Fråga: Hur länge har det varit möjligt att avla på hundar vars varumärke är så stora valphuvuden, så platta ansikten, så trånga bäcken och så nedsatt syresättning att lyckad normal förlossning är en chansning?
Svar: lika länge som det har gått att rutinmässigt göra kejsarsnitt och ändå sälja valparna med vinst.
Det där skrev jag i ett fb-inlägg och fick omgående höra hur oförskämt det var att säga så. ”Plumpt!”skrev någon. Ungefär som om det hade varit en grov sexuell anspelning. Vem som helst kan se att det är enkel företagsmatematik. I en mindre känslomässigt laddad bransch hade alla nickat medhåll åt självklarheten. I hundvärlden orsakar den blodtrycksstegring.
Fråga: hur länge har de nationella kennelklubbarna vacklat mellan att försvara hundarnas hälsa och att hålla sin finansiella bas, de reggbetalande uppfödarna, på gott humör?
Svar: inte riktigt lika länge som det har gått att göra rutinkejsarsnitt. Extremaveln kom först. Kennelklubbarna behövde lite tid på sig för att vakna. Länge var de betalande uppfödarnas intressen det enda som kennelklubbarna försvarade, ofta under mycket tal om renrasighetens självklara fördelar (och mycket litet tal om dess självklara risker). Per-Erik Sundgren hade en del motvind att kämpa mot här hemma och andra genetiker och veterinärer har haft likadana uppförsbackar i andra länder. Men nu har det gått så långt, att från toppen ser man annalkande stormmoln och försöker varna. Kennelfullmäktige 2011 innehöll alltså ett uttalande från dåvarande ordföranden Nils Erik Åhmansson om hundrasernas hälsoläge. ”Denna fråga är viktig för i första hand våra hundars och deras ägares skull, för att vi inte ska hamna i en situation där ras efter ras förbjuds p g a ohälsa med tillhörande djurskydds- och djurvälfärdsproblem.” ”SRD har blivit ett bra verktyg för att få en fungerande kommunikation mellan domarkollektivet och berörda rasklubbar för att sätta fokus på de exteriöra överdrifter som i för många raser har lett till hälsoproblem.” (mina kursiveringar). Så här låter det från den svenska och engelska kennelklubbens respektive ledning nuförtiden. Frågan är om insikterna rinner neråt och om något verkligen förändras i domar- och uppfödarkollektivet. Det ser väl inte så ut, när sjukvårds- och försäkringsbolagens gemensamma organisation är de som idag förverkligar SKK:s tankar om att hejda extremaveln... genom att offentligt varna valpköparna. Inte genom att resonera med de berörda uppfödarna. Har branschorganisationen slutat hoppas?
Den extrema exteriören, alltmer frikopplad från normal hundanatomi, börjar bli så uppseendeväckande i sina konsekvenser att den väcker bestörtning. Inte minst hos försäkringsbolagen. Och hos de arma veterinärerna, som ensamma ska förmedla den kunskap som djurägarna ofta inte har och som uppfödarna ofta tror att de inte behöver skaffa sig. Likadant är det med följderna av den internationella inavel som renrasuppfödarna har ägnat sig åt. Antalet upptäckta genetiska sjukdomar ökar och det gör i värsta fall vanligheten också, beroende på släktskaps- och matadoravel.
Utanför varje berörd ras drar andra hundmänniskor efter andan för varje nyhet. 90% andningsbesvär hos extrema trubbnosar, för oavsett vad SKK säger i sin kommentar till Svensk Djursjukvårds kampanj finns det resultat som pekar på att SKK har fel; genen för ichtyos närvarande hos 40-50% av alla europeiska golden; livsförkortande dilaterad cardiomyopati (sjuklig hjärtförstoring) närvarande hos runt 25% av alla irländska varghundar... Det är ett högt pris vi låter hundarna betala för att vara standardiserade varumärken. Och det är ett högt pris vi väntar oss att valpköparna skall fortsätta betala för varumärkenas frånsida. Men vi låter det bero: det är inte vår ras. Det händer i ringen intill.
Vanligt folk googlar på ”rassjukdomar”, skakar på huvudet och – köper blandras. Folk med ambitioner köper specialproducerade designerhundar. Kennelklubbarnas traditionella renrasuppfödare får snart se upp! De kan vara på väg mot en situation, där deras krympande marknad består av de minst informerade spekulanterna. Så länge köparna tror, att en hund med amputerade luftvägar köpt från en domarbelönad kennel är friskare än en hund med lika amputerade luftvägar köpt ur bakluckan på en bil, så kanske de går med på att betala dubbla priset.
Men sen?
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar