Skol-, pensionärs- och hundstrejk idag utanför stadshuset: hur man gör gemensam sak.
I morse vaknade jag
onödigt tidigt, slog på TV:n och hamnade i Nyhetsmorgon. Två kvinnor av välstajlat obestämbar ålder, en modebloggare och
en ”skönhetsentreprenör” , pratade om en revolution inom
modevärlden. Tanter i coola kläder! En amerikansk skådespelerska
från åttiotalet visade sig själv på facebook i något
vingliknande illgult; en annan fanns på instagram i kolsvart
utstyrsel som fick henne att se ut som en bantande hitman.
Det diskuterades
entusiastiskt i rutan om äldre kvinnors rätt att ta plats och ha
kul. Ingen nämnde det, men det finns en spade där också och den
ser ut så här. I USA har babyboomgeneration nu större andel av
förmögenheterna och av befolkningsantalet än någon äldregrupp
någonsin har haft. Många yngre har svårt att få det att gå ihop:
studieskulder och boendekostnader har blivit så höga att pengarna
inte räcker, för deras inkomster har stått stilla eller minskat
under samma tid som de äldres inkomster på gruppnivå har ökat.
Jämfört med tidigare finns helt enkelt många fler kvinnor i åldern
55 till 70 med stor plånbok än det finns 25-åringar med pengar över. Om man råkar veta det, är det svårt att förstå
modeindustrins plötsliga intresse för äldre kvinnors rätt att ta
plats?
Tanken är nog inte att
alla vi vanliga gammeltanter ska byta till tajta svarta maffiaoutfits
eller klä oss som citronfjärilar. Vi ska bara få en liten puff
att shoppa loss. Konsumera ett kliv upp högre upp på häftighetsskalan, handla
från de mera vardagliga producenterna, men kolla på sociala medier
vad som är inne; medan de mera vardagliga producenterna kikar på
kändisarnas instagram lika mycket som på catwalken och och lär sig vart vinden blåser.
Senare på dagen kom ett
facebookinslag om Cruft´s. Reklamen för de stora
hundmatstillverkarna skymtade som alltid i bakgrunden. Cruft´s är
en catwalk for dogs med den nya noslängden på boxer och den
senaste benlängden på taxar - inte för att vi vanliga hundägare
förväntas skaffa riktigt så extrema varianter. Men de vardagliga uppfödarna ska
åtminstone ha koll på vad som trendar.
Hur ska vi som tycker om
hundar förhålla oss till att de är en trendkänslig mångmiljardindustri* ?
Det är gott om hund här
i mitt område; det blir många hundmöten, mycket att titta på och
mycket att fundera över.
Häromdagen gick jag förbi
pitbullvillan. Därinne bor två yngre människor och två
välmusklade hundar - ”inte så hundvana”, som en släkting
till familjen anförtrodde mig. Skåpbilen, med kennelnamn och
pitbull på långsidan, är inte hemma när jag kommer. Förmodligen
är ägarna på jobbet. Var är hundarna? Grannen med viltspårande
springer spaniels, som har varit smått orolig, sa lättat att nu har
det iallafall kommit upp stängsel runt pitbullvillans gräsplätt. Jag kikar.
Stängslet är vanliga kompostgaller. De klarar att
hålla en valp inne.
Sist på rundan går jag
förbi huset där det bor arbetande schäfer. Mannen i familjen har
tjänstehund och där har man också stängsel. Eftersom den
ägaren vet vad en hundkropp kan prestera om den vill, är det
stängslet 160 cm högt och stadigt förankrat i marken.
Ofta ser jag Dancer. Han
är av arbetande ras, i mina ögon en av de bästa av alla, och
han har hunnit bli drygt två år nu. Hans steg är fortfarande så
flytande vackert att hjärtat flyger när jag ser honom. Sedan gör
jag en omväg. Jag känner honom inte, men tänker på honom som Dancer, för det är vad han
borde heta. Han ägs av två äldre människor, en pensionerad man
och en något yngre kvinna. Fem dagar i veckan tar mannen ut honom,
tre gånger varje dag i ett decimeterkort koppel, som rycker med sig
hunden så fort han försöker stanna och nosa eller bara stanna och
se sig om. Mannen tittar aldrig på hunden; han bara rycker. Nu har
hunden slutat titta på mannen. Jag gör omvägen, för jag vill inte
se Dancer bli ryckt i.
Hundar som han gjorde att
jag gav upp en gammal dröm om att bli uppfödare. Varför sträva
efter att få fram all denna intelligens, denna samarbetsvilja, denna
förväntan på att få upptäcka världen, om man inte kan förhindra
att alltsammans slutar i koppelhanden på människor med tid och
engagemang lagom för en medelålders papillon?
Hundorganisationerna är
mycket för att folk ska köpa hundar. De är inte lika mycket för
att prata om vad som krävs efter köpet, men idag finns troligen
fler hundar än bra händer att lämna dem i.
Hur ska vi som tycker om
hundar förhålla oss till det?
Det är inte ett problem
som någon kan lösa på egen hand, men uppfödare som vill föda upp
hundar med mycket i huvudet borde kunna formulera en gemensam
definition av sin målgrupp och stå för den tillsammans, vilken ras
man än har – högt och tydligt.
De verkliga
inavelsgraderna på rasrena hundar är inte heller ett problem, som
någon kan tackla ensam. Men jag ser inte mycket diskussion om hur
man ska tackla dem tillsammans, eller ens mycket till diskussion
överhuvudtaget. Om vi vill ha några raser kvar, är det kanske snart dags
att börja prata om saken?
Ännu mindre pratar vi här
hemma om något som folk redan har börjat diskutera utomlands.
Hittills har jag sett en artikel om sällskapsdjurens
klimatpåverkan i en enda svensk dagstidning, ETC med sina 22 000
läsare för några veckor sedan. Det kommer säkert flera framöver. Redan 2017 refererade Svensk
Natur en amerikansk studie:
Kända brittiska The
Guardian skrev i juni 2018, att hund- och kattmat tar en
fjärdedel av all köttproduktion i världen. Vi
kommer att få höra mycket om det framöver och kanske borde vi
börja förbereda oss för att komma med ett svar. Hur motiverar man
att man har stor hund?
Genom
att berätta om deras användbarhet. Och då är det bra, om man har
sett till att de fortfarande har en användbarhet att berätta om.
Bodil
Carlsson
*
enligt APPA, den amerikanska branschorganisation för
husdjurstillbehör inklusive foder, har marknaden ökat från 23
miljarder US dollar 1998 till 69,5 miljarder 2017 bara i USA – en tredubbling
på mindre än trettio år. Kostnaden för att köpa djuret är den
minsta i sammanhanget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar