Brenda Bonnett nämnde närmast i förbigående i sitt inlägg på VIN News Service något som fick mig att tänka till. Jag mindes dalmatinerna. Och så råkade jag möta en kvinna i snön.
Bonnett sa:
It also was recognized decades ago that problems in brachycephalic breeds encompassed much more than breathing, given that their conformation affected their spines, digestive tracts and other parts of their anatomy. However, veterinary groups focused more on other issues of extreme conformation, such as hip dysplasia, that affected the popular breeds of the day (German shepherds, Labrador retrievers) because the brachys were relatively uncommon.
Tittar vi några årtionden bakåt, säger Bonnett, så pratade veterinärerna inte om trubbnosars problem, för trubbnosar var ovanliga. Veterinärer fokuserar på det som har blivit en arbetsbörda i deras vardag – på den tiden höftledsfel hos de trendigaste raserna. De tog upp HD för att de träffade många hundar med höftledsfel. I slutändan ledde detta till att HD-röntgen infördes för ett antal raser – trots stundtals ursinnigt motstånd från uppfödarna. HD-röntgen är numera praxis för avel i ett antal raser, men motståndet är inte borta. Det har hakat sig fast. Börjar det rentav vädra morronluft? Till KF 2021 levererade anrika StoKK en motion, som ifrågasatte om HD-fel verkligen existerar som hälsoproblem hos någon ras och som dessutom ville ha det till, att det är uppfödarna själva som står för alla röntgenkostnader. Nej, jag skämtar inte. Tyvärr. http://collievaenner.blogspot.com/2021/10/att-fraga-om-saker-som-alla-redan-vet.html
Går vi ytterligare ett par årtionden bakåt i rasers säljhistoria, så möter vi dalmatinern i USA. I början av 60-talet blev den en av de allra mest efterfrågade raserna. Disneyfilmen om de 101 dalmatinervalparna bidrog, förstås. Alla skulle ha en prickig disneyhund och med tiden blev problem kända. Många som hade köpt sin prickiga disneyhund utan att ha en aning om hur mycket motion och träning en dalmatiner behöver avlivade hundarna, lämnade dem till rescues eller dumpade dem längs landsvägen. Klagomål över dövhet. Klagomål över urinsten. På 70-talet gjorde genetikern Schaible, själv dalmatineruppfödare, utkorsning med en pointer för att komma bort från den förhöjda nivå av urinsyra som var snudd på ett kännetecken för rasen. Schaible blev socialt utstött av sina uppfödarkollegor för att han sa det som ingen ville kännas vid och gjorde det otänkbara. 1981 bestämde den amerikanska kennelklubben att det skulle bli tillåtet att registrera avkommor av korsningen. Stormen bland uppfödarna nådde orkanstyrka. Åtgärd? Rasklubben införde ett diskussionsförbud på 25 år om urinsten och utkorsningsavkommor hos dalmatiner. Nej, det är inte ett skämt nu heller. Man bara önskar att det var det.
http://collievaenner.blogspot.com/2009/05/den-adla-hundaveln-ll_14.html
Collie hade en efterfrågetopp här hemma på 70-talet. Lassiefilmerna bidrog förstås till boomen. Det gick åt så många collies att en grisuppfödare tog chansen och bytte bransch. Han gick från att föda upp grisar i lagårn till att föda upp hundar där. Först flera raser, sedan collie: man producerar ju det som efterfrågas. 1 226 collies fick han ihop. Han tyckte inte att det behövdes något trasslande med höftledsröntgen eller ögonlysning. Varför bromsa det löpande bandet? Andra höll sig genom åren på mera måttliga nivåer, men drygt 700 är inte heller småpotatis. Många av de nya valpkullarna var avkommor och avkommors avkommor till importer med kända kennelnamn från framgångsrika engelska uppfödare.
När började det talas om ljudrädsla och dåliga nerver? Första gången jag hörde talas om det var i början på på 80-talet, när en kompis hade fått ta över en colliehane som var så rädd för allt att man knappt märkte att han existerade. En skugga i päls, det var hans liv. Till den dag då han i sin rädsla bet den nya ägarens familjemedlem och slapp ifrån det. Livet, alltså. Han är inte den ende. ”Typisk collie”, sa kompisen.
