Efter att surt ha frågat på facebook varför man skulle åka till Colliekonferensen nu i oktober utan att ha fattat vad som stod på programmet fick jag vackert göra en pudel och be om ursäkt för min tabbe. Här har ni berättelsen om hur några få människor under en begränsad tidsperiod bokstavligen gjorde en pudel - den moderna storpudeln. Tillverkningshistoriken är inte särskilt rolig läsning, men den är sannerligen inte unik för pudel och den är lärorik.
Vill ni veta vad kartläggning av ett enskilt hundrasgenom kan användas till? Här har ni ett exempel.
Det här är en genomgång av en artikel i Canine Genetics and Epidemiology, som publicerades den 27 augusti i år. Artikeln är alltså rykande färsk.Den är skriven av genetiker och forskare vid University of California och sitt material har de fått från den amerikanska rasklubben, som sitter på stamtavlor för många pudelgenerationer, och uppfödare och ägare av såväl amerikanska som kanadensiska och europeiska hundar, som sitter på dagens levande pudelDNA. Som författarna säger på slutet är den här typen av forskning är inte möjlig utan samarbete och aktiva insatser från de som äger och föder upp hundarna.
Och som de också kunde ha skrivit: de moderna hundraserna är internationella. Det finns inga "amerikanska" pudlar. Eller "skandinaviska".
Finns skandinaviska collies? Finns amerikanska?
Det kanske vi får veta den 10 oktober.
* * *
Autoimmuna sjukdomar hos hundar dyker upp i samma form som hos människor och drabbar oftare renraser. De studier som finns på arvbarheten hos hundar är begränsade, men pekar på en arvbarhet på 0.50 till 0.60 (vilket är ett högt värde, min kommentar). Benägenheten för autoimmun sjukdom är inte beroende av någon enda gen, som i recessiva eller dominanta gener, utan beror på ett antal olika gener, som hänger ihop och samverkar. Hos oss människor hänger autoimmuna sjukdomar ihop med de gener som kodar för HLA-komplexet, ett avsnitt av vårt DNA som sysslar med att lära vårt immunsystem känna igen "själv" från "främmande". Hos hundar heter samma DNA-avsnitt DLA. Det ligger på kromosom 12 och där finns två avsnitt av gener, som på samma plats kan finnas i olika varianter. De två avsnitten heter helt enkelt klass1 och klass 2 och de olika versionerna av generna där kallas då logiskt för klass1-polymorfismer respektive klass 2-polymorfismer. Och ja, en översättning av "polymorfismer" skulle vara "mångformingar" - de finns i olika upplagor, liksom.
Nu är det så, att vissa versioner av de här generna ökar risken för autoimmun sjukdom. T ex har pancreassjukdom hos schäfer visat sig vara starkt kopplad till en speciell version av gener på klass 1-avsnittet. Här som överallt annars på däggdjurens DNA finnas två gener på varje enskild plats - en från mamma och en från pappa. Tänk dig att du är en schäfer! Du har en sorts genvarianter från mamma på just det här klass 1- stället... och en annan uppsättning från pappa. Det är, typ, A-C-F-M-P från mamma och B-D-G-H-R. De är olika. De är inte dubblade på någon plats. De tar liksom ut varandra. Tänk dig sedan, att du är en annan schäfer. Men den här gången är din mamma och din pappa så nära släkt med varandra att alla de gener du har på det här stället är samma variant: B-B-B-B-B och B-B-B-B. Tråkigt nog för dig är det så, att B gör ditt immunförsvar lättretat och misstänksamt mot bukspottskörtelceller. B har svårt att fatta att din bukspottskörtel är du. B tror att din bukspottskörtel är en främmande, en inträngling. Vart tog din förväntade livslängd vägen?
Storpudlar kan drabbas av en lång rad autoimmuna sjukdomar. Kronisk sköldkörtelsjukdom, autoimmunt blodkroppssönderfall, kronisk aktiv hepatit, muskelinflammation i tinning- och käkmuskler och mycket mera därtill. Men det finns två tillstånd, som är särskilt vanliga hos rasen: Addisons sjukdom, förkortad AD, där binjurebarken slutar producera kortison, och talgkörtelinflammation, SA,som kan ställa till med besvärliga hudproblem. Man har länge tänkt sig, att både SA och AD kom in i rasen på 1950-talet till följd av omfattande inavel med en liten grupp ursprungsdjur, som producerade utställningsvinnande avkommor. Dessa avkommor, och deras efterkommande i sin tur, användes i väldig omfattning av storpudeluppfödare i Nordamerika och exporterades till Storbrittannien, Skandinavien, Australien och kontinentala Europa. Försmalningen av rasens avelsbas var så enorm, att forskarna gav den ett eget smeknamn. Midcentury Bottleneck! Elegant förkortat till MCB i artikeln betyder det "den genetiska flaskhalsen på femtiotalet".
Genetiska flaskhalsar uppstår, när en stor del av en art eller en ras dukar under, eller bara misslyckas med att fortplanta sig, därför att något illavulet händer. Det måste inte vara istid, svält eller krig. Att bli avskuren från omvärlden går också bra. Så vad hände pudeln?
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar