ATT GÖRA EN TAVLA: RENRASAVELNS KORTA HISTORIA

 

Det finns mera dokumentation, inte minst i bild, för den hundsort som nyligen blev CKCS än för den hundsort, som blev engelsk bulldog. Det beror på att de ägdes och favoriserades av helt olika sorters människor.

I flera hundra år tyckte västeuropeisk adel och kungafamiljer om att äga och avbildas med små spanielliknande hundar. Det här är ett berömt (om än olyckligt) kungligt engelskt äktenskap, porträtterat av den flamländske målaren Hans Eworth 1558. Mary Tudor, Henrik den åttondes dotter, med sin make, Filip av Spanien – hårdföra katoliker. Ni ser de små hundarna framför deras fötter?

 

Det tycks som om de större versionerna av dessa små, eller bara de större kullsyskonen, användes för att stöta upp fåglar vid nöjesjakt, medan småttingarna blev muntration, sängvärmare, värmevantar vid långa åkturer i kalla hästdragna vagnar och loppmagneter (även om just den biten av användbarhet ofta har rensats bort ur den mera pompösa historiebeskrivningen). Minst två engelska kungligheter påstås ha burit sina små hundar med sig till sin avrättning.

Små spaniels kan man alltså hitta på målningar från åtminstone 1500-talet och framåt. Så här kunde det se ut, när någon var tidigt ute. Ett kungligt barn år 1630 på övre bilden, några år senare på undre bilden med sina systrar och båda gångerna med samma lilla spanielsort:

Pojken växte upp och blev den kung, som var så förtjust i sina små spaniels att en politisk skribent ilsket kommenterade, att han uppmärksammade dem mera än Riksrådet under sammanträdena där landets affärer skulle skötas: Charles II av England. Det var efter honom de med tiden fick namnet King Charles Spaniel.

Det var väl ändå ett äkta historiskt arv att bita i?

Mja. Bortsett från att alla hundar – inklusive de föraktade köksavlade och de importerade smuggelhundarna - har en bakgrund, ett historiskt arv, eftersom de går tillbaka på djur som varit med oss i sådär 15 000 år vare sig de finns på tavlor eller inte, så är det inte riktigt så enkelt.

Nu inträder komplikationer. De östasiatiska kungahusen och adelsfamiljerna var också mycket förtjusta i små hundar och tidigt under 1700-talet började deras favoriter– mops, pekinese, japansk chin skulle vi säga idag – dyka upp även i vår del av världen. Tycke uppstod. Det blev tidig kortnosfeber. Inte minst hos det protestantiska nederländska kungahus, som snart skulle ersätta Charles II:s katolskt sinnade efterkommande på den engelska tronen. De föredrog mops. Går man igenom texterna, tycks det under en period ha varit mera politiskt korrekt i höga kretsar i England att hålla sig med protestantiskt associerad mops än med katolskt förknippad spaniel, men två goda ting kan ju kombineras. Klokt folk kompromissar.

Ädla småspaniels fick på ett eller annat sätt runda skallar och korta, korta nosar.

Det ni ser ovan hette King Charles spaniel, oavsett att kung Charles spaniels på den tiden när de sprang efter kungen i palatset (och fick folk att klaga på att det luktade hundbajs i hans sovrum) inte såg ut som de gör på fotot. Hela 1800-talet såg de ut så här och var det historiska arvet. Men till sist hände något. På andra sidan Atlanten gick någon omkring och längtade. Roswell Eldridge, en amerikansk affärsman som blivit stormrik och ägnade sig åt att åka på årliga jaktresor till England, tröttnade på att bara titta på de gamla mästarnas målningar av kungligheter med spaniels i knät. Han ville också ha sådana hundar!

1925 åkte han över för att få tag på några – och blev grymt besviken. Var, frågade han, fanns den äkta sorten? Var fanns hundarna från målningarna? Tyvärr... nästan ingenstans längre. Alla som födde upp King Charles hundar födde upp de kortnosade rundskallarna på bilden. Roswell Eldrige bestämde sig för att ändra på den saken. Han instiftade ett nytt pris på Crufts. Den som kunde visa upp en tik och en hane av den gamla sorten skulle vinna pengar!

Priset delades ut under fem års tid och först visade King Charles-uppfödarna mycket lite intresse. De var rent ut sagt fientliga. Komma här och kräva långnos, när de hade förbättrat rasen till kortnos! Ge prispengar till hundar som de själva bäst visste var för dåliga för att ställas ut! De enstaka långskalliga, långnästa valpar som fortfarande envisades med att dyka upp i kullarna såldes till valpköpare som nöjde sig med andraklassens hundar. De visades inte, de gick inte i avel och precis så ville man se det fortsätta.

Men då som nu viskade pengar och rätt sorts uppmärksamhet tillräckligt högt för att höras och långnosade småspaniels började så smått dyka upp igen. En grupp av deras uppfödare slog sig ihop om att få tillbaka den mer eller mindre ursprungliga varianten.

Exakt hur de gick till väga lär ingen få veta säkert. När en så föga revolutionärt lagd källa som AKC funderar över diskret inkorsning av småvuxen cockerspaniel och annat, får resten av oss gissa fritt. En av de ledande nya uppfödarna hade redan uppfödning av papillon, så hur, frågar sig AKC:s rasklubb, gick det till när...?

Ingen vet. Ingen tog särskilt hårt på det heller, så vitt man kan läsa sig till. 1928 sa engelska KC nej till att registrera dessa nya /gamla hundar som separat ras. Inte för att deras bakgrund var oklar och kanske blandad, utan med hänvisning till att de var för få till antalet och för varierande till utseendet. Men det hindrade dem inte från att bli populära.

Sedan kom kriget och hundar av alla sorter försvann – av matbrist, inte minst – och samma sak hände de här. Den ledande kenneln, som hade haft 60 hundar när kriget började, hade 3 kvar när det var över. Det fanns mycket få King Charles spaniel av nygammal sort kvar att avla på.

Sannolikt var detta den genom hundarnas historia sämsta tidpunkten att spärras in i en sluten stambok, men det var vad KC gjorde. 1945 erkändes Cavalier King Charles som separat ras. Hur många hundar som då ingick i rasen och avelsbasen vet jag inte, men om vi utgår från ett faktum från idag – andelen av alla CKCS får den dödliga hjärtklaffssjukdomen, om de hinner bli tillräckligt gamla – så kan vi sluta oss till, att antalet var på tok för litet. Om det finns något värt att peka ut som historiskt arv för CKCS idag, så är det inte sextonhundratalets kungligheter, utan kriget. En DNA-analys av CKCS i en amerikansk studie från 2016 visar att rasen ligger på en genomsnittlig inavelsgrad på ungefär 40%.

Vad lär man sig? Att det historiska arvet inte riktigt är det vi tror, eller blir uppmuntrade att tro. Och så en sak till, ännu viktigare. Det gäller för Cavalier lika mycket som för engelsk bulldog.

RASER ÄR INTE VÅRT HISTORISKA ARV. DET ÄR TVÄRTOM VI, SOM ÄR DERAS ARV. DET ÄR VÅRA MISSTAG DE SLÄPAR PÅ.

Troligen skulle små spaniels, om de kunde välja, hellre ha friska hjärtklaffar än vara historiskt arv. Ändå låter det nu efter domstolsutslaget i Oslo som om det var hundarna som förs till sin avrättning följda av hundvärldens sörjande kungligheter. Kan vi dra oss något till minnes?

Det verkliga historiska arvet är en mycket öppnare inställning till utkorsning än den som hundvärlden har idag. Renrasaveln i den form vi ser idag är en parentes, men den har hunnit ställa till mycket bekymmer under sin korta existens. Om man inte förstår det, är jag rädd för att man gör en tavla. Samma gamla tavla. Om och om igen.

Bodil Carlsson