Många olika saker jämfördes med varandra i den här studien. De kommer nedan! Men för de som skrev rapporten handlade det förstås om själva metoden. Hur bra är WBBP? Man stoppar in en hund i en lufttät plastbox, mäter andetagens utseende i diagram från hund efter hund och frågar sig: vad säger det här?
Svar: det säger för 95% av hundarna (oavsett ras) samma sak som när en erfaren veterinär två gånger per hund använder ett bra stetoskop för att lyssna på andningsljuden.
Det är en mycket tillförlitligt resultat.
* * *
Så här gick det till. Alla hundarnas ägare fick först svara på en rad frågor. Det handlade om hur man såg på sin hunds hälsa, hur man tyckte att den orkade med i vardagen, och om man tyckte att hunden andades konstigt på något vis - om den brukade låta som om det var problem med luftvägarna - eller om det hade hänt oväntade saker på promenaderna hemmavid.
Sedan gick man igenom alla hundarnas ålder, kroppsvikt, kön, och allmännkondition, framförallt om hunden var överviktig eller inte. Resultaten redovisas i en separat tabell i rapporten. Om det verkar onödigt petigt att vara noga med sådant, så hänger det ihop med att kön, övervikt och ålder i andra studier har misstänkts hänga ihop med om en hund får BOAS eller inte. Och vem hade gett mycket för en undersökning, som jämförde 89 lastgamla, kraftigt överviktiga frallehanar med unga, smala, vältränade tikar av andra raser? Eller tvärtom?
Så var det alltså inte. Ingen enda hund var yngre än 1 år och ingen var äldre än 12. Medianåldern för frallorna var faktiskt lite lägre (2,5 år) än för de andra raserna (3,1 år). Ingen hund med lungsjukdom ingick. BOAS handlar om de övre luftvägarna - näsborrar, näshåla, svalg och struphuvud. Då vill man inte ha med något fel nere i lungorna, som kan ställa till det i bedömningen. Drygt 58% av frallorna var tikar och 65% av de andra var också tjejer.
Så man radade upp hundarnas resultat och ägarnas svar och gick vidare till själva testet. Först blev alla hundar undersökta av veterinär, som tittade på näsborrar, mätte noslängd och huvudomfång och bröstomfång och - viktigast - lyssnade på andningsljuden. Väste det? Hade hunden snarkljud? Var andetagen utdraget långa eller ojämna?
Man listade sedan alla hundar - frallor och andra - efter hur de lät, hur munslemhinnan och tungan såg ut (normalrosa eller blåtonad?) och efter hur mycket de behövde kämpa för att andas. Först i vila...
... och så var det dags för fysisk ansträngning! Den heter exercise tolerance test, ETT, i studien. Vad gick ansträngningstestet ut på? En promenad. Alla hundarna travade i exakt 3 minuter i någorlunda takt. 4-5 engelska miles i timman får jag till något mellan 6 och 9 km/t. På exakt 3 minuter bör man då klara något i stil med 320 - 450 m och även om det inte står något om vilken hund som hann längst, sätter jag en slant på bordercollien och de unga labbarna. Omedelbart efter denna raska men korta promenad kom veterinären med stetoskopet tillbaka och lyssnade på andningsljuden igen. Lät det annorlunda nu?
Ja, en del hundar lät annorlunda.
Var alla hundar med på promenaden? Nej. Om ägaren hade svarat "ja" på sådana frågor som om hunden någon gång blivit blå om tungan och ramlat ihop vid ansträngning eller hetta - då slapp hunden. Då lyssnade man bara på andningsljuden.
Så här delades hundarna upp efter undersökning, promenad och ny undersökning. Det var fyra grader av andningspåverkan.
Grad 0 = Ingen BOAS alls. Inga tecken till andnöd. Inga hörbara andningsbiljud varken före eller efter ansträngning, inga tecken på att andning i sig skulle vara ansträngande för hunden. Ingen blåaktig tunga, inga blåaktiga slemhinnor i munnen som tecken på syrebrist. Helt normal andningsförmåga, kort sagt.
Grad 1 = lindrig BOAS. Inga eller svaga biljud före promenaden, bara svaga biljud efter den. Ingen ansträngning att andas före promenaden; obesvärad, alternativt får jobba lite, för att andas efter att ha gått i tre minuter. Ingen andnöd. Inga blåaktiga slemhinnor.
Grad 2: milda till måttliga andningsbiljud före ansträngning. Mild till måttlig ansträngning för att andas. Ingen andnöd, blåton eller svimning. Efter tre minuters ansträngning måttliga till svåra biljud, måttlig till svår ansträngning med att andas, lindrig andnöd.
Grad 3: måttliga till svåra biljud och måttlig till svår ansträngning med själva andningen redan i vila. Måttlig till svår andnöd. Blåtonade slemhinnor kan finnas. Bedöms oförmögen till ansträngning. Vid ansträngning har grad 3 svåra biljud från luftvägarna, svårt att orka andas, har svår andnöd, och kan ha blåfärgade slemhinnor eller svimning. Enligt vad ägarna berättar om tidigare promenader, alltså. Man kan inte riskera livet på ett djur för att bevisa en teori.
Och om ni undrar: milda biljud från andningsvägarna är sådana som man måste ha stetoskop för att höra. Svåra biljud är det, när man hör väsandet från svalg och struphuvud hela tiden utan att ens behöva sätta stetoskopet mot hundens hals. Jag vet inte om det säger er någonting. Men när man hör sådant från en människa, då kommer hela akutmottagningen springande.
Här ser ni gruppindelningen. Cyanosis betyder blåfärgning, syncope betyder svimning och dyspnoea betyder andnöd. I svensk fackspråklig version cyanos, synkope respektive dyspné.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar