Annonsering av den här studien av franska bulldoggar lades ut på engelska rasklubbens hemsida 2013. Där står vad man tänkte göra. Att man ville ha "rasklubbarnas hundar" med i en undersökning för att pröva om WBBP kunde mäta hur brachycefala hundar egentligen andas och om det gick att hitta några gener, som gjorde skillnad för andningen. Infon slutar med att rasklubben stolt meddelar att man är tillfreds med att kunna bidra till denna nya och spännande forskning som skall påbörjas. "We are pleased to contribute..."
Jag undrar hur pass pleased man är med resultatet. Det finns nu - två år efter att studien påbörjades och fyra månader efter att den publicerades - en direktlänk på klubbens hemsida till den färdiga rapporten med den avskräckande titeln. Men det finns ingen sammanfattning av utfallet skrivet på vanlig engelska. Varför?
89 franska bulldoggar "from the show and pet population" undersöktes av veterinär före och efter en kort promenad. Beroende på graden av andningssvårigheter före och efter promenaden delades de upp i fyra grader av andnöd. Från ingen till svår. Grupperingen stämde mycket bra överens med hur WBBP beskrev hundarnas andningsmönster. Ju konstigare andetag, desto mer andnöd hos hunden, och det var tyvärr ganska gott om konstiga andetag. Forskarna drog slutsatsen att WBBP lämpar sig mycket väl för att diagnosticera andningsproblem hos brachycefala hundar och var därmed nöjda.
Är franska bulldogsklubbens styrelse också nöjd med resultatet?
Är medlemmarna det?
Det framgår inte av rapporten vilken ras eller vilken blandning den äldsta, tolvåriga, hunden i den normalnosade kontrollgruppen var. Det framgår inte om den enda taxen var ung, gammal eller överviktig. Inte heller huruvida westhighlandwhiteterriern var van eller ovan vid raska promenader. Det som framgår är att varenda en av de tjugo hundarna i kontrollgruppen oavsett ålder, kondition och kroppsbyggnad pinnade på utan andningsbesvär. Varenda en! Hundra procent. De franska bulldoggarnas procentandel fria andningsvägar är lite annorlunda: tio procent. Och därmed över till det näst sista avsnittet: Introduction. Delen som förklarar bakgrunden till studien. Här kommer den - jag citerar. Originaltexten i forskningsrapporten från universitetet i Cambridge kan ni läsa själva för kontroll, om ni så önskar. Det är min översättning och mina kursiveringar. Men jag citerar, jag hittar inte på.
"Brachycefalt obstruktivt luftvägssyndrom (BOAS) är en vanlig sjukdom i andningsvägarna hos brachycefala ( d v s korthuvade, plattnosade) hundraser som mops, fransk bulldog (FB) och bulldog. Överdrift i selektion för kortnosighet har lett till deformering av de övre luftvägarna och medföljande luftvägshinder, eftersom mjukdelarna inte har minskat i storlek i proportion till skallen. De primära skadorna kan röra sig om att mjuka gommen är för lång, näsborrarna förträngda, för många slemhinneveck i svalget, skev nässkiljevägg, felaktig tillväxt i näsmusslorna, förstorade tonsiller, underutvecklad luftstrupe och onormalt stor tunga. Sekundära skador inkluderar utvända slemhinnegropar i svalget och kollaps av struphuvudet. Hundar med BOAS kan också uppvisa varierande kliniska tecken som högljudd och mödosam andhämtning, uppstötningar/kräkningar, oförmåga att tåla värme och motion, cyanos och kollaps. De kliniska tecknen brukar vara kroniska och försämras med tiden om förändringarna lämnas utan behandling."
Jag vet inte hur ni tycker att det här låter. För min del måste jag säga att jag aldrig har läst en sådan anhopning av luftvägshinder. Varenda detalj i de övre luftvägarna, steg efter steg i luftens väg in i hundens lungor och sedan ut igen, är omstöpt till ett hinder. Mer eller (om hunden hade turen med sig i befruktningsögonblicket) mindre, men omstöpt. Förändrat. Felanpassat. Tillräckligt mycket för att även de frallor som klarade sig allra bäst i veterinärbedömningen, de som sattes likvärdiga med kontrollgruppen och bedömdes helt friska, skulle visa ett annolunda andningsmönster i WBBP:n. Inte tillräckligt annorlunda för att det skulle påverka deras vardagsliv och inte tillräckligt för att ens en erfaren veterinär skulle höra, men den högkänsliga apparaturen som mätte små tryckförändringar fångade förändringen. Vet ni hur många de helt friska frallorna var? Nio stycken av 89.
Tio procent.
"Oro för välmåendet hos de brachycefala raserna har kommit till uttryck på senare år beroende på den kraftigt ökade populariteten and den misstänkt höga förekomsten av BOAS. Fransk bulldog, till exempel, har under den senaste tioårsperioden gått från att vara nummer 76 (324 registrerade 2005) till att vara nummer 4 (9 670 registrerade 2014) av de mest populära raserna i UK, förutom att ett stort antal oregistrerade hundar importeras. Svårighetsgraden i de andningsproblem som förknippas med BOAS rapporteras öka./.../ Det enda väl beskrivna sättet att gradera BOAS har utgått från hundägarnas beskrivningar av vilken typ av besvär hundarna har och av hur ofta de förekommer. Olyckligtvis är det så, att en låg grad av sjukdomsinsikt hos hundägarna gör det troligt att BOAS hos brachycefala hundar är betydligt underdiagnosticerat."
Ja, självklart. Om man har fått lära sig att snarkandning och annat oljud är "normalt för rasen", så springer man väl inte till veterinären?
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar