av en ny lyxmarkör västerifrån - renrashundar. Så var det i vår del av världen för hundra år sedan och så är det där idag; den som vill tro att ett pris till en utmärglad rysk vinthund inte har med saken att göra får väl fortsätta tro det. Nystartande uppfödare i de länderna räknar med sälja till sina egna välbeställda konsumenter med FCI-godkända namn på sina kennlar. Nyblivna köpare vill få sina hundars (och sin egna) status bekräftad av FCI-domare. Win/win –om inte alltid för hundarna, så definitivt för FCI. Samtidigt försöker människor i de gamla kärnländernas fattigare periferi skaffa en inkomstkälla genom att haka på trenden. De säljer säkert till inhemska köpare också, men hoppet står till länder där många har råd att betala tre gånger så mycket för en valp. Ni minns planet med döda och döende franska bulldogsvalpar som landade i Toronto? Det kom från Ukraina.

En mera udda sak kopplad till den version av hundvärlden som FCI exporterar verkar också ha hänt. Domarinflation! Sverige har cirka 240 domare. Serbien har runt 7 milj invånare och befolkningen minskar – unga och bättre utbildade ger sig av för att hitta jobb, framför allt i EU-länder. Genomsnittlig månadsinkomst per hushåll ser ut att vara en femtedel av den i Sverige.

Antalet nya serbiska kennelnamn är som man kunde vänta sig mot den bakgrunden lågt, men antalet domare högt. 2015 säger FCI:s statistik att landet hade 463 FCI-domare. 2016 hade siffran gått upp till 490! Var det lätt som en plätt att bli FCI-domare i Serbien, så att folk bosatta i andra länder såg till att skaffa sina titlar där för bruk inom FCI-området? 2017 har antalet serbiska FCI-domare i vilket fall plötsligt krympt ihop till 225 och 2018 är de 228.

Satte någon till sist ner foten? Jag vet inte. Finns andra länder med ovanligt gott om domare? Jag vet inte. Det jag läser är att grälet mellan FCI och engelska KC, som slutade med att FCI försökte förbjuda sina medlemsländer att invitera engelska domare, började med bråk om FCI-domarnas skiftande kvalifikationer. FCI-domare på väg till utställningar i England måste fylla i ett frågeformulär för att bevisa sin kompetens för KC... Och då vart FCI-domarna riktigt, riktigt sura och och sedan bröt kriget ut, för det här handlar om folk som tar sig själva på oerhört stort allvar.

Resten av oss kan dra på mun. Åtminstone ibland. Andra gånger är det svårare.

Bodil Carlsson

 

KINESISK MIDDAG?

 

Eftersom Fredde Steen på en direkt fråga har vågat sig på att säga att collies kan ha problem med sina nerver, går diskussionerna höga på nätet - 400 kommentarer och i vanlig ordning är det ofta valpköparnas fel, för de har antingen inte tränat sina collies, eller så har de tränat fel, och om man nu inte tycker om collie, varför ska man då absolut ha en, och alla de andra gamla vanliga sakerna som har sagts i trettio år. Stackars Fredde Steen ber hövligt om ursäkt för att han sagt det som nästan alla vet. Så här kommer det att fortsätta till den dag CS vågar fatta ett beslut. Grow a pair!

Även CS icke-beslut om Collieutredningen är en fråga om vem som har makt över aveln. 

Detta är, så vitt jag kan förstå, vad FCI bygger sin makt på. Från FCI:s sida på nätet:

"The FCI makes sure that the pedigrees and judges are mutually recognised by all the FCI members.

The FCI recognises 353 breeds. Each of them is the 'property' of a specific country. The 'owner' countries of the breeds write the standard of these breeds (detailed description of the ideal type of the breed), in co-operation with the Standards and Scientific Commissions of the FCI. The translation, updating and publication  of the standards are carried out by the FCI. These standards are THE reference for the judges at shows held in the FCI member countries, but also for the breeders in their attempt to produce top-quality dogs.

Every member or contract partner conducts international conformation shows (CACIB) as well as international working (utility, tracking, nordic tyle, mondioring)/hunting trials and tests (CACIT), international Agility (CACIAG), Obedience (CACIOB) and Dog Dancing (CACID) competitions, international races and coursings (CACIL) and internationa herding trials (CACITR). Results of these competitions/trials are sent to the FCI Head Office where they are processed and homologated. When a dog has been awarded a certain number of awards, it is eligible for the title of International Beauty, Show, Working, Beauty and Working, Agility, Obedience, Dog Dancing, Race, Beauty and Performance or Herding Champion. These titles are homologated by the FCI.

In addition every breeder can ask for international registration of his/her kennel name via his/her national canine organisation."

FCI:s ekonomirapportering visar ungefär samma sak genom de elva år, som är redovisade via nätet. En dominerande del av inkomsterna varje år kommer från det som kallas ”skatt” på CACIB-titlar. Ordet ”skatt” används ju av stater och regeringar och brukades en gång i tiden också av påvedömet, som finansierade sina biskopshattar med ett tionde lagt på alla troende själar, men FCI tar alltså ut skatt på en rosett. FCI bygger såvitt jag förstår helt enkelt sin ekonomi på att godkänna och stamboksföra en utställningstitel. CACIB-delen av kassainflödet ligger år efter år på runt 75%. I den sista tillgängliga årsrapporten, den från 2018, ökar andelen till strax under 80%. (World Dog Show håller sig på blygsamma 3 – 4% av intäkterna.) År 2008 anges CACIB-intäkterna summan ligga på ungefär 1,1 miljon euro; 2018 på runt 1,8 miljoner euro. Det är inte jättemycket pengar, men det räcker till en herrmiddag. Finns det mera i sikte?

Värdet på marknaden för sällskapsdjur och tillbehör växer globalt. Men det ser ut som att det står stilla, eller till och med minskar något, i renrasavelns gamla hemländer, nordvästra Europa och Nordamerika. Tillväxten har flyttat till andra delar av världen – Indien, Kina, delar av Latinamerika.* Läser jag FCI:s statistiksidor rätt, så hade Kina 2008 11 FCI-domare, 2 CACIB shows och 145 300 reggade renrashundar; Indien hade 18 domare, 2 CACIB shows och102 989 reggade renraser. 2018 visar samma statistik att Kina har 39 FCI-domare, 113 CACIB shows och 621 000 reggade renrashundar. Indien är uppe i 861 000 reggade renraser. Fyra gånger flera på elva år för Kinas del, sju gånger flera för Indien.

Tänk tanken att man verkligen lyckas transplantera västvärldens gamla definitioner (och bedömare) av vad som är en fin hund, en högstatushund, till de snabbväxande marknadsdelarna... Lika många CACIB i Kina som här! Eller ännu flera!

Då kan det bli en riktigt stor herrmiddag av den organisation, som håller i trådarna. Eller, sett på annat sätt, en svår potta att dra foten ur för den som eventuellt har andra värderingar.

Bodil Carlsson

* Källa:globalpets.community/article/global-pet-industry-facts-and-figures

FOTEN I EN POTTA?

 Något år innan FCI bestämde att World Dog Show 2019 skulle hållas i Kina tyckte FCI:s generalkommitté att SKK och andra medlemsländer skulle låta bli att bjuda in engelska domare att döma på utställningar. Ytterligare några år tidigare ville FCI:s generalkommitté förbjuda medlemsländerna allt samröre med den kanadensiska kennelklubben. Inte vet jag vad konflikten med den engelska och den kanadensiska kennelklubben handlade om, men det var tydligen inte så viktigt med medlemsländernas rättigheter i det sammanhanget. Anledningen till beslutet om Kina är däremot lätt att se: suget efter en ny penningstark marknad under uppsegling. Enligt SKK i ett brev till FCI fanns skäl att misstänka kraftfull lobbying från Kinas sida före beslutet, för det är väl så man måste läsa SKK:s kommentar att det kändes som om beslutet redan var taget, när mötet i generalförsamlingen hölls. Genast efter mötet erbjöds alla delegater från FCI ett VIP-kort, som gav tre nätters kost och logi på femstjärniga hotell i Shanghai.

