PÅSKÄVENTYRET - tredje delen

Tanya Wheeler var vår instruktör de här två dagarna för nybörjare i kroppsvallning. Tanya själv är inte direkt någon nybörjare. Hon har hållit på med djur större delen av sitt liv, häst först och sedan hund. Hon har en examen i biologi – wildlife science – och har studerat etologi, beteendevetenskap, med inriktning mot djurs beteenden. Hon har tävlat på hög nivå i agility, lydnad och rally, men vallningen är det hon verkligen går in för. Hon bor på en gård i Ontario i Canada, har själv boskap, föder upp och använder aussies och håller kurser på hemmaplan och utomlands. Hon är godkänd vallningsdomare hos både amerikanska och kanadensiska kennelklubben och är en välkänd person för en hel del folk inom den svenska rasklubben för aussie. Det mesta av det där  letade jag fram på nätet, för Tanya sa inget om det; hon ger inte intryck av att vara en person som är mån om att berätta sina meriter. Vet ni vad som är bäst med Tanya Wheeler? Hon verkar inte bry sig om tävlingar eller utseende eller ens renrasighet hos hundar. Hon bryr sig om vad som finns inuti dem, vad som finns att jobba med, och hur man plockar fram det. Hon kan mycket om vallningsbeteende, men det som är mest fascinerande är inte att höra henne prata om det, utan att se henne ta fram det. Får ni chansen att gå en kurs för Tanya Wheeler, så ta den!

               Teoriföreläsning - den minsta delen av jobbet för en vallinstruktör. Uselt foto,    
               men ungefär så här ser Tanya Wheeler ut.

 

Första dagen startade alltså med en kort teoriföreläsning. Vad vill man ha hos en vallhund? ”A good sense of group, a sense of keeping together, and sustained interest”. Därnäst will to please – jobbar hunden med mig och för mig, eller kör den sitt eget race? Lyssnar den? Kroppsvallarna jobbar i allt snävare cirklar runt fårgruppen och behöver tränas att hålla avstånd, för alla bytesdjur har en flight zone, där de antingen slåss eller flyr. Om vallhunden går in i den zonen, händer det saker utom vår och hundens kontroll. Det var precis vad vi såg – i liten skala - första dagen, även med min collie, trots Tanyas jobb med att hålla hundarnas cirklar vida; men inget får kom till skada och alla hundar lärde sig bättre.

   Den krävande delen av instruktörsjobbet. Här en ung aussietik, som lär sig hålla ut sina cirklar.

Det Tanya gör här är att gå emellan hunden och fåren och trycka ut hunden med en lånad vägpinne som herdestav. Fungerade utmärkt!

Grundstenarna i vallträningen är tre, säger Wheeler. Inneboende vallinstinkt – willingness to please - relationen till föraren. Ovanpå dem lägger vi baskommandona – Stopp! Ligg! Stå! Kom på! Om collie sa hon: ”Svår ras. Inte avlad för vallning på länge, men när den jobbar, så jobbar den efter eget huvud och om den inte uppskattas, säger den något i stil med - Gör det bättre själv då!”

Det var precis vad som hände oss första dagen. Alla parkerade sig intill fållan i den skugga som gick att hitta, tittade på medan fårägarens bordercollies hämtade in de misstänksamma fåren och väntade på sin tur. Varje gäng får höll för tre eller högst fyra hundar i tio till femton minuter långa pass, sedan föstes de ut av bordercolliesarna igen. Flämtande i hettan drog de ut i stora hagen på skakiga ben och fem nya misstänksamma själar hämtades in.

Alla började med att promenera runt fållan med hunden närmast stängslet, så långt borta från fåren som möjligt. Sedan var det dags att närma sig tackorna, som drog sig undan - olika fort beroende på hundens beteende. Tanya och ägaren turades om att gå i täten för fåren och leda dem; den andra gick efter med hunden i långlina. Det gör man för att hunden ska se människan leda fåren och få tanken att fåren hör till människan och inte är fritt byte. När Tanya tycker att man vågar, släpper ägaren linan och då får man se vad hunden gör – fortsätter den driva snett bakifrån, eller börjar den cirkla ? Trycker den på fåren för mycket eller är det hunden som backar för trycket i tio stirrande fårögon? Rusar den rakt på?

Det där första försöket gick inte helt bra för alla hundar – de visste inte vad de förväntades göra och några löste det genom att bli väl entusiastiska. Fåren blev inte det. Collien cirklade snyggt och fort, men för tätt inpå och tackorna – som redan var uppskrämda och trötta efter ett par unga aussiekillars bravader - blev så rädda att en av dem försökte gå rakt igenom stängslet. Hon fastnade med huvudet i ståltrådsmaskorna. Matte vrålade ”NEEEEJ!!!” på högsta volym och var arg... och på eftermiddagspasset gick det precis som Tanya hade sagt. Collien var väluppfostrat tillbakadragen. Hon begrep att något hade gått snett och gjort matte allvarligt missnöjd, men hon begrep inte vad eller varför. Fåren fick jag alltså sköta själv, tyckte hunden, för hon tänkte inte ta mera skit.

Så nästa morron...

Bodil Carlsson

ETT PÅSKÄVENTYR - ANDRA DELEN

Morronen på Klämmestorp var en glädje. Tänk att sitta och värma fingrarna med sin kaffemugg på trappan utanför ytterdörrn, insvept i vinterjackan – jo, det var kallt! - med sin hund intill och andra lösa hundar  i närheten, alla upptagna med att hälsa flyktigt, bjuda in till lek eller artigt ignorera varandra. Tre aussies talade med blicken tyst om vad som skulle hända den hund, som kom för nära deras matskålar eller husses bil. Ingen hund kom för nära.

En helt ung ACD-hane såg av och till lite vass ut, men  tikarna såg hans vänlighet, så hans uppvaktningsförsök gick hem som smör. Så många olika hundar att läsa av och så olika människor med ett gemensamt intresse – att lära sig använda sin hund.

 

Innan jag fortsätter berätta vad som hände på Klämmestorp, låt mig säga det här. Vi har inte mycket till inhemsk vallhundstradition i Sverige, beroende på att vi har haft småjordbruk. Gården där jag bodde som barn hade en enda arbetshäst, fem mjölkkor, ibland en kviga på tillväxt, kanske trettio hönor med tillhörande tupp och – som på många likadana smågårdar – inga får alls. Den hund som fanns var en jakttax och ingen kunde ha brytt sig mindre om de andras rörelser än han: hans jobb var att hålla räven borta från hönsgården. Vad skulle vi ha haft en bordercollie till? Våra djur var självvallande.

Det fanns en särskild ramsa för hästen. Man gick till hagen, stampade med fötterna, klappade i händerna och ropade hästens lockramsa. Då kom hästen, väl vetandes att han skulle få en skiva hårt bröd eller rentav en sockerbit innan grimman sattes på och han leddes in till stallet för att selas. Korna lyfte inte på ögonbrynen åt den hämtningen, de visste att det inte handlade om dem. De lystrade till en annan lockramsa. Man ropade den i kvällningen och då kom korna och vandrade lösa bakom oss hem till lagårn för att mjölkas. Den äldsta och ranghögsta kon gick först, sedan kom de andra i ålder och rangordning. Ve den koskrabba, som försökte tränga sig före i ledet! Då svängde de ranghögre korna hotfullt med hornen – vi behövde inte lyfta en hand. Vad gjorde oss till ledare i kornas ögon? Att vi var de som gick före den ranghögsta kon. Om hon, som annars alltid gick först och alltså var nummer ett, plötsligt följde bakom oss som nummer två – då var det ju vi människor, som var nummer ett. Korna lärde varandra detta, så det var sällan vi själva behövde sätta oss i respekt. Det är så människor kan hantera de stora sociala däggdjuren. Vi smyger oss in i deras rangordning. Det finns inget annat sätt för oss att behärska så kraftfulla djur ensamma.

