Medan vi väntar på illustrationer till avsnitten om colliens standard sticker vi emellan med lite såpa. Flera bloggar har på sistone roat sig med personangrepp , som förmodligen ses som ett bra sätt att misstänkliggöra en hel organisation. Enkla efterforskningar ger en annan bild: den som försöker gå emellan i ett ilsket slagsmål får ofta ett par smockor själv.
SÅPAN ”ELD OCH VATTEN”
Den låg så fint i närheten av en större sjö, den lilla klubbstugan, i ett stort distrikt med mycket verksamhet. Av någon anledning uppstod ett gräsligt bråk mellan personer som ofta vistades inom den lilla klubbstugans väggar. Beskyllningar och svåra ord om vad som blivit gjort eller inte gjort kastades som facklor genom luften och hur grollet egentligen började, är icke gott att veta för andra än de berörda; men elden tog fart så att allt vatten i den stora sjön inte hade räckt för att släcka den och plötsligt var det två gäng, som slogs förbittrat. Hur det slutar är inte heller klart, för påståendena och polisanmälningarna som studsade mellan de två falangerna landade till sist hos allmänna åklagaren. Där kan vi nog med största förtroende lämna historien om vad ena gänget i klubbstugan anser att andra gänget har gjort för tok.
Men ett stort och långt slagsmål var det och som alla sådana vill det inte gärna ta slut. Gnistorna flyger och tänder nytt var de slår ner. Så här kommer nästa avsnitt. Två föreningsvana personer från den lilla klubbstugans stora distrikt dyker upp för att berätta vad stadgarna säger om hur man hanterar den här sortens bråk. Vad man kan påstå, vad man inte lagligen kan påstå, och hur man går tillväga om man har olika åsikter om vad som blivit gjort och inte gjort.
Det hade de inget för, höjdarna, för de blev själva prompt anmälda av ena gänget, som ansåg att höjdarna hade tagit parti för andra gänget!
Om det togs parti för någon kan ingen utomstående veta. Den saken kan vi med förtroende lämna till det stora distriktets huvudorganisation, som håller sig med egna instanser för granskning. Där ligger det ärendet precis där det ska ligga och så får väl alla med tiden veta hur mycket det låg i ena gängets åsikter om höjdarna.
Men nu kommer tredje avsnittet! Det är något helt nytt. Det har inte ett dugg att skaffa med den lilla klubbstugan eller dess gäng eller med bråket dem emellan, utan är en helt fristående uppföljare. Nya manusförfattare har tagit över och gnuggar händerna i förtjusning. Här finns något som går att använda. Bifigurerna från andra avsnittet kliver fram som huvudskurkarna!
Vet ni hur skurkaktiga höjdarna är? Jo, ärendet har lagts till Disciplinnämnden för bedömning! Oerhört!
Skurkarna måste avstängas från sina uppdrag!
Årsmöten där skurkarna sitter ordförande blir genom deras blotta närvaro så vanhedrade att de borde ogiltigförklaras!
När man tänker på att Disciplinnämnden kan behöva ett år på sig för att hinna fram till detta ärende längst ner i botten på staplarna av hundfolks anmälningar mot hundfolk, så inser man hur såpaförfattarna agerar. De har riktigt gott om tid på sig för att gnugga in smuts i namnen på höjdarna och deras organisation. Det kommer folk att komma ihåg. Ingen rök utan eld, kommer man att tänka.
Anta att Disciplinnämnden frikänner höjdarna om ett år – vem lägger märke till det?
Fast man borde minnas att det är ett väldigt gammalt knep, det där – att ta gnistorna från någon annans brasa för att hålla liv i sin egen.
Bodil Carlsson
lördag 3 april 2010
torsdag 1 april 2010
Och just idag...
...bli vår tik åtta år.
Tidigt visade hon att hon minsann inte tänkte uppföra sig enligt boken "Min collie" som vi så noggrant läst innan valpen hämtades. (För känsliga läsare utelämnar jag namnet på författaren.) Rom byggdes inte på en dag, inte en kunnig valpköpare heller... Vi läste det vi hittade på kvartersbiblioteket och det var just den boken.
