När ljuset återvänder

Rubriken kan tolkas på olika sätt men jag ska förklara min tolkning av den.

Nu, i slutet av april, passerar Norrland både Götaland och Svealand i antal ljusa timmar per dygn. Det kan vi i norr behöva efter en lång, mörk och stundtals bister vinter.
På dymmelonsdagen (eller heter det askonsdag?) klättrade temperaturen upp till närmare +15 här och snön vek undan nästan så man hörde det.
Nu kommer den bra tiden på året. Bra - om man tycker att lite mygg inte är något problem jämfört med ett dygns ihållande snöande, med påföljande snöröjning. Och så tycker jag, som för övrigt inte upplever att mängden mygg här strax sydväst om Umeå, är värre än nere på blöta västkusten som jag kommer ifrån.
Och när eftermiddagssolen når köket i vårt hem… Efter att ha kämpat sig fram från ena väggen i vardagsrummet i början av februari, fram till öppna spisen i början av mars, för att sedan börja sitt triumftåg genom resten av rummet och slutligen smyga in i köket och lysa upp micron i hörnet där  – det är ren och skär lycka. Nu kommer den ljusa tiden!

Det är ett sätt att tolka rubriken.

Det andra sättet handlar inte alls om antalet ljusa timmar, temperatur, snömängd eller solens intåg i vårt hem. Det handlar om något helt annat – nämligen collierasen.

Årsmötet i Gävle har ni kanske läst om. Jag var där, jag våndades stundtals men jag lämnade till slut med ett leende. För då visste jag att Svenska Collieklubben hade fått en styrelse som värnar om rasen lika mycket som jag. Som vill ge rasen upprättelse. Som vill ge den en annan stämpel än en nervös, bitsk och rädd ras. För vet ni, det är det folk förknippar rasen med.
Jag har gjort en (icke statistiskt säkerställd) undersökning då jag frågat ett antal hundägare om hur de ser på collierasen. Orden: nervös, bitsk och rädd, är vanligt förekommande. Alltför ofta. Många har haft en granne, vän, släkting eller bekant som haft en collie som var sådan. Det har jag också.
Men det behöver inte fortsätta så.

Idag vet vi så mycket mer om de komplicerade nedärvningar av gener som samverkar, och hur de kan ses i hundens familjebild. Och det finns utmärkta verktyg för att förbättra rasen. Redan på ett par generationer kan flera av de negativa beteendena vara bortavlade. Det krävs egentligen bara att ALLA uppfödare vill och aktivt arbetar för det. Idag vill och arbetar flera av dem för det, medan andra i nuläget prioriterar kanske mindre viktiga egenskaper.

Men i sinom tid, som rubriken talar om, när ljuset återvänder - får vi den collie vi vill ha.
Lugn, orädd och god som guld.

Johan Nilsson