EN OFÖRBÄTTERLIG MÄNNISKAS BEKÄNNELSE

Veckan efter vallningen gick förbi i viss modlöshet. Jag betalade in mitt medlemskap till Kroppsvallarföreningen och så till aussieklubben; inte för att jag tänker byta ras, utan för att jag vill maxa chansen att komma med på nästa vallningskurs. Strax kom mitt första ex av aussieklubbens tidning. Tunn singlade den ner i brevlådan, som ett löv som blåst in från en annan del av hundvärlden.

Varför kändes det så? Vi hade haft jätteroligt, hunden och jag. Jag satt där i morronkylan på trappan till rättarbostaden och drack kaffe och tittade på alla hundarna, som betroddes med ansvaret att visa hyfs mot varandra och skilja lek från allvar även utan koppel. Så skönt! Allihopa kroppsvallare, men olika. Så olika, till och med inom samma ras! Två stora rödmerleaussies, biffigare än någon collie; en, om jag minns rätt, med normallång svans och en med stubbsvans. Tre mittemellanstora i fläckigt åskmolnsblått med eller utan vitt, allt efter eget tycke. En spenslig tik, som såg ut som en bordercollie skulle göra om den vore kontorsanställd, prydlig i blanksvart med vitt blusbröst och den allra mildaste uppsyn – men vilken raket var hon inte i fårfållan! Det fanns en black and tan tik, som jag gärna hade haft med mig i vilken fårhage som helst; hon såg ut som en korsning mellan australian cattle dog och sheltie – så liten och bortsett från långhårspälsen som fladdrade från öronen alldeles släthårig – men hon var lika mycket aussie som någon annan och en förbaskat bra hund. En blå merle, som hade kunnat vara en finlemmad collie ur en korthårs/långhårskull bortsett från att hon ståtade med den längsta svans jag sett på en hund (och förutom att den var lång, hade svansen den ovanliga egenskapen att sluta i en långhårspälstuss). Och ingen utom jag verkade se något märkvärdigt i alla dessa olikheter, så ingen kommenterade dem.

Det var det som var deppigt. Inte att min egen rasklubb är ett upptrampat slagfält i ett trettioårigt krig, för det har jag på något vis vant mig vid i enlighet med regeln om att de mest befängda saker uppfattas som vardagsmat, bara de tillåts hålla på tillräckligt länge. Inte att om jag nyfiket hade frågat colliefolk ifall deras tik var en korsning, så hade jag slutat mina dagar intill fårskelettet som redan låg bakom lagårdsknuten på Klämmestorp och stirrade mot himlen med tomma ögonhålor. Inte ens för att man knappt hade fått ihop åtta colliemänniskor till en vallkurs – i min ras pratar man hellre om kroppsvallning än sysslar med den. Men det var inte hur min rasklubb är, som gjorde mig deppig.

Det var att jag fick en demonstration av hur den hade kunnat vara. Det hade kunnat vara vi, som ryckte på axlarna åt lite variation på utsidan. Det hade kunnat vara vi, som koncentrerade oss på vad insidan levererar. Det hade kunnat vara vi, som tog oss för att faktiskt låta hundarna pröva på det vi stolt säger att de är avlade för – i stället för att bara prata.

Det hade kunnat vara vi, som satt där i gräset vid fållan med våra hundar och lärde oss något.

Jag vet inte på hur många årsmöten och facebookgräl jag har hört ”En collie ska se ut som en collie!” när man har bråkat om avelsprioriteringar. Jag har faktiskt aldrig träffat en collie som såg ut som något annat än en collie – är det någon som har gjort det? - men här träffade jag för första gången på en och samma plats en bunt hundar som var olika på utsidan men lika på insidan OCH en bunt rasfolk som verkade ha andra prioriteringar än att gräla.

Det var alldeles jätteskönt. Det var bara så att det kändes lite futtigt efteråt att höra hemma i den rasen, som har gjort tvärtom så väldigt länge. Ja, det var deppigt. Så vad gjorde jag?

Anmälde mig till ett vallanlagstest och köpte en collievalp. Ikväll är jag äntligen hemma efter att ha träffat samma sorts hundfolk en gång till och med två mycket trötta och mycket nöjda hundar, ett godkänt vallanlagstest och nästan sexton millimeter vatten i regnmätaren. Min tik är snart sex år. Det var andra gången i hennes liv som hon träffade får och när hon flög i cirklar runt fållan, då flög mitt hjärta med. Kan en hundnörds dag bli mycket bättre?

Bodil Carlsson