FCI var inte lika svårflörtat när Kina bjöd upp till dans som när dess avelskommitté ville att hundnosar skulle ha fria andningsvägar. Inte heller var det lika viktigt med länders rättigheter: norska kennelklubben hotades med uteslutning av FCI:s generalkommitté för att den vågat motsätta sig att WDS skulle gå till Kina, om inte hundslaktsfestivalen i Yulin stoppades först.

SKK var rakt på sak i sitt brev till FCI den gången. Ord och inga visor! Andra var också upprörda.* Det gick så långt, att specialklubben för Bearded Collie på KF 2015 la fram en motion om att CS skulle utreda om SKK kunde lämna FCI och bilda en ny internationell organisation. CS övervägde allvarligt möjligheten. Ur svaret på rasklubbens motion: ”Kritiken mot FCI och inte minst mot den kultur som där etablerats är massiv och här behövs rejäla förändringar. ...

/Vidare/ ”...anser CS att det finns för många exempel på missbruk av FCIs regelverk av enskilda kennelklubbar som skapar de resultat motionären bland annat ger exempel på. SKK och andra länders kennelklubbar har motionerat och krävt förändringar och fortsätter med detta. Tyvärr kan CS konstatera att i vissa kulturer så blir den första reaktionen från det landets kennelklubb – hur kan vi kringgå denna nya regel?”

I motionssvaret påminner CS om att man redan året innan hade varit med om att bilda IPFD med nätsajten DogWellNet.com för ”erfarenhetsutbyte om hundar och hundars hälsa” - men det fanns ett stort MEN. Det är inte IPFD utan FCI som håller i frågorna om stamböcker, rasstandards, regler för utställning och tävling. Skall SKK kunna lämna FCI, kan man inte göra det ensamma – då behövs en organisation, som tar över de uppgifterna.

2019 låter det så här på KF:

"Allt är definitivt inte bra inom FCI men samtidigt behöver vi en fungerande internationell plattform och idag är FCI, med dess brister, det som för dagen bäst kan tillgodose av accepterande av rasstandarder, möjlighet till internationellt tävlande, internationellt skyddande av kennelnamn med mera."

Kommer ni ihåg den där gamla låten av Tage Danielsson om han som hade foten i en potta och inte kunde komma loss?

 

Bodil Carlsson

*China Pet Trade, som jobbar med marknadsföring av husdjurstillbehör, beskrev det stora motståndet mot valet av Kina som en fyra år lång organiserad ”hatkampanj” av högerextrema kinafiender i samarbete med godtrogna djurvänner.

EN BÄTTRE HERRMIDDAG

Vet ni hur det låter när man sågar sig igenom en masonitskiva? Det är ett strävt ljud med ett vasst, högfrekvent inslag. Varje vecka möter jag en hund, som i makligt tempo promeneras av sina äldre ägare. Hunden är trevlig, men jag håller mig undan från honom. Så fort han ökar på stegen, låter hans andhämtning som sågen i masonitskivan.

Han är en petit brabancon. Han är elva år, så han har haft tid på sig att utveckla sin BOAS. Jag undviker honom för att jag inte kan komma ifrån tanken att det jag hör kan vara en luftstrupe på väg att falla ihop.

                                                             *    *    *

Den första årsrapporten från FCI som är offentligt tillgänglig på nätet är från 2008. Den lägger ribban för de som följer.

GENERAL REMARKS: THE GLOBAL ECONOMY AND CYNOLOGY

CLOSING REMARKS

In various countries there are increasing attempts to strengthen state influence on keeping dogs. At present life with dogs is often subject to ridiculous laws mostly making things more difficult. This is no problem when such provisions are directed at excesses in canine matters, such as dog trading. Whenever anything can be done to improve canine health, we are perfectly willing to cooperate and provide support. However we feel that laws and regulations are often adopted without our involvement and with members either being consulted at too late a stage or not at all. Impossible laws are the result, drawn up by theorists and containing provisions which are difficult to respect in breeding and handling.It is our opinion that life with a dog must continue to be a source of joy and happiness. Laws and regulations should be there to support dog breeding not to hamper it! This applies also to the unduly strict selection and breeding requirements from the breed clubs.The past year was marked by a hard-hitting credit crisis,which had its roots in America and developed into a global financial crisis consequently affecting the whole real economy. In 2008, the year under review, cynology was hardly affected, with attendance figures for dogshows remaining on a high level.

Den som skrev det här talar om för oss, att fler och fler länder vill lägga näsan i blöt med lagstiftning om hund. Lagar om hundar går an, när de begränsar sådan hundhandel som FCI inte vill ha. Annars är lagar löjliga. I nuläget gör de bara livet med hund svårt. FCI hjälper så gärna till med att förbättra hundars hälsa, men stater ska vänligen leverera lagstiftning som underlättar hundavel, inte hindrar den! Lagstiftarnas teoretiker ska inte komma dragandes med omöjliga bestämmelser som är svåra att respektera i avel och i handling.  Samma sak gäller dessa onödigt stränga regler som rasklubbarna håller på med. Livet med en hund skall ju vara glädje och lycka och därför ska stater sluta med sina regelverk för aveln – som till exempel djurskyddslagstiftning? tänker den elake läsaren - och om det nu måste finnas lagar, så skall regeringarna konsultera FCI innan de hittar på något. Är ni med? Den som skrev det här tror att ordet kynologi – hundvetenskap, läran om hundars kroppar och själar –betyder utställningsverksamhet. Det kan ju bero på att utställningscertifikat finansierar en betydande del av FCI. ”Kynologin berördes knappast av finanskrisen 2008 för deltagandet på hundutställningar fortsatte ligga på en hög nivå.” Ja, det var ju huvudsaken. Året 2008 såg visserligen en jätteökning av antalet övergivna djur i England och på Irland. Folk dumpade sina hundar längs motorvägarna. Djurskyddsorganisationerna knäade. Ingen hundintresserad människa kan i slutet av det året ha varit okunnig om detta. Men varför hänga upp sig på petitesser? Utställningsverksamheten frodades.

Vem som än levererade all denna grandiost självupptagna dumdryghet uttryckt på klantig engelska har efterföljare. Så här lät det 2017, då FCI:s egen avelskommitté hade vågat sig på att komma med ett förslag om kortnosade raser Efter åratal av växande motstånd mot denna trendiga extremavel ville avelskommittén att relationen mellan noslängd och skallens längd skulle vara åtminstone 1:2 för alla raser. Nosen skulle alltså vara hälften så lång som skallen. Med tanke på hur hundars normala anatomi ser ut, kan man tycka att det är ett mycket rimligt, rentav blygsamt, förslag. Men det tyckte inte FCI:s generalkommitté.

"The Brachycephalic syndrome / BOAS

The FCI Breeding Commission would like the following sentence to be added to all standards of all breeds: “The length of the muzzle in relation to the skull should be at least 1:2 (measured respectively from the tip of nose to the inner corner of the eye to occiput)“...The General Committee believes that the above proposal does not apply to all breeds and that it is against the rights of the countries of origin."

Behovet av någorlunda fungerande andningsvägar gäller inte alla raser och strider dessutom mot ursprungsländers rättigheter. Ja, då är ju saken klar. Eftersom FCI är den allrahögsta auktoriteten i världen för hundkultur, förstår brabanconhanen säkert att ursprungslandets rättighet går före hans.  Lika säkert är att flygplansmotorerna ovanför mitt huvud i kväll inte är ambulanshelikoptern på väg mot regionssjukhuset, utan  stridande enheter ur Royal Air Force på väg mot Stockholm för att SKK kräver HD-röntgen på en brittisk ras. Vilka fasor väntar, om Skottland efter Brexit kräver självständighet? Det vågar man inte tänka på. Om det krävdes sjuttio år och en skaplig dos historieförfalskning för att kompromissa fram ett eldupphör mellan schäferfolk och vitherdehundsmänniskor om ursprungsland och bakgrund för vit schäfer, vilken utdragen ödeläggelse väntar då inte de brittiska öarna om Skottland utropar sig till colliens hemland?

Något är märkligt med FCI:s årsrapporter: man får om vartannat plötsliga associationer till påvliga byråkratbullor och krig mellan låssasländer. Styckevis är rapporterna som andra organisationers, men helhetsintrycket är annorlunda. Årsrapporter brukar inte kännas som om de hade postats i en kapsel från en annan planet.

Fotona av FCI:s generalkommitté  ser ut som bilder från en bättre herrmiddag. Det kan bero på att det är precis vad de är. Inget ont i det, men emellanåt undrar man om  inte herrarna har gått väl hårt åt punschen.

Bodil Carlsson

 

HUNDTEOLOGERNA

 

Deckarna som skulle lätta upp mellandagarnas regniga leda var inte mycket att hänga i julgran. Det blev medeltidshistoria i stället. Böckerna har samlat damm i trettio år, för det blev inte mycket läsning så länge jobb och familj och hundar och hästar ständigt krävde sitt och sen lite till; men mellan böckernas pärmar står tiden still. Där inne väntar sig den heliga kyrkan ännu lydnad och underkastelse från länder och folk, påven har platsen närmast under Gud, sekterna bekrigar varandra och teologerna har inte tröttnat på sina hårklyverier. Instängda bakom klostermurarna slår de varandra i huvudet med frågan om hur många änglar som ryms på ett knappnålshuvud.

OK – det blev inte bara medeltidshistoria. Jag var dum nog att läsa ett par av FCI:s årsrapporter också. Det vart lite som med fotona från vinthundsutställningen i Ryssland - jag önskar jag hade låtit bli. 

Igenkänningsfaktorn var för stor.

FCI håller sig med ett Mission Statement. Organisationens mission här i världen är att vara the supreme authority in canine culture worldwide med hundars hälsa, temperament och beteende som prio ett. Självbilden går inte av för hackor, frågan är hur det är med verklighetsanknytningen.

2017 underhöll sig FCI:s Breeding Committee än en gång med den brännande frågan om huruvida ridgelösa Rhodesian Ridgeback skall få höra till rasen eller förklaras orasliga och därmed sorteras ut, om inte från de levandes skara – vilket händer - så från registrering. En genomsnittligt slipad medeltida teolog hade väl tyckt att en normal ryggradsanatomi också kan få plats på standardens knappnålshuvud, men FCI nöjer sig med att frågan behöver diskuteras vidare. Rasens hemland måste tillfrågas. Den allrahögsta auktoriteten för världens hundkultur beslutar ingenting, utan finner att frågan skall hänskjutas. Det gör man nästa år också.

Hundteologerna oroas under dessa två år även av en pågående dispyt om hur schäfer och vit herdehund skall förhålla sig till varandra. Hundarna själva har inga problem med den saken, men det har FCI. Helvita valpar föddes i schäferkullar fram till 1933, då de förbjöds i Tyskland. Då försvann de. Ni läser rätt: i kullarna föddes valpar, som hade ärvt en speciell genkombination för pälsfärg från sina föräldrar. Schäferföräldrarna bar på dessa anlag och hos några av valparna sammanföll generna så, att de föddes vita. De hade samma föräldrar som de andra valparna, de hade samma anlag i övrigt, de hade samma förutsättningar som sina helsyskon och solklart var de schäfrar – vad annars? - men de ogiltigförklarades och rensades ut från 1933. De slogs ihjäl. Kan man inte bli av med biologisk variation genom ett dekret, så får man ju ta till andra medel. Vita schäfrar försvann från Europa. Ni vet att Tyskland är rasens hemland och som rasens hemland gör, så måste vi alla göra?

Här har ni SKK:s RAS för vit herdehund:

”Förbudet mot vit färg infördes 1933. Vilka diskussioner och vilka uppfattningar som förde fram till beslutet kommer måhända aldrig att i detalj bli klarlagt. Men att beslutet hade såväl politiska som sociala undertoner är en vanlig uppfattning bland rasens aktiva i Tyskland idag. Turerna runt FCIs erkännande av vit herdehund som självständig ras år 2003 visar att ämnet fortfarande, sjuttio år senare, var svårbemästrat. /.../.Vad som hände i Tyskland var att de vita schäfrarna på olika grunder tappade i popularitet under 1900-talets första decennier. Och inte bara det. De ärftliga defekter, som så småningom uppträdde i populationen skylldes på den vita färgen, man började betrakta de vita hundarna som degenererade albinos.”