När vi skaffade får, gjorde jag likadant, för det var det sätt jag kände till. Vi köpte fem tacklamm och fick låna en vuxen tacka, mamma till ett av lammen. De var lika rädda för oss allesammans första dagarna. Så jag stod vid stängslet och skakade en hink med lite havre i – det ljudet kände mammatackan igen – och började ropa en hemmagjord ramsa, som härmade fårens läte. Tackan tittade häpen upp – va, en människa som bräker? - och kom närmare, försiktigt de första gångerna, sedan allt snabbare för att äta havre utkastad i gräset framför mina fötter. Efter några dagar trängde hon sig fram för att få havren direkt ur hinken i min hand. Hennes lamm kom som nummer två och sedan alla de andra. När mammatackan åkte hem igen några veckor senare var hennes lamm etablerat som nummer ett i rang och kom farande i sprintertakt, så fort hon hörde lockropet. Vad behövde jag mina collies till? Att varna, när räven eller främmande människa rörde sig i hagen. Att hålla uppsikt över fåren – inget annat. Att få in dem gick så bra ändå.

Det gör det, när man har fem tama får eller kor och känner dem väl. När man har femhundra halvvilda, avråder jag från den metoden. Den slutar illa antingen för er, när korna trampar ner er för att komma till grannens klöveråker; eller för djuren, när de rantar iväg över vägar och järnvägsspår. Man kan inte själv upprätthålla en rangordning (eller någon annan sorts ordning) med så många djur.

Jordbruken har blivit större och djurantalet också. Hundra kor eller trehundra får är inte ovanligt längre, så nu finns folk, som verkligen behöver vallhundar. Även otama djur förstår vad de säger. Vallhundarnas språk är flockjagande predatorers språk, avklippt före den sista meningen, som handlar om att fälla och bita ihjäl. Får och kor kan inte för varje ny hund veta på förhand, att den sista meningen aldrig kommer. De bedömer vallhundens avstånd, fokus och kroppshållning som antiloperna på savannen bedömer lejonens avsikter. Ta det lugnt och fortsätta beta? Ställa upp i enad front till självförsvar? Klunga ihop sig och gå undan – eller, om den främmande hunden är tätt inpå, fly i panik var och en för sitt liv åt vilket håll som helst?

Alla reaktionerna är urgamla, inbyggda svar från bytesdjur och snabbare än vi hinner reagera på. Vallhundens reaktioner är lika snabba som fårens, men vallhunden har ett extraproblem. Samtidigt som den pejlar fårflockens reaktionsbenägenhet och svarar, måste den hålla koll på oss. Det är anledningen till att vallhundsraserna är avlade ”förarveka”, med ”will to please”, så att de följer våra ord och handtecken.

Det är också anledningen till att det är svårt att avla fram och behålla bra vallegenskaper: det blir lätt antingen för mycket bytesdriv eller för mycket förarvekhet. I ena fallet har du vettskrämda djur överallt där du inte vill ha dem och i andra fallet har du en hund, som inte lämnar din sida. Och för den som tycker att det här är teorisnack: det är lika mycket teorisnack som odlingszonerna. De förklarar också vad du har framför näsan, vad som kan lyckas och vad som kommer att gå åt pipan.

Jag hade ingen aning om hur mycket av vardera, vallinstinkt och will to please, som kunde finnas i min hund. Och ännu mindre visste jag svaret på den viktigaste frågan – hur mycket common sense hade hon att balansera upp vår oerfarenhet med? 

Bodil Carlsson 

ETT RIKTIGT PÅSKÄVENTYR

På långfredagens kväll kom jag hem med med en ovanligt lycklig hund, alldeles väldigt skitiga jeansknän och gråsvarta handflator. Två dagars herrgårdsliv i svenska aussieklubbens regi lämnade oss i det skicket. Där var hundar av olika raser och med olika utsida, men en gemensam bit insida; en skicklig tränare; folk på mycket olika erfarenhetsnivåer; god mat, råa skämt och roliga samtal. Så en sak är säker: det var första gången för oss, men inte sista. Hör upp, colliefolk – hoppa på tåget!

