Det finns inga ”friska raser” och inga evigt friska hundar. Varenda levande varelse bär på fel som förr eller senare plockar bort oss. Har vi lite otur föds vi med dem och försvinner snabbt. Har vi mycket otur plågar vi oss fram genom förkortade liv. Har vi däremot tur är felen inte värre än att vi kan leva aktiva och någorlunda glada länge. Så är det för människor; så är det för hundar. Det är vad det kostar att vara ett projekt hopsvängt av sådär tjugotusen olika samverkande gener: ibland blir det fel och förr eller senare tar det slut.
Det är vad det kostar att ha fått leva..
För renrashundar tillkommer tyvärr en extrakostnad. När vi väljer att avla på en egenskap – för det är ju det som menas med renrasavel: välj en egenskap och avla på den - kommer det att föra med sig, att en viss typ av fel blir vanligare än i en självavlande hundpopulation och vanligare i en viss avgränsad grupp (”ras”) än i en annan. Det var inte det man avsåg, men det är så det måste bli. Varför det?
Alla hundar och alla människor bär på ett antal defekta gener. Så länge generna inte är precis samma gener i en individ som i alla andra kommer de att ha begränsad genomslagskraft. De märks inte. Eller de märks sällan och sent. Men ju längre man avlar på ett litet antal individer, ju mera släkt med varandra måste de bli – och släkt betyder just bärare av samma gener. När alla är tillräckligt mycket släkt med varandra, kommer de så kallade rasbundna eller rastypiska sjukdomarna. De är varken rastypiska eller rasbundna. De finns, i verkligheten eller som risk, hos alla sorters hundar. Men när man valde att renavla på en genetisk egenhet – färg eller form eller (förr i tiden) jaktlust eller vallanlag eller vaktinstinkt - så fick man sjukdomsgener med på köpet. Och så förtätade man dem genom att släktskapsavla. Och så stängde man stamboken och gjorde inflödet av icke-muterade gener omöjligt.
Alltså följer det att i varje renavlad ras finns en högre nivå av en eller flera genetiska sjukdomar än i en population av gatuhundar. Det är den slutna stambokens logik. Vilken sjukdom det blir, PRA eller hjärtklaffsdegeneration eller njursjukdom eller något mera lätthanterligt som CEA hos collie, det är däremot slumpmässigt: det beror på vilka gener som råkade finnas i den lilla grupp, som var rasens begynnelse. Vill man ha egenskapsavel på sluten stambok, så är detta smällen man får ta, eller låta hundarna ta.
Så länge nyttan av den egenskap man selekterar för är klart större än det eventuella lidande hundarna tillfogas, är det acceptabelt. Det är när den egenskap man selekterar för blir ett självändamål och hundarnas lidande stort, som renrasavel blir oförsvarlig.
Det är min uppfattning, att delar av dagens utseendeinriktade renrasavel är just oförsvarlig – därför att de som sysslar med den inte vill eller kan balansera vinsten för egen del (det man strävar efter och får utmärkelser för och tjänar pengar på) mot den kostnad (förhöjd sjukdomsrisk, kroppar som är svåra att leva i), som man låter hundarna och hundägarna ta.
Om ni inte förstår vad jag menar – titta på Cavalier King Charles! Man selekterade för den runda skallen och de stora ögonen och drog på hundarna syringomyeli, resultatet av en inklämning av lillhjärnan.
Syringomyeli finns hos andra hundraser, den finns hos människor, men inte ofta. Som tur är – för den är smärtsam. En veterinär sa om cavvarna: ”Att trycka in den hjärnan i den skallen är som att pressa ner en fot storlek 39 i en sko storlek 36.” .För att få fram det man ville vinna, utseendet, släktskapsavlade man.
Hårt, uppenbarligen, för i studie från 2016 ligger CKCS på en genomsnittlig COI högre än en far/dotter-parning. Men visst, rund skallform fick man. Det var vad man siktade på; det var vad man fick. Ni vet redan vad man fick på köpet? En ärftlig hjärtklaffssjukdom. Den finns hos många andra raser också, men den är väldigt mycket vanligare och kommer tidigare hos cavalier än hos de andra.
It is the most common heart disease of adult dogs and is about twenty times more prevalent in the Cavalier King Charles spaniel than other breeds. Most show some signs of the disease by 10 years of age. It has a serious impact on welfare, causing respiratory and other difficulties, with severe discomfort due to breathlessness and coughing. Unless animals are euthanised, the disease causes death by chronic heart failure. (UFAW. https://www.ufaw.org.uk/dogs/cavalier-king-charles-spaniel-mitral-valve-disease. Min kursivering.)
Klaffsjukdomen har ingenting med skallformen att göra, det var verkligen inget man önskade sig, men anlaget råkade finnas hos individerna som man släktskapsavlade på och nu finns det överallt. Något som förekommer hos en individ här och en individ där bland både gatuhundar och andra renavlade hundraser görs mycket vanligare hos en viss renras genom liten ursprungsbas följd av upprepad släktskapsavel. I nästa "rena" ras är mönstret likadant: det är bara sjukdomen, som råkar bli en annan.
Att dö långsamt för att en hjärtklaff börjar likna blött hushållspapper är inte det sätt att lämna livet på som ni skulle välja för egen del, cavalieruppfödare. Syringomyeli vill ni nog inte heller ha. Så varför fortsätter ni? Är er vinst verkligen värd hundens förlust?
Eller är det så svårt att förstå följderna av renrasavelns grundprincip?
Då tar vi den i korthet. Så här ser den ut!
Släktskapsavel på sluten stambok är en lysande idé när man vill välja och stabilisera en egenskap, men den blir ett haveri, om man fortsätter. Det finns en tidpunkt för att sluta.
Bodil Carlsson
*För en utmärkt förklaring av vad syringomyeli är, läs gärna vad en medlem av SvenskaPrazsky
Krysaryk Klubben skriver efter att ett enda fall upptäcks i den rasenhttp://spkk.se/syringomyeli-i-rasen/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar