söndag 18 oktober 2020

SOU2020:51 OCH DE STACKARS SÄLJARNA

Om hästnäringens position som den beskrivs i lagförslaget är stark, hur beskrivs SKK och SKK:s uppfödare?  

 ”När det gäller försäljning av hundar och katter är säljaren oftast uppfödaren.Svenska Kennelklubben registrerar årligen drygt 10000 valpkullar vilket motsvarar cirka två tredjedelar av alla hundar som föds i Sverige. Endast rashundar som är uppfödda av medlemmar i Svenska Kennelklubben får registreras. Antalet registrerade valpar per år har minskat från cirka 60000 i början av 2000-talet till cirka 50000 de senaste fem åren. Alla hundar som bor i Sverige ska märkas med ett unikt id-nummeroch registreras i Jordbruksverkets centrala hundregister. Enligt registret fanns det 963000 hundar i Sverige den 31maj 2020. Det kan jämföras med 594000hundar den 31maj 2010. /.../ .Enligt uppgift från Svenska Kennelklubben minskar antalet hundar som registreras i klubbens register samtidigt som antalet hundar i Sverige ökar. Det finns flera orsaker till detta. Jordbruksverket uppger att det har blivit vanligt under senare år att hundvalpar som annonseras ut på internet har förts in i Sverige utan att uppfylla införselkraven från länder där hundvalpar av olika skäl är billiga att köpa (så kallade smuggelhundar). Det är ofta små och dyra hundraser som smugglas och säljs över internet. Svenska Kennelklubben är av uppfattningen att konsumentköplagens regler försvårar för hobbyuppfödare och att den gynnar den oseriösa handeln, där säljaren ofta inte går att nå efter avslutat internetköp.” (s 186, mina kursiveringar/fettning)

 Det framgår tyvärr inte exakt hur SKK anser att gällande konsumentköplag gynnar smugglarna, eller varför hobbyuppfödarnas lott skulle bli lättare om de blir mera likställda med de smitande internetannonsörerna. Eller hur minskningen av andelen reggade hundar skulle motverkas av att uppfödarna ansvarsbefrias. Faktum är att den där sista meningen är obehagligt svår att bli klok på.

 

 ”Det pris som betalas för ett levande djur kan variera kraftigt. Vid dyrare djur, främst katter och hundar av vissa raser samt hästar, kan köparen ha bättre ekonomiska förhållanden än uppfödaren. Säljaren genomför normalt inte ett större antal försäljningar per år och har inte ett stort kunskapsmässigt övertag. I en sådan situation kan hävdas att köparen inte är en sådan svagare part som konsumentköplagen syftar till att skydda. Svenska Kennelklubben och Lantbrukarnas Riksförbund är av denna uppfattning.” (s 186, mina kursiveringar/fettning)

 Ytterligare en ståndpunkt, som är svår att förstå. Valpköparen har ibland högre inkomst än uppfödaren. På vilket sätt påverkar den saken hundens risk att utveckla höftledsfel? Eller uppfödarens möjlighet att använda sådan hjälp som statistik och index för att undvika höftledsfel i sin avel? Det finns många uppfödare med små eller genomsnittliga inkomster, som följer regler och rekommendationer för att göra det som står i deras makt för att undvika kända hälsorisker i sin ras. De verkar inte tycka, att låga inkomster är en ursäkt för självvald okunnighet. Tycker SKK det? Eller hur skall man tolka det här? 

  Hunduppfödaren har inte heller enligt SKK kunskapsmässigt övertag över valpköparen. Jaså? Vi är alla barn i början och självklart ökar kunskap och erfarenhet med åren i hunduppfödning, som i all annan verksamhet, men om inte också en färsk uppfödare vet mera om sin ras än en färsk valpköpare, bör uppfödaren kanske inte vara uppfödare. Om SKK-anslutna uppfödares kunskapsnivå är så låg som antyds, är det ett problem för SKK och för renrasaveln. Men det borde inte få vara ett problem för hundarna och valpköparna och det borde definitivt inte få vara ett problem, som undanskaffas genom att alla krav i konsumentköplagstiftningen tas bort när det gäller levande djur.

 Bodil Carlsson

torsdag 15 oktober 2020

SOU2020:51 - VEM ÄR DET SOM TALAR?

Att läsa lagförslaget är en lite egenartad upplevelse. Det handlar om hästar, hästar och hästar. För varje stycke och varje exempel, som nämner hundar, finns många som handlar om hästar. Bakgrunden skildras i textens inledning – den handlar från första början om hästar, i riksdagsmotioner och i organisationsframstötar till Justitiedepartementet. Hästnäringen, som det heter, har varit på gång länge med det här – i texten nämns riksdagsmotioner från 2008 och framåt och ett uttalande från en tysk hästsportorganisation. Hundorganisationen SKK verkar mest haka på. I stora delar är texten som om hästnäringen hade ryckt ut för att få stopp på utdragna rättsprocesser med bråk mellan krävande köpare och trängda säljare och suttit stadigt vid skrivbordet med pennan i hand för att leverera talande exempel, medan hundnäringen står och kikar över axeln och skjuter in en mening här och där för att slinka med på tåget. Exemplen handlar, med få undantag - som vi återkommer till - sida upp och sida ner om lösa benbitar på röntgenbilder, hovproblem, spondylos i bröstryggraden, utebliven hopptävlingskarriär, följderna av att byta hovslagare eller sadel eller stall. När texten avviker för att nämna hundar, så är den snart tillbaka på huvudspåret igen. Vill ni ha ett exempel? Så här låter det på s 187, när utredningen går igenom vad som händer djur som säljare och köpare är oense om: Efter en tids avställning påverkas hästens kondition och muskelbildning, vilket vid vissa skador kan medföra att skadan förvärras eller att möjligheterna att åtgärda den minskar. Hästens psyke kan påverkas negativt av att inte få utföra det arbete som hästen vant sig vid eller behöver. I många fall avstannar hästens utveckling och det kan, om det ens är möjligt, ta lång tid för hästen att komma tillbaka till den utbildningsnivå som den hade vid köpet. Motsvarande problem kan uppkomma även beträffande andra djur, till exempel hundar. Köparen kan vidare medvetet eller omedvetet distansera sig från djuret och ge det mindre uppmärksamhet i form av till exempel klappar och kel. Djuret kan alltså såväl psykiskt som fysiskt lida skada av att vara föremål för tvister. Vid utdragna tvister pågår lidandet under längre tid.En häst kan komma att avlivas då köparen inte vill riskera att behöva svara för kostnaderna för hästens uppehälle under den tid som tvisten pågår. En rättegång tar lång tid om inte parterna i ett tidigt skede når en samförståndslösning. Köparens hästförsäkring kan också ha betydelse för att en häst döms ut och avlivas ”... (Min fettning och kursivering) Bortsett från att man här som på andra ställen i texten blir fundersam på om det är djuret eller säljaren som det ömmas mest för, är en sak slående. Tio meningar om att det blir synd om hästen, när köparen är missnöjd; en enda som kortfattat kommer ihåg att det finns hundar. Så där håller det på. Varför dominerar hästperspektivet? Det finns en bra förklaring till den assymmetriska genomslagskraften. Lagförslaget nämner det själv. Sammantaget svarar hästnäringen för 0,5% av Sveriges hela BNP. Man har 15 000 helårsanställningar och runt 20 000 företag. Det är väldigt mycket pengar och ganska mycket folk och företag för beslutsfattande politiker att ta hänsyn till. Bodil Carlsson

tisdag 13 oktober 2020

SOU2020:51 OCH VERKLIGHETEN

 "Undantag för köp av levande djur

Ett par faktorer är enligt utredningen särskilt utmärkande vid försäljning av levande djur jämfört med andra varor. Den ena är det förhållandet att levande djur är just levande varelser med allt vad det innebär ifråga om fysiska förändringar under livstiden och samspel mellan psyke och fysik. Den andra är att det på detta område, främst vid handel med dyrare levande djur som hästar, hundar och vissa raskatter, är särskilt vanligt med säljare som i och för sig bedöms som näringsidkare enligt konsumentköprätten men som har en mycket blygsam omsättning i sin verksamhet. Det är framförallt presumtionsregeln i 20a§konsumentköplagen som i motioner och av flera organisationer, däribland Lantbrukarnas Riksförbund och Svenska Kennelklubben, har pekats ut som olämplig och problematisk vid köp av levande djur. Från organisationshåll finns dock önskemål om stora förändringar av regelverket, i första hand att försäljning av levande djur helt ska undantas från tillämpningsområdet för konsumentköpregleringen." (Min fettning)

 

 Det ni läser här ovan är taget från sammanfattningen av SOU2020:51, – direktlänk till hela utredningen var inlagd,men fungerar inte. I det fullständiga lagförslaget handlar s 179 till 213 om levande djur. Vad går det ut på?

Att säljarnas organisationer vill skydda sina medlemmar. Lagförslaget ger en bakgrund och går därefter igenom en verklighetsbeskrivning, som uppenbarligen har levererats av säljarorganisationerna.

 

Levande djur är levande och därför fysiskt och psykiskt påverkbara, säger lagförslaget. Deras omgivning – mat, motion, ålder, fysisk livsmiljö, relationer till sin ägare och till andra djur - påverkar dem. Man kan alltså inte hur som helst, om ett djur inte motsvarar förhoppningarna vid köpet, kassera det och kräva att säljaren återtar det. Det är alldeles sant, rätt och riktigt, men det finns en insikt som fattas i utredningen.

HUR MATEN, MOTIONEN, DEN FYSISKA OCH SOCIALA LIVSMILJÖN OCH ÄVEN ÅLDER PÅVERKAR LEVANDE VARELSER BESTÄMS I HÖG GRAD AV DERAS GENETISKA FÖRUTSÄTTNINGAR.

ATT I GÖRLIGASTE MÅN SVARA FÖR ATT DE GENETISKA FÖRUTSÄTTNINGARNA FÖR ETT BRA LIV MAXIMERAS OCH DE FÖRUTSÄGBARA RISKERNA MINIMERAS ÄR UPPFÖDARENS FÖRSTA SKYLDIGHET.

Hästnäringen har troligen lyckats bättre med den uppgiften än renrasaveln på hund, undantaget jakt- och utpräglade vallhundar. Det finns inga hästar med så förkortade nospartier att tänderna inte får plats och där andningsförmågan är så nedsatt, att det krävs kostsamma kirurgiska ingrepp för att förbättra den. Inga sådana hästar skulle gå att sälja. Det finns, av samma skäl, ingen hästras med ett ärftligt hjärtfel hos upp till 40% och ingen med HD hos närmare 50%. Det finns helt enkelt inga hästraser med sådana inavelsnivåer och anhopningar av genetiskt betingade problem som vi ser hos många hundraser. Hästar avlas och säljs för fysisk och psykisk prestationsförmåga. Hundar avlas och köps för andra ändamål och till andra priser. Den är den insikten, som saknas i lagförslaget.

I lagförslaget framförs, att den som köper ett ”dyrare djur” - varmed avses alla djur som kostar mera än hamstern eller cikliden från zoobutiken – kan antas lägga ner mera tid på att undersöka djuret före köpet. Självklart gäller detta många hästköp. Den som lägger 150 000 på en lovande hopphäst åt sin dotter och planerar att hålla den i hyrbox i storstadsstall till hög månadskostnad, ser säkert till att det först blir både veterinärbesiktning, röntgen och provridning. Den köparen är inte en person med genomsnittliga inkomster och priset på hästen inte jämförbart med det genomsnittliga priset för en valp. I det fallet finns all anledning att förvänta sig både grundläggande kunskap och förmåga att undersöka vad som köps. Men kan man säga samma sak om den genomsnittlige valpköparen?

Det finns en annan viktig skillnad. Man köper en vuxen häst som är inriden och har börjat meritera sig. Man har något att gå på vid köpet. Det är därför priset springer upp.Vad har man att gå på, när man för 15 000 köper en åttaveckors hundvalp? En stamtavla, en veterinärbesiktning som säger att uppenbara defekter inte förelåg i besiktningsögonblicket plus uppfödarens ord.

Att köpa ett tränat, levande bruksföremål som hunnit växa upp är inte samma sak som att köpa en ljuvligt gnyende ny familjemedlem, som kom till världen för två månader sedan. Hundvalpsköp kan inte jämställas med hästköp. Hundar köps till andra priser, för andra ändamål och på andra känslomässiga premisser än hästar. Många impulsköper hundvalp för att de ser söta ut på fotona på nätet och är oemotståndliga att hålla i famnen hemma hos uppfödaren. Väldigt få impulsköper hopphästar så.

Att klumpa ihop hästköpare med hundköpare och kattköpare för att alla tre djurslagen kostar mera än en hamster- mera än 4 750 kronor – känns inte riktigt hederligt.

 

Bodil Carlsson

söndag 11 oktober 2020

SOU2020:51 OCH SLUMPEN

Igår flammade ljuset i osannolika färger – himlen djupblå, allt annat djupgrönt eller gyllene rött. Vatten porlade i bäcken mellan svarta jordvallar. Svart jord stack upp i råbocksbök. Om biologiskt liv hade en egen flagga, skulle den bära de färgerna. Själva gräset lyste, medan vi jagade kastboll och tränade inkallning på en träningsplan tillhörande en förening som bjuder hundfolk på fritt tillträde. Då ringde telefonen. Hundarna fick ägna sig åt att valla robotgräsklipparen och lapa bäckvattnet en stund, medan jag pratade med en vänlig själ på regeringskansliet, som visade sig också ha hund! Det blev ett långt samtal, som slutade med att kanslirådet och jag tackade varandra för en intressant diskussion och önskade varandra en trevlig helg. Sverige är fantastiskt. Människor jag känt som kom från Chile, Argentina och Syrien hade aldrig tänkt tanken att ringa sina regeringskanslier och begära att få veta var man kan läsa ett lagförslag. De hade inte vågat tala in sina namn och telefonnummer, om personen de sökte satt i möte, och de hade garanterat aldrig blivit uppringda tillbaka – de var vanligt folk som jag. I deras länder ringer inte artiga regeringstjänstemän upp vanligt folk för att fråga hur de kan vara till hjälp. Möjligen hade helt andra instanser hört av sig som tack för påringningen och i värsta fall hade det kunnat bli nattligt hembesök. Det var därför de kom hit. De visste, vad som väntade den som stack ut näsan. Det enda som väntade på mig, när vi kom hem, var kanslirådets mail med länkar till lagförslaget, som jag hade frågat om. Som sagt, Sverige är fantastiskt. Eller som en chilensk vän sa: vi som alltid har bott här kanske inte uppskattar det så mycket som vi borde.
Idag regnar det småspik över grå bakgrund. I enstaka solglimtar lyser den sista blomman på en artonhundratalsros, annars är det mesta mörkt och vått. Kökssoffan är bästa platsen. Lagförslaget känns visserligen mindre motigt att läsa än thrillern, som jag nappade åt mig i hast uppe på biblioteket och som visade sig vara en rad monologer av en seriemördare, men det är långt: 381 sidor. Turligt nog är det väl skrivet och överraskande lätt att hänga med i och ännu mera turligt slutar det med sammanfattning på bara nitton sidor – vilket jag vid det här laget hade önskat seriemördaren också, för det skulle ha gjort den storsäljande boken om hans bedrifter mera uthärdlig. Men varför lägger man ner en regnig dag på ett lagförslag? Jo, Hundsport ramlade ner i brevlådan i veckan och visade sig innehålla ett inlägg av Ulf Uddman, som gjorde mig nyfiken. ”Nytt förslag ökar kravet på köparen”. Vad kan menas med det? Lagförslaget SOU2020:51 handlar om den nya konsumentköpslagen, som väntas börja gälla från januari 2022. I den finns förslag om undantag för försäljning av vissa levande djur. Inte alla! Djur som kostar mera än en tiondels basbelopp – idag 4 730 kronor eller över - alltså i stort sett hästar, hundar och raskatter, förväntas ha särskilt kunniga köpare, skriver Uddman. Lagförslaget har redan skickats på remiss till ett femtiotal organisationer. Säljarna representeras av allt från jättar som H&M till IKEA och Schibstedt, Facebook Sverige och företagarorganisationer. På djursäljarsidan hittar vi LRF, Hästnäringens Nationella Stiftelse, SKK och Sveriges Kattklubbars Riksförbund. Det finns inga organisationer för köpare av djur att skicka lagförslaget till, ungefär som det inte existerar någon Kommitté för valpköparsamverkan hos SKK, men väl en Kommitté för uppfödarsamverkan som – säkert av en ren slump – tillsattes under samma tid som lagförslaget arbetades fram. Jordbruksverket, Konsumentverket och Allmänna reklamationsnämnden liksom veterinärförbundet och advokatförbundet skall få säga sitt, liksom en hovrätt, en länsstyrelse och en djurskyddsorganisation. Ordet är dessutom fritt för alla: ”även allmänheten har rätt att lämna synpunkter”, som regeringens sida påpekar för oss. Remisstiden är kort – synpunkter skall vara inlämnade senast den 11 november. Så vad går det här ändringsförslaget ut på? Bodil Carlsson

onsdag 30 september 2020

PÅ FÖREKOMMEN ANLEDNING

Efter en del diskuterande i en hundgrupp lägger jag ut den här texten från sommaren 2018 igen. Det är berättelsen om hur man upptäckte vitsen med en gen som heter MDR1 och tyvärr också historien om en bit typisk renrasavel. Idag används DNA-tester för MDR1-mutationen ibland som ett bevis för kunskap och seriositet hos collieuppfödare. Det ser bra ut för valpköparna, säkert, men vad betyder det egentligen? Är det MDR1-genen vi skall stirra på - eller andra saker?
Jag skulle vilja be de exteriörinriktade uppfödarna tänka på en sak. Hundrafemtio års fokus på utseende, inte minst de "korrekt tippade öronen" med det så eftertraktade "söta uttrycket", slog ut en gen från en stor del av vår ras. Genen MDR1 i fungerande version är i stort sett borta ... men anlaget för "lätta" öron är kvar. 
Vad säger det er? Att ni skall tänka över era baskunskaper och era prioriteringar?
 
 
 
 
KNOCKOUTEN
 
 
1989 var året då någon för första gången avsiktligt lyckades omintetgöra en enskild gen hos en annan levande varelse. Offret var som vanligt en laboratoriemus och hjälten fick nobelpriset i medicin 2007. Då, åtta år senare, var experimenterandet med s k knockoutmöss redan i full gång i labben runtom i världen. Varenda gång man lyckas slå ut en gen, har man ju skaffat sig möjligheten att upptäcka vad genen är till för. Vad händer med dem som inte har den?
Det är bara att vänta och se.


Någon gång i början på 90-talet gjorde några forskare just detta. De hade lyckats plocka bort en speciell gen från ett antal möss och stod förväntansfulla framför burarna i forskningslabbet. Vilket ont öde skulle drabba mössen? Hemska missbildningar? Sjukdomar? Ofruktsamhet? Korta och ömkliga liv?
De blev kanske lite besvikna, forskarna. Mössen utan genen levde lika bra och lika länge som mössen i originalversion i buren intill. De åt, sprang omkring, umgicks, parade sig och fick ungar lika prompt som grannarna, så experimentet såg inte ut att leda till någon uppseendeväckande ny insikt om varför möss bär omkring på just den genen. De levde skapligt bra utan den och så höll det på till den dag då labbet fick ohyra. Som alla labb hade det här labbet fastlagda rutiner för hur man åtgärdar ohyran och följde sina rutiner – man rengjorde och skurade och så avslutade man med att spraya burarna med ett ganska nytt preparat, som hade lagts till i rutinen.
Nästa dag var alla de genmodifierade mössen döda. Deras hjärnor hade halter på upp till 100 gånger mer av det nya medlet än grannarnas hjärnor.
Preparatet var ivermectin och det var så man upptäckte poängen med genen som vi nu kallar MDR1.

