VÄNTAT OCH OVÄNTAT

Kanske medför Samain verkligen att man går över gränser och att oväntade saker dyker upp på förstubron och knackar på? Nu har jag för första gången sökt annat jobb, ställt ihop CV och jagat betyg. Jag som trodde att jag skulle hålla på till sisådär sextiåtta i det mest givande och tacksamma jobb jag kan föreställa mig. Men det är väl bara att erkänna sig besegrad. Jag kommer inte att orka med kortsiktigheten och kalleankasvenskan i den politiska toppstyrningen ens ett år till. Nästa gång jag hör ordet process spyr jag på föredragshållaren. Nästa gång jag hör bilindustrins löpande band prisas som modell för hur sjukvård skall organiseras, slänger jag kaffet på den entusiastiskt leende chefen. Varför sluta sitt yrkesliv så?

Dessutom är detta dagen då jag har spöat upp en hund med tillhygge. Det har aldrig heller hänt förr. Det fanns inget annat sätt att övertala en stor karelsk björnhundstik att återgå till skogen och älgjakten i stället för att ge sig på Lilltiken på en allmän väg. Gudskelov fanns en snöpinne som gick att rycka upp ur vägkanten och gudskelov var björnhundstiken inte lika människoaggressiv som tikaggressiv, för då hade jag förmodligen inte haft många fingrar kvar att sköta tangentbordet med. Måste ha gjort ordentligt ont att bli rappad rakt över ansiktet så hårt så många gånger, men det tog björnhundstiken med fattning. Hon lät sig inte provoceras. Det var inte mig hon ville åt. Hon gjorde bara taktisk reträtt och försökte komma åt Lilltiken ur bakhåll i stället.

Så på sitt sätt var det en mycket bra hund - för storskogen. En bra hund för storvilt. Vilken idiot släpper henne här?

Den sortens idiot som inte vet vad han har i snöret, som det brukar vara.

                                                           * * *

Colliestatistiken är också som den brukar vara. Titta på MH-spindlarna som faller ut, om man söker på det enda kriteriet utställd med cert och ni ser en slät cirkel. Gamla bestämmelser för cert eller nya, det gör ingen större skillnad. Ingenting sticker ut.

Titta på MH-spindlarna som kommer, om man söker på det enda kriteriet tävlad lägre klass! Alltså inga elitskyddshundar i händerna på tävlingsnördar. Här sticker grejer ut! 

Nyfikenhet sticker ut; leklust sticker ut. Kontakt med människa sticker ut en del, den också. Livsglädje sticker ut, kort sagt. Och hot? Visst. Litegrann. Lika mycket hot som en hundsjäl får visa i ett knepigt läge. Lika mycket hot som Lilltiken visade mot en övermäktig angripare idag: kontroll och enstaka avvärjande svarsgläfs, typ ”Jag kan, jag med! Ta mig inte för en stackare!” 

Bodil Carlsson 

SAMAIN

Det var så den hette för längesen, den här helgen: samain, dagen då året tog slut. Tiden gick och gömde sig och väntade på att året skulle börja igen, i februari, då lammen börjas födas. Samain startar icke-tiden. Gränssnittet mellan vår värld och den där världen andra vart otydligt. De som blev borta för oss dök upp igen i sina invanda trakter och fick dörrarna öppnade och en skål framsatt vid bordet. Bakom de välkomna andarna fanns det andra, förstås, som inte inte alls var välkomna och mot dem var dörrarna stängda och vårdeldar tända. De hördes ylande i skyn. Herne jägaren var efter dem däruppe med sina rödögda vita jakthundar.
Så tänkte sig kelterna det hela. Inte är det svårt att förstå.

Kvällspromenaderna har lite drömkänsla.  När vildgässen flyger emot oss lystrar till och med en jordisk, levande hund ett ögonblick på ljudet av en framstormande flock jakthundar, som hörs som om de kommer över åsen. I dimman ser de unga pilträden vid grannens tomtgräns ut som en hel rad uppochnervända parkerade häxkvastar mot gårdsbelysningens skarpa, vita ljus och själva det otydliga huset som platsen  för en ruskig sammankomst.

Hur som helst kommer colliestatistik, när tiden tillåter. Samain är förändring.

Bodil Carlsson

STORMEN

Var detta Simone? Inget mer än hederligt strilande ösregn har drabbat oss. Kärkommet ösregn! Sextio millimeter till och grundvattennivåerna börjar likna något, men dit har vi en bit kvar. Här sticker man tidigare från jobbet, efter att med den erfarna lantkvinnans barska visdom ha sagt åt sina townies till arbetskamrater att ställa in kvällens tonårsskjutsande,  resorna till handledning och annat viktigt, ställa in själva bilarna och krypa i skydd. Provianterar ficklampa och annan nödutrustning i butik där tidningsrubrikerna är svartare än himlen utanför. Mördarstorm hit och stormkaos dit. Rusar hem!
Men grindarna är redan surrade, nödvattnet upptappat, värmeljusen framplockade och ficklampsbatterierna laddade. Allt kvarvarande löst upplockat från gårdsplan och inbommat bakom uthusdörrarna, som stöttats med störar nedkörda i jorden. Vi vågar oss ut en kortrunda med Lilltiken i regnet. Ibland blir det liksom en andningspaus i strilandet och då är det alldeles tyst. Träden är blickstilla - som om något stort verkligen tog ett djupt andetag för att dra igång, ungefär som ögonblicket före åska - men det enda som händer är att strilandet återupptas och att vi kommer hem blöta och att jag upptäcker att vänster stövel läcker. Sedan dricker vi te.
Vid åttasnåret går vi ut igen, Lilltiken och jag. Det finns gränser för åldriga colliedamers lust att ligga i soffan och se på när man dricker te. Det strilar fortfarande vatten på oss. Men det slutar med att vi velar omkring på diverse grannåkrar i spontant sökarbete och den åldersbräckta collien är plötsligt lika vass som det blåa ljuset från den nya ficklampan, för intressanta varelser har rört sig här och hon vet precis vad hon är ute efter.Jag tänker inte tala om vad det är, men här har ni en ledtråd. Senast vi var på djursjukhuset, så utbröt en livlig diskussion mellan veternären och mig. Vi diskuterade hundars val av födoämnen och behov av pälsvård. Veterinären sa att hennes hund följde med i stallet och i hästhagen och behövde spolas av, inte för sin skull utan för veterinärens, med jämna mellanrum. Vad den hunden gärna åt hade också med hästar att göra. Mycket! Lilltiken stod brevid och åhörde detta med beklagande min. På väg ut sa hon att det blev lite sorgligt att höra om en hundkollega som fick klara sig på så ensidig kost.
Ja, alltså, där lommade vi omkring i regnet och letade läckra lämningar, jag som en michelingubbe i sambons regnkläder och hon alltmera sjöblöt, och fort gick det. Lilltiken lämnade en praktbajsning framför dörren till Jägartorp, så att drevertiken där ska veta sin plats nästa gång hon dyker upp för att jaga. Sambon får smyga dit i morron bitti med en plastpåse i fickan. Vänsterstöveln läcker fortfarande och jag är alldeles lycklig.
Sedan sitter vi på trappan och tittar ut. Pipande, förtvivlade skall hörs nerifrån skogen. En vilsen stackars jakthund? Jag ringer grannens mobil.
Han flåsar, den gamle gubben, för han är också ute i regnet och det längtansfulla valpskallet hörs hela tiden, för hans jaktterrier har fått upp ett rådjursspår. Han låter också lycklig.
Donald McCaig har rätt. Det är något med hundar som får en att känna sig hel. Självklart är hundmänniskor galna,  gör de mest befängda saker vid märkliga tidpunkter. Men man känner sig hel.

Bodil Carlsson

GONATT!

Det kommer lite colliestatistik framöver, men inte nu i natt. Ovädret som är på ingång från England morrar redan därute i mörkret, ljudet från blåsten håller på förändras. Komposttunnornas lock är säkrade med tegelstenar.  Allt annat som vinden kan flytta på lika bra som vi är inplockat.
Fast dagen började med solljus.

Etthundratio jordade vårlökar senare och på andra sidan om ett par timmars hundpromenad  genom alla färgerna står det sista lasset löv och väntar på att köras iväg.

Det är sanslöst att något kan vara så vackert. Som de olika sorterna av levande varelser. Blir man så gammal att man hinner se sig mätt?

Bodil Carlsson

GAMLA GODINGAR OCH NYA

Man åker iväg på ett par dagar i en lysande oktober och kommer hem igen i november: allt det gyllenröda har ramlat av och ligger i ett prasslande lager på marken. Sic transit  trädens härlighet, som varje år, och det som återstår är en dags råslit med krattan och säckkärran. Kvällspromenaden försiggår i månljus på nakna gråa stammar och någonstans ifrån kommer den första lukten av vinter.

Det enda man behöver veta om de förtrollade landen, där djur talar och träd tänker, är att de finns. Och att de när de är färdiga med oss, till sist kastar ut oss. Lika bra att vara förberedd! Så i veckan hämtades askarna med ben efter döda hundar ner från sin hylla i ett av uthusen och nu ligger hundarna i jorden, i samma ordning som de kom. Den lilla lätta asken som en gång var en sheltie; den tunga, som var en stor, välbyggd, stark collietik, en lysande spårare; den mittemellantunga, som var en smart flockledare; och längst mot väster, närmast hem, den som kom från Wales. Bakom dem ligger redan Lilltikens pappa. En vanlig grönbok växer i mitten,  vackrast av alla träd och långlivad. Nu står en liten spretig tingest där också, inte mycket att se på, men blir framöver. Blush Damask, damascenerros, från 1759 eller tidigare, okänd härkomst.
Samma som med hundarna, alltså. Vi vet inte vilka deras förfäder var, men de har en lång historia ihop med oss.

Jaha - tjockt lager kompost ovanpå alltsammans, hinkar ur regnvattentunnan för att de färska rötterna skall ha något att starta med nästa vår, om torkan fortsätter in i vintern. Och så löv till skydd mot markfrost. Sedan går vi ut genom grinden, min sista hund och jag, och det känns lite sorgligt, men man får ju lov att acceptera verkligheten. Inte sant?
Där möter vi grannen med sina två bordercolliekillar. De brukar aldrig gå förbi här på grusvägen, skogen är deras ställe, men oskyltade älgjägare hukar lite varstans i markerna nu, så här kommer de. Och Lilltiken, som hela sommaren mest har legat på gårdsplan, som inte har varit glad åt någonting, inte har tittat åt andra hundar, utan bara legat stilla och gått upp i vikt och saknat sin förlorade flock - hon forsar ut genom grinden och lekbugar som en unghund!
Var är frambenshältan? Var är det inåtvända, långsamma? Vart tog den uppgivna gamla själen vägen? Lilltiken kastar om framför den äldre bordercolliekillen som en dressyrhäst i piruett, hon gör galoppombyte i varje steg och bordercollieögonen lyser. Det känns nog rätt bra för den gamle att bli så utvald mitt framför näsan på den yngre, den nya tävlingshunden, som börjar försöka ta över där hemma. Hans svans viftar vördnadsfullt, han lägger huvudet på sned och ler och visar på alla sätt att han är en kille som förstår att uppskatta en dam - inte som snorvalpen, som bara ska häva sig fram och begrava sin nos på intima ställen!
Lilltiken har varit glad sedan dess. Hon patrullerar våra stängsel med ny kraft i kvällsmörkret och ser till att hon hörs över nejden.Hon markeringskissar igen, krafsar argt där oförskämda tikar har gått och drar gärna iväg på promenader. Helst åt hans håll, förstås.
Hmmm... det skulle ju kunna vara så, att det här stället inte är riktigt färdigt med oss än. Det kanske bara behöver en hund till?

Bodil Carlsson

LÖVKRATTARTANKAR

 På väg hem från jobbet såg jag de första nyanlända syrierna utanför det lilla vandrarhemmet, hastigt utplacerade till kommunen sedan några dygn. Tonåringar som kastade boll; ett litet syskon som satt på gräsmattan och tittade på. Lättnaden och tacksamheten över att få se dem, levande och säkra!
De ligger inte i havet utanför den där italienska ön. De sitter inte fast i  lägren. Åtminstone dessa få är i trygghet och man kan ringa en kommunalpolitiker och fråga om de har blivit välkomnade och om det finns vintervantar och leksaker till ungarna och om någon har tänkt på att förklara att krevaderna de hör är övningar på militärförläggningen i Karlsborg och så de gamla vanliga skotten från älgjägarna. Inget annat, inte här. Tack!
Det finns sannerligen annat att tänka på än hundar. Det finns gott om människor som har andra problem. Kan inte USA:s regering före torsdag räkna ut ett sätt att ta sig ur gisslandramat som ett fyrtiotal hard-core Tea Party-dårar i representanthuset iscensätter för att hålla sina vita minoritetsväljare på gott humör, så kan vi allesammans snart ha annat att tänka på, för då riskerar världsekonomin lövfällning och mörker. Hundavel som vi är vana vid att se den är en konjunkturkänslig sak. Hundköp också.

Annars hittar jag en lång, gediget formulerad annons om collievalpar på Blocket. Ser så seriöst ut! Namngiven hane låter sig hittas i Hunddata: utställningar, kontinentala utställningsanor och ett MH med kvarstående rädsla på överraskning; trea på skotten. Annars ser det inte så illa ut.
Så vem används hanen till? En tik - vinnande hund, högt prisad, känd uppfödare - med 4.or på rädsla och kvarstående rädsla vid både överraskning och ljud... och så en 5:a på skotten. Hon har 23 avkommor. Undrar hur det skulle vara att bo här ute med henne?
Ja - och så används hanen förstås till ytterligare en tik, som han har en kull med 2013, och den tiken har 5 på skotten.
Och så används han förstås till ännu en tik, som fick 6 avkommor med honom, och som bröt tidigt på MH. Båda gångerna hon försökte.
Och slutligen - ja, det är ett litet gäng uppfödare som återkommer med sina kennelnamn, så man får vara glad. Man ser åtminstone vem man inte ska skaffa nästa collie från.
Vad ser de som läser annonsen och inte är vana att kolla i Hunddata?

De ser inte alls. Inte skillnaden mellan en skotträdd hund och en stabil orädd kompis, för det framgår inte i annonsen  Inte skillnaden mellan det här gänget och de seriösa uppfödare som bryr sig om hundens insida. Men i största ödmjukhet tror jag, att det är insidan som avgör om man vill ha hund, även om tiderna blir kärvare, och vilken sort man vill ha; så varför lämna annonsutrymmet obestritt åt en avelstradition som det redan höstas ordentligt för?

Bodil Carlsson

TID ATT PASSA

Det är aldrig möjligt att förstå verkligheten, men det är aldrig för sent heller. Som barn läste jag de första böckerna i serien om Narnia och höll på i åratal efteråt att försöka hitta en av de gömda dörrarna dit, längst bak i busskuren där vi  väntade på skolskjutsen och innerst i gamla klädskåp, för jag var säker på att allt det där inte bara fanns någonstans - de talande djuren och träden som höll bankett med mörka, chokladliknande jordskivor - utan var mera verkligt än bräderna i busskurens vägg.
Sedan blev jag vuxen och förståndig och fick tider att passa och skatter att betala. Det dröjde länge, innan jag började minnas att djur visst talar, bara vi själva håller tyst och lyssnar, och att fin jord är en delikatess, som måste tillredas. I morse öppnade jag i alla fall den där dörren och klev ut på förstutrappan. Tätt intill sträckte den talande hunden på sig och sa att hon också hade sovit riktigt, riktigt gott och vad skulle vi två hitta på nu?

 

Vi matade träden med glänsande skivor kompostjord, vi passade årstiden och när solen hade gått ner gick vi i månljuset. Killen som skrev böckerna hade alldeles rätt om det mesta. Och skatterna? Skatterna är mitt framför näsan på oss.

Bodil Carlsson