Där stod det bland annat att "valpen lämnar aldrig din sida". Vi kände oss trygga och lugna med att få en så flockkär hund som en collie - en hund som aldrig skulle vara längre bort än några meter ifrån oss. Efter en eller annan veckas övervakning tyckte vi det var dags att låta valpen se den lite större valphagen på baksidan av radhuset - den som inte var inhägnad.
Ner med valpen som då raskt sa sitt första "Jag ska bara kolla en grej" och sedan försvann in på grannens tomt. Och in på nästa grannes också. Det finns så många grannar när man bor i radhus! Efter en stund kom hon överlycklig tillbaka med ett litet trälok i munnen, det var förstås grannbarnens leksak... Ett Briolok, ni kanske vet vad de kostar?
Men, hon hittade i alla fall hem igen. Man ska tänka positivt, eller hur?
Så har hon fortsatt i livet. Nyfiken, självständig och med en jaktlust som heter duga har hon framlevt sina åtta år. Inte alltid så lättsam, men alltid tacksam att träna med. Enligt vissa tolkningar av det där gamla dokumentet är hon säkert inte alls "rastypisk", men hon är jäkligt charmig och rolig. Vi har lärt oss mycket om hund tillsammans med henne och skulle inte byta ut henne för allt smör i Småland...
Dessutom tycker vi hon ser ut som en collie ska se ut. Inte sant?
Johan Nilsson
Tidigt visade hon att hon minsann inte tänkte uppföra sig enligt boken "Min collie" som vi så noggrant läst innan valpen hämtades. (För känsliga läsare utelämnar jag namnet på författaren.) Rom byggdes inte på en dag, inte en kunnig valpköpare heller... Vi läste det vi hittade på kvartersbiblioteket och det var just den boken.
Där stod det bland annat att "valpen lämnar aldrig din sida". Vi kände oss trygga och lugna med att få en så flockkär hund som en collie - en hund som aldrig skulle vara längre bort än några meter ifrån oss. Efter en eller annan veckas övervakning tyckte vi det var dags att låta valpen se den lite större valphagen på baksidan av radhuset - den som inte var inhägnad.
Ner med valpen som då raskt sa sitt första "Jag ska bara kolla en grej" och sedan försvann in på grannens tomt. Och in på nästa grannes också. Det finns så många grannar när man bor i radhus! Efter en stund kom hon överlycklig tillbaka med ett litet trälok i munnen, det var förstås grannbarnens leksak... Ett Briolok, ni kanske vet vad de kostar?
Men, hon hittade i alla fall hem igen. Man ska tänka positivt, eller hur?
Så har hon fortsatt i livet. Nyfiken, självständig och med en jaktlust som heter duga har hon framlevt sina åtta år. Inte alltid så lättsam, men alltid tacksam att träna med. Enligt vissa tolkningar av det där gamla dokumentet är hon säkert inte alls "rastypisk", men hon är jäkligt charmig och rolig. Vi har lärt oss mycket om hund tillsammans med henne och skulle inte byta ut henne för allt smör i Småland...
Dessutom tycker vi hon ser ut som en collie ska se ut. Inte sant?
Johan Nilsson
måndag 29 mars 2010
Colliestandarden - del ett
VINDFLÖJLARNA
Collievänner har haft både praktiska och etiska problem med illustrationerna till inläggen om de verkliga versionerna av rasens påstått oföränderliga standard.
Hur gör man? Bra bilder finns och skulle kunna läggas ut utan att hund, uppfödare eller ägare namnges. Men antingen har någon skaffat sig rättigheter till dem och kräver betalt – för foton som togs för etthundra år sedan! - eller så är bildkvaliteten sådan att önskade detaljförstoringar skulle bli konstiga. Alternativet är att lägga länkar till foton – vilket ju innebär, att hund och uppfödare namnges.
Vi har inget intresse av att peka ut enskilda. Varken hundar eller människor. Vi tycker inte att den eller denna hunden är ”ful”. Vi tycker att aveln till följd av tävlingsinriktad exteriör fokusering stuvar om utseendet på en älskad hundras efter rådande modenycker till den grad att det skadar både hundarna och folks intresse för att bli collieägare. Dilemmat blir att hitta exempel utan att såra någon. Kort sagt, läsarna ombedes ha överseende med att illustrationerna inte alltid blir vad vi hade önskat.
Tills vidare presenterar vi den här lösningen. Netive HaAyit Collies har en flik,
Collie Silhouettes, som beskriver händelseförloppet så tydligt man kan önska.
Det finns dörrprydnader och vindflöjlar i collieskepnad, som alla vet. Hemsidans ägare fick en i present och blev nyfiken.
En vän började göra svarta siluetter av vinnande collies genom årtiondena med hjälp av sitt grafikprogram. Som ni ser – och som hemsidan säger – har hundarna ändrat sig en hel del med tiden.
Varenda en av de vinnande hundarna sågs givetvis som en typisk representant för en och samma standard.
Det är svårt att förklara. Utan att fundera lite på begreppet vindflöjlar, alltså.
Bodil Carlsson
Collievänner har haft både praktiska och etiska problem med illustrationerna till inläggen om de verkliga versionerna av rasens påstått oföränderliga standard.
Hur gör man? Bra bilder finns och skulle kunna läggas ut utan att hund, uppfödare eller ägare namnges. Men antingen har någon skaffat sig rättigheter till dem och kräver betalt – för foton som togs för etthundra år sedan! - eller så är bildkvaliteten sådan att önskade detaljförstoringar skulle bli konstiga. Alternativet är att lägga länkar till foton – vilket ju innebär, att hund och uppfödare namnges.
Vi har inget intresse av att peka ut enskilda. Varken hundar eller människor. Vi tycker inte att den eller denna hunden är ”ful”. Vi tycker att aveln till följd av tävlingsinriktad exteriör fokusering stuvar om utseendet på en älskad hundras efter rådande modenycker till den grad att det skadar både hundarna och folks intresse för att bli collieägare. Dilemmat blir att hitta exempel utan att såra någon. Kort sagt, läsarna ombedes ha överseende med att illustrationerna inte alltid blir vad vi hade önskat.
Tills vidare presenterar vi den här lösningen. Netive HaAyit Collies har en flik,
Collie Silhouettes, som beskriver händelseförloppet så tydligt man kan önska.
Det finns dörrprydnader och vindflöjlar i collieskepnad, som alla vet. Hemsidans ägare fick en i present och blev nyfiken.
En vän började göra svarta siluetter av vinnande collies genom årtiondena med hjälp av sitt grafikprogram. Som ni ser – och som hemsidan säger – har hundarna ändrat sig en hel del med tiden.
Varenda en av de vinnande hundarna sågs givetvis som en typisk representant för en och samma standard.
Det är svårt att förklara. Utan att fundera lite på begreppet vindflöjlar, alltså.
Bodil Carlsson
lördag 27 mars 2010
DET RASTYPISKA
Kära läsare!
Om ni, som vi, står med minst ett ben utanför den riktigt inbitna hundvärlden undrar ni säkert vad det är som pågår.
Collievänner tror att det kan ses så här:
Vi har återkommande kommentarer från två personer – kvinnan som kallar sig Petter och en Taina, som säger att hon föder upp en annan ras än vår.
Vi är tacksamma mot både Petter och Taina för deras kommentarer. De illustrerar så fint något som varit snudd på rastypiska hunduppfödardrag i den gamla exklusiva renrasvärlden.
Den ena talar om för oss vad vi får lov att prata om.
Och den andra talar om vem som får lov att prata.
Petter, du går inte hem här. Det är inte så, att ett samtal om rasens standard skall handla om att dina kompisar i collieuppfödarvärlden föder upp problemfria hundar och att andra uppfödare, som du ogillar väldigt och identifierar så där lite lagom, kan skyllas för en massa rammel. Det är inte du som bestämmer vad som är rastypiskt och det är inte du som bestämmer vad det ska talas om. Konkurrensbegränsande skitsnack finns det gott om utrymme för på andra bloggar. Håll dig där.
Taina – du som ofta ”glömmer att vi bara är vanliga valpköpare” här på Collievänner...
Du glömmer en sak till. Vi vet att det är domarens ”fria skön” som delar ut priset. Vi vet att det har varit uppfödarnas ”fria skön” som väljer avelsdjuren, väldigt länge och med – om du ursäktar att vi tycker det – tyvärr rätt blandat resultat. Det som har hänt med de gamla brittiska vallhundsraserna är inte alla så särskilt tacksamma över.
Minns du att det är valpköparnas ”fria skön” som bestämmer OM vi köper valp? Och VAR vi köper valp? Hör du oss bättre om vi pratar med plånboken än om vi pratar så här?
Jag vet inte hur man ska uttrycka sig för att få en del att höra. Kanske så här?
DEN TRADITION NI SITTER I TAPPAR SNABBT I TROVÄRDIGHET.
MEDAN NI PRATAR OM ÖRONANSÄTTNING EXPLODERAR BLANDRASAVELN I ANSIKTET PÅ ER OCH RUNTOM I VÄRLDEN GÖR FOLK FÖRSÖK ATT OMSTARTA SIN RAS.
SKK SER VAD SOM HÅLLER PÅ ATT HÄNDA. FOLK PÅ GATAN GÖR DET. HUR ÄR DET MÖJLIGT ATT NI INTE SER DET?
Fortsättning följer, gott folk. Först kommer standarden, där vi har lite problem med illustrationer, och sedan en jättenyhet!
Vi kommer att presentera den förstfödda valpen från uppfödar/ägarkooperativet Collie Community:
C C Back to Basics!
So hang on, we´ll be back!
Bodil Carlsson
Om ni, som vi, står med minst ett ben utanför den riktigt inbitna hundvärlden undrar ni säkert vad det är som pågår.
Collievänner tror att det kan ses så här:
Vi har återkommande kommentarer från två personer – kvinnan som kallar sig Petter och en Taina, som säger att hon föder upp en annan ras än vår.
Vi är tacksamma mot både Petter och Taina för deras kommentarer. De illustrerar så fint något som varit snudd på rastypiska hunduppfödardrag i den gamla exklusiva renrasvärlden.
Den ena talar om för oss vad vi får lov att prata om.
Och den andra talar om vem som får lov att prata.
Petter, du går inte hem här. Det är inte så, att ett samtal om rasens standard skall handla om att dina kompisar i collieuppfödarvärlden föder upp problemfria hundar och att andra uppfödare, som du ogillar väldigt och identifierar så där lite lagom, kan skyllas för en massa rammel. Det är inte du som bestämmer vad som är rastypiskt och det är inte du som bestämmer vad det ska talas om. Konkurrensbegränsande skitsnack finns det gott om utrymme för på andra bloggar. Håll dig där.
Taina – du som ofta ”glömmer att vi bara är vanliga valpköpare” här på Collievänner...
Du glömmer en sak till. Vi vet att det är domarens ”fria skön” som delar ut priset. Vi vet att det har varit uppfödarnas ”fria skön” som väljer avelsdjuren, väldigt länge och med – om du ursäktar att vi tycker det – tyvärr rätt blandat resultat. Det som har hänt med de gamla brittiska vallhundsraserna är inte alla så särskilt tacksamma över.
Minns du att det är valpköparnas ”fria skön” som bestämmer OM vi köper valp? Och VAR vi köper valp? Hör du oss bättre om vi pratar med plånboken än om vi pratar så här?
Jag vet inte hur man ska uttrycka sig för att få en del att höra. Kanske så här?
DEN TRADITION NI SITTER I TAPPAR SNABBT I TROVÄRDIGHET.
MEDAN NI PRATAR OM ÖRONANSÄTTNING EXPLODERAR BLANDRASAVELN I ANSIKTET PÅ ER OCH RUNTOM I VÄRLDEN GÖR FOLK FÖRSÖK ATT OMSTARTA SIN RAS.
SKK SER VAD SOM HÅLLER PÅ ATT HÄNDA. FOLK PÅ GATAN GÖR DET. HUR ÄR DET MÖJLIGT ATT NI INTE SER DET?
Fortsättning följer, gott folk. Först kommer standarden, där vi har lite problem med illustrationer, och sedan en jättenyhet!
Vi kommer att presentera den förstfödda valpen från uppfödar/ägarkooperativet Collie Community:
C C Back to Basics!
So hang on, we´ll be back!