Rapporten om den här händelsen publicerades 1993. Den följdes snabbt av hundratals studier av MDR1 och det protein som den producerar. En veterinärmedicinsk forskare insåg, att det som hände med knockoutmössen påminde om det som hade hänt vissa hundar, som behandlats med ivermectin eller liknande nya preparat. Tio år efter ivermectinets intåg hade amerikanska veterinärer redan hunnit få ett nytt talesätt: ”White feet – don´t treat!” Avmaska inte de vittassade vallhundsraserna med Ivomec, för de kan dö på kuppen. Men varför reagerar just de så, när andra hundar inte gör det?
De som kan dö har en defekt variant av genen MDR1 – i dubbel upplaga. Det kallas MDR1 -/-, dubbelminus, när man är homozygot för mutationen till skillnad från normalvarianten MDR1+/+, dubbelplus, homozygot för den fungerande versionen. Så här lät det 2008:

Jill E Maddison, Stephen W Page, in Small Animal Clinical Pharmacology (Second Edition), 2008

P-glycoprotein

P-glycoprotein (P-gp) or multidrug resistance protein 1 (Mdr1) is a member of the ATP binding cassette (ABC) superfamily of transmembrane transport proteins and in the dog is encoded by the gene Mdr1. P-gp is an important drug efflux transporter that has a significant impact on the gastrointestinal absorption, distribution, metabolism, excretion and toxicity of its substrates. Mutations of Mdr1 have been observed in 10 dog breeds (see Table 3.5), with dogs that are homozygous for the mdr1-1Δ allele displaying nonfunctional P-gp. The pharmacological impact of homozygous mutants is the ability of ivermectin to pass the blood–brain barrier and achieve toxic concentrations within the brain two orders of magnitude higher than in dogs with functional P-gp. The identification of this mutation in collies and related breeds finally explains the well-known sensitivity of these breeds to the macrocyclic lactone class of parasiticides.

Proteinet som genen producerar kallas P-glykoprotein. Det finns hos möss, hundar, hamstrar, människor och väldigt många andra arter, inklusive svampar och bakterier.  Om man inte har genen, har man förstås inget P-glykoprotein alls och om man har en muterad version av genen, riskerar man ett icke-fungerande P-glykoprotein. Då kan man vara illa ute, som labbmössen upptäckte den dag då deras hem sprayades med ivermectin.
P-glykoprotein är lättast förstådd som en utkastare, en sådan som bättre nattklubbar håller sig med – jobbet är att upptäcka och handgripligen avhysa ovälkomna besökare i de egna cellerna. P-glykoprotein står på vakt i tarmcellerna, i moderkakan, i gallgångarnas celler, i njurarna, i cellerna som omger hjärnans blodkärl. Där fångar det upp och kastar ut ett antal ämnen, som det ser som främmande och farliga. De vi känner till är ivermectin och dess släktingar, hjärtmedicinen digitalis, HIV-mediciner, cellgifter, diarrémedicinen Imodium och några till. De åker tillbaka ut i tarmen, ut i gallan, bort från hjärnan och tillbaka ut i blodet till njurarna för sluttransport ut ur kroppen med urin eller avföring. Det finns tumörceller som använder sitt P-glykoprotein som skydd mot cellgiftsbehandling och det finns mikroorganismer, som kan använda P-glykoprotein som skydd mot antibiotika.
Varje levande cell har nytta av en utkastare – någon som känner igen intränglingar och avvisar dem. Evolutionen har lagt ner många år på att skaffa fram P-glykoprotein hos alla de celler som finns i alla de kroppar som bildar alla dessa olika arter. Det ovanliga med den molekylen är att den är så mångsidig. Den fångar och sopar ut inte bara ett främmande ämne med vissa igenkänningstecken eller kemisk struktur – den tar många, sinsemellan väldigt olika, ovälkomna besökare i cellen. Det borde inte gå bra att vara utan den molekylen.
Men det gör det, för det mesta. 


                       Stora träd börjar gulna i hettan.. Genmanipulerad hund håller färgen. 
                         Paus efter kort lekpass.

Medan man läser listan över mediciner som är farliga för vittassar, blir man alltmera fundersam. Varken hundar eller människor utvecklade MDR1-genen för att försvara sig mot mediciner som dök upp på 1980-talet. Förutom att man kan dö av Ivomec som de MDR1-lösa labbmössen gjorde och som vissa hundar har gjort – vad kan man mera dö av, om man saknar den genen i original?
Det verkar inte finnas något övertygande svar på den frågan.
Kan det vara en gammal goding som Listeria, bakterien som finns överallt? Jag hittar en artikel, som jämför MDR1 -/- möss med MDR1+/+ möss och finner, att minusvarianterna – de som saknar P-glykoproteinet – är sämre på att stå emot en listeriainefektion i tarmen. Jag hittar en annan, som säger att -/- möss oftare utvecklar inflammatorisk tarmsjukdom. Annars råder en förvånande torka i rapporter om tråkiga saker hos minusvarianten. Varför går det så pass bra att vara utan den?


Listeria är en av anledningarna till att man skall tvätta händerna, innan man lagar middag. Den finns i jord, i vatten, i tarmen hos andra djur, särskilt hos får, i foder, den dyker upp lite varstans och vi blir rejält magsjuka av den, om den får chansen att växa till sig i vår mat. Immunsvaga individer kan drabbas värre än så – de kan dö i hjärnhinneinflammation och sepsis. Nu kan man lätt tro, att kombinationen av MDR1-/- och en enda fattig immunförsvarsallel i DQA1*009:01 är illavarslande för collies, men eftersom i stort sett alla collies har den enda allelen, medan många har -/-versionen av MDR1-genen och ingen collie kan ha undgått någon form av närkontakt med Listeria ( eller tusentals andra bakteriearter och tusentals andra olämpliga ämnen i omgivningen), blir frågan: var är alla döda hundar?
Det finns bara två tänkbara förklaringar till frånvaron av döda collies. Antingen är den tillstökade, förkortade versionen av P-glycoprotein hos -/- varianten trots allt till stor del fungerande.
Eller – mera sannolikt - så finns andra gener som gör i stort sett samma jobb. Evolutionen är sällan mycket för att satsa allt på ett enda kort. Möss har 3 hittills hittade MDR-gener, människor har 2. Vad har hundar?
                                                         * * *

En rapport från Storbrittannien 2012 bekymrar mig mera än följden av den muterade MDR1-genen, inte minst för att den upprepar och bekräftar andra rapporter från andra länder. Det här är vad den hittar, när den går igenom 642 brittiska hundar.

The MDR1 mutation was found in six breeds (rough, smooth and Border collies, old English and Shetland sheepdogs, and Australian shepherd dogs), which are all pastoral breeds of collie descent.
(Table 1). The allelic frequency of the MDR1 mutation varied between these breeds; it was highest for rough (71 per cent) and smooth
(73 per cent) collies, followed by Australian shepherd dogs
(46 per cent), Shetland sheepdogs (36 per cent), old English sheepdogs
(11 per cent) and Border collies (2 per cent).

Homozygous mutant MDR1 alleles were found in 52 per cent of the rough collies, 45 per cent of the smooth collies, 25 per cent of the Australian shepherd
dogs and 12 per cent of the Shetland sheepdogs.

Ni kan se frekvenserna för MDR1-mutationen som ett släktskapsbevis mellan raserna. Andra genetiker har gjort beräkningarna och kommit fram till att den muterade genen är IDB, identical by descent, i collie, sheltie, aussie, OES och border collie. Det fanns en gemensam hundförfader, som levde före tiden då de vallande gamla lantrashundarna började splittras upp i raser med var sin stambok. Före mitten av artonhundratalet, med andra ord. MDR1-mutationen fungerar som ett släktträd för collieraserna.
Ni kan se en annan sak också. I vilket land man än letar, hittar man samma fördelning av MDR1-mutationen. Den muterade genen finns i enkel upplaga hos en andel av hundarna i varje ras, men den är alltid ojämförligt högst hos collie. Den finns som homozygot gen i varierande andel, lägre självklart än den heterozygota andelen, men även där leder collie stort.

Givetvis har ingen någonsin medvetet aktivt selekterat för MDR1-förlust. Ingen visste ens att mutationen existerade, förrän ivermectin dök upp på åttiotalet och några hundar dog. Ingen verkar heller veta exakt vilken skada förlusten av den normala genvarianten annars gör: så länge man undviker Ivomec och några andra mediciner, lever -/-collies så vitt vi vet lika länge och lika bra som +/+ collies och andra hundar med normalversionen i behåll.
Det man kan lära sig av siffrorna är två saker. För det första – har man som mål att få bort MDR1-mutationen, då är det bara utkorsning som återstår. Rasen har så få homozygota normalgener att ingen annan lösning är tänkbar. Man kan inte slå ut hälften av sin avelsbas för att göra sig av med ett genetiskt problem som visar sig efter intag av vissa mediciner; då kommer man att få andra genetiska problem i stället.
För det andra – Nobelpriset 2007 gick till fel mottagare. Det borde ha tilldelats tidiga collieuppfödare. Räknat i procent var de inte riktigt lika framgångsrika som forskarna som hundra år senare helt klippte bort en gen hos några laboratoriemöss, men de kom väldigt nära. Saxen de använde var exteriörinriktad släktskapsavel. De visste inte vad de gjorde då heller, men ihärdiga var de.

Bodil Carlsson 

 

onsdag 23 september 2020

PAPPSKALLEBRIGADEN: IBLAND UNDRAR MAN JU...

 Ibland undrar man ju över sina val. Världen brinner, rent bokstavligt, om än en bit bort från Västmanland den här gången – Australien förra året, Amazonas och nordamerikanska västkusten i år. Fattigt folk drunknar på Medelhavet och rikt folks regeringar satsar på att hindra dem från att fly över vattnet. 12 000 sover under bar himmel på Lesbos och rikt folks regeringar satsar på att hålla dem kvar där de är. Världen har flera på flykt nu än sedan andra världskriget.Torka och temperaturstegringar är en del av anledningarna; förekomsten av vapen en annan. Åt anledningarna till flykten gör rikt folks regeringar ingenting. Det är de som säljer vapnen. Vad kommer mina barnbarn att säga om vad jag gjorde medan allt detta pågick?

” Jo, alltså, mormor, hon la ner den tid hon hade på en lyxhobby och sen tog tiden slut”.


Det sägs att en femtedel av världens köttproduktion går åt till de rika ländernas hundar och katter. Till sällskapsdjur, som hålls i städer. I Sydkorea köps hundblöjor – så slipper man ju omaket att ta med hunden ut. Som andra ordentliga hundägare är jag utrustad med bajspåsar vart jag går. Sedan jag flyttade till stan har jag gjort av med runt 5 000 såna i icke återvinningsbar svart plast. Är det hållbart? För pengarna som jag lägger ner på foder, försäkringar och veterinärkostnader varje år kunde jag ha tredubblat slanten till ett sjukvårdsprojekt i en by i Sierra Leone, där ungarna annars stryker med av malaria och/eller giftiga örtmediciner, som deras föräldrar tvingar i dem i hopp om att rädda deras liv. Är det försvarbart?


Den franska rasklubben för fransk bulldogg producerar ett brev till FCI så fullt av svammel och lögn att jag tänker bespara er detaljerna. Pappskallenationalistiskt och patetiskt illa skrivet säger det, att fransk bulldogg inte har andningssvårigheter, för det finns andra hundar som har sjukdomar, och om fransk bulldogg har andningssvårigheter, så beror det på att den gulbruna pälsfärgen blev accepterad, och om de holländska franskabulldoggsuppfödarna producerar ofranska franskabulldoggsvalpar som inte stämmer med hur de franska franskabulldoggsuppfödarna tycker att franskabulldoggsvalpar ska va, så får de holländska franskabulldoggsvalparna inte kallas franska bulldoggsvalpar. Hängde ni med?

För riktiga hundvänner är raser inte utbytbara, förklaras det: själva föredrar de fransk bulldogg så som andra föredrar möbelstilar döpta efter Ludvig XIV framför IKEA- grejer. Först långt, långt ner i texten sticker en halvdränkt sanning upp näsan ovanför ordramsornas virvlande yta. Rasen säljer bra på den internationella marknaden för hundar, inte minst i Japan och Brasilien!  

Den franska rasklubben för den trinationella trubbnosversion som döpts till fransk bulldog* gör mig på dåligt humör. Vill jag bli det? Så ofta? Är det försvarbart att lägga ner sin tid på att vada motströms i en oupphörlig flod av snicksnack från folk som ständigt måste låtsas att de sysslar med något nobelt, när det de egentligen vill är att fortsätta kränga valpar utan att bli störda?



Det där går jag och funderar på, när vi för tredje gången möter irländaren. Första gången var i början på sommaren. Då var han nykommen från fosterhem på Irland, en åttaårig gatuhund med okänd livshistoria. Det som var lätt att se – förutom att någon hade satt ett stort chihuahuahuvud på en ordinär jackrussellkropp – var att den livshistorien inte var rolig. Helt virrig i sin nya omgivning och glömsk av människan i kopplet rusade han från långt håll emot mina hundar och hade attackerat med chihuahuans aggressivitet och terrierns beslutsamhet, om det inte hade funnits en större kropp som höll emot i andra ändan av snöret. Det var vad han väntade sig av ett möte med okända hundar på deras territorium – att behöva slåss för sitt liv.

Andra gången var han nyfiken, men försvarsberedd. Han hotskällde som ett uppfödarskrå, när lagstiftare närmar sig: Kom inte hit, för då! Den här dagen i september vågar han sig nästan ända fram. Mina tikar är noga med att låtsas som om de inte märker honom – den ena ligger ner, den andra sitter, båda med ryggen åt honom. De vet hur rädd han är. Han nosar på deras svansspetsar. Förskräckt över sin djärvhet far han sedan baklänges och hotskäller igen. Han måste vara på den säkra sidan.

Matte sätter sig på huk. Gatuhunden hoppar upp i hennes knä. Han tystnar. Han ser upp mot hennes ansikte och lägger kinden mot hennes arm. Nu vet han var den säkra sidan är: där hon är. Där är hans hem. Han vågar vittra försiktigt mot de två stora. Blicken djupnar. Något nytt rör sig därinne. Han är inte ensam längre. Världen är kanske inte så farlig, när man är en flock?


Jag funderar på varför det känns som om magen är full av varm bomull, när vi vandrar vidare. Så kommer jag på det. Att se en tilltufsad själ börja läka är vackert, men det jag såg var mera än så. Jag såg ögonblicket då vargen blev hund. Jag såg ögonblicket, då människan blev människa. Att ty sig till den andra och ge hjälp åt den som behöver gjorde oss till det vi är.

Det där ögonblicket har upprepats oändligt många gånger de senaste femton eller trettio tusen åren; det kommer att fortsätta upprepa sig långt efter att kennelklubbarnas århundrade är över. Är det hållbart? Det får vi se till att det blir.

Är det försvarbart att hålla sig påmind om en av poängerna med livet? Ja, jag tror det. För annars finns varken ork eller anledning att försvara det som är bra.

Bodil Carlsson



* Drygt hundraårig population med genomgående tilltalande temperament, hopskarvad av småvuxna engelska bulldoggar, småvuxna franska terriers och storvuxna amerikanska ståndöron; därigenom fransk nationalras.


söndag 20 september 2020

VART SKA BOLLEN RULLA?



Tack alla läsare som fortsätter droppa in! Jag har inte mera information om Collieutredningens kommande öde än vem som helst, inklusive de som i två år arbetat med den, och har ingen aning om vart just den bollen kan tänkas rulla; men efter mycket trötthet och leda har jag bestämt mig. Jag lägger inte ner bloggen. Någon läser, så någon måste försöka skriva. Och i väntan på att en eller annan påläst journalist tar upp hundvärlden får väl jag fortsätta harva vidare med dess egendomligheter. Man kan inte bara stå och vänta på att någon annan ska sparka bollen.

Roligt – och litet förvånande – är att gamla artiklar blir lästa igen. Nyfikna?

De här har dragit läsare sista tiden:

ATT GÖRA EN PUDEL 2015 09 15

 PUDELNS KÄRNA       2015 09 16

Fler av er får gärna titta in på artiklarna om storpudelns historia från hösten 2015! Det är berättelsen om en duktig, engagerad uppfödare som älskade hundar, men gjorde allt en enskild individ kan göra för att sprida sjukdom inom sin ras. För att hon var girig eller ansvarslös? Absolut inte. Tvärtom! Hon gjorde det man skulle göra. Hon gjorde som hon hade blivit lärd. Hon var övertygad om att hon gjorde precis rätt och det var det som var katastrofen.

Dopad på den kraftfullaste av alla steroider, hoppet om ära och pengar, sprang en internationell pudelklan benen av sig efter henne och resultatet blev ett skräckexempel för genetiker. Det finns inte många levande storpudlar i något land som är utan den kennelns bidrag till rasen och det finns inte många raser, som inte har liknande exempel. 

 

          När det alltid är någon annan som skall bestämma vart bollen rullar och vem som får springa med vem...
 


Nu skall jag anförtro er läsare en hemlighet. Någon sa häromdagen i all vänlighet till mig, att mina åsikter uppfattas som ”radikala” -  originella och lite extrema – i hundvärlden. Här kommer hemligheten!

Inte bara genetiker och veterinärer utan allt flera hundintresserade människor både inom och utanför hundorganisationerna tänker ungefär som jag. Det vi tänker är på väg att bli mainstream.

Det är hundvärldens traditioner och toppar, som håller på att bli radikala i majoritetens ögon. De träffar sällan på oss andra i sammanhang där vi säger vad vi tycker. Det är därför de tror, som FCI:s ordförande, att de är majoriteten.


Planeringen är därför att framöver återanvända några gamla inlägg från de här elva åren och däremellan berätta om hundar och hundägare, som jag möter dagligdags. De fanns inte för bara femton år sedan, men de är många nu. Blandrasköparna är också på väg att bli mainstream. Vad de har att säga om saker som detaljer i rasens standard, eller om vilket land som äger den, eller om hur avgörande det är att höra till FCI för att kunna ställa ut internationellt, vill ni inte veta. Ord på fint papper intresserar inte de här hundägarna och utställningar ännu mindre. I den mån de tävlar alls, så tävlar de saker som agility och nosework. Hundar intresserar dem, men eftersom den traditionella renrasaveln inte har satsat mycket tid eller möda på att lära upp sina uppfödare finns ingen allmän kunskapsbank för vanligt folk heller: de har inte mycket att luta sig mot, när de köper. Så de nya hundägarna går på skruvade försäljningsargument och hittepå i nästan lika hög grad som de gamla hundägarna. Det som hette ”fint” förr och såldes till tre gånger priset för en blandrasvalp heter ”allergivänligt” idag – och säljs till upp mot tre gånger priset för en renrasvalp. Blandrasmarknaden är en spegel av den renrasmarknad som fanns igår och som krymper nu.

Alla hundar är värda bättre. Alla hedervärda uppfödare också. Så även om jag ofta blir less på att känna mig som en nött grammofonskiva, fortsätter jag skriva. Varenda en av oss måste försöka påverka vart bollen ska rulla härnäst, för renrasaveln har försatt sig i en situation som den kommer att få svårt att ta sig ur om den skall gräva ner sig i samma gamla planhalva.

 


      ... kan det kännas frestande att göra så här. Men att dra iväg för sig själv löser sällan gemensamma problem!



Bodil Carlsson

P S: Fotona är tagna på en träningsplan ägd och skött av en organisation där alla är välkomna.