PAPPSKALLEBRIGADEN: IBLAND UNDRAR MAN JU...

 Ibland undrar man ju över sina val. Världen brinner, rent bokstavligt, om än en bit bort från Västmanland den här gången – Australien förra året, Amazonas och nordamerikanska västkusten i år. Fattigt folk drunknar på Medelhavet och rikt folks regeringar satsar på att hindra dem från att fly över vattnet. 12 000 sover under bar himmel på Lesbos och rikt folks regeringar satsar på att hålla dem kvar där de är. Världen har flera på flykt nu än sedan andra världskriget.Torka och temperaturstegringar är en del av anledningarna; förekomsten av vapen en annan. Åt anledningarna till flykten gör rikt folks regeringar ingenting. Det är de som säljer vapnen. Vad kommer mina barnbarn att säga om vad jag gjorde medan allt detta pågick?

” Jo, alltså, mormor, hon la ner den tid hon hade på en lyxhobby och sen tog tiden slut”.

Det sägs att en femtedel av världens köttproduktion går åt till de rika ländernas hundar och katter. Till sällskapsdjur, som hålls i städer. I Sydkorea köps hundblöjor – så slipper man ju omaket att ta med hunden ut. Som andra ordentliga hundägare är jag utrustad med bajspåsar vart jag går. Sedan jag flyttade till stan har jag gjort av med runt 5 000 såna i icke återvinningsbar svart plast. Är det hållbart? För pengarna som jag lägger ner på foder, försäkringar och veterinärkostnader varje år kunde jag ha tredubblat slanten till ett sjukvårdsprojekt i en by i Sierra Leone, där ungarna annars stryker med av malaria och/eller giftiga örtmediciner, som deras föräldrar tvingar i dem i hopp om att rädda deras liv. Är det försvarbart?

Den franska rasklubben för fransk bulldogg producerar ett brev till FCI så fullt av svammel och lögn att jag tänker bespara er detaljerna. Pappskallenationalistiskt och patetiskt illa skrivet säger det, att fransk bulldogg inte har andningssvårigheter, för det finns andra hundar som har sjukdomar, och om fransk bulldogg har andningssvårigheter, så beror det på att den gulbruna pälsfärgen blev accepterad, och om de holländska franskabulldoggsuppfödarna producerar ofranska franskabulldoggsvalpar som inte stämmer med hur de franska franskabulldoggsuppfödarna tycker att franskabulldoggsvalpar ska va, så får de holländska franskabulldoggsvalparna inte kallas franska bulldoggsvalpar. Hängde ni med?

För riktiga hundvänner är raser inte utbytbara, förklaras det: själva föredrar de fransk bulldogg så som andra föredrar möbelstilar döpta efter Ludvig XIV framför IKEA- grejer. Först långt, långt ner i texten sticker en halvdränkt sanning upp näsan ovanför ordramsornas virvlande yta. Rasen säljer bra på den internationella marknaden för hundar, inte minst i Japan och Brasilien!  

Den franska rasklubben för den trinationella trubbnosversion som döpts till fransk bulldog* gör mig på dåligt humör. Vill jag bli det? Så ofta? Är det försvarbart att lägga ner sin tid på att vada motströms i en oupphörlig flod av snicksnack från folk som ständigt måste låtsas att de sysslar med något nobelt, när det de egentligen vill är att fortsätta kränga valpar utan att bli störda?

Det där går jag och funderar på, när vi för tredje gången möter irländaren. Första gången var i början på sommaren. Då var han nykommen från fosterhem på Irland, en åttaårig gatuhund med okänd livshistoria. Det som var lätt att se – förutom att någon hade satt ett stort chihuahuahuvud på en ordinär jackrussellkropp – var att den livshistorien inte var rolig. Helt virrig i sin nya omgivning och glömsk av människan i kopplet rusade han från långt håll emot mina hundar och hade attackerat med chihuahuans aggressivitet och terrierns beslutsamhet, om det inte hade funnits en större kropp som höll emot i andra ändan av snöret. Det var vad han väntade sig av ett möte med okända hundar på deras territorium – att behöva slåss för sitt liv.

Andra gången var han nyfiken, men försvarsberedd. Han hotskällde som ett uppfödarskrå, när lagstiftare närmar sig: Kom inte hit, för då! Den här dagen i september vågar han sig nästan ända fram. Mina tikar är noga med att låtsas som om de inte märker honom – den ena ligger ner, den andra sitter, båda med ryggen åt honom. De vet hur rädd han är. Han nosar på deras svansspetsar. Förskräckt över sin djärvhet far han sedan baklänges och hotskäller igen. Han måste vara på den säkra sidan.

Matte sätter sig på huk. Gatuhunden hoppar upp i hennes knä. Han tystnar. Han ser upp mot hennes ansikte och lägger kinden mot hennes arm. Nu vet han var den säkra sidan är: där hon är. Där är hans hem. Han vågar vittra försiktigt mot de två stora. Blicken djupnar. Något nytt rör sig därinne. Han är inte ensam längre. Världen är kanske inte så farlig, när man är en flock?

Jag funderar på varför det känns som om magen är full av varm bomull, när vi vandrar vidare. Så kommer jag på det. Att se en tilltufsad själ börja läka är vackert, men det jag såg var mera än så. Jag såg ögonblicket då vargen blev hund. Jag såg ögonblicket, då människan blev människa. Att ty sig till den andra och ge hjälp åt den som behöver gjorde oss till det vi är.

Det där ögonblicket har upprepats oändligt många gånger de senaste femton eller trettio tusen åren; det kommer att fortsätta upprepa sig långt efter att kennelklubbarnas århundrade är över. Är det hållbart? Det får vi se till att det blir.

Är det försvarbart att hålla sig påmind om en av poängerna med livet? Ja, jag tror det. För annars finns varken ork eller anledning att försvara det som är bra.

Bodil Carlsson

* Drygt hundraårig population med genomgående tilltalande temperament, hopskarvad av småvuxna engelska bulldoggar, småvuxna franska terriers och storvuxna amerikanska ståndöron; därigenom fransk nationalras.