Bodil Carlsson
fredag 26 mars 2010
SVARTE PETTER...?
På gången och på pannan känns människan igen, skrev redan Esaias Tegnér. Petter, byt anonymsignatur bäst du vill! Ditt språk och ditt ämnesval är lika omisskännligt som din tajming.
Så här jobbar du på Collieforum: så fort en diskussion börjar om något som du, eller dina vänner, inte vill att det ska pratas om, så dyker du upp som gumman ur lådan med samma gamla påståenden.
1)En hund som hålls som sällskap klarar allting. Det bevisar dina hundar. Dom har aldrig några problem. Säger du.
2)En hund som vinner på en utställning klarar allting. Det bevisar dina vänners hundar. Dom har aldrig några problem. Säger du.
3)Du råkar känna till en viss hund som
a)gjorde bort sig på en viss utställning – säger du
b)var komplett ohanterlig för ägaren – säger du
c) borde ha filmats/fotats/anmälts – säger du – och som har MASSOR med problem, förstår man. För att inte tala om de problem han ska skapa för de missledda stackare som köper hans valpar. Ujuj!
d)förutsätts vara allmänt bekant och självklart korad, vilket bara bevisar hur oändamålsenligt, poänglöst, missvisande, förkastligt och skadligt för rasendet är med MH. Säger du, alltså.
OK, point taken. Du försöker än en gång vrida fokus från en allmän diskussion till just det personinriktade krypskytte, som är din bästa gren.Men Petter, numret börjar kännas gammalt. Så om du har någon annan talang, är det kanske dags att damma av den.
Nu är det alltså en diskussion om rasens standard som du agerar störningssändare i. Cut the crap, för den diskussionen fortsätter.
Hur kommer det sig den verkliga rasstandarden har förändrats så, om texten är helig, oföränderlig och står över allt annat?
Hur skulle rasens standard ha sett ut, om vi collieägare hade fått skriva den?
Bodil Carlsson
Så här jobbar du på Collieforum: så fort en diskussion börjar om något som du, eller dina vänner, inte vill att det ska pratas om, så dyker du upp som gumman ur lådan med samma gamla påståenden.
1)En hund som hålls som sällskap klarar allting. Det bevisar dina hundar. Dom har aldrig några problem. Säger du.
2)En hund som vinner på en utställning klarar allting. Det bevisar dina vänners hundar. Dom har aldrig några problem. Säger du.
3)Du råkar känna till en viss hund som
a)gjorde bort sig på en viss utställning – säger du
b)var komplett ohanterlig för ägaren – säger du
c) borde ha filmats/fotats/anmälts – säger du – och som har MASSOR med problem, förstår man. För att inte tala om de problem han ska skapa för de missledda stackare som köper hans valpar. Ujuj!
d)förutsätts vara allmänt bekant och självklart korad, vilket bara bevisar hur oändamålsenligt, poänglöst, missvisande, förkastligt och skadligt för rasendet är med MH. Säger du, alltså.
OK, point taken. Du försöker än en gång vrida fokus från en allmän diskussion till just det personinriktade krypskytte, som är din bästa gren.Men Petter, numret börjar kännas gammalt. Så om du har någon annan talang, är det kanske dags att damma av den.
Nu är det alltså en diskussion om rasens standard som du agerar störningssändare i. Cut the crap, för den diskussionen fortsätter.
Hur kommer det sig den verkliga rasstandarden har förändrats så, om texten är helig, oföränderlig och står över allt annat?
Hur skulle rasens standard ha sett ut, om vi collieägare hade fått skriva den?
Bodil Carlsson
tisdag 23 mars 2010
CRUFT´S
Johan, du har missat en sak.
Det finns ingen standard. Om du någonsin har tvivlat – se fotona från Cruft´s 2010!
(OBS att länken går till Facebook och endast medlemmar där kan se den)
Om hundarna som vinner där hör till samma ras som hundarna som vann för 40 år sedan, så existerar ingen standard.
Det som finns är för tillfället rådande tolkningar. Och vem gör tolkningarna?
En gång för längesedan sammanträdde ett gäng förmögna män från trakten runt en stor engelsk industristad. De hade adopterat de snyggaste av hundarna från det gamla Skottland och var beslutna att göra något bättre av dem. De skulle designa en ras.
De skrev ner en rad ord, som skulle beskriva hur den hunden skulle se ut. Och sedan satte de igång med att tävla om att få fram den.
En rasstandard är inte en beskrivning av en hundras. En rasstandard är ett tävlingspass. Standarden innehåller en radda ord - ”vacker”, ”sund”, ”välvinklad” och ”riklig” - med godtyckligt innehåll. Därmed skapades utrymmet för att konkurrera om vem som bäst fyller det godtyckliga innehållet.
En sådan standard skapar en plattform för uttolkarna. Rasstandarden och domarna behöver varandra som prästerskapet behöver Bibeln för att ha något att predika och som Bibeln behöver präster för att bli predikad och det som började som en högprofilhobby för små grupper av folk med tid och mycket pengar har blivit navet i en estetisk storindustri. Den producerar certifierad skönhet från många små konsthantverkare i genetik.
En märklig sak i den här branschen är att tillverkarna själva certifierar produkten. En av de två som dömde collies på Cruft´s i år har själv fött upp ena föräldern till tre av de vinnande hundarna och den kennelns affärer går förmodligen inte back på kuppen, men det är inte det som är det viktiga i sammanhanget. Det viktiga är att här har ni förklaringen till den snabba förändringen i hundrasernas utseende.
En mycket liten grupp människor föder upp och lånar och säljer och köper hundar av varandra och reser runt till prestigeutställningarna. Deras hundar är släkt med varandra, de känner varandra väl och de ställer ut för varandra. I praktiken dömer de fram varandras hundar och för att få efterfrågan på varan hänvisar de till certen - QUALITY DESIGN!
Så här har det gått till inom ras efter ras de senaste femtio åren – minst – och det ena jag inte begriper är hur folk har gått på det så länge.
Det andra jag inte fattar är hur raserna har överlevt.
Så låt oss titta lite närmare på det!
Hur skulle colliens rasstandard ha sett ut, om collieägarna hade fått skriva den?
Bodil Carlsson
Det finns ingen standard. Om du någonsin har tvivlat – se fotona från Cruft´s 2010!
(OBS att länken går till Facebook och endast medlemmar där kan se den)
Om hundarna som vinner där hör till samma ras som hundarna som vann för 40 år sedan, så existerar ingen standard.
Det som finns är för tillfället rådande tolkningar. Och vem gör tolkningarna?
En gång för längesedan sammanträdde ett gäng förmögna män från trakten runt en stor engelsk industristad. De hade adopterat de snyggaste av hundarna från det gamla Skottland och var beslutna att göra något bättre av dem. De skulle designa en ras.
De skrev ner en rad ord, som skulle beskriva hur den hunden skulle se ut. Och sedan satte de igång med att tävla om att få fram den.
En rasstandard är inte en beskrivning av en hundras. En rasstandard är ett tävlingspass. Standarden innehåller en radda ord - ”vacker”, ”sund”, ”välvinklad” och ”riklig” - med godtyckligt innehåll. Därmed skapades utrymmet för att konkurrera om vem som bäst fyller det godtyckliga innehållet.
En sådan standard skapar en plattform för uttolkarna. Rasstandarden och domarna behöver varandra som prästerskapet behöver Bibeln för att ha något att predika och som Bibeln behöver präster för att bli predikad och det som började som en högprofilhobby för små grupper av folk med tid och mycket pengar har blivit navet i en estetisk storindustri. Den producerar certifierad skönhet från många små konsthantverkare i genetik.
En märklig sak i den här branschen är att tillverkarna själva certifierar produkten. En av de två som dömde collies på Cruft´s i år har själv fött upp ena föräldern till tre av de vinnande hundarna och den kennelns affärer går förmodligen inte back på kuppen, men det är inte det som är det viktiga i sammanhanget. Det viktiga är att här har ni förklaringen till den snabba förändringen i hundrasernas utseende.
En mycket liten grupp människor föder upp och lånar och säljer och köper hundar av varandra och reser runt till prestigeutställningarna. Deras hundar är släkt med varandra, de känner varandra väl och de ställer ut för varandra. I praktiken dömer de fram varandras hundar och för att få efterfrågan på varan hänvisar de till certen - QUALITY DESIGN!
Så här har det gått till inom ras efter ras de senaste femtio åren – minst – och det ena jag inte begriper är hur folk har gått på det så länge.
Det andra jag inte fattar är hur raserna har överlevt.
Så låt oss titta lite närmare på det!
Hur skulle colliens rasstandard ha sett ut, om collieägarna hade fått skriva den?
Bodil Carlsson
fredag 19 mars 2010
Den där rasstandarden
Bläddrade igenom delar av mitt fotoarkiv idag och hittade denna bild:
En bild på vår ena hund som gärna leker med pinnar och, för all del, även bollar, gummiankor och diverse andra leksaker av olika modeller. Det känns bra att ha, inte bara en utan två, collies som gillar det. Som har lusten att kampa lite med oss, lusten att hämta saker när vi kastar iväg dem, lusten att samarbeta med oss.
Colliedebatten handlar ofta om utseende. Kanske för att det står en krympande, men högljudd och utseendefixerad, falang ivrigt fäktande med en uråldrig rasstandard i näven. En rasstandard som beskriver hundens utseende in i minsta detalj men som säger ytterst lite om hundens mentalitet.
Jag, som collieägare, är inte direkt intresserad av denna rasstandard. Däremot är jag intresserad av en Collie som vill leka och jobba tillsammans med mig.
Hundar är definitivt inget man formger som en byggnad eller en möbel, de är varelser. Det pulserar blod i deras ådror likväl som i våra, deras hjärtan klappar precis som våra.
Det vore kanske på tiden att skriva en ny rasstandard nu. För jag lovar er att Collien idag har påfallande olikheter utseendemässigt med den Collie som stod modell för den rasstandard som en del försvarar och förfäktar så envist... Inte för att de hundar de föder upp ser ut som dåtidens champions, utan kanske mest för att de omhuldar ett tidsdokument från rasens ursprungsland. Eller kanske för att de vill känna att de kan formge den "ultimata" Collien. Eller av någon annan anledning. Jag vet inte hur de tänker, vill nog inte veta det heller...
Jag skulle vilja se en rasstandard där hundens egenskaper och mentalitet var betydligt viktigare än pälsmängd, vinklar och tippet på öron.
För hundarnas skull, för det är väl för deras skull uppfödare finns?
Johan Nilsson
En bild på vår ena hund som gärna leker med pinnar och, för all del, även bollar, gummiankor och diverse andra leksaker av olika modeller. Det känns bra att ha, inte bara en utan två, collies som gillar det. Som har lusten att kampa lite med oss, lusten att hämta saker när vi kastar iväg dem, lusten att samarbeta med oss.
Colliedebatten handlar ofta om utseende. Kanske för att det står en krympande, men högljudd och utseendefixerad, falang ivrigt fäktande med en uråldrig rasstandard i näven. En rasstandard som beskriver hundens utseende in i minsta detalj men som säger ytterst lite om hundens mentalitet.
Jag, som collieägare, är inte direkt intresserad av denna rasstandard. Däremot är jag intresserad av en Collie som vill leka och jobba tillsammans med mig.
Hundar är definitivt inget man formger som en byggnad eller en möbel, de är varelser. Det pulserar blod i deras ådror likväl som i våra, deras hjärtan klappar precis som våra.
Det vore kanske på tiden att skriva en ny rasstandard nu. För jag lovar er att Collien idag har påfallande olikheter utseendemässigt med den Collie som stod modell för den rasstandard som en del försvarar och förfäktar så envist... Inte för att de hundar de föder upp ser ut som dåtidens champions, utan kanske mest för att de omhuldar ett tidsdokument från rasens ursprungsland. Eller kanske för att de vill känna att de kan formge den "ultimata" Collien. Eller av någon annan anledning. Jag vet inte hur de tänker, vill nog inte veta det heller...
Jag skulle vilja se en rasstandard där hundens egenskaper och mentalitet var betydligt viktigare än pälsmängd, vinklar och tippet på öron.
För hundarnas skull, för det är väl för deras skull uppfödare finns?
Johan Nilsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)