Några år gick och jag skaffade mina första egna collies. Jag trodde att den där stackarn, kompisens collie, måste ha varit ett undantagsfall. Ytterligare några år och jag stod där med min första ohejdbart skotträdda hund.
Då hade kriget mellan rasklubbens uppfödare knappt börjat. Etablerade uppfödare satt säkra i sin stol och det ville de fortsätta göra; några problem med mentalitet fanns inte, och om de ändå fanns så berodde det på ägarna.Vid det här laget lär slagsmålet inom klubben inte vara okänt för en levande själ inom hundorganisationernas värld; årsmötena har varit häftiga tillställningar med många deltagande valpköpare – till vissa uppfödares förtret. Men argumenten har inte ändrats sedan rasens fornstora dar (förutom att orden ”genetisk variation” har stuckit upp nosen som hjälp mot mentalbeskrivning ). Vet ni varför colliens reggsiffror har fallit så kraftigt? Det är rasklubbens fel. Det beror på att det pratas om saken.
Åren gick igen. Jag skrev ett par artiklar i Hundsport om klassiska genetiska sjukdomar hos hund. Veterinären som gick med på att bli min faktakontroll hade som villkor att han fick vara anonym för alla utom för redaktionen. Han ville inte bli uppringd på sin arbetsplats och utskälld av ”uppfödartanterna” - sorry, han sa så – för att han hjälpte mig att förtala deras ras. Jag tyckte att han var försiktig i överkant tills jag själv blev uppringd av en äldre dam, som lika vänligt som bestämt förklarade att jag inte hade rätt att skriva. Inte för att jag sa något osant i tidningen, utan för att jag inte förstod vem som hade ensamrätt på att säga något.
Jag vill inte låta som en konspirationsteoretiker, men finns det ett mönster här? Raser seglar upp på försäljningslistornas toppar. Uppfödare vinner status, självbild, pengar och chansen till en plats i styrande skikt, allt som de kanske inte lika lätt hade fått längs någon annan väg i livet. De vill gärna hålla sig kvar på den platsen. Men något dyker upp. Höftleder, urinsten, rädslor, eller något annat. Det stör imagen. Det får inte bli känt. Åtgärd? Få tyst på dem som pratar om det.
Nutid: veterinärer i uppror och försäkringsbolag i självförsvar mot den extrema anatomin hos jättepopulära trubbnosar. Åtgärd? Antyd att det går för sig att köra över en veterinär på övergångsstället, om ni har chansen. Få tyst på IPFD:s inlägg om hälsa. Strunt i om det är sant, få tyst på dem! Igår ringde jag ett försäkringsbolag för att tala om att jag har citerat delar av deras informationstext om en ras och att de kan komma att bli kontaktade av argt folk.
Ursäkta, men det här är sanslöst. Inga pengar som man kan tjäna på populära hundar och inga reggavgifter räcker till för att köpa någon annans yttrandefrihet och det är dags att alla förstår det. För så här är det, SKK: det som skapade era medlemssiffror och det förtroende ni har hos myndigheter och allmänhet var många människors arbete - ja, sträck på er, kanslipersonal, adjungerade och kommittéer! - med att bygga en kunskapsbank för bättre avel, bättre hundhälsa och bättre hundhållning. Inte munkavlar! Munkavlar fungerar inte.
Kvinnan som jag mötte en snöig morron nyligen kom marscherande med en liten pigg hund i snöret. Hundens päls täckte ansiktet, benen var korta, men den pinnade oförskräckt på i modden. - Vad är det där? frågade nyfikna jag. Hon stannade. - Lhasa apso och tibetansk spaniel... - Och orkar han motionera så där? På sommarn också? -Jo, det går väl bra... Titta så ser du – han har faktiskt lite nos!
Det hade han. Sådär fyra centimeter stack ut framför pannan. Det är mera nos än en fransk bulldog har att syresätta en dubbelt så tung kropp med. Hans ägare läser nog inga studier över livslängden hos hundar och hon har troligen inte en aning om vad IPFD är, men hon visste vad en hund behöver sin nos till. Information brukar nå fram även om man försöker stoppa den.
Bodil Carlsson
👏👏
SvaraRadera