Två så kompletta blåbär som min otränade medelålders collietik och jag gjorde det, så då kan ni också våga. Vi åkte först en buss och sedan en buss till ner till stan med en plågsamt tung ryggsäck i sällskap. Sedan hoppade vi på tåget – nä, förresten, det gjorde vi inte. Vi klev på mycket sakta och varsamt och det hade med ryggsäcken att göra. Till nästa expedition får det bli samsoniteversionen av en dramaten, för att ständigt vara på väg att förlora balansen och ramla framstupa är måttligt underhållande. Man hör sina ryggkotor knaka och det knä, som får ta på sig uppgiften att räta upp tyngden igen, jämrar sig efteråt.

I vackra lilla Mullsjö en bit utanför Jönköping blev vi hursomhelst hämtade av en snäll människa från kroppsvallarna och sedan bar det av till Klämmestorp. Två dagar i tystnaden på landet!

Man hörde inte ett  flexikoppelrassel på två dygn. Bortsett från att familjen i herrgården fick utbrott av lerduveskytte vid oförutsägbara tillfällen kom det mest störande ljudet från granngårdens tupp.

Klämmestorp är en herrgård. Ett  stort, klassiskt vackert hus, som ser ut att vara byggt i början av artonhundratalet, fortfarande bebott. Oändligt med vacker kuperad mark - höglandsmark, odlingszon fyra eller rentav fem. De vilda lövträden är mest björk. Inga almar, bokar eller lönnar runt huset,  inga rosor i herrgårdens trädgård och de gamla planterade kastanjeträden har överlevt under protest, gnagda till knotighet av norrlandsklimatet. Sommartorkan från förra året lämnade beteshagarna nertuggade till ett millimeterhögt blekgrönt skimmer, inget regn har väckt gräset till liv än och på morgonen satt frostbettet kvar i backen – knastertorr mark, hård under fötterna. Kargt land, som ni ser. Som det gamla Skottland. Bra för får, tufft för folk.

Här bor numera ett par hundra får, vana vid bordercolliens sätt att sköta sitt jobb, men här håller också Svenska Kroppsvallarklubben och intresserade rasklubbar, som aussieklubben,  kurser med en annan sorts hundar. Föreningen hyr ett gammalt hus intill herrgården, gissningsvis från början rättarbostaden, av dem som idag arrenderar herrgårdens alla hektar; lånar mark framför huset för uppställning av husvagnar och lånar får för vallträning. Det är inte alltid ett enkelt jobb, varken för kroppsvallarna eller för fåren. Fåren är vana vid bordercolliesignaler – hundarna håller avstånd, men signalerar med blicken – Stanna där och rör er inte! Sväng vänster! Vänd om och rör på benen! - och de vet, att om de gör som hunden säger, så går det bra.

Kroppsvallande hundar ger helt andra signaler. De håller sig nära, de cirklar runt fåren, de skäller. Fåren vet inte riktigt vad de ska tro om en sådan hund. Är den farlig? Tänker den anfalla? Det är lika svårt för oerfarna hundar. En fårovan unghund kan lätt tro, att de konstiga djuren som klungar ihop sig och stirrar på den är direkt hotfulla. Hunden kan backa undan då, eller den kan gå närmare för att öka trycket på fåren – eller den kan gå till motattack. Den kan tro, att när fåren börjar springa, då är det fun time. Jaktdags!

Den som sysslar med det här måste försöka att samtidigt ha full koll på fåren, full koll på sitt eget kroppsspråk och bra kontakt med hunden. Annars blir det ingen vallträning och det kan gå illa för fåren. Min hund har hunnit bli fem år, har aldrig varit i närheten av får och har en del kamp i sig. Så visst – det var med darr i benen jag gick in i fållan med henne första gången. Hur skulle det gå?

Bodil Carlsson

När ljuset återvänder

Rubriken kan tolkas på olika sätt men jag ska förklara min tolkning av den.

Nu, i slutet av april, passerar Norrland både Götaland och Svealand i antal ljusa timmar per dygn. Det kan vi i norr behöva efter en lång, mörk och stundtals bister vinter.
På dymmelonsdagen (eller heter det askonsdag?) klättrade temperaturen upp till närmare +15 här och snön vek undan nästan så man hörde det.
Nu kommer den bra tiden på året. Bra - om man tycker att lite mygg inte är något problem jämfört med ett dygns ihållande snöande, med påföljande snöröjning. Och så tycker jag, som för övrigt inte upplever att mängden mygg här strax sydväst om Umeå, är värre än nere på blöta västkusten som jag kommer ifrån.
Och när eftermiddagssolen når köket i vårt hem… Efter att ha kämpat sig fram från ena väggen i vardagsrummet i början av februari, fram till öppna spisen i början av mars, för att sedan börja sitt triumftåg genom resten av rummet och slutligen smyga in i köket och lysa upp micron i hörnet där  – det är ren och skär lycka. Nu kommer den ljusa tiden!

Det är ett sätt att tolka rubriken.

Det andra sättet handlar inte alls om antalet ljusa timmar, temperatur, snömängd eller solens intåg i vårt hem. Det handlar om något helt annat – nämligen collierasen.

Årsmötet i Gävle har ni kanske läst om. Jag var där, jag våndades stundtals men jag lämnade till slut med ett leende. För då visste jag att Svenska Collieklubben hade fått en styrelse som värnar om rasen lika mycket som jag. Som vill ge rasen upprättelse. Som vill ge den en annan stämpel än en nervös, bitsk och rädd ras. För vet ni, det är det folk förknippar rasen med.
Jag har gjort en (icke statistiskt säkerställd) undersökning då jag frågat ett antal hundägare om hur de ser på collierasen. Orden: nervös, bitsk och rädd, är vanligt förekommande. Alltför ofta. Många har haft en granne, vän, släkting eller bekant som haft en collie som var sådan. Det har jag också.
Men det behöver inte fortsätta så.

Idag vet vi så mycket mer om de komplicerade nedärvningar av gener som samverkar, och hur de kan ses i hundens familjebild. Och det finns utmärkta verktyg för att förbättra rasen. Redan på ett par generationer kan flera av de negativa beteendena vara bortavlade. Det krävs egentligen bara att ALLA uppfödare vill och aktivt arbetar för det. Idag vill och arbetar flera av dem för det, medan andra i nuläget prioriterar kanske mindre viktiga egenskaper.

Men i sinom tid, som rubriken talar om, när ljuset återvänder - får vi den collie vi vill ha.
Lugn, orädd och god som guld.

Johan Nilsson

HEMSPRÅK

I söndags jagade en okopplad jättehund en valp uppe på torget i min förort och alla bara skrattade. Besten är en femtiofemkilos rottishane, som alltid går lös på torget. Husse är en ung kille från Syrien, som väger ungefär lika mycket som hunden. Besten är hans stolthet, hans ena hemspråk. Hundar älskade han redan som liten och när han kom för tre år sedan ville han göra något av en gammal dröm – han ville skaffa rottweiler. För att få en fast punkt, tänker jag, en välkändhet i allt det nya främmande. En ljusglimt. Ett minne av sig själv och ett hopp om en framtid.

Så han köpte en halvvuxen rottishane.

Ett tag höll det på att gå i diket, för det var mycket hund han fick i händerna, men till skillnad från många andra insåg han det och skaffade hjälp. Ett antal sena kvällar mötte jag dem, två män ute på träningspromenad med en kaxig ung rottis och hans unga husse, och först gjorde jag omvägar om dem. Sedan såg jag hur hundvana de två medelålders männen var och blev tvärtom noga med att unghunden skulle få hälsa på min collietik, för det var lätt att se att om han skulle komma på egna vägar, om han skulle känna sig hotad eller osäker, så var det en stor fördel om han redan hade lärt sig att se min hund som kompis. Det gjorde han aldrig, men han lärde sig se henne som en häftigt snygg tjej. Stor kärlek utbröt! Min tik har blivit mildare i sina avsnäsningar i takt med att hans uppvaktning blev mindre burdus och dödshotar honom inte längre. Han har, som unga hanar brukar när tikar har tillrättavisat tillräckligt bestämt,  kommit på tanken, att damer förförs lättare av artiga svansviftningar och smöriga smajl än av kärlek i attack mode.

Den här soliga dagen på torget kommer Besten emot mig med ett leende i ansiktet. Han har fått muskel och hull tillbaka – i vintras var han sjuk, hade blodiga diarréer; fick leva på kokt kycklingkött och inte mycket annat och husse var lika lessen som den gången han hade fått jobb och inte kunde hitta vettig hundvakt. Nu är musklerna på plats igen och leendet stort. Han hälsar, han låter sig klias över svansryggen medan han grymtar och trampar med framtassarna av välbehag. Sedan tar han en sväng åt det håll han såg mig komma ifrån; han bakspårar för att hitta fram till min tik, som han misstänker finns nånstans i närheten. Då kommer valpen. Besten får annat att tänka på.

Valpen är fyra månader, en liten nykommen pitbullvariant, som viftar på svansen och vädjande lyfter ansiktet mot Besten. De hälsar. Sedan händer det. Besten tar på sig ett ansiktsuttryck av komisk förfäran, kastar om och flyr! Jublande sätter valpen efter.

De turas om att vara farlig förföljare och förskrämt byte i några vändor, medan Bestens ögon tindrar av skratt och valpens lyser av lättnad. Tänk att vara på sin första promenad och bli accepterad av en sådan kompis!

Alla vi som står där och tittar, från så olika språkområden, i så olika åldrar – vi skrattar också. De flesta talar med varandra på bruten svenska, det ena gemensamma språket. Det andra gemensamma språket talar vi nog bara bitar av, men vi förstår det åtminstone tillräckligt bra för att se vad som är lek.

Utan mina hundar hade jag aldrig lärt mig lita på leendet i en rottweilers ögon. Utan dem hade jag aldrig vågat ta kontakt med en ung rottishane för att få honom att se mig som en vän. Utan hund hade jag aldrig lärt känna en ung kille från Syrien så pass, att jag kan säga till honom att börja på brukshundsklubben och sedan tänka på att bli hundförare hos polisen, för varför låta en sådan talang vara bara fritidsnöje och uppvisning?

Bestens husse är en naturbegåvning. Några av hans kompisar är inte det. De är bara stolta över att gå sida vid sida med ett sådant prestigevapen som de ser i Besten. Tänk fyrbent BMW! Ibland, när vi har mött dem tillsammans, händer att jag går fram och gullar med muskelpaketet. Bestens husse ler stort, för det förvånar inte honom att en liten vithårig tant pratar med hans hund – en hundnörd känner igen en annan - men kompisarna brukar se ut som om de just hade ätit en riktigt stor citron.

Det kan de gott göra. Runt om står småtjejer från olika länder och tittar på oss och naturbegåvningar finns i alla sorters huvuden. De behöver bara få hjälp att vakna till och börja stava på sitt hemspråk.

Bodil Carlsson

EN KORTIS OM EN LÅNGIS

Skrynklig och tilltufsad efter många vändor ner i och upp ur jeansfickan är den, min röstlapp från Collieklubbens årsmöte igår. Det var inte på långa vägar den högsta siffran heller: som mest - i ganska många timmar - var vi 233 deltagare. I en förening med sådär 770 medlemmar är det en stor andel. Alla hade inte samma åsikter, men alla gjorde sig omaket att komma, några från Norrland och andra från Skåne; sitta igenom ett drygt sju timmar långt möte utan chans till lunch eller ens en fika att få upp blodsockernivån med; ett antal fick sova på hotell åtminstone en natt, andra hoppade in i bilen och gav sig av på en femtio mil lång tripp tillbaka så snart mötet var slut. Men folk kom!