Det tänkesätt som beskrivs i de här raderna var allmänt spritt i Europa från 1800-talets slut. Det användes om både människor och djur tills det kraschade i rök och ruiner våren 1945, saknat av ingen. Då var de vita schäfrarna borta. Länge fanns de kvar bara på andra sidan Atlanten, där de rentav tilläts heta vita schäfrar. När de dök upp på vår sida om vattnet igen hotade klankrig, vilket förhindrades genom att de vita döptes om och försågs med sprillans nytt hemland. Simsalabim! Vit herdehund och schäfer blir två separata raser på samma genetiska knappnålshuvud.

Här är SKK:s RAS igen:

”Schweiz blev också det land som förberedde och genomförde ansökan till FCI om erkännande av Weisser Schäferhund som självständig ras. Ansökan godkändes att gälla interimistiskt från och med 2003. Intressant i sammanhanget är att notera de tecken på svårigheter som frågan om erkännandet väckte, främst för representanterna för VDH, den tyska kennelklubben. Vad förhandlingarna bla kom fram till kan avläsas i en protokolltext från FCI General Committee: ”In order to avoid any confusion, any reference to the German Shepherd Dog has been deleted in the standard”. Rasens verkliga bakgrund förnekades alltså. Enligt den nya FCI-standarden för Berger Blanc Suisse(eng. White Swiss Shepherd Dog, ty. Weisser Schweizer Schäferhund) är rasens ursprung nu vita herdehundar i USA och Canada./.../ . Bortåt hundra år av rashistoria är (officiellt i vart fall) bortsuddade.”

Ännu 2017 förordar FCI renhet. Inga vita herdehundar släpps in i Stamtavlornas Bok, om det finns vit schäfer i de tre närmsta leden bakom. Försåvitt det inte är amerikanska vita schäfrar, förstås, för den som förnekar deras renhet genom att sätta deras avkommor i ett appendixregister kan råka i bråk med AKC.

Även påvarna var ibland tvungna att manövrera realiteter.

                                                        * * *

Jo, jag förstår att det här inte handlar om hundar, utan om människor. Människors revirhävdande, människors behov av något att försvara, människors längtan efter en storslagen berättelse (även om just den här har redigerats rejält för att få till en lycklig början snarare än ett lyckligt slut). Det jag inte alls förstår längre är varför vi hundägare skall ta  detta organiserade strunt på allvar.

Den utmärkta valpen jag har nöjet att möta emellanåt har sin dominerande färg från sin mörka schäferförälder och en smal vit strimma längs nosryggen från sin vita schäfer/vit herdehundsförälder. Husse står inte på ena sidan om valpen och startar krig om hennes pälsfärg. Matte står inte på andra sidan och får spel över den vita strimman. De är upptagna med sin hund. 

Jag stänger ner FCI:s årsrapporter och avundas dem.

Bodil Carlsson

MÖRKRETS AXEL

 

December var månaden då det otröstliga regnet ständigt tog ny sats och grät ut mot mörkrets axel; till sist ville man bara stämma in. Utom de där enstaka, alldeles för få dagarna, som verkligen var dagar. Vilken skillnad ljus gör!

Solen går upp i skimmer av nyputsad koppar och folk går rakare i ryggen med lättare steg. Alla vi ensamstående gamlingar med hundar stannar på håll från varandra, vinkar med söndertvättade coronahänder, ler och börjar prata.

En sådan morron stod jag i rastgården och kisade mot himlen. Bollen var tillbaka i jackfickan, det började bli dags att gå hem. Då kom gny och skall forsande mot oss genom dungen. Två unga tjejer gick med en hund, en stor livlig sak, som helst hade rusat rakt på oss, men som förmåddes sitta ner och vänta med korta mellanrum. Och innan jag säger något mera, vill jag berätta en sak.

För drygt fyrtio år sedan, bara lite mera än en halv livstid i vår del av världen, delade jag lägenhet med några andra. Det var den sortens lägenhet som måste hyras ut då, när ingen gjorde bostadskarriär eller ens visste vad det ordet skulle betyda – alltså, när ingen satte sig i skuld för en bostadsrätt, för tak över huvudet kunde man hyra. Det byggdes på den tiden. Inte ens i centrala Göteborg var det ont om lägenheter.

