THE AKC STORY: HUR MAN SÄLJER SIG

Vad är det för mening med att sitta och harva igenom AKC:s historia i siffror?

Det finns faktiskt en anledning. Det är lärorikt! Så här är det. Varje organisation gör samtidigt tre olika saker. För det första gör den det den säger att den skall göra. För det andra bevakar den sina intäkter, sitt territorium och sitt inflytande. För det tredje är den en plattform för folk med ambitioner.

Det gäller för sjukvårdsorganisationer, det gäller för politiska organisationer och det gäller för hundvärldsorganisationer. Det gäller för alla idédrivna organisationer som jag någonsin har varit i närheten av. Och vet ni vad? Så länge organisationen gör det den skall, så är det OK.

Att bevaka inkomster och inflytande är nödvändigt, om organisationen skall kunna överleva och verka för det den vill. Att vara hemmaplan för folk som skaffar sig en fjäder i hatten genom att sätta en fjäder i organisationens hatt, eller åtminstone se ut som om de gör det, är troligen ofrånkomligt. Det är när andra och tredje delen tar överhand, som det inte är OK längre. Under goda tider, när intäkterna och territoriet bara växer, växer också övertygelsen om att det man gör är det rätta – det går ju bra, eller hur? Samtidigt växer manöverutrymmet som handlingskraftiga karriärmänniskor har kapat åt sig. Frågan är vad de hittar på, när de goda tiderna tar slut.

En organisationen är som en människa på ett vis: den vänjer sig snabbt vid goda tider. Det är inte lika lätt, när den ställs inför ett hot. Skutan blir liksom lite svår att vända.

Affärsdrivande organisationer – företag - har lättare att anpassa sig. De behöver förutom kvartalsrapporterna bara tänka på sin image.

AKC har kvartalsrapporter. De ligger ute på nätet som punkter i styrelserapporternas genomgång av ekonomin. Det är där och ingen annanstans man hittar AKC:s reggsiffror idag. Numera ser de ut så här.

Tredje kvartalet 2017 fanns 475 288 dittills reggade under året, vid samma tidpunkt 2018 fanns 491 792, vid samma tidpunkt 2019 omkring 453 000. Siffran från förra året är hälften av antalet reggade 1983 och en tredjedel av antalet från toppåret 1992. Det är lika många som antalet reggade 1959, när kurvan hade börjat skjuta uppåt. Reggsiffrorna för AKC från 1960 till idag ser faktiskt ut som ett uppochnervänt U.

En person med lång kännedom om den amerikanska hundvärlden säger att det finns folk som tror, att AKC inte kommer att ha några reggade hundar kvar om tio år. Om det är sant kan ju ingen veta, men man vågar nog gissa på att organisationen kommer att ha en del annat kvar.

För efter smällen med konkurrerande register under andra hälften av nittiotalet och framåt tycks AKC ha tittat på alternativa möjligheter. Vad kunde ersätta de förlorade inkomsterna?

AKC välkomnar annonsörer till hemsidan. I en enda kort mening läser man att minimibetalning för en annons är 10 000 dollar. De är rakt på sak också när det gäller vad man får för pengarna – en lönsam marknad. AKC.s hemsida har 7,5 miljoner unika besökare per månad. Majoriteten är kvinnor, många är yngre, med en genomsnittlig hushållsinkomst på 107 000 dollar. För USA som helhet var den siffran 2014 knappt 73 000 dollar (US Census Bureau), så det är inte de värsta trashankarna som tittar in hos AKC. Skulle det ändå bli litet kärvt att få råd med T-shirts med er ras broderad eller tryckt, kepsarna med noseworkemblem som ni tar på när ni går kurs, agilitygrejorna, alla leksakerna, termosflaskorna för varma respektive kalla drycker med er ras avbildad på utsidan, matskålarna, väggklockan med en travande blå collie på, burarna, halsbanden som vibbar eller duschar ut citronlukt när hunden skäller, eller något annat i den oöverskådliga djungeln av prylar, så ansöker ni om ett AKC Visa Credit Card. Det bästa med kreditkortet är att ni kan få porträttet av er egen hund tryckt på det ”so you can take your dog with you everywhere you go.” Unga amerikaner, visar attitydundersökningar, ser sina hundar som familjemedlemmar. Det näst bästa: ”By becoming an AKC Visa Card Holder, you support AKC's mission to help all dogs and the people who love them.”

Som sagt - en majoritet av AKC:s hemsidebesökare är yngre kvinnor, så det lönar sig att trycka in känsloknappen...gissar jag att marknadsföringsfolket tänkte, när de krystade fram de formuleringarna.

OM det trots all denna kärlek ändå skulle uppstå bekymmer i relationen mellan er och hunden, så får ni gärna köpa träningstips. Räcker inte det heller, kostar GoodDog!Helpline bara 79.90 dollar – direktrådgivning per telefon sju dagar i veckan. Hemsidan har också helt gratis goda råd, till exempel ett tips om hur man får sin valp att sluta lekbitas. Artikeln skrevs av en anonym AKC-anställd, men sponsras av Purina Pro Plan, som via en klickbar logga intill tipsen presenterar sig så här:

There’s a reason Pro Plan is the trusted food of champions. From a breakthrough formula that helps promote mental sharpness, to gentle formulas for sensitive skin and stomachs, Pro Plan offers the most advanced nutrition for your dog’s best life.

Man skulle behöva äta sig igenom många säckar för att nå den mentala skärpa som krävs för att våga gissa vad Purina betalade AKC för det där, men oavsett summan, så har företaget råd. Purina ägs av Nestlé -  världens största livsmedelsföretag. Purina svarar för 15% av det företagets omsättning.

Affärstidningen Forbes, som för tre år sedan angav värdet på försäljningen av hundar till 11 miljarder dollar globalt, uppskattade samma år värdet av produkter för sällskapsdjur till tio gånger så mycket – 110 miljarder dollar. Det finns pengar i hundar, men det finns väldigt mycket mera pengar i tillbehören.  När reggsiffrorna bara faller, vem kan motstå frestelsen att hjälpa upp finanserna? AKC erbjuder husdjursindustrin köpstarka kunder. Husdjursindustrin erbjuder AKC pengar för kontaktvägen.

Det är så man säljer en vinstlott vidare.

Bodil Carlsson

THE AKC STORY: VINSTLOTT TILL SALU

Vad var det egentligen som hände med AKC? För ett utförligt svar skulle behövas många timmars mera läsning av många kilo mera dokumentation än det jag har orkat med, men den bild jag får handlar om en historisk lyckträff. Det handlar om bondtur.

Det fanns en gång en liten organisation med stor självbild. Den föddes som stolt syskon till likadana organisationer i andra länder. Självbilden handlade om en alldeles ny hobby som rekryterade förmögna människor. Renrashundar gjorde entré som lyxvara.

AKC:s bondtur var att var och varannan person i efterkrigstidens USA blev tillräckligt förmögen för att efterfråga samma vara.

AKC skapade självklart inte den situationen. Ingen hundorganisation regisserar demografin, ingen hundorganisation skapar någon ekonomisk boom – men den kan dra stor nytta av båda. En vinstlott är en vinstlott även om den bara råkar singla ner framför ens näsa.

AKC ramlade pladask över vinstlotten. Renrasintresset bara växte och AKC fick äran. Först ökade boomen reggantal och intäkter och AKC:s chans till uppmärksamhet och inflytande. Medan antalet hundar och antalet uppfödare ökade fanns en enda etablerad organisation att vända sig till, ett enda etablerat register och en enda styrelseform - en hundklubbarnas regering. AKC! När antalet hundar, antalet kommersiella storuppfödare, antalet vedervärdiga valpfabriker och antalet hundproblem sedan hade vuxit tillräckligt mycket för att dra till sig negativ uppmärksamhet fick AKC skulden. Rapporten från 2002 är ett något senkommet försök att hantera situationen.

Som illustration av hur den situationen såg ut, kika på några av rapportens förslag till AKC:s styrelse. De säger en hel del om läget i USA 2002.

"This report recommends:•Increasing I&I staff and budget to allow inspection of all high volume breeders annually; expanding pet store inspections; creating a rapid response to emergency and high profile situations; establishing closer cooperation and working relationshipswith regulatory agencies;/.../ and developing an emergency plan for high volume kennels (pp. 15, 17);•Requiring all dogs sold at auctions to be a minimum of 8 weeks of age andmicrochipped (p. 15)*; •Requiring all dogs registered with AKC to be microchipped (p. ;•Setting a 5-year goal of having DNA on file for every sire and dam in the AKCregistry (p. 18);•Establishing a breeders department for education, /.../ and developing criteria for recognizing quality breeders (p. 19);•Developing a formal program with financial, consulting and leadership support for purebred rescue (p. 20);•Establishing a dialog with high volume breeders (p. 21)"

*Sammanfattning av kommitténs rekommendationer, s 4. Min fettning.

Efter femtio år av efterfrågeexplosion skulle det alltså vara dags för den amerikanska kennelklubben att skaffa fram folk för årliga inspektioner av stora valpfabrikanter och valpbutiker; att ha beredskap för snabba aktioner i akuta och ”högprofilerade” situationer, d v s sådana som slogs upp stort i media; att etablera  utbildning av uppfödare; att hjälpa till att rädda dumpade renrashundar i hundstall; att få till en ”dialog” med storuppfödarna... och att kräva att alla hundar som säljs på auktion skulle vara åtminstone 8 veckor gamla!

Jo, det säljs hund på auktion i USA. Fortfarande. Den stora affärstidningen Forbes listar inte bara världens rikaste män, den följer fördomsfritt alla industrisektorer. Det här klippet är från 2017:

Many dog buyers consider a new dog a welcome member of their family. But like a new dog bed or a rawhide bone, dogs are legally considered property.  Because dogs are property, they're produced, marketed, bought and sold like other commodities.
It's an $11 billion dollar global industry of dog buying, with America spending the most money. The consumer demand for dogs in the U.S. is around eight million dogs per year. The market has grown to supply about that number of dogs, whether it’s breeders, rescuers, etc. But one little known way dogs filter into system is through dog auctions.

Vem säljer? Storuppfödare. Säljbara söta valpar likaväl som gamla uttjänta avelsdjur lyfts upp på auktionsbordet. Vem köper? Återförsäljare och mellanhänder för vidare leverans till pet shops; mindre penningstarka uppfödare som hoppas kunna krama ännu en kull ur den gamla tiken... plus att djurskyddsorganisationer skrapar ihop pengar genom GoFundMe  för att kunna rädda hundarna till rescues, där de förhoppningsvis kan adopteras bort. Och gissningsvis också använder auktionerna för att få donationer och medlemmar. Det här är en undercoverfilm gjord av en av de större djurskyddsorganisationerna, HSUS. Blir ni arga, när ni ser den?  Det är meningen.

Vem tar emot pengarna? När auktionsfirmorna har fått sin del av kakan är det förstås säljarna, storuppfödarna som djurskyddsorganisationerna vill ha bort.

Det är en rätt märklig känsla man får, när man ser pengarna i denna business vandra runt. Den lilla organisationen har blivit stor.

Bodil Carlsson

THE AKC STORY: UPPGÅNG OCH FALL

AKC höll sig länge – om nu inte ”i det längsta” är ett bättre ordval - med avsaknad av principer för inspektion av de kennlar, som reggade flera och flera valpar i AKC:s namn. AKC:s inställning var att det var någon annans jobb att se efter hur hundarna hade det: AKC sysslade med stamboksföring och inget annat. Fram till 1996 – efter femtio år av ökande efterfrågan och produktion av renrasvalpar – fanns inga AKC-åtgärder att ta till mot uppfödare, som hade viktigare syften med verksamheten än att sköta avelsdjur och valpar väl. Sådant föll under jordbruksdepartementet, lokala djurskyddsföreningar och lokala polismyndigheter, tyckte den amerikanska kennelklubben. När AKC skickade inspektörer, instruerades de att intressera sig enbart för hur stamboksuppgifter och identifikation av hundarna sköttes, inte för hur hundarna sköttes. Rätt att regga valpar hos AKC hade alla, som inte hade fällts i domstol för ren vanvård. Så den sidan av saken höll man sig borta från så länge det gick. Uppmärksamhet i media och en gryende ny djurrättsrörelse gjorde att det inte gick hur länge som helst. Det här är alltså förändringen från 1996 och framåt:

For the first time, AKC inspectors could respond to filthy conditions and inhumanely treated dogs at the kennels they visited. From that point forward, breeders who wouldnot raise their standards to meet AKC’s minimum requirements could no longer use the American Kennel Club as their registry (s 7, High Volume Breeders Report)

Ett större bekymmer för AKC tycks den bristfälliga dokumentationen av härstamningen hos många av alla dessa valpar ändå ha varit. Papper och identitet var suspekta hos många hundar från kommersiella uppfödare och fejkade stamtavlor vanliga. När tillräckligt många – inklusive AKC:s sent omsider tillsatta inspektörer, valpköpare, och till slut även den rikstäckande pressen – hade ifrågasatt trovärdigheten i AKC:s registreringar tillräckligt mycket och länge tog organisationen till sist 1996 ”det exempellösa steget” - står det i rapporten - att införa krav på att registreringsbara hundar skulle hållas på viss minimumnivå när det gällde skötsel.

För första gången kunde då uppfödare, som inte ville höja standarden i sina hundfabriker, förlora möjligheten att regga hos AKC. Samtidigt infördes krav på DNA-bevis för föräldraskap. Ville man regga hos AKC, så skulle man sköta både sina hundar och deras papper och därmed basta!

Det höll de kommersiella storuppfödarna inte med om. Så vad gjorde de? De slutade registrera sina valpar hos AKC och bytte till - eller startade själva - andra register. Från toppnoteringen 1992 på drygt en och en halv miljon registreringar börjar AKC:s reggsiffror att falla.

Och falla. Och falla.

Mellan 1993 och 1996 är nivån bara litet lägre än 1992– runt en miljon trehundratusen. 1999 ligger den på en miljon ett hundratusen: en förlust på tvåhundratusen reggpengar på tre år. 2002, året då en särskild kommitté fickuppdraget att komma med förslag om hur AKC skulle förhålla sig till storvolymsuppfödare, är reggantalet för första gången på många år mindre än en miljon. Och sedan fortsatte det utför.

De sista statistikuppgifterna om reggantalen är från 2008 – då var siffran 649 677. Därefter skymtar bara en och annan uppgift förbi i AKC:s årsrapporter.

Antalet AKC-registrerade hundar föll till den grad att den nationella kennelklubben bestämde sig för att sluta skylta med siffrorna.

Så kan det gå, om man låter kommersiella intressen sätta en ring i näsan på en ideell organisation. Det här är några av slutorden i rapporten från 2002 - sidan 8.

The popularity of purebred dogs alone assures that if AKC abdicates the position of leadership it has already earned, others with different values will quickly pick up the baton. 

 Efterfrågan på renrasiga hundar är sådan, att om AKC abdikerar från sin ledarskapsposition, så kommer bara andra med annorlunda värderingar att ta över stafettpinnen.

På svenska: om inte vi använder vår position  till att sälja registreringsbevis, så kommer någon annan att göra det.

Börjar det låta bekant?

Bodil Carlsson

THE AKC STORY: ETT LITET STEG ÅT SIDAN

Inte är det ofta man brister i skratt, när man sitter och plöjer årsrapporter från AKC eller försöker greppa andra hundregister i USA – men ibland händer det!

Den här lilla storyn är så tokrolig, att jag inte kan låta bli att dela den. Jo, alltså, bland alla de hundregister som existerar i det landet finns faktiskt ett, som är ännu äldre än AKC. Det är The Field Dog Stud Book, FDSB, som startades 1874 av och för folk, som mer än något annat älskade fågeljakt med hund och hundar som kan jaga. Det där registret är fortfarande i gång. Det reggar bara runt 5 000 hundar per år, men de av jaktras som reggas är fungerande jakthundar. The Field Dog Stud Book ställer inte upp på utställningar. Folket som använder det registret är inte mycket för sådant. De är så att säga det överlevande bladet på den allra äldsta grenen av rashundarnas historia, den som börjar med gentlemän med tweedkostym och hagelbössa.
Eller för den delen, damer med hagelbössa. Här ser ni Ranger, irländsk setter tillhörande Elizabeth Gray, målning av George Garrard 1797. Så såg de ut en gång.

 

Där som överallt fick det konsekvenser, när den andra grenen – exteriörgrenen – växte sig allt större och kastade sin skugga över de arbetande hundarnas ursprung. 1949 bestämde sig en passionerad jägare för att det var dags att göra något åt den irländska settern. Rasen hade tappat i jaktförmåga genom trycket från utställningslinjerna. Något måste göras! Han vände sig till fågeljägarna bakom FDSB och påminde dem om att engelsk setter en gång skapades genom inblandning med irländsk setter. Var det kanske dags nu för engländarna att betala tillbaka den skulden?

Han fick lov att utkorsa med engelsk setter, bad en genetiker om hjälp, jagade upp en suveränt duktig irländsk settertik på en bondgård någonstans i obygderna och övertalade bonden att sälja henne. Tiken blev stammoder i omstarten av rasen och efter tre generationer av noggrant dokumenterad återkorsning tillbaka till irländsk setter ansågs hundarna vara rena irländska settrar igen. Projektet med bättring av jaktförmågan gick riktigt bra, även om AKC:s irländska setterklubb grumsade en del om utkorsningsprojektet medan det pågick.

