THE AKC STORY forts: VILLA, VOLVO, VOVVE OCH LÄNGTAN

I november 2002 damp en rapport  images.akc.org/pdf/about/special_reports/HVBC_finalA.pdf  ner på bordet hos AKC:s styrelse. Rapporten kom från en kommitté som tillsatts samma år med ett allvarsamt uppdrag: att reda ut hur AKC skulle förhålla sig till det som lite diskret kallas ”high volume breeders” - storvolymuppfödare, storproducenter eller rätt och slätt valpfabriker. På sidorna 6 - 8 finns det mest lättlästa och samtidigt mest intressanta i hela rapporten: BACKGROUND.

Läs den! Språket är mera levande och lättläst än den träiga byråkratidialekten  på de andra 25 sidorna, där termer som ”högvolym”, "prioritering" och ”ansvarsfull” stolpar fram på tröttsamt breda fötter. Vem som än skrev bakgrundsskildringen hade inte bara hand med ord, utan en bra överblick att använda orden till. Emellanåt siktas en skugga av vemod bakom meningarna: den gamla goda tiden var okomplicerad på ett sätt, som nuet inte är. Då, för länge sedan, var AKC bara till för the sport of purebred dogs, med två verksamhetsfält – nöjesjaktmarker och utställningsring. Få människor, ett intresse. När rapporten skrivs är organisationen på en och samma gång urbaniseringens vinstlottsmottagare och offer. Massor med jaktmarker för en mängd intressenter i stället för den smala gamla enigheten. AKC ställs nu inför vägval, som den aldrig hade kunnat förutse i starten. Hur gick det till, undrar ni? Det är vad de tre sidorna förklarar.

Med början under fyrtiotalet och ännu mera under den ekonomiska boomen på femtiotalet ökade inflyttningen till städerna i USA likaväl som här. Många fick det snabbt så mycket bättre. Fler och fler ägde egna hus, fler hade tillgång till det som rapporten kallar ”masskommunikation” - bilar förstås, men ännu mera populära veckotidningar, film och TV som visade hur man kunde leva. Och så förändrades en sak till. I takt med att folk flyttade från landet till städerna, förlorade de för första gången den vardagliga kontakten med djur .

Det rapporten helt kort beskriver är förstås den amerikanska versionen av ”villa, Volvo, vovve” - bättre liv, större förhoppningar och pengar att handla för. Men den säger också en sak som är så uppenbar att åtminstone jag aldrig förr riktigt har sett den. Man brukar sent få upp ögonen för det som finns mitt framför näsan. Hur kom vovven med i ramsan om efterkrigstidens levnadsstandard? Jo -generationen som flyttade till stan var den första i historien, som saknade den dagliga kontakten med djur.

Det var en pusselbit, som ramlade på plats för min del. Jamenvisst! De nya stadsborna, villaägarna, de färska bilägarna - det var samma folk som såg filmerna om Lassie.De köpte inte hund bara för att de hade fått råd att göra som fint folk gjorde.

De skaffade hund för att de kände att något fattades.

Det var som att i en halv mening läsa en bit av sin egen generations historia. Visst! Därför är den dominerande hårfärgen på SBK-möten grå. Därför är de flesta hundägare med storvuxna renraser som jag möter på promenaderna människor i samma ålder som jag själv. Vi är ju barnen till dem som flyttade! Vi är de som satt med runt köksborden och fick höra historierna. Om den ohanterliga hästen som blev någons arbetskamrat och bästa vän och om hunden som kom och varnade när något illa hade hänt. Det var våra släktingar, de som gömde sig och grät, när grannen till sist fick komma med bössan och ge deras jakttax ett skott i nacken bakom lagårn. Det var vi, som såg barska gubbar bli blanka i ögonen, när en annan gamling berömde en häst som hade varit död i många år. Folk pratade om sina hästar och om sina hundar och deras bedrifter så som folk idag kan sitta och minnas en särskilt duktig fotbollsspelares bästa nick – med gemensam respekt och beundran.

Visst fanns de som var själaglada, när hästkraken äntligen kunde skickas till slakt och en okomplicerad traktor som aldrig krävde passning kom i stället. Men för var och en som mest såg befrielsen i att slippa slitet och bundenheten och lukten av koskit från overallerna i farstun fanns många andra.Tillräckligt många för att bli ett kollektivt minne av värdet i att leva med djur. Tillräckligt många för att vara en klangbotten.

Gissa om kennelklubbarna stötte på en tacksam marknad när transitgenerationen växte i köpkraft? Gammal vana vid djur möter förgylld tradition i ett nytt kommunikationsnät.

Vad händer?

”Soon, the demand for purebred dogs outstripped supply from all sources. The demand was so great that popular magazines urged housewives to get into breeding dogs for the pet market to earn extra money. Many followed the advice.* Although there were fears within the fancy that the emerging pet industry would monopolize dog breeding,3 some viewed the rising popularity of purebred dogs as a good thing, and a few produced puppies for the commercial pet trade themselves.”**

Bodil Carlsson

*En hemmafru som verkligen hoppade på tåget var Jean Lyle med kennel Wycliffe – se inlägget Att göra en pudel http://collievaenner.blogspot.com/2015/09/att-gora-en-pudel-2-pudelns-karna.html om inavelsproblem hos storpudel från september 2015!  Lyles första kull föddes på sextiotalet. Femtio år senare håller genetikerna på med att reda ut om det finns några nu levande pudlar, som inte bär på generna från kennel Wycliffes hårt inavlade succéhundar.

**Min översättning: "Snart sprang efterfrågan på renrasiga hundar ifrån utbudet från samtliga källor. Efterfrågan var så stor att populära veckotidningar uppmanade hemmafruar att slå sig på att föda upp hundar för marknaden för sällskapsdjur för att tjäna extrapengar. Många följde rådet. Även om det fanns en oro inom den traditionella hundvärlden för att den framväxande industrin för sällskapsdjur skulle ta monopol på hunduppfödning, såg  andra den stigande populariteten hos renrasiga hundar som en bra sak och några producerade själva valpar för den kommersiella handeln med sällskapsdjur."