Så med missräkningens sura smak på tungan och i väntan på bättre tider hyrde fastighetsägaren ut till en helt annan sorts folk än dem som husen först tänktes för - studenter, vanligt folk, till och med låginkomsttagare fick bo där. Vi fyra var ett studentgäng. Hade företaget vetat hur mycket annan sort tre av oss var, hade det kanske inte blivit något hyreskontrakt, men det upptäckte de först när den hemmagjorda skylten med texten RÖDA BÖGAR satt upptejpad på ytterdörren och då var det så dags.

De andra var en lesbisk tjej som pluggade till sjuksköterska och två rätt småvuxna killar, som ibland vågade gå hand i hand på stan. Det hände att folk skrek efter dem. ”Jävla bögpack!” En vårkväll gick jag bakom dem och såg blickarna de fick. Det har inte hänt många gånger att jag velat vara en tvåmetersman med baseballträ i näven, men det hände den kvällen. 

Vi delade på en fast telefon. Killen som hade stuckit från inkallelsen till Vietnam ringde hem till USA och vi höll bekymrade rådslag om telefonräkningen. Den som var hemma när det ringde, reste sig från tentaböckerna och svarade, krafsade ner telefonnummer på en pappersbit och lämnade till den som skulle ringa tillbaka.Det kom samtal från folk i byar ute på landet, människor som hade gömt sig för andra livet igenom. Nu hade de läst om RFSL. Ibland grät de i telefonen.

Men denna decembermorgon är det 2020 och då kommer alltså två yngre kvinnor och en hund in i rastgården. Hunden är inte en scholden, som jag först trodde, utan en trevägskorsning. Ivrigt rusar han fram till collietikarna och lekbugar, men har inte mycket för sina inviter. Nylöpta och progesteronpeakade avvisar de honom, den äldre tiken med avmätt värdighet, den yngre med dödshot. Ettåringen backar artigt och låter tanterna tjura i fred.

Hans mattar leker med honom i stället. De springer, han flyger. De övar inkallning, de skickar honom mellan sig, de kastar boll och hundens ögon lyser. De får honom att ignorera tikarna genom att vara mycket roligare. Inte ett hårt ord, inte ett ryck, ingen dominans, bara enastående bra kontakt. ”Varför köpte ni blandras?” frågar jag. ”Och varför just den här?”

Jo, alltså... De ville ha hund. De ville ha en hund som kunde hänga med på deras långra vandringar med tält och packning. De ville ha en hund!

Så vet ni vad de gjorde? De köpte en. De råkade vandra uppe i Härjedalen förra sommaren och kom förbi en gård där det fanns en kull; de tyckte om föräldrarna och så köpte de sin valp och har aldrig ångrat det. När jag var i deras ålder var blandras undermåligt. Blandras bad man om ursäkt för. Hundar skulle läras veta hut, de skulle lyda, det var vad de var till för, och blandraser skulle veta extra mycket hut och helst visa tacksamhet för att någon hade brytt sig om att ta hand om dem. Ni kanske inte tror mig, men så var det för inte så längesen med skillnaden på folk och folk och skillnaden på hund och hund. Alla visste vem man skulle se ner på.

Nu är det alltså 2020 och efter en stunds lek och spring går den lilla familjen iväg, hunden i slakt koppel och tjejerna hand i hand. Jag står och tittar efter dem. De går med rak rygg. De ber inte om ursäkt, de skäms inte för sig själva och inte för sin hund heller. Klockan är kvart i tio på morgonen, men det känns som om solen går upp en gång till.

Överlag är det förtretligt att bli gammal. Aldrig mera blir jag lika rörlig i kropp och själ som de där två och inte en lika rolig hundägare heller. Men det finns saker som man inte ser medan man själv är ung, när allt händer mitt framför ens näsa och under ens fötter. Man ser inte förändringar över tid.

Dominanshierkarier är till för en enda sak: att få en sort att känna sig sämre för att en annan sort ska få känna sig bättre.

Att få se dumheter försvinna in i glömskan är snudd på värt att bli gammal för. Så gott nytt på er, läsare! Det är inte som att det inte finns en del kvar att göra, men några saker blev faktiskt bättre medan åren rann iväg.

Bodil Carlsson