Stort tack till Thomas Uneholt, SKK:s förste vice ordförande, som var mötesordförande och höll alla och alltihop i lagom strama tyglar - annars hade vi säkert behövt sju timmar till för att ta oss igenom dagordningen.  Ett marathonjobb, som sköttes med både pondus och humor och som uppskattades. Om man kan abonnera på en mötesordförande för kommande år, så tror jag att vi är många som skulle föreslå honom; förhoppningsvis är han inte så slutkörd att han inte kan tänka sig att ställa upp igen. Tack också till Annelie Hultman från SBK:s FS, som sprang fram och tillbaka med mikrofonen mellan mötesdeltagarna som en bättre sökhund och till sist talade om för  oss vad hennes stegräknare hade kommit fram till under dagen. 
Var det mastigt? Japp, för alla. men folk kom och folk stannade kvar, även om vi blev trötta och även om det hade sugit ganska länge i kaffetarmen, när vi äntligen kunde ta oss ut i kvällsluften och promenera iväg till bil eller buss eller väntande hotellsäng. Det var mastigt, men ett bra årsmöte. Klubbens medlemmar är inte överens i viktiga sakfrågor, men den här gången var det trots de många timmarna och träsmaken  alldeles drägligt. Tack en gång till, mötesordförande!


Bodil Carlsson

TRE FRÅGOR MED SAMMA SVAR?

Skol-, pensionärs- och hundstrejk idag utanför stadshuset: hur man gör gemensam sak.

I morse vaknade jag onödigt tidigt, slog på TV:n och hamnade i Nyhetsmorgon. Två  kvinnor av välstajlat obestämbar ålder, en modebloggare och en ”skönhetsentreprenör” , pratade  om en revolution inom modevärlden. Tanter i coola kläder! En amerikansk skådespelerska från åttiotalet visade sig själv på facebook i något vingliknande illgult; en annan fanns på instagram i kolsvart utstyrsel som fick henne att se ut som en bantande hitman.

Det diskuterades entusiastiskt i rutan om äldre kvinnors rätt att ta plats och ha kul. Ingen nämnde det, men det finns en spade där också och den ser ut så här. I USA har babyboomgeneration nu större andel av förmögenheterna och av befolkningsantalet än någon äldregrupp någonsin har haft. Många yngre har svårt att få det att gå ihop: studieskulder och boendekostnader har blivit så höga att pengarna inte räcker, för deras inkomster har stått stilla eller minskat under samma tid som de äldres inkomster på gruppnivå har ökat. Jämfört med tidigare finns helt enkelt många fler kvinnor i åldern 55 till 70 med stor plånbok än det finns 25-åringar med pengar över. Om man råkar veta det, är det svårt att förstå modeindustrins plötsliga intresse för äldre kvinnors rätt att ta plats?

Tanken är nog inte att alla vi vanliga gammeltanter ska byta till tajta svarta maffiaoutfits eller klä oss som citronfjärilar. Vi ska bara få en liten puff att shoppa loss. Konsumera ett kliv upp högre upp på häftighetsskalan, handla från de mera vardagliga producenterna, men kolla på sociala medier vad som är inne; medan de mera vardagliga producenterna kikar på kändisarnas instagram lika mycket som på catwalken och och lär sig vart vinden blåser.

Senare på dagen kom ett facebookinslag om Cruft´s. Reklamen för de stora hundmatstillverkarna skymtade som alltid i bakgrunden. Cruft´s är en catwalk for dogs med den nya noslängden på boxer och den senaste benlängden på taxar - inte för att vi vanliga hundägare förväntas skaffa riktigt så extrema varianter. Men de vardagliga uppfödarna ska åtminstone ha koll på vad som trendar.

Hur ska vi som tycker om hundar förhålla oss till att de är en trendkänslig mångmiljardindustri* ?

Det är gott om hund här i mitt område; det blir många hundmöten, mycket att titta på och mycket att fundera över.

Häromdagen gick jag förbi pitbullvillan. Därinne bor två yngre människor och två välmusklade hundar - ”inte så hundvana”, som en släkting till familjen anförtrodde mig. Skåpbilen, med kennelnamn och pitbull på långsidan, är inte hemma när jag kommer. Förmodligen är ägarna på jobbet. Var är hundarna? Grannen med viltspårande springer spaniels, som har varit smått orolig, sa lättat att nu har det iallafall kommit upp stängsel runt pitbullvillans gräsplätt. Jag kikar. Stängslet är vanliga kompostgaller. De klarar  att hålla en valp inne.

Sist på rundan går jag förbi huset där det bor arbetande schäfer. Mannen i familjen har tjänstehund och där har man också stängsel. Eftersom den ägaren vet vad en hundkropp kan prestera om den vill, är det stängslet 160 cm högt och stadigt förankrat i marken.

Ofta ser jag Dancer. Han är av arbetande ras, i mina ögon en av de bästa av alla, och han har hunnit bli drygt två år nu. Hans steg är fortfarande så flytande vackert att hjärtat flyger när jag ser honom. Sedan gör jag en omväg. Jag känner honom inte, men tänker på honom som Dancer, för det är vad han borde heta. Han ägs av två äldre människor, en pensionerad man och en något yngre kvinna. Fem dagar i veckan tar mannen ut honom, tre gånger varje dag i ett decimeterkort koppel, som rycker med sig hunden så fort han försöker stanna och nosa eller bara stanna och se sig om. Mannen tittar aldrig på hunden; han bara rycker. Nu har hunden slutat titta på mannen. Jag gör omvägen, för jag vill inte se Dancer bli ryckt i.

Hundar som han gjorde att jag gav upp en gammal dröm om att bli uppfödare. Varför sträva efter att få fram all denna intelligens, denna samarbetsvilja, denna förväntan på att få upptäcka världen, om man inte kan förhindra att alltsammans slutar i koppelhanden på människor med tid och engagemang lagom för en medelålders papillon?

Hundorganisationerna är mycket för att folk ska köpa hundar. De är inte lika mycket för att prata om vad som krävs efter köpet, men idag finns troligen fler hundar än bra händer att lämna dem i.

Hur ska vi som tycker om hundar förhålla oss till det?

Det är inte ett problem som någon kan lösa på egen hand, men uppfödare som vill föda upp hundar med mycket i huvudet borde kunna formulera en gemensam definition av sin målgrupp och stå för den tillsammans, vilken ras man än har – högt och tydligt.

De verkliga inavelsgraderna på rasrena hundar är inte heller ett problem, som någon kan tackla ensam. Men jag ser inte mycket diskussion om hur man ska tackla dem tillsammans, eller ens mycket till diskussion överhuvudtaget. Om vi vill ha några raser kvar, är det kanske snart dags att börja prata om saken?

Ännu mindre pratar vi här hemma om något som folk redan har börjat diskutera utomlands. Hittills har jag sett en artikel om sällskapsdjurens  klimatpåverkan i en enda svensk dagstidning, ETC med sina 22 000 läsare för några veckor sedan. Det kommer säkert flera framöver. Redan 2017 refererade Svensk Natur en amerikansk studie:

Miljöpåverkan från foderproduktionen för hundar och katter beräknas motsvara kring 25-30 procent av den totala mänskliga matproduktionen när det gäller fem specifika faktorer: landanvändning, vatten, fossila bränslen, fosfatanvändning samt biocider./... / Dessutom släppte produktionen ut 48 till 80 miljoner ton växthusgaser som bidrar till uppvärmningen.

Kända brittiska The Guardian skrev i juni 2018, att hund- och kattmat tar en fjärdedel av all köttproduktion i världen. Vi kommer att få höra mycket om det framöver och kanske borde vi börja förbereda oss för att komma med ett svar. Hur motiverar man att man har stor hund?

Genom att berätta om deras användbarhet. Och då är det bra, om man har sett till att de fortfarande har en användbarhet att berätta om.

Bodil Carlsson

* enligt APPA, den amerikanska branschorganisation för husdjurstillbehör inklusive foder, har marknaden ökat från 23 miljarder US dollar 1998 till 69,5 miljarder 2017 bara i USA – en tredubbling på mindre än trettio år. Kostnaden för att köpa djuret är den minsta i sammanhanget.