Ett antal av raserna i FDSB kan dubbelregistreras med AKC och så var det för den irländska settern också ända fram till 1975. Då vägrade AKC plötsligt att fortsätta stamboksföra dem. AKC-klubben för irländsk setter hade vänt sig till AKC och krävt att FDSB:s irländska settrar skulle  kastas ut. De skyllde på inkorsningen... efter att de mindre, snabbare och mera fokuserade jaktavlade irländarna hade sprungit benen av de  elegant djupröda sällskapshundarna på vartenda jaktprov i åratal.

Japp, det var där jag skrattade.

Tidskriften där det här skildras trycktes 1978. Då reggade FDSB ungefär 2 500 jaktdugliga irländska settrar. Den lilla skvätten irländsk setter kan knappast ha setts som ett hot, för  AKC reggade det året 30 859 av samma ras. Den exteriöravlade sällskapssettern låg på elfte plats på popularitetslistan. AKC-reggade hundar totalt  hade ökat till 980 000. Det här hände alltså medan AKC fortfarande låg på sin stigande kurva och framtiden såg enbart ljus ut. Varför gjorde AKC som en enda rasklubb begärde?

Rationellt sett hade man lika gärna kunnat säga åt sin rasklubb att sitta ner i båten och gilla läget – det var ju faktiskt konsekvenserna av sina egna avelsval och prioriteringar den såg på jaktproven - och kunnat fortsätta kassera in de där 2 500 reggavgifterna. Men det gjorde man inte. Man föredrog att göra något som innebar både negativ uppmärksamhet och en förlust av intäkter.

Så vilken ställning inom den stora hundorganisationen hade det lilla fåtal tävlingssugna, som envisades med att starta sina exteriöravlade hundar och inte tålde att ständigt få se dem slagna?

Bodil Carlsson 

THE AKC STORY: UNDERBART ÄR KORT

Mot femtiotalets slut satt AKC förmodligen och gnuggade sina händer. Amerikanska kennelklubben var ”ensam på marknaden”, som det rakt på sak uttrycks i rapporten om storproducenter av hund. I stort sett varenda människa som födde upp renrasiga hundar reggade dem hos AKC och fler än någonsin gjorde just det – födde upp renraser. Hundtidningar hade annonser från ”AKC.s rasentusiaster” och kommersiella uppfödare om vartannat. Den stora varuhuskedjan Sears&Roebuck, länge USA:s största varuhuskedja, sålde AKC-reggade valpar via sina kataloger – jo, ni läser rätt. Samma sak gjorde jätteföretaget Spiegel, ett postorderföretag som tillhandahöll konsumentkredit och i övrigt inte sålde annat än sina egna kataloger. Katalogerna fylldes med andra företags produkter – kläder, kosmetika, handväskor, heminredningsprylar och AKC-reggade valpar. 1960 hade Spiegel nästan 2 miljoner kreditkonton.

Utvecklingen på renrasfronten gjorde att intresset för utställningar också sköt i höjden och sammantaget skapades en ”makalös tillväxt i registret”. 1949 reggades 241 811 hundar hos AKC. Fem år senare, 1954, var det 346 525 och ytterligare tio år senare, 1964, nästan dubbelt så många, drygt 640 000. Därifrån fortsätter siffrorna att skjuta uppåt. 1970 låg man för första gången på över en miljon reggade hundar. (Källa: http://images.akc.org/pdf/archives/AKCregstats_1946-1955.pdf9. ) Vi kan tycka, att det är små siffror med tanke på antalet människor och antalet hundar i USA, men kom ihåg – utgångspunkten i den lilla exklusiva hobbyn var så mycket lägre. Det här var ett trendbrott. AKC hade med andra ord aldrig förr dragit in så mycket pengar eller fått så mycket uppmärksamhet.

Tyvärr är alla välsignelser blandade och det finns inget gott, som inte för något ont med sig. Här har ni en av kärnpunkterna i rapportens berättelse om vad som hände med registreringssiffrorna – fundera på ordvalet och vinklingen! /I/t also transformed AKC’s registry from one that was dominated by members of the sport to one overwhelmingly utilized by people outside the sport. *

Popularitetsexplosionen förvandlade alltså AKC:s stamboksregister från ett som dominerades av hundhobbyns egna fans till att bli något som till övervägande del användes av folk utanför den - folk med andra prioriteringar. De var inte AKC-are, de använde AKC som säljargument. Vilka som stod för den ”övervägande delen” av de nya reggavgifterna kan man spekulera om, men det var nog inte den där enstaka hemmafrun med villaträdgård, utan helt andra intressenter. Missväxt i Mellanvästern under efterkrigsåren ledde t ex till ekonomiska problem för bönderna där; USDA svarade med att föreslå dem att fundera på storskalig hunduppfödning som ett alternativ. Hade enbart hemmafruarna svarat för inkomstökningen, hade AKC kanhända sluppit upptäcka att det brukar finnas nackdelar med att bli beroende av oväntad tillväxt. Nu började problemen rada upp sig. AKC hade försökt hävda en mycket begränsad, traditionell roll för egen del, som stamboksregister och regelskapare och ingenting därutöver. Men något som började hända under sextiotalet gjorde till slut den rollen lite svår att stanna kvar i.

By the 1960’s, irresponsible dog ownership and breeding were becoming social problems. Even though AKC had tried to chart a very limited traditional role for itself as the governing body and registry for the sport of dogs, the public looked to AKC for help in dealing with a host of dog-related problems beyond this narrow scope. *

Koncist uttryckt, men vilken verklighet beskriver meningarna? Så här skildras den av tidskriften Scientific American 2011:

www.scientificamerican.com/article/pet-overpopulation-progress/.

Runt 1970 avlivades årligen uppskattningsvis mellan 12 och 20 miljoner hundar och katter av de beräknade 67 miljoner som fanns i landet. Termen ”pet overpopulation” började dyka upp i nyheterna. Självklart var det inte AKC, som skapade det problemet, men AKC uppfattades nog spä på det - och AKC förväntades bidra till att göra något åt det.

I rapporten Dog Population and Dog Sheltering Trends (Rowan och Kartal, 2018) hittar man ungefär samma uppgifter. Väldigt många hundar och väldigt många avlivningar. Och så en uppgift till, som gjorde mig mållös. Under sextiotalet uppskattas ungefär en fjärdedel av alla hundar ha varit ”frigående”. Även de som hade ägare sprang lösa och om de förr hade gjort det på landet, så gjorde de det nu i tättbefolkad stadsmiljö. De drev omkring på gatorna och skötte både sin sysselsättning och sitt kärleksliv själva! Klagomålen över farliga hundar och störande hundar ökade. Hemska bilder från valpfabriker skapade ursinne. Förfalskade AKC-reggpapper från valpfabrikanter dök upp. Media ringde i klockan, väljarna morrade och politikerna började vakna.

These problems escalated throughout the 1970’s and 1980’s, focusing attention on dangerous and nuisance dogs, pet overpopulation, “puppy mills” and fraudulent AKCregistration papers. Horrific news footage of “puppy mills” evoked public outrage and anti-breeder bills, many targeting responsible breeders along with the bad.*


Den okomplicerade lyckans tid var alltså över. Underbart är kort. Vad gjorde AKC?

Bodil Carlsson 

*Samtliga citat från s 6 i The High Volume Breeders Committee Report från 2002, se länk ovan.

THE AKC STORY forts: VILLA, VOLVO, VOVVE OCH LÄNGTAN

I november 2002 damp en rapport  images.akc.org/pdf/about/special_reports/HVBC_finalA.pdf  ner på bordet hos AKC:s styrelse. Rapporten kom från en kommitté som tillsatts samma år med ett allvarsamt uppdrag: att reda ut hur AKC skulle förhålla sig till det som lite diskret kallas ”high volume breeders” - storvolymuppfödare, storproducenter eller rätt och slätt valpfabriker. På sidorna 6 - 8 finns det mest lättlästa och samtidigt mest intressanta i hela rapporten: BACKGROUND.

Läs den! Språket är mera levande och lättläst än den träiga byråkratidialekten  på de andra 25 sidorna, där termer som ”högvolym”, "prioritering" och ”ansvarsfull” stolpar fram på tröttsamt breda fötter. Vem som än skrev bakgrundsskildringen hade inte bara hand med ord, utan en bra överblick att använda orden till. Emellanåt siktas en skugga av vemod bakom meningarna: den gamla goda tiden var okomplicerad på ett sätt, som nuet inte är. Då, för länge sedan, var AKC bara till för the sport of purebred dogs, med två verksamhetsfält – nöjesjaktmarker och utställningsring. Få människor, ett intresse. När rapporten skrivs är organisationen på en och samma gång urbaniseringens vinstlottsmottagare och offer. Massor med jaktmarker för en mängd intressenter i stället för den smala gamla enigheten. AKC ställs nu inför vägval, som den aldrig hade kunnat förutse i starten. Hur gick det till, undrar ni? Det är vad de tre sidorna förklarar.

Med början under fyrtiotalet och ännu mera under den ekonomiska boomen på femtiotalet ökade inflyttningen till städerna i USA likaväl som här. Många fick det snabbt så mycket bättre. Fler och fler ägde egna hus, fler hade tillgång till det som rapporten kallar ”masskommunikation” - bilar förstås, men ännu mera populära veckotidningar, film och TV som visade hur man kunde leva. Och så förändrades en sak till. I takt med att folk flyttade från landet till städerna, förlorade de för första gången den vardagliga kontakten med djur .

Det rapporten helt kort beskriver är förstås den amerikanska versionen av ”villa, Volvo, vovve” - bättre liv, större förhoppningar och pengar att handla för. Men den säger också en sak som är så uppenbar att åtminstone jag aldrig förr riktigt har sett den. Man brukar sent få upp ögonen för det som finns mitt framför näsan. Hur kom vovven med i ramsan om efterkrigstidens levnadsstandard? Jo -generationen som flyttade till stan var den första i historien, som saknade den dagliga kontakten med djur.

Det var en pusselbit, som ramlade på plats för min del. Jamenvisst! De nya stadsborna, villaägarna, de färska bilägarna - det var samma folk som såg filmerna om Lassie.De köpte inte hund bara för att de hade fått råd att göra som fint folk gjorde.

De skaffade hund för att de kände att något fattades.

Det var som att i en halv mening läsa en bit av sin egen generations historia. Visst! Därför är den dominerande hårfärgen på SBK-möten grå. Därför är de flesta hundägare med storvuxna renraser som jag möter på promenaderna människor i samma ålder som jag själv. Vi är ju barnen till dem som flyttade! Vi är de som satt med runt köksborden och fick höra historierna. Om den ohanterliga hästen som blev någons arbetskamrat och bästa vän och om hunden som kom och varnade när något illa hade hänt. Det var våra släktingar, de som gömde sig och grät, när grannen till sist fick komma med bössan och ge deras jakttax ett skott i nacken bakom lagårn. Det var vi, som såg barska gubbar bli blanka i ögonen, när en annan gamling berömde en häst som hade varit död i många år. Folk pratade om sina hästar och om sina hundar och deras bedrifter så som folk idag kan sitta och minnas en särskilt duktig fotbollsspelares bästa nick – med gemensam respekt och beundran.

Visst fanns de som var själaglada, när hästkraken äntligen kunde skickas till slakt och en okomplicerad traktor som aldrig krävde passning kom i stället. Men för var och en som mest såg befrielsen i att slippa slitet och bundenheten och lukten av koskit från overallerna i farstun fanns många andra.Tillräckligt många för att bli ett kollektivt minne av värdet i att leva med djur. Tillräckligt många för att vara en klangbotten.

Gissa om kennelklubbarna stötte på en tacksam marknad när transitgenerationen växte i köpkraft? Gammal vana vid djur möter förgylld tradition i ett nytt kommunikationsnät.

Vad händer?

”Soon, the demand for purebred dogs outstripped supply from all sources. The demand was so great that popular magazines urged housewives to get into breeding dogs for the pet market to earn extra money. Many followed the advice.* Although there were fears within the fancy that the emerging pet industry would monopolize dog breeding,3 some viewed the rising popularity of purebred dogs as a good thing, and a few produced puppies for the commercial pet trade themselves.”**

Bodil Carlsson

*En hemmafru som verkligen hoppade på tåget var Jean Lyle med kennel Wycliffe – se inlägget Att göra en pudel http://collievaenner.blogspot.com/2015/09/att-gora-en-pudel-2-pudelns-karna.html om inavelsproblem hos storpudel från september 2015!  Lyles första kull föddes på sextiotalet. Femtio år senare håller genetikerna på med att reda ut om det finns några nu levande pudlar, som inte bär på generna från kennel Wycliffes hårt inavlade succéhundar.

**Min översättning: "Snart sprang efterfrågan på renrasiga hundar ifrån utbudet från samtliga källor. Efterfrågan var så stor att populära veckotidningar uppmanade hemmafruar att slå sig på att föda upp hundar för marknaden för sällskapsdjur för att tjäna extrapengar. Många följde rådet. Även om det fanns en oro inom den traditionella hundvärlden för att den framväxande industrin för sällskapsdjur skulle ta monopol på hunduppfödning, såg  andra den stigande populariteten hos renrasiga hundar som en bra sak och några producerade själva valpar för den kommersiella handeln med sällskapsdjur."

THE AKC STORY

Det som hände i USA var samma sak som hände här. Det hände bara i ett annorlunda samhälle.

