Morronen på Klämmestorp
var en glädje. Tänk att sitta och värma fingrarna med sin kaffemugg på trappan
utanför ytterdörrn, insvept i vinterjackan – jo, det var kallt! -
med sin hund intill och andra lösa hundar i närheten,
alla upptagna med att hälsa flyktigt, bjuda in till lek eller artigt
ignorera varandra. Tre aussies talade med blicken tyst om vad som skulle
hända den hund, som kom för nära deras matskålar eller husses
bil. Ingen hund kom för nära.
En helt ung ACD-hane såg av och till lite vass ut, men tikarna såg hans vänlighet, så hans uppvaktningsförsök gick
hem som smör. Så många olika hundar att läsa av
och så olika människor med ett gemensamt intresse – att lära sig
använda sin hund.
Innan jag fortsätter
berätta vad som hände på Klämmestorp, låt mig säga det här. Vi
har inte mycket till inhemsk vallhundstradition i Sverige, beroende
på att vi har haft småjordbruk. Gården där jag bodde som barn
hade en enda arbetshäst, fem mjölkkor, ibland en kviga på
tillväxt, kanske trettio hönor med tillhörande tupp och – som på
många likadana smågårdar – inga får alls. Den hund som fanns
var en jakttax och ingen kunde ha brytt sig mindre om de andras
rörelser än han: hans jobb var att hålla räven borta från
hönsgården. Vad skulle vi ha haft en bordercollie till? Våra djur
var självvallande.
Det fanns en särskild
ramsa för hästen. Man gick till hagen, stampade med fötterna,
klappade i händerna och ropade hästens lockramsa. Då kom hästen,
väl vetandes att han skulle få en skiva hårt bröd eller rentav en
sockerbit innan grimman sattes på och han leddes in till stallet för
att selas. Korna lyfte inte på ögonbrynen åt den hämtningen, de
visste att det inte handlade om dem. De lystrade till en annan
lockramsa. Man ropade den i kvällningen och då kom korna och
vandrade lösa bakom oss hem till lagårn för att mjölkas. Den
äldsta och ranghögsta kon gick först, sedan kom de andra i ålder
och rangordning. Ve den koskrabba, som försökte tränga sig före i
ledet! Då svängde de ranghögre korna hotfullt med hornen – vi
behövde inte lyfta en hand. Vad gjorde oss till ledare i kornas
ögon? Att vi var de som gick före den ranghögsta kon. Om hon, som
annars alltid gick först och alltså var nummer ett, plötsligt
följde bakom oss som nummer två – då var det ju vi människor,
som var nummer ett. Korna lärde varandra detta, så det var sällan
vi själva behövde sätta oss i respekt. Det är så människor kan
hantera de stora sociala däggdjuren. Vi smyger oss in i deras
rangordning. Det finns inget annat sätt för oss att behärska så
kraftfulla djur ensamma.
När vi skaffade får,
gjorde jag likadant, för det var det sätt jag kände till. Vi köpte
fem tacklamm och fick låna en vuxen tacka, mamma till ett av lammen.
De var lika rädda för oss allesammans första dagarna. Så jag stod
vid stängslet och skakade en hink med lite havre i – det ljudet
kände mammatackan igen – och började ropa en hemmagjord ramsa,
som härmade fårens läte. Tackan tittade häpen upp – va,
en människa som
bräker? - och kom närmare, försiktigt de första gångerna,
sedan allt snabbare för att äta havre utkastad i gräset framför
mina fötter. Efter några dagar trängde hon sig fram för att få
havren direkt ur hinken i min hand. Hennes lamm kom som nummer två
och sedan alla de andra. När mammatackan åkte hem igen några
veckor senare var hennes lamm etablerat som nummer ett i rang och kom
farande i sprintertakt, så fort hon hörde lockropet. Vad behövde
jag mina collies till? Att varna, när räven eller främmande
människa rörde sig i hagen. Att hålla uppsikt över fåren –
inget annat. Att få in dem gick så bra ändå.
Det gör det, när man
har fem tama får eller kor och känner dem väl. När man har
femhundra halvvilda, avråder jag från den metoden. Den slutar illa
antingen för er, när korna trampar ner er för att komma till
grannens klöveråker; eller för djuren, när de rantar iväg över
vägar och järnvägsspår. Man kan inte själv upprätthålla en
rangordning (eller någon annan sorts ordning) med så många djur.
Jordbruken har blivit
större och djurantalet också. Hundra kor eller trehundra får är
inte ovanligt längre, så nu finns folk, som verkligen behöver
vallhundar. Även otama djur förstår vad de säger. Vallhundarnas
språk är flockjagande predatorers språk, avklippt före den sista
meningen, som handlar om att fälla och bita ihjäl. Får och kor kan
inte för varje ny hund veta på förhand, att den sista meningen
aldrig kommer. De bedömer vallhundens avstånd, fokus och
kroppshållning som antiloperna på savannen bedömer lejonens
avsikter. Ta det lugnt och fortsätta beta? Ställa upp i enad front
till självförsvar? Klunga ihop sig och gå undan – eller, om den
främmande hunden är tätt inpå, fly i panik var och en för sitt
liv åt vilket håll som helst?
Alla reaktionerna är
urgamla, inbyggda svar från bytesdjur och snabbare än vi hinner
reagera på. Vallhundens reaktioner är lika snabba som fårens, men
vallhunden har ett extraproblem. Samtidigt som den pejlar fårflockens
reaktionsbenägenhet och svarar, måste den hålla koll på oss. Det
är anledningen till att vallhundsraserna är avlade ”förarveka”,
med ”will to please”, så att de följer våra ord och
handtecken.
Det är också anledningen
till att det är svårt att avla fram och behålla bra
vallegenskaper: det blir lätt antingen för mycket bytesdriv eller
för mycket förarvekhet. I ena fallet har du vettskrämda djur
överallt där du inte vill ha dem och i andra fallet har du en hund,
som inte lämnar din sida. Och för den som tycker att det här är
teorisnack: det är lika mycket teorisnack som odlingszonerna. De
förklarar också vad du har framför näsan, vad som kan lyckas och
vad som kommer att gå åt pipan.
Jag hade ingen aning om
hur mycket av vardera, vallinstinkt och will to please, som kunde
finnas i min hund. Och ännu mindre visste jag svaret på den
viktigaste frågan – hur mycket common sense hade hon att balansera
upp vår oerfarenhet med?
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar