PÅSKÄVENTYRET: BÄSTA BITEN

   Hund som använder annan kursdeltagares ben som huvudkudde medan det skjuts   
   lerduvor med hagelbössa 250 m bort. Alla andra hundar blev precis lika skraja.


Nästa morron hade matte tänkt till. Vad ska prioriteras? Högst på listan står att fåren inte far illa. Därnäst att min hund känner att hon och jag delar på ett viktigt jobb. Allt annat får komma senare.

Jag sa till Tanya, att vi  skulle  backa bandet. Det fick räcka nu med vi inte  hade koll på vad vi sysslade med. Nu skulle det promeneras, så att hunden skulle veta att i fållan hänger vi ihop med ett elastiskt snöre mellan oss. Det är ett snöre som inte går att se, men  alla ni som läser det här vet vad det är. Så gick vi runt en stund och ignorerade fåren och pratade med varandra och hade det gott och hunden gick i slak lina, först vid sidan och sedan framför mig, och så gick vi snett emot fåren, och sedan efter fåren, medan kommandona prövades, först med slak lina, sedan med linan släppt och hunden lös. Stå! Ligg kvar, medan jag går fram till fåren!

Och vet ni vad som hände? Hunden gjorde precis som jag bad henne. Hon la sig. Hon stod kvar när jag gick till fåren, och gick före mig mot dem på Kom på! Hon svängde tamigfasicken höger och vänster, när jag sa det. Tackorna såg, att hunden var under kontroll, så ingen panik; och hundens ögon lyste, för hon kände att vi hade kontakt igen och att det här handlade om något bra, som vi gjorde ihop.

Efter vår stillsamma kvart i fållan gick vi ner i den tomma hästhagen. Där bjöds det spring och full rulle med kastboll och kamp! Som avreaktion efter fokusering; som belöning för visat gott omdöme; som förstärkning av något som hon precis hade förstått. Kastboll och kamp är lek mellan henne och mig, där är vi på var sin sida om bollen och kan härja bäst vi vill. Kamplek är ändå bara mellan henne och mig. Fåren, däremot, kräver gemensamt agerande och är ingen lek: där är vi på samma sida.

Så hur gick vårt sista pass i fårfållan på eftermiddagen? Bra. Jag klev runt i spetsen för fåren, pratade med dem och kliade dem i pannan, och snett bakom kom collien med svans och huvud lagom högt och blicken mot första tackans skuldra – precis rätt för att hålla den damen i rörelse framåt och resten av gruppen efter – och någon gång när hunden var lös fick fåren mera bråttom och jag inte, så då sprang de ner mig. So what? Det är värt två skitiga handflator att få se något viktigt falla på plats i huvudet på en bra hund - utan att fårstackare i tung vinterpäls blir skärrade i hettan för vår skull. Man kravlar sig upp igen och tränger sig fram mellan fårkropparna till ledarpositionen och fortsätter gå, så att hunden fortsätter jobba.

Jag vill minnas att vi fick en liten applåd av de andra runt ringen, när vi var klara. Tanya gratulerade oss och visst var det uppmuntran till ett totalt blåbär från en professionell tränare, men det stämmer lite också: ”You have a lot of dog to work with there!”

Sista passet var faktiskt det roligaste jag har haft på länge. Att få göra något som är på riktigt ihop med sin hund, att vara en vilja i två kroppar – det är liksom inte det sämsta man kan få vara med om. Ja, sedan var det plötsligt hög tid att rusa upp till vindsrummet, packa den jäkla ryggsäcken, borsta av rummet och få skjuts till järnvägsstationen av nästa snälla aussiemänniska. Hunden sov på tåggolvet med kryssade ögon hela vägen. Jag såg att mina händer var lika svarta av jord (och annat som finns på marken i en fårfålla och som jag inte går in på, ifall ni är stadsbor) som jeansen. Men vi blev iallafall inte avslängda från tåget och taxichaffisen hade inga invändningar mot att köra oss hem, så vad gjorde det?

Collien var alldeles lycklig hela kvällen hemma och för min del tog det nästan emot att skrubba bort spåren av de där femton minuterna. Jag håller på att klura ut, hur vi ska kunna göra om dem.

För när vi gick ut sista varvet kvällningen och mötte de vanliga hundkompisarna i kvarteret – då var collien lika vänlig som hon brukar. Men hon förde sig annorlunda. Hon såg liksom större ut. Hon bar sig åt som en hund som vet att hon är nåt.

Bodil Carlsson