EN NONACHIEVERS TANKE

 

”The none achievers will never get it. That is why they are none achievers.”

Häng inte upp er på det felstavade engelska ordet. Non-achievers eller nonachievers, bokstavligen ”de som inte uppnår resultat”, kallas skolelever som inte klarar studiemålen. Underpresterande.

Utanför skolan skulle man kanske säga losers..

Det där är ett uttalande från en svensk domare/hunduppfödare nyligen. Ett snabbt borttaget uttalande, skall tilläggas - omdömet kommer ju ikapp ibland. Bakgrund: domaren hade varit med om att skriva domarkompendiet för sin ras. Kompendiet väckte kritik från medlemmar i den rasklubben – det ansågs vara för utställningsinriktat, det ansågs framhäva exteriöra extremer och det ansågs genom tystnad dölja former och färger, som hundarna faktiskt har, men som inte faller domaren på läppen.

Domaren ansåg, åtminstone för en kort stund, att det var lämpligt att bemöta kritiken från rasklubbens andra medlemmar på ovanstående sätt. Losers kommer aldrig att fatta det som jag fattar. Det är därför de är losers.

Det handlar om en av de raser, som i många hundra år avlats och använts av folk i olika länder för viltjakt. Det är extremt byggda hundar – av det enda skälet, att de avlades för att springa extremt fort. Hundarna klarade att springa, och deras uppfödare klarade att avla dem så, utan hjälp av utseendeexperter.

Men det var då. Jag får förklarat för mig, att dessa hundar idag för att få springa kapp efter fuskhare behöver utställningsmeriter. Utställningar berättar hur fort hundar kan springa.

Är ni med?

Det händer ofta, när jag kommer tillbaka från våra utflykter till allmänningen och konfronteras med det senaste från hundvärlden – ett inlägg på fb, ett uttalande från FCI, ett meddelande: ”Har du sett att..?.” - att jag reflekterar över skillnaden.

Varför är det så avspänt att umgås med andra hundägare? Varför står vi och berömmer varandras hundar? Skrattar när vi ser dem leka? Blir uppriktigt glada, när någon annans hund har hämtat sig från en skada och kan springa igen? Varför är det så roligt att träffas?

Och varför är det – om ni ursäktar min franska – så mycket grälsjukt och snorkigt positionsbevakande i den organiserade hundvärlden?

Jag ber er fundera på en sak. De flesta av oss hundägare jobbar, eller har jobbat. Kan ni minnas en enda arbetsplats, där man kunde framhäva sin egen förträfflighet genom att offentligt kalla kollegorna non-achievers? Dumskallar som inte fattar? Det skulle bli samtal med chefen, om man gjorde så. Snäsa andras dumhet får man göra hemma vid köksbordet, när man har haft en dålig dag. Så vad är skillnaden?

Arbetsplatser bygger på samarbete. Hundvärlden bygger på konkurrens.

Arbetsplatser bygger på att man åstadkommer något tillsammans genom faktiskt arbete. Hundvärlden bygger alldeles för ofta på på att man använder hundar för att bygga en position, som man  inte skulle ha haft i andra sammanhang.

Det förstör hundraser. Men det förstör också hundorganisationernas överlevnadschanser.

Bodil Carlsson