PÅSKÄVENTYRET - tredje delen

Tanya Wheeler var vår instruktör de här två dagarna för nybörjare i kroppsvallning. Tanya själv är inte direkt någon nybörjare. Hon har hållit på med djur större delen av sitt liv, häst först och sedan hund. Hon har en examen i biologi – wildlife science – och har studerat etologi, beteendevetenskap, med inriktning mot djurs beteenden. Hon har tävlat på hög nivå i agility, lydnad och rally, men vallningen är det hon verkligen går in för. Hon bor på en gård i Ontario i Canada, har själv boskap, föder upp och använder aussies och håller kurser på hemmaplan och utomlands. Hon är godkänd vallningsdomare hos både amerikanska och kanadensiska kennelklubben och är en välkänd person för en hel del folk inom den svenska rasklubben för aussie. Det mesta av det där  letade jag fram på nätet, för Tanya sa inget om det; hon ger inte intryck av att vara en person som är mån om att berätta sina meriter. Vet ni vad som är bäst med Tanya Wheeler? Hon verkar inte bry sig om tävlingar eller utseende eller ens renrasighet hos hundar. Hon bryr sig om vad som finns inuti dem, vad som finns att jobba med, och hur man plockar fram det. Hon kan mycket om vallningsbeteende, men det som är mest fascinerande är inte att höra henne prata om det, utan att se henne ta fram det. Får ni chansen att gå en kurs för Tanya Wheeler, så ta den!

               Teoriföreläsning - den minsta delen av jobbet för en vallinstruktör. Uselt foto,    
               men ungefär så här ser Tanya Wheeler ut.

 

Första dagen startade alltså med en kort teoriföreläsning. Vad vill man ha hos en vallhund? ”A good sense of group, a sense of keeping together, and sustained interest”. Därnäst will to please – jobbar hunden med mig och för mig, eller kör den sitt eget race? Lyssnar den? Kroppsvallarna jobbar i allt snävare cirklar runt fårgruppen och behöver tränas att hålla avstånd, för alla bytesdjur har en flight zone, där de antingen slåss eller flyr. Om vallhunden går in i den zonen, händer det saker utom vår och hundens kontroll. Det var precis vad vi såg – i liten skala - första dagen, även med min collie, trots Tanyas jobb med att hålla hundarnas cirklar vida; men inget får kom till skada och alla hundar lärde sig bättre.

   Den krävande delen av instruktörsjobbet. Här en ung aussietik, som lär sig hålla ut sina cirklar.

Det Tanya gör här är att gå emellan hunden och fåren och trycka ut hunden med en lånad vägpinne som herdestav. Fungerade utmärkt!

Grundstenarna i vallträningen är tre, säger Wheeler. Inneboende vallinstinkt – willingness to please - relationen till föraren. Ovanpå dem lägger vi baskommandona – Stopp! Ligg! Stå! Kom på! Om collie sa hon: ”Svår ras. Inte avlad för vallning på länge, men när den jobbar, så jobbar den efter eget huvud och om den inte uppskattas, säger den något i stil med - Gör det bättre själv då!”

Det var precis vad som hände oss första dagen. Alla parkerade sig intill fållan i den skugga som gick att hitta, tittade på medan fårägarens bordercollies hämtade in de misstänksamma fåren och väntade på sin tur. Varje gäng får höll för tre eller högst fyra hundar i tio till femton minuter långa pass, sedan föstes de ut av bordercolliesarna igen. Flämtande i hettan drog de ut i stora hagen på skakiga ben och fem nya misstänksamma själar hämtades in.

Alla började med att promenera runt fållan med hunden närmast stängslet, så långt borta från fåren som möjligt. Sedan var det dags att närma sig tackorna, som drog sig undan - olika fort beroende på hundens beteende. Tanya och ägaren turades om att gå i täten för fåren och leda dem; den andra gick efter med hunden i långlina. Det gör man för att hunden ska se människan leda fåren och få tanken att fåren hör till människan och inte är fritt byte. När Tanya tycker att man vågar, släpper ägaren linan och då får man se vad hunden gör – fortsätter den driva snett bakifrån, eller börjar den cirkla ? Trycker den på fåren för mycket eller är det hunden som backar för trycket i tio stirrande fårögon? Rusar den rakt på?

Det där första försöket gick inte helt bra för alla hundar – de visste inte vad de förväntades göra och några löste det genom att bli väl entusiastiska. Fåren blev inte det. Collien cirklade snyggt och fort, men för tätt inpå och tackorna – som redan var uppskrämda och trötta efter ett par unga aussiekillars bravader - blev så rädda att en av dem försökte gå rakt igenom stängslet. Hon fastnade med huvudet i ståltrådsmaskorna. Matte vrålade ”NEEEEJ!!!” på högsta volym och var arg... och på eftermiddagspasset gick det precis som Tanya hade sagt. Collien var väluppfostrat tillbakadragen. Hon begrep att något hade gått snett och gjort matte allvarligt missnöjd, men hon begrep inte vad eller varför. Fåren fick jag alltså sköta själv, tyckte hunden, för hon tänkte inte ta mera skit.

Så nästa morron...

Bodil Carlsson