ON REPEAT: En rasklubbs första skyldighet

 

2019 reggade Finland med fem och en halv miljon invånare nästan lika många långhårscollies som Storbrittannien med sina över 66 miljoner. Men även den siffran är ett fall – från 1 200 trettio år tidigare. Varför? Inget svar.

Nej, jag vet – man kan inte vänta sig en saklig diskussion från människor som i trettio år har vant sig vid att om efterfrågan på just deras valpar minskar, så måste det vara någons fel, och om någon påstår att det finns ett problem som har blivit för vanligt inom rasen, så är det lögn. (Eller så är det valpköparens fel, eller rentav något unikt och fint för rasen, så inget problem alls.) Som ni ser i inlägget från 2017, Världen vi lever i, om en MI-collie på utflykt, så påstods det då att just sådana hundar hade avlivats, jobbiga och farliga som de är. Collievänner erbjöd sig att ta emot namnen på hundarna och titta närmare på uppgifterna. Det kom inga namn.

I det senaste pajkastandet påstods samma sak. Jodå, folk har visst avlivat sina MI-collies! Så nu säger även jag samma sak en gång till. Leverera namn och antal, så lovar jag att kontakta deras ägare för att fråga vad som hände och sedan publicera uppgifterna.

Varför tar jag illa upp? Leda. Samma visa igen och igen. Samma lösa påståenden om hur mycket bättre det går nånannanstans. Samma vårdslöshet med fakta. Samma totala ointresse för att kolla upp dem. Något som fastnat i mitt minne hände för ett par år sedan, då det påstods att en medlem i CS hade uttalat att så fort Danmark tog bort kraven för att få avla hund, då ökade minsann registreringssiffrorna totalt i landet med 30%. Jubel på nätet! Två mail och en dags väntan på svar från danska Kennelklubben var allt som behövdes för att ta reda på att det där var påhitt. De som ville bli av med krav på sina avelsdjur utgick från att det var sant och spred det helt enkelt för att de ville att det skulle vara sant. Att ta reda på om det stämde hade de inget intresse av.

Det finns ytterligare en anledning att känna leda. Några av namnen i den senaste facebookbataljen känner jag igen från den gången då de tryckte till en annan valpköpare från samma uppfödare för att hon efter fem års kamp med rädslorna hos en älskad hund till sist gav upp och lät den få sluta. Mitt intryck då som nu är att det nog var det bästa som kunde hända den hunden. Men det tyckte inte uppfödarens supportergrupp. I hur många andra sammanhang beter sig vuxna kvinnor som hang-arounds?

Det här är inget nytt och inget specifikt för colliefolk. Det har hållit på i mer än hundra år. Det har, vill jag påstå, pågått från den stund då hundar togs bort från sina arbetsuppgifter och flyttades in till städer där folk med pengar över köpte dem för att visa upp sig. Konkurrensen om vem som sålde vad till vilka blev omgående knivskarp. Förtigandet av det som var mindre bra och förtalet av andras hundar följde med som ett brev på posten. Det arvet lever vi fortfarande med - och inte bara i vår ras.

När kopplingen till funktion försvann blev det fritt fram för hittepå. Collien måste ha tippade öron för att kunna höra fåren! Collien måste vara ljudrädd för att förstå varför fåren är åskrädda! Collien måste ha enorm päls för att kunna valla i kyla! Ibland blir det tokroligt för utomstående, som när collieägaren förklarar för ägaren till en BC som arbetat sig igenom livet att det kunde den verkligen inte orka, så lite päls som den hade.* BC-ägaren skrattade. Collieägaren fortsatte tro på sagor. Det har man råd med, när man aldrig har behövt sätta sin hund i arbete. Men man har inte råd med alltför mycket sagoberättande, när man vill ta reda på varför ens ras faller i popularitet och hur man skall agera för att säkra dess framtid.

Om man tycker, att en rasklubbs främsta uppgift är att kratta försäljningsmanegen för tongivande uppfödare, då ser man krav för reggad avel bara som ett knep för att kratta manegen för andra. Jag tror, att detta är den verkliga orsaken till det ständigt uppflammande grälet: man tycker att kraven riggar till konkurrenternas fördel och känner sig åsidosatt. Utträngd från den position man har rätt till. Det handlar inte om hundar, det handlar om människor.

Att valpköparna, majoriteten av rasklubbens medlemmar, tycker något annat kan man tydligen strunta i. Att en rasklubbs första uppgift måste vara att säkra bra liv för hundarna och därnäst att identifiera och  bevara de nedärvda egenskaper som ger hundarna en plats i dagens och i morrondagens samhälle har man inte tid över att tänka på. Det är sorgligt. För utan rasklubbar med de målen behöver vi inga raser.

Bodil Carlsson

* Det finns (minst) en saga för varje ras. Min personliga etta på listan handlar om engelsk bulldog. Deras risiga höftleder beror på deras förflutna. De kastades ju högt upp i luften av hetsade tjurar och när de då damp ner i backen igen, så var det bara bra om lederna liksom kunde glida runt lite inuti bäckenet. Säg det till Armand Duplantis, någon?

NÄR MAN MÅSTE STÄDA UPP RESTERNA

 

Varför faller reggsiffrorna för collie, när släktingraserna ökar? Det enda (men i gengäld ständigt återkommande) svaret från den missnöjda uppfödargruppen är att det beror på att den väldigt speciella svenska rasklubben har förstört allt genom att ställa krav för aveln i stället för att göra som andra vettiga länder – låta uppfödarna bestämma spelreglerna

Gör man det, blir det bra. Titta på England! Där vet de hur man gör!

Jaså?

Colliens hemland har 67 miljoner invånare och därmed många potentiella valpköpare. 2022 rapporterade engelska KC 499 reggade långhårscollies och 44 korthår. För 2023 finns bara siffror för de tre första kvartalen: 359 långhår och – håll i er! - 32 korthår.

Räddningsorganisationen Collie Rescue, som kan hittas på engelska rasklubbens hemsida, anger att de årligen tar hand om 150 – 200 collies i behov av nya hem.

Between 150 and 200 collies come onto the books annually.  The majority are domestic casualties; a smaller proportion are strays.  We deal with only pedigree Rough and Smooth Collies.

Om detta stämmer, motsvarar det ju en ansenlig proportion av antalet reggade  fortfarande levande hundar. Domestic casualties betyder ofta dödsfall eller sjukdom i hemmet. Många gamlingar bland collieägarna?

Ingen svensk uppfödare har givit den engelska rasklubben skulden för att rasen nästintill är försvunnen från kartan i sitt eget ursprungsland. Man har så fullt upp med att anklaga sin egen rasklubb för reggsiffrorna här. Men tänk om de upprörda hade kunnat ta en paus och förklara för oss vad som har hänt i England? Och i Finland?

Finland har 5,6 miljoner invånare. I det landet ökade reggsiffrorna sett över alla raser totalt med 17% coronaåret 2021. Sedan föll de, också sett över alla raser, med 10% mellan 2022 och 2023. Samma bild som här – det var nog färdigköpt för många efter pandemin. Tittar man däremot på reggade LH-collies, så var de 2021 642 stycken. Det är hälften så många som 1989, då 1 200 collies reggades, så rasen har tappat stort på trettio år även i Finland, men det är fortfarande fler reggade än i England. 2022 föll de finska till 594. 2023 reggades 568 - fler än i rasens hemland och inget stort fall. KH landade på 180! Det är sex gånger fler än i England, trots att befolkningen är mindre än en tiondel av Englands.

Kanske de missnöjda skulle kunna berätta vad som gör skillnaden mellan finsk och engelsk efterfrågan?

Inget av länderna har nämligen mycket till krav på aveln.

Det verkar som om det finns andra faktorer än just krav på aveln bakom svängningarna i hundrasers popularitet. En växande andel åldrande stadsbefolkning, som hellre väljer små och mindre krävande hundar för att de nöjer sig med korta promenader och är billigare i maten än stora raser, som behöver ett par timmars motion dagligen, gör slut på en fodersäck i månaden och inte bara kan plockas upp och bäras iväg, om de skäller hotfullt mot andra hundar? Små hundar behöver man inte ta på allvar, om de beter sig illa. Stora raser kräver hundkunskap och aktiv träning. Spelar det roll?

Eller handlar det om att den collieälskande generation dör bort och den yngre delen av befolkningen, som ser XL pitbulls, influencerfrallor och kändismopsar högt och lågt på Youtube, aldrig har hört talas om filmerna från 50-talet som avgjorde mormors val av hund? Finns det helt enkelt många fler raser att välja på än på mormors tid? Kommer en ny trend med korta nospartier och muskulösa fyrkantskroppar och får de blida långnosarna att se ut som ohäftiga rester från forntiden? Allt detta på en gång? Annat?

Tänk – bara tänk – om vi någon enda gång kunde få höra en diskussion om det här. Tänk om hundorganisationerna på olika nivåer skulle fråga sig själva om en enorm popularitetsvåg verkligen är det bästa som kan hända en hundras. Efterfrågeexplosionen skapar lyckliga uppfödare. Skapar den lyckliga hundar?

Titta och tänk.

Vet ni vad en seriös rasklubb måste göra, när explosionen faller ihop? Städa upp resterna.  Och det är i mina ögon vad den svenska rasklubben håller på med. Inte världens tacksammaste jobb, men det behöver göras.

Bodil Carlsson

HUR GÅR DET FÖR SLÄKTEN?

 

Två med collien närbesläktade raser växer i efterfrågan, aussie och MAS. Den tredje ligger stabilt. Det är sheltie.

Aussie har ökat från 470 reggade 2017 till 602 förra året. Så här ser det ut för aussien när det gäller krav.

 För registrering krävs att föräldradjuren har känd höftledsstatus samt känd mentalstatus på mentalbeskrivning (MH) och att alla rutor i det protokollet är ikryssade. Det finns en MH-idealprofil på rasklubbens hemsida, där det tydligt framgår vilka kryss som är önskvärda och icke önskvärda i protokollet. (SKK:s rasbeskrivning )

Hårda bud! Lik förbaskat ökar rasen. Såvitt jag vet utan att dess uppfödare får offentliga psykbryt över att det finns regler för aveln. Eller arrangerar särskilt aussievänliga MH:n för valpköpare och uppfödarkollegor.

                                     *   *   *

MAS är så ny på scenen att den första reggades i Sverige 2017. På sex år har rasen ökat till 704 hundar. Vill man ha en illustration av hur snabbt hundmodet sprids i vår tid med internationell nätuppkoppling och resande, så titta på den. Vill man ha en illustration av hur gammalt och stelbent det organisatoriska hundvärldstänket är, så går MAS också bra. Rasen är inget annat än småvuxna aussies, som kaliforniska uppfödare siktade in sig på att ta fram för sällskapsbruk, men den förklarades  snabbt vara en alldeles egen sort som inte får ”korsas” med aussie. Historien om collie och sheltie en gång till, kan man tycka. Hursomhelst - ur svenska RAS:

I den enkät för uppfödare som skickades ut vid samma tid, framkom önskemål om fokus på att få bort anlag för starka rädslor, hög stressnivå, aggressivitet eller osäkerhet. /.../ Rasen har idag inga krav på mentalbeskrivning, men rasklubben uppmanar bland annat via hemsida fler hundägare att utföra BPH på sina MAS. Klubben subventionerar i dagsläget avgiften för BPH med 300 kronor per hund. ( Min kursivering.)

Det kan vara så, att uppfödare som ser att det finns problem och gör något åt det inte är det värsta en hundras kan råka ut för.

Bodil Carlsson

SAME OLD STORY: en bakgrundsförklaring

 Berättelsen om en ohanterlig MI-hund. Den skrevs för sex år sedan, men argumenterandet och påhittet om de farliga MI-hundarna - som man gärna antyder måste avlivas för att de är så himla besvärliga - lever än. Diskussionerna har kanske blivit mera sporadiska och mindre utdragna, men nivån har inte förändrats. Hundar med lite framåtanda och upptäckarlust är fortfarande farliga... om de är collies, vill säga.

Så för alla er som undrar vad allt det här handlar om! I väntan på nästa inlägg, som blir lite siffror, så kommer en bakgrund. I min ras är alltså  hundbeteendet som skildras fortfarande något som behöver förklaras - att en vanlig, snäll hund trots att den är en collie inte blir ovanlig och argsint för att den klarar av att göra saker som andra vanliga, snälla hundar kan göra. Jag ber om ursäkt för att jag tar upp tramset, men det är så snacket har gått bland en del uppfödare av min ras. I årtionden! Det är bara skällsordet som har ändrats lite. Förr kallades dessa stridsvagnar i päls för "MH-collies". Nu är det "MI-hundar".

För er som undrar:  MI betyder "mentalindex", en sammanställning av  närmsta släktens MH. N/O står för egenskapen Nyfikenhet/Oräddhet  på MH , helt enkelt om hunden vågar sig fram för att kolla på saker när den har blivit överraskad. 100 är genomsnitt för rasen, 112 betyder mera. 

VÄRLDEN VI LEVER I

Som förväntat har Svenska Collieklubbens förslag till SKK om registreringsförbud mot kullar med index under 100 väckt motstånd från ett och annat håll. I meningsutbytet på nätsajterna förekommer godbitar om "s k sjukpensionärer" och deras oförmåga att spendera pengar och tid på sina hundar... Vad det kan ha med saken att göra är inte lätt att förstå, men det framgick att den uppfödaren har man inget för att man vill köpa valp från, om man är bidragsfuskare. :-)

För att inte ännu fler av ren uppgivenhet skall sluta följa colliesajterna skyndar jag mig att lägga till: det fanns också invändningar, som handlade om hundar.
Till exempel tillkännagav en uppfödare, som inte verkade förtjust i rasklubbens förslag, att hon för sin del hade sett "många" hundar med "bra MI" som var både ohanterliga och golvrädda och som dessutom bet domare. Den uppfödaren har ett stående erbjudande från Collievänner att komma med ett inlägg, som i klartext och med namns nämnande berättar vilka dessa hundar - och förstås deras uppfödare - kan vara. Det enda kravet för publicering är att varenda uppgift går att verifiera.
Hittills har vi inte sett till någon sådan text. Men medan vi spänt väntar, ber jag att få leverera några lämpliga illustrationer av ohanterlighet. Det är inte världens mest proffessionella foton, men jag har gjort så gott jag kunde. De visar i all anspråkslöshet en vanlig dag i en vanlig hunds liv. N/O 112 såg ut så här, när vi ger oss av för att hälsa på en sjuk anhörig i förmiddags.
Hunden levde sitt första år på en gård på landet. Sedan flyttade vi till stan. Asfalt, trafik, hooverboards, smällare, mängder av människor (varav många mycket hundrädda) och andra hundar (varav många mycket mötesosäkra små) blev vardagens komponenter i stället för tystnaden och gräset och skogen och viltet. Vi lever i en annan värld nu.

Vi promenerar tjugo minuter upp till vårt betongcentrum som vanligt. Vi får vänta en kvart på bussen. Det är också vanligt. Så här ser det ut, när en ohanterlig hund väntar på en buss. 

Så här ser det sedan ut, medan den ohanterliga åker med bussen. 

Och på detta viset blir det, när matte har släppt kopplet inne på Resecentrum och hunden helt ohanterligt vankar efter.

Vi tar hissen två våningar upp och kommer ut i gångtuben över spåren. Tågen rör sig under oss och ungar springer förbi. Så här ser det ut, när man gör en inkallning i en gångtub. Tjejen som städar undkom oskadd, men det kan ju ha berott på att hon inte var domare.

Sedan går vi ner i gångtubens andra ända, nerför tre våningar rätt hala marmortrappor. Hunden skulle nog föredra att ta hissen, men matte blir lite störd av sin höjdrädsla inne i denna sjunkande glasbur där man ser hur långt ner man har till marken... Så vi går. Hon går själv - matte håller hellre i trappräcket än i kopplet. 

Därefter följer en promenad genom en park, där vi möter den vanliga argt varningsskällande lilla hunden med sin hyssjande matte - nej, N/O 112 lämnade inga blodspår efter sig den här gången heller - och till sist är vi inne genom de stora automatiska dörrarna till sjukhemmet och dess blänkande, hala stengolv, mindre slitet och mera polerat än Resecentrums. På fotot sitter hunden ner. Annars drar hon för att komma fram till nästa hiss, som ska ta oss till den hon vill träffa. 

Och inne på avdelningen, efter återseendeskall och vilda nospussar - som möts av leenden från andra patienter - somnar hon en stund på golvet.

Vi tar samma väg och samma varma buss hem. När vi hoppar av, börjar hunden dra i kopplet igen. Den här gången har hon bråttom till en annan uppskattad bekantskap. Den rumänska kvinnan framför vårt lokala Hemköp älskar hundar, så de sista tio metrarna får hunden springa lös fram till henne. Irina har lärt sig orden "Ligg, Bessie!" på svenska. De umgås med varandra, medan jag är inne och handlar middagsmaten. Då känner jag mig trygg också, för utom i rent nödfall skall inte ens N/O 112 lämnas ensam utanför en butik där många rör sig. Senast det hände, låg två småtjejer med mellanösternbakgrund på knä intill hunden, när jag kom ut igen. De strök så lyckliga över hennes päls och bara log mot varandra för att de hade vågat närma sig ett så stort och imponerande djur - men jodå, det finns andra sorters ungar och en och annan pitbull att tänka på också i den här världen, som vi lever i nu.

Så vet ni, arga uppfödare? Det här är N/O 112 och det är vad jag behöver för att kunna ha med mig min hund på saker som måste göras. Och ungefär så här ser världen ut för de flesta av oss idag. Det blir vardagsmiljön för de flesta av era valpar. Så börja föda upp hundar som kan navigera den!

Bodil Carlsson

NÄR IGÅR VAR SÅ MYCKET BÄTTRE

 

I veckan damp Hundsport ner i brevlådan. Jag läste med den vanliga reflexionen: tidningen och organisationen bakom den har blivit så mycket bättre sedan min första hund och första prenumeration för trettiofem år sedan. Som jag minns den från då  var den  ett oupphörligt paraderande av utställningschampions och krönikor skrivna av upphöjda uppfödare för andra uppfödare; idag en tidning med bra info för hundintresserat folk. Tack!

