Det var så den hette för längesen, den här helgen: samain, dagen då året tog slut. Tiden gick och gömde sig och väntade på att året skulle börja igen, i februari, då lammen börjas födas. Samain startar icke-tiden. Gränssnittet mellan vår värld och den där världen andra vart otydligt. De som blev borta för oss dök upp igen i sina invanda trakter och fick dörrarna öppnade och en skål framsatt vid bordet. Bakom de välkomna andarna fanns det andra, förstås, som inte inte alls var välkomna och mot dem var dörrarna stängda och vårdeldar tända. De hördes ylande i skyn. Herne jägaren var efter dem däruppe med sina rödögda vita jakthundar.
Så tänkte sig kelterna det hela. Inte är det svårt att förstå.
Kvällspromenaderna har lite drömkänsla. När vildgässen flyger emot oss lystrar till och med en jordisk, levande hund ett ögonblick på ljudet av en framstormande flock jakthundar, som hörs som om de kommer över åsen. I dimman ser de unga pilträden vid grannens tomtgräns ut som en hel rad uppochnervända parkerade häxkvastar mot gårdsbelysningens skarpa, vita ljus och själva det otydliga huset som platsen för en ruskig sammankomst.
Hur som helst kommer colliestatistik, när tiden tillåter. Samain är förändring.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar