VARUMÄRKEN - DEL 1

Vi väntar på godkännande att översätta och lägga ut en text av en kanadensisk veterinär. Tills vidare och med anledning av att branschorganisationen för djursjukvård och djurförsäkringar går ut och i dagspressen gör det SKK borde ha gjort - komma med rak information till valpköparna - ber vi er hålla till godo med detta.

Det går inte att förstå företeelser, om man inte förstår de bakomliggande krafterna. Det underlättar att se att valpköpare till stor del är en global, växande urbaniserad grupp utan större hundkunskap. Annars är det inte lätt att fatta hur egyptisk, indisk eller kinesisk medelklass kan välja att betala bra pengar för anatomiskt mycket märkliga varelser, som de tror är schäfervalpar. Egentligen är det inte svårt. Mönstret ser ut så här: det som bara rika människor hade igår, vill alla människor ha idag.

Och det som rika människor här hade för att synas igår, vill rika människor här inte ha idag. De vill ha ny design för att synas. Paris Hilton-kopiorna vill inte ha schäfer i handväskan. Paris Hilton-kopians pojkvän å andra sidan, vill inte bli sedd med chihuahua. Han vill ha mastiff. Övre medelklassfolk i England och USA väljer designerdogs för att visa sin medvetenhet. Övre medelklassfolk i Kina, Egypten och Indien väljer schäfer.

Det går inte heller att förstå tonläget i t ex den pågående debatten om extremtrubbnosar, eller extremhudhundar, om man inte har en aning om bakomliggande intressen hos dem som deltar. Visst är sällskapshundar en marknad som omsätter mycket pengar – ett antal miljarder årligen bara i vårt lilla hörn av världen – men de genomsnittliga uppfödarna som grupp tar inte störst del av kakan. Det gör tillbehörsindustrin och djursjukvården. Däremot kan inkomsterna och prestigen som hänger ihop med uppfödningen vara av stort värde för den enskilda uppfödaren, fast det sägs sällan rent ut. Om man t ex läser inlägg i en  facebookdiskussion om extremtrubbnosars hälsa, hur insatt måste man vara för att veta  att en av deltagarna  har fött upp drygt 220 valpar av en av de debatterade raserna och att valpproduktionen växte i kapp med efterfrågevågen? Personen nämner inte sitt kennelnamn, så sammanhanget är inte självklart för den oinvigde. Man får leta fakta en stund för att upptäcka det. 

  Sätt snittpriset för en valp till 15 000 – vilket är en mycket försiktigt hållen siffra för den här rasen nu - och multiplicera  med 220. Fram kommer en rätt ansenlig summa. Så vad försvarar egentligen den, som hävdar att hen försvarar sin ras? Bara rasen (som den ser ut idag) - eller något annat också? T ex antalet inköpta eller egenuppföda avelsdjur i produktiv ålder? Om det finns fem inköpta tikar hemma och inköpspriset ligger på 18 000 per lovande tik, är det ingen liten investering i pengar. Om man dessutom antar, att de fem plus de fem egenuppfödda tikarna har tagits med till ett antal utställningar för att få rätt bedömning av kända namn, är det ingen liten investering i tid heller. Är det troligt att någon i den situationen skulle hoppa av tåget, säga ”Ojdå! Nu har jag förstått forskningsrapporterna om trubbnosars andniongsvägar och DET var inte roligt.”... och sedan pensionera  alla de lovande tikarna för att starta om?

När man läser ett frätande angrepp på ”felfärgade fulimporter” av en annan extrem trubbnosras från en ledande brittisk rasklubbsrepresentant - tänker man då omedelbart att efterfrågetrycket uppenbarligen ökar snabbare än de brittiska uppfödarna kan leverera och att det då kan vara läge att berätta hur importvalpar av "fel" pälsfärg bär på sjukdomsanlag?

Eller tänker läsaren spontant att det är bra timing att visa omtanke om rasens  hälsa och trygga valpköparval just i dagsläget, när det börjar komma tidningsrubriker om andningsproblemen? I en mindre känslomättad och mer funktionsinriktad bransch skulle antagligen många tänka precis så. Om Volkswagen i morron klippte till med en påkostad serie reklaminslag om sina nya fantastiskt säkra barnbilbälten - då skulle många av oss dra på mun och säga syrliga saker om ett möjligt samband med något litet problem med avgasmätning. Inte i hundvärlden. Där blir man – beroende på vem man är, förstås - trodd på sitt ord. Det finns inte mycket oberoende granskning av vad det ordet är värt. Eller i vilka sammanhang det framförs.

Om hundvärlden hade samma krav på att uppge jävsförhållanden, egenintresse och källor som vetenskapliga rapporter har, så skulle många rasklubbars hemsidor, väldigt många rasers uppgivna historia och många inlägg på sociala medier vara annorlunda än de är idag. Det är det första man behöver veta för att förstå den lättväckta aggressiviteten i diskussionerna. Den som är alldeles ovan vid att möta besvärliga frågor och har intressen att försvara brukar bli arg.

Det andra man behöver veta är inte heller svårt att förstå. Hundrasernas förändring mot det extrema började, när vi slutade behöva dem. Folk som var beroende av sin vallhund/ jakthund/ räddningshund kunde inte roa sig  med att göra om den till en noslös, benlös eller hårlös extremvariant. De hade inte råd med excentricitet. När hundarna blev prydnader, när de började säljas stort som fritt valda fritidsaccessoarer – först då började gränserna mot det groteska luckras. Det är därför och inte av någon annan, mystisk anledning som extremaveln började skjuta fart för fyrtio-femtio år sedan. Raserna slutade vara hundar. De blev varumärken. Allt mer standardiserat lika varandra och allt mera släkt inom varje ras; allt mera olika  andra raser. Och hundarna blev dessutom varumärken på en globaliserad marknad, som styrs av den internationellt växande stadsbefolkningen. Den genomsnittlige valpköpande stadsbon inte bara saknar behov av arbetande hundar. Hen orkar dessutom sällan med så besvärliga varelser - har inte tid, har inte utrymme, har inte sysselsättning för dem. Så receptet för att kunna sälja på den växande marknaden har varit: skruva ner så mycket mental särprägel och drive som möjligt ur raserna – medan du skruvar upp exteriöra särdrag allt du kan.

Och prata framför allt aldrig om pengar!

Bodil Carlsson