Bland det läsvärda finns redovisningen av reggsiffrorna från 2023. De föll, som alla vet - till den lägsta nivån sedan finanskraschen 1990. SKK:s presstalesman skrev den korta presentationen och säger bland annat det självklara: det finns inte ett oändligt antal valpköpare och många av dem har redan köpt färdigt för några år framåt. Under pandemin såldes fler hundar. Nu säljs färre.

Just nu stiger som vi alla vet arbetslöshet och matpriser. Det gör inte löner och pensioner, de släpar efter. Bolånekostnaderna sitter som ett stryphalsband runt nacken på många familjer. De som har råd med annat än det nödvändiga blir färre, de som inte har råd blir fler. Samtidigt har det blivit svindyrt att gå till veterinären och kännbart att betala hundförsäkringen. ”Uppfödarna inväntar bättre tider” är rubriken i Hundsport. Det är nog en bra sammanfattning. Uppfödarna väntar på bättre tider. Det gör valpköparna också.

På facebook utbryter genast en upprörd diskussion med anledning av Hundsports artikel. Inte om  bakgrundsbilden, inte om den generella trenden, utan om reggsiffrorna för collie. Bara 52 reggade korthår förra året och 175 långhår! Det måste ju bara vara någons fel! Och vems fel är det? Jo – rasklubbens!

Jag tänker inte trötta er med citaten. Jag är tillräckligt trött själv. En del av argumenten är dessutom inte enkla att bli klok på. Samtidigt, förstår ni, som reggsiffrorna för rasen har sjunkit till de lägsta på årtionden, så finns det en väldig efterfrågan på just collievalpar! Men den himla rasklubben, som bara hatar och vill döda rasen – ja, någon sa så - gör det omöjligt för de stackars uppfödarna att möta denna efterfrågan! Översatt till svenska betyder det troligen: "Här sitter jag med avelsdjur som registreringskraven förbjuder mig att använda och om det inte fanns någon rasklubb med krav för aveln så skulle jag ju kunna använda mina tikar med brutet MH eller colobom eller D-höfter och sälja till mina trogna valpköpare, för ingen annan vill köpa collie nuförtiden..."

Eller?

Det krävdes väl ingen större analytisk skärpa för att för femtio år sen hoppa på boomen för renrashundar och särskilt då för collie. I ett antal år gick försäljningen lysande. Om igår var så mycket bättre än idag, då vill man förstås fortsätta leva  igår, men ingen rasklubb lär kunna fixa den beställningen. När reggsiffrorna för nästan varenda ras faller, då är det kanske inte så konstigt om siffrorna för en ras som även internationellt har tappat i tjugo år får ett särskilt kännbart dropp? De som är poppisraser idag faller också, men de startar från ett bättre utgångsläge. Är det så svårt att se?

Hundsports sammanfattning av de 20 mest populära raserna är riktigt intressant. Först ser vi, att de tre gamla vanliga  sitter kvar i orubbat bo som mest populära raser. Ettan är labben med nästan 3 000 reggade, men även den siffran innebär ett fall med 11% på ett år. Tvåan är golden med 1682 reggade – dropp på 17% - och på tredjeplatsen finns som vanligt schäfer med drygt 1 500: 11% ner. Fyran och femman, jämthund och cockerspaniel, har vardera tappat 18%. Av uppstickarraserna på senare år har dansk-svensk gårdshund fallit med 20%. Det har frallorna och långhårschihuahua också. Inget konstigt med det – även om jag skulle sätta en slant på att frallorna kommer att fortsätta minska även när det ekonomiska läget vänder uppåt igen: kunskapen om deras hälsoproblem har brett ut sig. Det tar bara lite tid. Collie har haft den tiden.

Det som slog mig med listan är att tre raser faktiskt har ökat. Vilka? MAS, miniatyrvarianten av aussie, reggade drygt 700 förra året. Det är en ökning med nästan 6%. Från 101 för 2017 till 700! Aussien håller ställningarna med 602 reggade – en ökning med över 4% trots de hårda tiderna. Och sheltien har ökat lika mycket med drygt 4% till 860 registreringar.

Vet ni vad de där tre ökande raserna har gemensamt? Varenda en av dem är en collievariant. Så tänk om någon av de arga skulle fundera lite på varför folk köper collievarianter, men inte collie?

Bodil Carlsson

... ELLER NÄST SISTA?

 Nope. Nej. Det räcker! Jag hade inte tänkt skriva något mera på bloggen: fjorton års upptagenhet med hundar, hundavel och hundvärldens upptagenhet med utseendedetaljer räckte. Så kändes det. Som att evigt snöa in på det insnöade när det finns verkliga hundar att leva med!

Men så råkade jag snubbla över det här. Det är en lång artikel, på engelska dessutom, men den tar upp något som jag har funderat på av och till på senare tid. Givet preventiv behandling - vaccinationer, tandrengöring, hälsokontroller - och givet framstegen inom aktiv veterinärmedicinsk behandling under de senaste tjugo -trettio åren: har våra hundars livslängd verkligen ökat? Det borde den ha gjort. Men har den?

https://slate.com/technology/2023/10/golden-retriever-lifespan-dying-younger-dog-health.html?fbclid=I

Bodil Carlsson

END OF STORY: sista ordet

 

I min närhet bodde länge en hund, som hette Minna. Hon var tröst och kontaktskapare för två gamla människor, varav en har en svår sjukdom. De flyttade hit utan att känna någon och promenaderna med den lilla vita terriern blev deras sätt att träffa andra. I trädgården hade hunden en boll att leka med .

En dag i vintras mötte jag kvinnan ensam. Innan jag hann fråga, sa hon: ”Minna är död.” Minna hade fått en sjukdom, ingenting vanligt i just den rasen utan något som ibland drabbar hundar likaväl som människor. Matte hade övervägt alternativen. Hon kom fram till att Minna var för gammal för skarp medicinering. Hunden fick dö i hennes knä. Hon vände bort ansiktet medan hon berättade. Hon ville inte visa att hon grät. Sedan dess har ingen av oss andra hundägare sett Minnas matte. På gräset utanför huset ligger bollen kvar.

När en uppfödare av den rasen intervjuas i Hundsport Special tycker hon att hundägare skall döpa om sina renrasiga hundar till blandras för att få ner försäkringspremien.

Jag har ingenting emot småföretagare. Men småföretagare som utan att blinka föreslår köparna att bättra på statistiken genom att falskskylta varan hör inte till vanligheterna i andra branscher. Man hör uppfödare säga att det minsann inte är kylskåp de tillverkar, men om de som säljer Cylinda försökte få kylskåpsköparna att påstå att det var Samsung för att få billigare hemförsäkring - då hade det hamnat i TV-nyheterna. Ibland blir kontrasten mellan vad som är brukligt i andra sammanhang och vad hundvärlden har vant sig vid att acceptera lite svårsmält.

Inläggen om försäkringsstatistik för hundraser från januari 2023 där detta nämns fick närmare 12 000 läsare. Jag är glad för att Minnas matte varken läser SKK:s uppfödartidning eller den här bloggen.

Inläggen från oktober 2021 om motionerna till KF, om bulldogguppfödaren, som förklarade för Länsstyrelsen att ingen utom SKK hade något av säga till om när det gällde hennes utställningsvinnare och om aussieuppfödaren som snörde av svansarna på sina småvalpar, hade 15 580 läsare. Jag hoppas att ingen utanför hundvärlden läste dem. Särskilt hoppas jag att min grannes vän, mannen som jag pratade med i veckan, inte läste motionen om hur synd det är om uppfödare, som måste slänga ut pengar på ledröntgen. Hans hund är en åttaårig reggad goldenhane, en stor, tung hund som rör sig som en tolvåring. Han har samma höftledsfel som sin helbror, ägd inom samma familj, och kommer att avlivas av samma skäl. Deras första golden kom från en annan uppfödare. Den fick avlivas sju månader gammal, när det visade sig att hältan berodde på de värsta armbågar ortopeden hade sett. Då letade ägaren fram hundens stamtavla. Han upptäckte att valpens farfar och morfar var samma hund. Det fanns ledproblem i avkommeskaran. Så mannen ringde uppfödaren, berättade hur det hade gått med valpen och sa att hon fick väl fortsätta med sin linjeavel, om hon nu ville kalla det så, men då skulle det vara linjeavel på friska djur. Uppfödaren såg inte problemet – han hade väl fått ersättning från försäkringsbolaget?

Hans tredje golden är en lätt tik med fina rörelser. Jaktgolden? Ingen vet. Hon köptes oreggad på en Blocket-annons från någon som hade använt henne till att ta valpar på.

Jag tror att CS skulle få svårt att övertyga den hundägaren om att SKK-anslutna uppfödare är så mycket bättre än andra valpfabrikanter. Jag lyckades inte.

Det finns ett par andra historier, som jag skulle kunna berätta. Draghundshanen, som jag första gången mötte när han drogs i en bur på hjul av två sammanbitna människor för att hans gnistrande vita päls inte skulle smutsas ned av kontakt med marken innan han träffade domaren? Han köptes av en vanlig hundägare, när utställningskarriären och valpantalet inte var tillräckliga längre. Då fick han lämna tomten. Nu bor han här, går promenader och träffar andra hundar. Pälsen är inte lika vit längre. Men han har fått ett liv, när hans värde inte mäts i rosetter och inkomster. Den lilla blyga kortnostiken? Hon var uttjänt som avelstik efter 25 valpar. Åtta år gammal såldes hon. Nu är hon tio och börjar visa lite frimodighet under promenader och hundmöten. Nya ägaren tror att hon aldrig hade varit utanför trädgården i sitt gamla hem. Men, som han säger, alla vill ju ha extrainkomster.

Den kenneln svarar för drygt 250 valpar. De bör ha betalat en bit av villalånet.

Det här, CS, är inte saker som jag har letat upp för att ha något att bli arg över. Det är vad andra hundägare berättar om, när vi möts. Förvånar det er att så många lika gärna väljer blandrasuppfödare? De ser inte skillnaden mellan renrasig och icke renrasig affärsverksamhet. Det kan hänga ihop med att den skillnaden inte alltid existerar.

Att ta bort RAS från raspresentationerna och stryka uppgifter om inavelsgraden i valpkullarna på Köpahund.se som vissa uppfödare hoppas på - ”det är inget som valpköpare behöver veta” - är lönlöst. Valpköparna vet redan. De vet att det finns genetiska hälsoproblem hos renrasiga hundar. De vet, att inavelsgraden i många raser är farligt hög. Ofta tror de att problemen är värre än de är. Det de inte vet är vad seriösa rasklubbar och uppfödare försöker göra åt saken. Gå ut med den infon!

Ni skulle kanske göra fortsatt verksamhet svårare för sådana uppfödare som de som grannens kompis sprang på. Men ni skulle underlätta väldigt för andra.

                                            *   *   *

Om vi nu tänker på Minnas ägare och uppfödaren från Hundsport Special; på mannen med tre reggade golden och deras uppfödare; draghundens första ägare och hans nya; på kortnostikens uppfödare och hennes nya ägare: vilka av dem är troligast medlemmar i någon delorganisation som hörs på KF?

CS, här kommer tre förslag:

SKK har runt 220 000 betalande medlemmar. Ungefär 14 000 är uppfödare, men den minoriteten är mycket väl representerad både i SKK:s ledning, i de regionala klubbarna, i ras- och specialklubbarna och på det som självklart inte heter Hundägarfullmäktige, utan Kennelfullmäktige. De 200 000 valpköparna är inte lika väl representerade.

När andelen reggade hundar minskar medan blandrasavel och oreggade importer ökar, är det lätt att förstå organisationens oro för framtidens inkomstkällor. När det börjar bli komplicerat att hitta avelsdjur som uppfyller krav, är det lätt att förstå att uppfödare röstar in representanter som vill ta bort kraven. När de traditionella raserna faller i antal är det lika lätt att förstå, att uppfödarna av de få raser som tvärtom ökar sina registreringar får en stark känsla av betydelse och kräver inflytande därefter. KF 2021 lät dem höras. Högt och tydligt: SKK är till för att främja deras intressen.

 Kom ingen på tanken att det kan finnas en välbehövlig motvikt?

Tänk om man hade tillstyrkt och inte avslagit motionen på förra KF om en valpköparkommitté! Tänk om man hade låtit den kommitténs huvuduppgift vara att räkna ut sätt att fånga upp vanliga hundägares erfarenheter och åsikter om vad som är viktigt? Eller tänk om man inför varje KF skulle låta datorerna slumpmässigt välja ut 2 000 av de vanliga hundägande medlemmarna och skicka ut en förfrågan: vill ni vara med? Av dem som tackar ja, väljs slumpmässigt 100 ut. Efter att ha fått motioner och valberedningsförslag med korta presentationer av vad de föreslagna till olika poster står för, kan de etthundra via zoom rösta på mötet. Visst, de skulle vara färre än de 171 hierarkirepresentanterna på förra kennelfullmäktige – och deras namn skulle kanske behöva hållas oåtkomliga in i det sista för att de inte skulle bli uppvaktade av folk som ville tala om för dem hur de skall rösta - men: de skulle vara tillräckligt många för att SKK skulle få ett inflöde av andra röster än de gamla vanliga och de skulle vara tillräckligt många för att vara en fjäder i hatten gentemot myndigheter och politiker. Titta, vi är en medlemsdemokrati!

Nästa förslag: identifiera de raser som ligger nära varandra i ursprung och/elleregenskaper men har splittrats i små avelsbaser med hög inavelsgrad. Fatta ett principbeslut om rätt till utkorsning mellan de raserna. Tillsätt en kommitté med minst en populationsgenetiker och minst en klinisk genetiker som ständiga medlemmar. Varje intresserad uppfödare avkrävs en plan: hur har man resonerat? Vilka egenskaper vill man bevara? Vad vill man undvika? Vilka avelsdjur är tilltänkta? Vilka hälsoundersökningar redovisas? Om DNA-analyser är relevanta, är de gjorda? Finns intresserade valpköpare införstådda med uppföljning? Finns en plan för hur fortsättningen efter den första utkorsningen skall se ut? Skall man kunna välja ytterligare en ras att utkorsa med i nästa steg?

Man blir inte invald i CS för att man är bra på genetik och då ska man inte heller vara högsta beslutsfattande instans i genetiska frågor. Så när det förberedande jobbet är gjort och kommittén fattar sitt beslut om varje ansökan - låt det beslutet gälla! På köpet skulle ni få ett ökat samarbete mellan uppfödare och rasklubbar, ökade kunskaper hos alla involverade och – tror jag vid det här laget – ökat förtroende hos allmänheten, om ni går ut med det på ett bra sätt.

Ett antal uppfödare kommer nog att genomföra sådana projekt på egen hand, om ni inte hjälper dem. De behöver inte SKK:s tillstånd för att göra det. Men de behöver SKK:s kunskaper för att det skall bli bra.

Sista förslaget: gör något åt utställningarna! Skapa alternativ till tävlingsmomentet. Det gör inte något bra varken för människorna eller hundarna.Tänk er lokala tillställningar, dit vanligt folk kom med sina hundar – reggade eller inte – och fick dem bedömda. ”Jättefin, men kanske lite högt hull... Hur ofta ger du mat?” ”Så snäll och glad! Vet du vilka raser det är?” ”Vill hon jaga bilar? Ja, den rasen har vallat i hundratals år, så det är inget konstigt, men du behöver ge henne något att göra.”

Jag har varit på en sådan utställning. Det var den enda avspända, roliga utställning jag har sett. Den skapade mycket goodwill. Folk var otroligt tacksamma för att kunniga människor brydde sig om deras hundar och kom med goda råd. Och vet ni vad, SKK? De betalade för det.

Nu säger säkert någon, att det där kommer att främja blandrasaveln. Men då har de fel. Gör er kända för dokumenterad avel för hälsa och inre egenskaper och visa er ute bland vanliga hundägare, så kommer ni att framstå som hippsomhappavlarnas attraktiva motsats. Ni har alldeles tillräckligt många seriösa uppfödare att luta er mot för att kunna göra det!

Alla de här förslagen skulle väcka motstånd hos uppfödargrupper, som är vana vid att kunna sälja på sitt namn som SKK-anslutna och inget mera. Självklart vill de att det ska förbli så, men den tiden är över. Det bandet går inte att backa. Minst 40% av hundarna i mitt område är blandade och ju yngre hundarna och deras ägare är, desto vanligare är det med blandat. Ingen bryr sig om det, minst av allt ägarna. De bryr sig om hunden, inte om renrasigheten. Det är ingen dum tanke.

1966 bestämde sig SKK för att inte vara ”en liten exklusiv organisation för uppfödare och utställare” utan en ideell riksorganisation för alla hundägare. På det beslutet har man i många år byggt både sitt medlemsantal och det förtroende hos allmänhet och myndigheter som är kopplat till medlemsantalet.

Om SKK i alla dessa år har lyckats med att utåt framstå som just den där ideella och allmännyttiga folkrörelseorganisationen tror jag att man ska undvika att agera som något annat. Gapet mellan minoritetsintressena och de vanliga medlemmarna kan annars bli väl uppenbart.

Bodil Carlsson

Inlägget skickat till CS. Ev svar kommer att publiceras.

THE LONG READ: Slutet

Tack alla gamla och nytillkomna läsare som på sistone har letat sig hit! The Long Read blev en riktigt lång resa, ett försök att sammanfatta vad jag har lärt mig om hundvärlden sedan jag var nybliven valpköpare för en halv livstid sedan. När jag tittar igenom de senaste årens texter, ser jag att de är variationer på samma tema.

Jag vet inte, om det blir så många fler. Till er, som har tyckt att jag skall fortsätta skriva – det är så det är. Jag är less på att ständigt säga samma sak och jag är ännu mera less på det jag skriver om. Det jag vill ha är förändring – inte upprepning.

Det här, till exempel, är från juni 2018. Inlägget heter En nypa salt. Det fick 2 480 läsare:

Renrasavel är ett projekt, som biologiskt sett på sikt är så riskabelt att öppenhet och kunskap krävs, om det skall hållas flytande. Att dagens kunskaper och synsätt väcker starka motreaktioner hos företrädare för gårdagens synsätt är bara att vänta. Uppfödares intresse av att få göra som de vill sammanfaller inte nödvändigtvis med hundarnas intresse av ett bra liv eller med hundägarnas intresse av fysiskt och psykiskt okomplicerade hundar.

