NÄR TÄNKER NI BÖRJA?

 

Jag ställde en fråga till SKK på SKK:s facebooksida, där det norska domslutet diskuterades. SKK svarar att frågan bör ställas inte till den som har som arbete att besvara kommentarer, utan direkt till CS. Nu gör jag det.

Oslo tingsrätts utslag har väckt all den uppståndelse som var att förvänta i hundvärlden. Vanligast i kommentarsfälten, något vanligare än konspirationsteorier om hur djurrättsaktivister styr, är spådomen att det här bara kommer att öka efterfrågan på oreggade, insmugglade/köksavlade valpar efter aldrig hälsotestade föräldrar, medan alla de hängivna, seriösa NKK-anslutna uppfödarna som strävar på med sina hälsotester får ta smällen.

Man läser och undrar. Mest över två saker: hur har alla de hängivna uppfödarna med sina hälsotester lyckats sabotera sina raser så till den grad att en domstol finner fortsatt avel oförenlig med gällande djurskyddslag? Varför har de inte fått fram friska hundar?

SKK säger, att avelsförbud inte är rätt väg att gå. SKK vill ha mera samarbete, mera dialog. Jag vet inte, om SKK anser att berörda uppfödare, rasföreträdare och domare hittills har varit särskilt intresserade av att lyssna på vad motparten i den dialogen – veterinärer, genetiker och hundägare - har haft att säga under de minst tjugo år, som oron över renrasernas hälsa har vuxit. Hade ett sådant intresse funnits, så hade Oslo tingsrätt varit ett ärende fattigare och de här två raserna ett antal liv rikare.

Så hur, CS, kunde det bli så här? Låt oss titta på ett ärende!

Det togs upp här den 23 oktober: Ett informativt exempel på vem som bestämmer i slutändan http://collievaenner.blogspot.com/2021/10/ett-informativt-exempel.html. Inlägget fick heta så, därför att jag tror att detta handlar om något som många inbitna hundvärldsmänniskor har glömt bort: i skarpt läge är det inte deras preferenser och ambitioner som gäller. Inte FCI:s uttalanden eller "hemlandets standard" heller.  I skarpt läge gäller lagen.

En av hundarna som nämndes i inlägget dyker nu upp i CS senaste protokoll från december 2021. Ägaren/uppfödaren vände sig till CS med en begäran om att tiken skulle frikännas från det disqualified hon fick när hon för fjärde gången i sitt liv ställdes ut. CS avslog uppfödarens begäran.

Det gjorde CS rätt i, som jag ser det, men det är inte den saken som väcker frågor. Första gången tiken ställdes ut fick hon excellent. Då var hon ett år. Två gånger därefter bedömdes hon som very good. Då var hon två år. Som treåring ställdes hon ut på en nationell tvådagarsutställning arrangerad av den svenska rasklubben. Första dagen fick hon very good igen. Nästa dag blev hon disqualified på grund av ohälsa.  Sedan kom länsstyrelsen.

Här kommer min fråga:

Varför får inte domaren som godkände tiken disqualified?

Jag förstår, att domare som andra människor påverkas av trender, av andras bedömningar, av personliga kontakter, av ovilja att hamna i gräl eller dra på sig negativa reaktioner. Jag förstår, att en mycket ung hunds andningsvägar låter bättre än de gör, när hunden har hunnit lite längre i livet, fått mera kropp att syresätta, fått mera hull och eventuellt är stressad i sommarvärmen. Det är ju så det brukar gå med BOAS. Däremot är det inte möjligt, att en hunds anatomi och fysiologi från en dag till nästa försämras så att very good blir disqualified.

En av de här två domarna sköter inte sitt jobb, CS. Det är er sak att se till att de gör det. När tänker ni börja?

Utan domarnas inflytande hade inte rejset mot allt mer extrema kroppsformer existerat. Om domarna hade haft basala kunskaper i hur en hunds kropp behöver vara byggd för att fungera OCH dessutom använt sina kunskaper, så hade ingen hundras behövt hamna i domstol.

Att producera och premiera hundar, som uppfattas som häftiga eller söta, när de inte kan andas, inte kan röra sig normalt eller inte har utrymme i skallen för lillhjärnan – det är inte hundavel.

Det är barbari.

Det är upp till er att få slut på det. När tänker ni börja?

Oslo tingsrätt kommer med stöd från inkallad expertis fram till, att utkorsning är den enda möjliga vägen att behålla de två raserna i laglig avel. Inom vardera rasen finns helt enkelt inte tillräckligt mycket genetisk variation kvar för att få till en förbättring av hälsoläget.

SLU rapporterar, att femton olika nationella kennelklubbar lämnar samma svar på frågan om de största problemen för renrasaveln. Det ena domierande problemet är den alltmera extrema exteriören i många raser. Det andra är inavelsnivåerna.

Hundavelns egna traditioner skapade den här situationen. De måste förändras.

När tänker ni börja?

Bodil Carlsson

Inlägget skickat till CS för kännedom. Eventuellt svar kommer, om CS så önskar, att publiceras här.