Pengar! säger de flesta kommentarerna. Det här svaret – apropå en annan diskussion, om extrem exteriöravel och obligatorisk utbildning i anatomi för uppfödare – skickade en svensk veterinär, X, till mig. X har en befattning som både ger god inblick i praktisk hundavel och goda möjligheter att förmedla sina erfarenheter till beslutsfattare. Detta är hur X ser hunduppfödare:
Min erfarennhet som kliniskt arbetande veterinär är att de flesta uppfödare idag redan vet väldigt mycket, i synnerhet de som föder upp mops och sharpei som du nämner, men så fort det finns pengar med i bilden så har folk en tendens att vända sina kunskaper och erfarenheter till sin egen fördel.
Personligen tror jag faktiskt inte att det oftast är pengar som driver oss att göra dumheter. Den värsta valutan är inte pengar, utan bekräftelse, berömmelse och beundran.
Det här skrevs i mars 2012; inlägget heter Vad driver dem? Resonemanget utgick från ett par kända brittiska kennlar, som gjorde vad de kunde för att öka riskerna för medfödd allvarlig njursjukdom på sin ras, boxer, genom att köra hårt med samma anlagsspridande avelshane. Medan de mörkade genom att mässa vackert om hur viktigt det var med genetisk variation och rasens standard. Det fortsatte med hälsan hos den moderna, västerländska, kommersiella varianten av shar-pei. Rasen mops fanns inte på min karta vid den tiden - jag hade nog aldrig träffat en enda extremtrubbnos då - så den fördes inte på tal av mig, utan av X.
Vad har hänt sen dess?
Den marknadsinriktade hundaveln har inte ändrat sig.
Jag tror inte att X har ändrat sig heller. Han har samma befattning och sannolikt inte någon drastiskt annorlunda bild idag. Särskilt inte, skulle jag tro, av mopsarnas situation.
Jag däremot har ändrat mig. Pengar är en fullt ut lika förblindande valuta som bekräftelse.
* * *
Från pseudonymen "Bertil Karlsson" har vi fått en sista kommentar. I den blir jag ombedd att till ägaren av en viss mops framföra budskapet om att hundens dagar är räknade. Det tänker jag inte göra.
Jag föreslår att "Bertil Karlsson" - som nog har bättre kännedom om prisbelönta extremtrubbnosars bakgrund än jag - tar på sig att till hundens uppfödare framföra ett annat budskap.
Att den hunden hade kunnat se fram emot ett normallångt, bra liv, om dess uppfödare hade låtit den födas med andningsvägar som aldrig hade behövt några kirurgiska ingrepp överhuvudtaget.
Svårare är det inte. Det måste vara mycket pengar och mycket bekräftelse med i spelet, om man inte ser det.
Bodil Carlsson
Min erfarenhet som schäferuppfödare under många år är, att hunden kan boosta ditt ego och ge dig angenäma känslor och status, om den vinner på utställning. Det har hänt mig flera gånger att en familj kommer och köper en valp, de har redan en hund som de älskar, kanske inte ens rasren. De är inte intresserade av utställning. Efter en tid frågar jag, om de vill komma på en valputställning. Det går bra för valpen, den placerar sig eller t.o.m. vinner. Folk kommer fram och gratulerar, beundrar valpen, säger att den är fin. Sedan är de bitna, åker på fler utställningar, kanske köper en valp till, för det här var ju kul. Mindre kul kan då vara att iaktta, att den gamla hunden plötsligt inte nämns, den finns liksom inte och jag har t.o.m. varit med om, att den försvunnit, finns inte längre i familjen. Det kunde hända, att den här typen av valpköpare avancerade till att bli uppfödare själva. Vad jag vill förmedla är, att jag är fullt på det klara med varför vi aldrig kan lösa problemet med extremavel och ärftliga sjukdomar genom att överlåta det till uppfödarna. Det är så oerhört starka psykologiska krafter som har uppfödarna i sitt grepp. Man mår bra av att vinna på utställning, man blir någon i positiv bemärkelse. Utan att man märkt det börjar man se annorlunda på hundarna, man har starkare känslor för sina stjärnor än de som man definierar som "pets". Om det sedan händer något som borde leda till, att man slutar avla på en viss hund, ja man kanske måste slå ut en hel linje, så har man helt plötsligt en massa argument för att inte göra det. Jag har varit på otaliga möten med uppfödare där en veterinär med specialistkompetens eller en genetiker förklarat, vad som bör göras, en vanlig kommentar efteråt från uppfödare är att ja det där var väl bra, men hen är ju bara veterinär/genetiker, inte uppfödare. Och sedan går man hem och kör på som vanligt....
SvaraRaderaTack för välformulerat och tänkvärt inlägg! Ja, du har rätt: vi går på gruppens sammanhållning och gemenskap lika mycket som ett tåg går på räls, de flesta av oss och i de flesta sammanhang - tills några plötsligt ser stoppskylten som varnar för att det finns ett mycket stort hinder på spåret... Att någon utanför den egna gruppen påtalar att hindret finns, brukar inte räcka. Det är gruppens samstämmighet som betyder något.Jag upplever t ex att många uppfödare av just hund är närmast trollbundna av begreppet "renrasighet" på ett sätt som är svårt att förstå - du känner till det kollektiva raseri som både amerikanska och brittiska dalmatineruppfödare exploderade i, när hundar som hade en - EN - inkorsning av närbesläktad men genetiskt fri ras 14 - FJORTON -generationer tillbaka? Byrackor! Blandraser! Fördärvat blod! Det gällde alltså genen som ger onormala nivåer av urinsyra med smärtsam stenbildning, operationsbehov, för tidig död,avlivningar... Hundar som såg ut precis som andra dalmatiner, rörde sig som andra dalmatiner, betedde sig som andra dalmatiner men INTE HADE DEFEKTGENEN FÖR SMÄRTSAM SJUKDOM dög alltså inte... om man verkligen ville "vara någon". Utifrån ser detta ut som kollektiv sektgemenskap med oacceptabla konsekvenser för hundarna. Inifrån ser det ut som ett gemensamt försvar för något mycket unikt och dyrbart. Mot så starka gruppmekanismer förslår inte rent kunskapsdelande särskilt långt. Slutsats: tvingande regler i form av krav på aktiv efterlevnad av djurskyddslagstiftningen! SKK har nog (numera) viljan att förändra renrasaveln i den riktningen. Tyvärr tror jag att SKK saknar makten att göra det.
RaderaJag kan ha förståelse för vissa uppfödares reaktioner. De har genom 10, 20, 30 års tid arbetat inom en ras, känner alla linjer, jobbat fram hundar som blivit vinstrika och gett både ära och berömmelse. Hela tiden har rasen utvecklats åt ett håll med hjälp av domare. Det kan inte vara helt enkelt att se var och när det går helt överstyr. En del uppfödare har förstås insett, slagit klackarna i backen och försökt protestera, men hamnat i kylan, då deras hundar ej premieras " One day you´re in - the next day you´re out " som det så vackert heter. De har kanske tappat sugen, rent av bytt ras, eller slutat att föda upp. Jag önskar nu av att dessa några, skall ta bladet från munnen i kommande debatter och använda sina insikter och erfarenheter att försöka återskapa hundarna till de andningsmännigt sunda individer de en gång var. Övriga sjukdomar får man givetvis också fortsätta att bekämpa. Dags att ge trubbnosarna en nos och näsborrar igen - de behöver dem.
SvaraRaderaDet hälsar en mycket förkyld veterinär som försöker jobba, trots nästäppa och genom att andas enbart genom munnen.
Man blir trött. Mopsar sover 18-20 tim per dygn säger min bekant om sin mops Teddy- det är deras natur./ Marita
Hej Marita! Vill tacka dig också för vidsynt kommentar. Ja, det är ganska lätt att leva sig in i hur man ett steg i taget kommer fram till en punkt där man står med klackarna nedgrävda i backen och vägrar röra sig framåt. Man önskar att det fanns något lätt sätt att också komma bort ifrån den punkten. Att det inte skulle vara så svårt att säga "Vi måste ändra på det här! För hundarnas skull måste vi tänka om!"
RaderaOch, till sist (hoppas jag), ett svar på tre kommentarer av helt annorlunda karaktär än de här två. De har kommit in från en och samma person under loppet av två dagar. De kommer inte att publiceras - de har inget att tillföra i sak. Svaret är enkelt. Sluta hota och antyda. Det blir så tröttsamt. Vill du anmäla vad som publiceras här, varsågod - gör så! Med det yrke du uppger förutsätter jag att du vet vart du skall vända dig. Jag inväntar med intresse fortsättningen. Men det kan eventuellt förhålla sig så, att man inte ens inom den del av hundvärlden som du representerar (?) kan få tyst på meningsmotståndare genom att höja rösten. Låt oss ta reda på saken! Anmäl!
SvaraRaderaJag har försökt föda upp mopsar med längre nosparti och mera hals, lite i så kallad retromodell. Detta inom Kennelklubbens regelverk samt mina egna högt uppsatta mål för att tillföra rasen något. Det har bara lett till ont blod hos andra uppfödare och jag har inte mött annat än ovett och rent elaka och fördömande kommentarer från "kollegor" i Sverige. Men valpköpare och andra "normala" människor hyllat det jag försökt jobba för. I t.ex.Tyskland har man kommit mycket längre här föds en stor del av mopsar upp som har som första mål en ljudfri andning. Vägen är lång för att förändra om man är ensam men är man flera går det ganska fort. Jag har funderat på vad som egentligen ligger bakom denna illvilja och även svårigheten man har att se (och höra) att hundar i detta fall mopsar mår dåligt. Varför kan man inte se att någon inom gruppen försöker gå en annan väg? Jag behöver inga ballonger tårta och applåder för det jag gör, men vanlig normal hövlighet råder det total avsaknad på. Om jag fortsätter mitt Don Quixote liknande mål, får framtiden utvisa. Just nu råder en hatisk stämning inom mopskretsar mot mig som tänker annorlunda. Tack för din Blogg, den ger en nyanserad bild och behövs!
SvaraRaderaDina mål är ditt arbete är hedervärt Beatrice! Och jag applåderar! Jag vet att jag inte är ensam om det.
RaderaDu är värd ballonger och tårta för ditt mod att trotsa gällande ideal för hundens skull !
RaderaTack själv, Beatrice, för du gjorde mig just nu väldigt glad! Jag bekänner: efter snart trettio år med pälsade långnosar håller jag på att utveckla en liten hemlig smygkärlek till trubbnosar. Svårt att inte attraheras av deras personligheter. Så jag tänker ju att om sisådär femton - tjugo år, när man vänder sig om och tittar bakåt på trubbnosarnas historia, då kommer någon eller några verkligen att se ut som Don Quixote i vilt slagsmål med väderkvarnar. Men det kommer inte att vara folk som du.
SvaraRaderaJag såg en leksak i dag på Rusta, en mops. Det fanns en knapp på den. Jag tryckte på den och då snarkade den och hade konstiga ljud för sig �� Min tanke gick med en ggn, är det så här tillverkarna ser på en mops ? Konstiga ljud. Jag var inte speciellt road.
SvaraRaderaVänligen Pia
Det hemska är väl att leksakstillverkaren utgår från att det är så allmänheten ser på en mops....
SvaraRaderaJa precis, så var min tanke också !
RaderaVänligen Pia