Berättelsen om AKC börjar som berättelsen om den engelska kennelklubben – eller den svenska. AKC bildades 1884 i ett land, vars befolkning till största delen levde på landet. Hårt slit för brödfödan, lite tid över för annat, djur som man hade till mat eller arbete. Lappade kläder och små marginaler – ni känner till den storyn. Då som nu fanns i städerna folk med en annan sorts liv och där som här bestämde sig några av dem för att i likhet med samma sorts folk i Europa bli hundentusiaster. AKC grundades precis som den engelska och den svenska kennelklubben av finare herrar i städerna – inte illa ment, det var bara så det var - som antingen var hobbyjägare eller utställningsintresserade* eller både och. De ville ha ett trovärdigt register för sina stamböcker och enhetliga regler för sina utställningar. Därför startades kennelklubbarna.

Det kennelklubbarnas grundare inte var intresserade av var sällskapshundar och de som deras hundar inte var till för var vanligt folk. Herrarnas jakthundar togs med först. Damernas kelhundar slank med i nästa svep. De var inte heller tänkta för vem som helst.

Det här är ingen elakhet från min sida, det är bara så det var. Social prestige är smittsammare än något virus och smittar uppifrån och ner. Den sprids med de snabbaste resvägar som ett samhälle erbjuder – tidningar och transatlantiska båtar då, internet och flyg nu. Det som började i England reste snabbt vidare. Det är ingen slump att vi har en svensk jakthundras som döptes efter den greve Hamilton, som var SKK:s första ordförande. Ingen slump att Mr. Shirley, den engelska kennelklubbens grundare, efter sin far ärvde både en irländsk landegendom och den retrieversort, som vi idag känner som flat coated retriever: Mr. Shirley var en passionerad fågelskytt. Ingen slump att den amerikanska kennelklubbens nio första reggade raser var spaniel-, setter- och retrievervarianter. Några år senare tog sig andra celebriteter från den europeiska elitens nya hobby in i AKC:s raslista– collie, St. Bernhard och mops. J P Morgan, finansfurste i detta tidiga USA, var inte född kunglig. Han köpte sig en bit egen kunglighet genom att importera de finaste engelska collies som gick att få för pengar. Ett hundratal av dem levde i hans kennel med elektricitet och marmorbad. En ann är så god som en ann och kunde drottning Viktoria, så kunde väl han.

Varför är detta bra att veta? Om man känner till renrasernas och de slutna stamböckernas tidiga historia är det lättare för ögat att se de kvardröjande resterna av den gamla prestigekulturen. Den som förvaltar något adligt, blir liksom lite adlig själv. Det är ingen slump, tror jag, att ord som ”ädel” och ”stolt” dyker upp i så många rasstandards, det är ingen slump att så många raser har fått ett långt och nobelt förflutet – och det är ingen slump att zombietankar om ”rent blod” och ”rena linjer” gömmer sig under stenarna i den världen och kravlar fram, så fort någon vågar nämna ordet utkorsning. Det finns inte så många andra skrymslen kvar för de idéerna att gömma sig i längre, men i hundvärlden har de överlevt nittonhundratalet med den äran.

På det viset började den lilla och exklusiva värld, som idag är en stor industri. Utanför den har prestigemarkörerna förändrats. Förmögna personer visar inte upp sina rashundar längre, de flashar yachts och egna golfbanor och privata flygplan. Det finns ingen yrkesgrupp av mellanhänder med blick för hund, som letar fram lovande utställningsvinnare och exporterar dem med god förtjänst till köpare med jätteplånbok och sociala ambitioner. Det som finns idag är en internationell marknad för sällskapshundar. Renrasiga hundar är inte adliga längre, men de har blivit det respektabla. De markerar att ägaren inte nöjer sig med vad som helst. Ordentligt folk köper renras!

När blev det så?

AKC beskriver det riktigt bra själva i en arton år gammal rapport. Rapporten handlar om vad som hände, när en traditionell kennelklubb blev omkullsprungen av demografin, försökte rätta till läget och som tack fick en smäll på näsan, när hundproducenter som hade varit medlemmar i stället blev konkurrenter. 

Fortsättning följer! Förhoppningsvis kommer ett svar på en fråga ställd till amerikanska jordbruksdepartementet om historien bakom pet shops. 

Bodil Carlsson

* I hundsammanhang var nöjesjakt den ena betydelsen av av det engelska ordet sport . Tävlingar i exteriör var den andra. SKK:s Hundsport heter Hundsport av en anledning.