HEMSPRÅK

I söndags jagade en okopplad jättehund en valp uppe på torget i min förort och alla bara skrattade. Besten är en femtiofemkilos rottishane, som alltid går lös på torget. Husse är en ung kille från Syrien, som väger ungefär lika mycket som hunden. Besten är hans stolthet, hans ena hemspråk. Hundar älskade han redan som liten och när han kom för tre år sedan ville han göra något av en gammal dröm – han ville skaffa rottweiler. För att få en fast punkt, tänker jag, en välkändhet i allt det nya främmande. En ljusglimt. Ett minne av sig själv och ett hopp om en framtid.

Så han köpte en halvvuxen rottishane.

Ett tag höll det på att gå i diket, för det var mycket hund han fick i händerna, men till skillnad från många andra insåg han det och skaffade hjälp. Ett antal sena kvällar mötte jag dem, två män ute på träningspromenad med en kaxig ung rottis och hans unga husse, och först gjorde jag omvägar om dem. Sedan såg jag hur hundvana de två medelålders männen var och blev tvärtom noga med att unghunden skulle få hälsa på min collietik, för det var lätt att se att om han skulle komma på egna vägar, om han skulle känna sig hotad eller osäker, så var det en stor fördel om han redan hade lärt sig att se min hund som kompis. Det gjorde han aldrig, men han lärde sig se henne som en häftigt snygg tjej. Stor kärlek utbröt! Min tik har blivit mildare i sina avsnäsningar i takt med att hans uppvaktning blev mindre burdus och dödshotar honom inte längre. Han har, som unga hanar brukar när tikar har tillrättavisat tillräckligt bestämt,  kommit på tanken, att damer förförs lättare av artiga svansviftningar och smöriga smajl än av kärlek i attack mode.

Den här soliga dagen på torget kommer Besten emot mig med ett leende i ansiktet. Han har fått muskel och hull tillbaka – i vintras var han sjuk, hade blodiga diarréer; fick leva på kokt kycklingkött och inte mycket annat och husse var lika lessen som den gången han hade fått jobb och inte kunde hitta vettig hundvakt. Nu är musklerna på plats igen och leendet stort. Han hälsar, han låter sig klias över svansryggen medan han grymtar och trampar med framtassarna av välbehag. Sedan tar han en sväng åt det håll han såg mig komma ifrån; han bakspårar för att hitta fram till min tik, som han misstänker finns nånstans i närheten. Då kommer valpen. Besten får annat att tänka på.

Valpen är fyra månader, en liten nykommen pitbullvariant, som viftar på svansen och vädjande lyfter ansiktet mot Besten. De hälsar. Sedan händer det. Besten tar på sig ett ansiktsuttryck av komisk förfäran, kastar om och flyr! Jublande sätter valpen efter.

De turas om att vara farlig förföljare och förskrämt byte i några vändor, medan Bestens ögon tindrar av skratt och valpens lyser av lättnad. Tänk att vara på sin första promenad och bli accepterad av en sådan kompis!

Alla vi som står där och tittar, från så olika språkområden, i så olika åldrar – vi skrattar också. De flesta talar med varandra på bruten svenska, det ena gemensamma språket. Det andra gemensamma språket talar vi nog bara bitar av, men vi förstår det åtminstone tillräckligt bra för att se vad som är lek.

Utan mina hundar hade jag aldrig lärt mig lita på leendet i en rottweilers ögon. Utan dem hade jag aldrig vågat ta kontakt med en ung rottishane för att få honom att se mig som en vän. Utan hund hade jag aldrig lärt känna en ung kille från Syrien så pass, att jag kan säga till honom att börja på brukshundsklubben och sedan tänka på att bli hundförare hos polisen, för varför låta en sådan talang vara bara fritidsnöje och uppvisning?

Bestens husse är en naturbegåvning. Några av hans kompisar är inte det. De är bara stolta över att gå sida vid sida med ett sådant prestigevapen som de ser i Besten. Tänk fyrbent BMW! Ibland, när vi har mött dem tillsammans, händer att jag går fram och gullar med muskelpaketet. Bestens husse ler stort, för det förvånar inte honom att en liten vithårig tant pratar med hans hund – en hundnörd känner igen en annan - men kompisarna brukar se ut som om de just hade ätit en riktigt stor citron.

Det kan de gott göra. Runt om står småtjejer från olika länder och tittar på oss och naturbegåvningar finns i alla sorters huvuden. De behöver bara få hjälp att vakna till och börja stava på sitt hemspråk.

Bodil Carlsson