EN DEL AV VI

Gott om tider och platser där folk har annat i tankarna. Det är inte mitt barn som dör i ett attackerat sjukhus i Aleppo, inte mina anhöriga som bärs ut i säckar efter ännu en brand i en textilfabrik i Bangladesh. Bara den som haft tur i lotteriet kan skicka pengar till Röda Korset och sörja en hund.

I morron är det två veckor sedan Colliebusen dog. Det känns inte längre som att kroppen är för lätt, som om en bit har ramlat bort, och jag måste inte hålla mig i rörelse hela tiden, jag kan sitta ner. Jag kan tänka på andra saker. Men det känns fortfarande ibland som om jag hade drömt alltsammans, drömt hunden och drömt hur han dog. Drömt vildsvinsspåren. Drömt trappan och blombladen.

Var han den perfekta collien? Långtifrån. Han hade det bästa huvudet av de tre, men inte nerverna och hållfastheten som han hade behövt. Han var den som alltid hoppades på att bli vald för att göra något, men ofta backade eller tog vid sig om det blev svårt. Han var kontaktosäker. Just därför var han den som ständigt kontaktade, den som oftast fäste blicken på mig, den som oftast sa saker med ögonen. Han var den förste jag ropade på och den förste som kom. Inte hade jag tänkt att just han skulle bli den förste som försvann!

Det som finns kvar av honom är en handspunnen garnhärva. Det kommer säkert en dag när jag står ut med att se den och hålla den i handen, men inte nu. Nu krattar jag upp resten av löven, de som blev liggande i oktober, och funderar på vad det är med hundar som får oss att känna som vi gör när de försvinner: som om en bit av oss var borta.

Kan det bero på att det stämmer? En hund säger aldrig ”Jag är...” utom till andra hundar. Som i ”Jag är bara en liten valp” eller ”Jag är äldre och tuffare än du !”

Hunden säger aldrig så till oss, för den är alltid en del av vi?

Bodil Carlsson