torsdag 8 oktober 2015

LÄGG IHOP 1 OCH 2 !

Det här är ingen ny tanke. Den dyker upp i pudelstudien från sensommaren 2015, men den finns i klartext också i en rapport från forskare vid Imperial College i London år 2008. Där hade man gått igenom stamtavlorna på ett mycket, mycket stort antal hundar av olika raser och tittat på hur släktskapsgraden har förändrats över ett antal renrasiga hundgenerationer. Man tittar på hur snabbt genetisk variation inom en ras går förlorad. Man tittar på effektiv population. Då, 2008, var antalet reggade långhårscollies 12 000... men den effektiva populationen var ungefär 50. Alla de 12 000 colliesarna var alltså följden av en släktskapsavel som ledde till att de lika gärna kunde ha varit avkomlingarna till en liten by bestående av 50 stycken, ursprungligen obesläktade, individer. Det är värre idag, för nyss frisläppta siffror från engelska KC anger den effektiva populationen till 39.
Förstår ni?

Forskarna förstår. De höjer inte rösten, det är inte brukligt och det lönar sig inte, för hundfolk av en viss sort lyssnar ändå inte. Det hojtas sällan i vetenskapliga rapporter och det hojtas aldrig i hundvärlden över innehållet i de vetenskapliga rapporterna. Men det här är vad som sägs i studien från 2008: vid ständigt ökad släktskapsgrad inom en ras kommer två saker med nödvändighet att inträffa.

1) För det första anhopas antalet skadliga recessiva mutationer inom populationen (=den slutna stambokens rasmedlemmar) med resultatet att sådana ärftliga sjukdomar kommer att öka.

2)För det andra minskar varianterna i DLA-komplexen, så att risken för autoimmuna sjukdomar sammanhängande med flera olika, samverkande, gener också kommer att öka.

Forskarna uttrycker sin belåtenhet med den ena sidan av saken. De gratulerar i stort sett renrasuppfödarna till att fått fram ett läge som är en ovärderlig guldåder för alla som undersöker genetiska sjukdomar hos människa.
Däremot gratulerar de inte hundarna. Tvärtom! De säger rakt på sak, att utavelsgraden måste öka inom raserna om vi vill ha dem kvar någorlunda välbehållna och friska. De går t o m så långt, att de vågar antyda att man kanske får börja tänka sig avel utöver de slutna stamböckerna: alltså genutbyte mellan raser.

Inga collieuppfödare i England gick bananas över den informationen, såvitt jag vet. Ingen drog efter andan och började tänka till, åtminstone inte offentligt. Alldeles för många uppfödare inom alldeles för många raser har inte tillräckliga baskunskaper för att kunna förstå och alldeles för få uppfödare inser att de har anledning att försöka lära sig förstå.  Kennelklubbarna förstår - men kennelklubbarna är rädda för sina medlemmar (och rädda om sina reggavgifter och sina positioner.) De vågar inte riktigt konfrontera  uppfödargrupperna med verkligheten. Lyckligtvis finns uppfödare och rasklubbar här hemma, som  tänker lite längre.

För oavsett vad kennelkubbarna vågar eller inte vågar, ser verkligheten ut så här för de rena rasernas hundar. LÄGG IHOP 1)  PLUS 2)!
Vad för ni för slutsumma? Ökande sjukdomsrisk och (som andra sidan av samma mynt) sannolikt ökande oplanerad, kunskapslös blandrasavel. 

 Vad kan seriösa uppfödare göra för att ändra de utsikterna?
Först - man måste veta läget.Så det här är min fråga till prof Anne Leigh Clarke nu på lördag.

Dear Prof. Clark, first let me express my appreciation of your visit to Sweden to talk to Collie breeders and owners here. It is a great opportunity for us to learn and I very much regret that I am not able to attend today.
  I´ve been told that you have made a comparative analysis of the genetic make-up of Rough Collies from the US, and that at least a few  Swedish Collies have been included the study. Is it possible from your findings to say anything about remaining genetic diversity within the breed, e g in the DLA complex?  Could you say anything about how  genetic diversity within the breed compares to that of other present-day breeds?  Is there any noticeable difference between American and European Collies?
Bodil Carlsson









2 kommentarer:

  1. Klart att kennelklubbarna helst tiger stilla. Hela deras program handlar ju egentligen om att avla fram kloner, individer som är så lika varandra som möjligt, vilket är detsamma som att säga "har samma gener". Detta är vad utsällningsväsendet handlar om sedan det inrättades i slutet av 1800-talet.
    Det är bara tur att uställningsdomare skiljer sig å en aning vad gäller smak och vilka hundar de premierar på uställningarna. Om idén om objektiv bedömning med standarderna som grund kunnat förverkligas hade situationen varit ännu värre än den faktiskt är.

    SvaraRadera
  2. Jeg kjenner problematikken meget godt, i og med at jeg har en annen hunderase, Norsk Lundehund, der alle nulevende individer nedstammer fra seks overlevende hunder etter at en epidemi av valpsjuke feide over Norge på 60-talet. Disse seks vvar dessuten (med ett unntak) hel eller halvsøsken. rasen sliter med to store problemer; IL, også kalt Lundehundsyndrom, og sterkt nedsatt fertilitet. I hele verden finnes det pr dags dato kun 1500 Lundehunder, men alle oppfødere tar hensyn til innavlsgraden, og streber etter å få den så lav som mulig. Til hjelp finnes en egen database, som Norsk Lundehundklubb har anordnet.
    Det er skremmende at en rase med så stort antall hunder som langhåret collie skal slite med de samme problemene. Selv er jeg sterkt for å bruke renrasede langhårete avkom av korthårsforeldre for å forbedre langhårsvarianten. Jeg er så gammel at jeg husker hvordan collien så ut på 50 og 60-tallet, og ser ingen fare med at langhårene får noe mindre ull en de har i dag. Med bruk av det som finnes av gener innenfor rasen kan vi også forbedre genvariasjonen i våre hunder. Vi er i en langt bedre situasjon slik enn raser som f.eks Norsk Lundehund er i. Men det er opp til oss oppfødere å gjøre noe aktivt med det.

    SvaraRadera