Någonting förändrades i mitt sitt sätt att uppfatta renrasvärlden den sommaren. Vårens årsmöte i Collieklubben var den ojämförligt mest pinsamma tillställning jag har deltagit i i något sammanhang. Samtidigt hade jag hunnit bo in mig i mitt mycket hundtäta område, lärt känna andra hundägare, varit på den lilla lokala brukshundsklubben... och upptäckt, hur mycket samtalsämnena bland andra vanliga hundägare skiljer sig från hundvärldens. Så lite bråk, så många leenden, så många berättelser om vanliga hundars vanliga liv.

 Det finns ett gammalt talesätt som säger, att det känns bättre att vara en stor fisk i en liten damm än en liten fisk bland andra i en stor damm. I dag tänker jag, att renrasvärldens grundläggande problem är att den har tillhandahållit så väldigt många små dammar att bli stor fisk i.

Rasklubbens möten hade varit slagsmål i många år. Minnesvärda guldkorn från tidigare möten inkluderar den kennelägare med 1 000 valpar på sitt konto, som tyckte att rösträtt skulle fördelas efter hur många hundar man har i sin ägo – vilket förstås skulle göra alla med en bunt avelstikar hemma allenarådande - och en annan, som ropade ”Och hur många kullar har du fött upp då?” till en hundägare, som hade oförskämdheten att kandidera till posten som kassör. Tanken att uppfödare, särskilt stora uppfödare, äger sin rasklubbs styrelseposter var lika självklar för dem som den var ovan för mig och många andra. I resten av världen försvann ju rösträtt graderad efter ägande för hundra år sedan, så det var lite oväntat att springa på en livaktig gengångare när vi var där för att prata hundar.

Men även om vi alltså var härdade, blev årsmötet 2018 ändå något av chock för många av oss. Hur viktigt det är för en grupp människor att behålla makten över aveln av 300 valpar – reggsiffran för collie 2017 – vill ni inte veta; för min del hade jag gärna varit utan den upptäckten. SKK skall vara glada för att ingen journalist fanns på plats under det nio timmar långa grälet om rätten att vara den stora fisken i dammen. Visste vanligt folk hur föreningsdemokratin kan fungera i renrasorganisationer, skulle blandrasavlarna ha ett ännu bättre argument att komma med än inavelsnivåerna.

.

Blogginläggen den månaden fick drygt 21 000 läsare. De två följande månaderna drog 24 000. Jag tror inte att många utanför hundvärlden läste dem - jag hoppas faktiskt inte det - men om inläggen på minsta vis bidrog till att höja tröskeln för nya spektakel i samma stil, är jag tacksam.

Någon frågade mig varför jag skriver. Det viktigaste svaret är enkelt. Jag tyckte att någon måste göra det och jag visste ingen annan som gjorde det.

För er som har hittat till bloggen på senare tid och undrar vad jag pratar om – så här var det.

Redan före 2018 hade rapporterna om de verkliga inavelsnivåerna i raserna börjat komma. Alltså inte det som beräknas på futtiga fem generationer, som bara är ökningen av inavel under samma tid, utan den verkliga inavelsgraden. Det var obehagliga siffror. Det som hände på det här årsmötet var att man använde sig av en amerikansk genetiker, som hade undersökt immunförsvarsgener hos hundar och människor i sin forskning på en sjukdom som finns hos både människor och hundar. Genetikern hade sett att collie och ett par andra raser som en inavelseffekt har en enda variant av en immunsförsvarsgen, där det normalt finns flera, och därav dragit den helt rimliga slutsatsen, att det skulle kunna innebära en risk för försämrad motståndskraft mot vissa infektioner – till exempel en ny smittsam sjukdom. Om olika individer i en grupp – hundar eller människor – har ett varierat immunförsvar, så är risken lägre att alla stryker med i en ny smitta. Chansen att några klarar sig är större. Genetikern lämnade alltså ett utmärkt exempel på riskerna med inavel. Enligt de DNA-tester som genetikern fått utförda bär runt 90% av alla collies på den där enda genvarianten. Två andra raser är i samma sits. Men dör de? Nej. Ingen massdöd är hittills rapporterad hos någon av de tre raserna, trots att de spritts till olika delar av världen och på nya platser måste ha mött nya infektionskällor. Det hade man lätt kunna ta reda på, om man hade velat.

Så långt räckte inte intresset hos dem som drog upp detta på årsmötet. Deras argumentation gick i stället så här: eftersom nästan alla collies bär på samma variant av en enda gen i immunförsvaret och detta är fasaväckande farligt och alla kan dö, får man absolut inte ställa krav för avel. Särskilt inte på MH! För om collies, som bryter eller visar panikartad skotträdsla på sitt MH, har samma immunförsvarsgen som collies med en etta på skotten, så blir det ju mera genetisk variation om de rädda får fortsätta gå i avel.

Hänger ni inte med?

Logiska kullerbyttor är inte lätta att följa.

Nej – jag tog inte illa upp för att folk inte förstår immunbiologi. De flesta av oss är inga hejare på det området. Jag är bara än idag inte säker på, om de som drev den här frågan agerade i god tro och helt enkelt inte förstod vad de sa. Eller om detta nya med genetisk variation spetsat med lite skrämsel dög som hjälpmedel, när det enda de dominerande uppfödarna och deras uppbåd verkligen ville var att behålla sina egna linjer i avel. För att nå målet måste man göra sig av med styrelsen i en rasklubb som jobbat länge för att påverka avelsurvalet inom rasen och då får man ta till det som behövs. Alltså skred man välorganiserat och med stora åthävor till verket. En immunförsvarsgen mer eller mindre var bara en liten pjäs i det spelet. Ser man det så, blir kullerbyttan logik. Det handlade inte om vad som är sant, utan om vad som är användbart för att köra över meningsmotståndare. Jag är inte säker på vilket.

Det jag är säker på, är att jag aldrig har varit i närheten av en organisationskultur med så mycket revirförsvar som hundvärldens; så bokstavstroende när det handlar om hundraåriga ord i en standard och i andra sammanhang så grundligt obekymrad om sanningshalten i det man säger. Vid det här laget har jag blivit mycket säker på en sak till. Det där är inget bra sätt att säkra hundavelns framtid. Plus, förstås, att det är otroligt tröttsamt att skriva om.

Det finns en anledning till att att det har blivit så här. Det finns en plats där enkla inkomstmöjligheter och gränsutsuddande tävlan möts. Kennelklubbarna skapade den platsen och nu vet de inte hur de skall ta sig därifrån.

Som konfliktlösande åtgärd tillsatte SKK:s ledning efter detta även i hundvärlden uppseendeväckande årsmöte en utredningsgrupp. Några jobbade hårt på sin fritid i två år för att presentera en utförlig, faktabaserad beskrivning av läget i rasen. Resultatet hette Collieutredningen. Den utmynnade i ett förslag om hur man stegvis skulle kunna höja genomsnittsvärdena för egenskaperna Nyfikenhet och Orädsla och ändå inkludera så många som möjligt av rasens hundar i avel. En medlem i arbetsgruppen, en av de kända uppfödarna, reserverade sig mot detta förslag. Rasklubben hade vid nästa mycket välbesökta årsmöte fått en ny styrelse igen, men hade inte mycket att säga till om; avelsansvaret för rasen hade flyttats till SBK. Men mitt intryck är att en majoritet av medlemmarna såg förslaget som ett genomtänkt och möjligt sätt att lösa två problem: mentalitetsbristerna och splittringen i två olika avelsbaser. Bakom förslaget stod SBK och SKK:s egen Avelskommitté . Det var bara CS, som inte höll med. I december 2020 röstade man ner det. Varför? Det framgår inte av CS protokoll. Man talar om ”intensiva diskussioner”, men håller tyst om diskussionernas innehåll. Behöver medlemmarna i en ideell intresseförening inte veta hur beslut fattas?

Självklart skulle det vara fel att utgå ifrån att beslutet hängde ihop med att en av CS medlemmar är känd uppfödare av rasen, domare och motståndare till allt tal om rasens mentala problem. Eller att en annan uppfödare och domare, den som reserverade sig mot utredningens förslag, satt i utställningskommittén. Men kombinationen - stora uppfödares representation i SKK:s ledning och avsaknaden av information till medlemmarna om varför utredningen lämnades utan avseende – öppnar för frågor. Vem hörs bäst i ett slutet rum?

Ni undrar säkert varför jag drar upp gamla tråkigheter. De har fördelen att ligga några år tillbaka, så: inga nya bråk lär röras upp. Men som illustration av ett mönster för hur diskussioner förs och vems intressen som dominerar är de kanske varken forntidshistoria eller rasspecifika.

Att bråken inom den just här rasklubben har varit så intensiva och utdragna beror på att tillräckligt många valpköpare var medlemmar. De såg sina hundar ha ett problem och ville göra något åt det, medan valpsäljarna ville bestämma vad man fick tala om. Inget av detta – inte årsmötet, inte utredningens slut och knappast heller ett märkligt dispensärende nästa år - hade hänt, om vanliga hundägares röster hade varit tillnärmelsevis lika hörbara som uppfödarnas i kennelklubbsorganisationen. Då hade problemen börjat åtgärdas för längesedan.

I colliens så kallade hemland förekommer inga bråk. Där finns inga krav för avel och inga valpköpare i rasklubbarna. Den generation som tog över arvet från de storsäljande nittonhundratalskennlarna regerar ostörd vidare medan deras ras sjunker ner i glömskan. Är det så viktigt att fortsätta vara stor fisk, även när dammen krymper?

Så här skrev en engelsk kvinna för några år sedan om hundavelns förutsättningar. Det handlar om en settervariant:

Somebody at the Kennel.Club once said to me that they know change has to come, but it will happen only slowly, as the "dinosaurs" ( his word) who control the breed clubs slowly die out. That I should be patient, and change would eventually come. All very well, but I am also getting older, and by the time the breed club dinosaurs are dead, I will probably be dead too. Meanwhile the registrations of my breed in the UK continue to decline, and the show entries are down to around 20% of the number 25 years ago.

Jag gissar att hon är mindre bekymrad över att hon själv kommer att försvinna än över att hennes hundras kanske hinner före henne. Väntan har ett pris. Det betalas inte av ledningsgrupper, som satsar på att balansera motsättningar inom en organisation, utan av andra. Någonting – försöker jag säga – är märkligt med organisationsstrukturerna.

Bodil Carlsson

 

THE LONG READ 21): Det här kan vi sätta emot!

Den verkliga, betydelsefulla uppdelningen i avelsbaser idag handlar inte om någon enstaka gen, som ger lång eller kort päls, vikta eller räta öron, vanlig eller ovanlig pälsfärg. Den handlar inte ens om olika raser. Uppdelningen handlar om splittringen mellan avel för nedärvd användbarhet och avel för kommersiell produktion med sikte på dagens efterfrågan. Den dominerande avelsinriktningen skruvar ner insidan och skruvar upp utsidan i sin anpassning till det utrymme hundar kan ges i köparnas tillvaro. På andra sidan finns den krympande avelsinriktningen för något mera.

Den klyvningen går rakt igenom rasklubbarna. Därav de oupphörliga, bittra grälen.

Vad har vi att sätta emot? Fixeringen vid vissa extrema särdrag, noslösa underbett eller dubbelskelning, kan vi inte göra mycket åt; den får vi lämna till lagstiftarna att ta hand om. Marknadsanpassningen hos majoriteten av uppfödarna kan vi inte heller göra mycket åt. De kallas inte the pet industry utan anledning. Exteriöra konstifikationer kommer att sälja, så länge styrande utställningsuppfödare tävlar om att producera dem dem och så länge folk går på det: djurvanan hos stadsbefolkningen kan misstänkas avta för varje generation. Alla ser inte något konstigt med hur en utställningsschäfer rör sig eller hur en extremtrubbnos låter när den anstränger sig.

Många hundar i våra samhällen lever idag både i en fysisk välmåga och en grad av inaktivitet, som gamla tiders hundar aldrig var i närheten av. Passivitet ersätter arbetsförmåga. Inte skälla, inte vantrivas med timmar i ensamhet, inte dra i kopplet, inte jaga bilar, inte vara jobbigt aktivitetskrävande! Hundar som behöver testas för att visa att de orkar gå i tre minuter utan andnöd och hundar som hellre stannar hemma än att konfronteras med en högljudd omvärld föredras av människor, som inte kan se något fel i det – de är lättare att ha. Så uppfödarna hakar på.

Från ett av collieklubbens många stormiga möten om att avla på MH för mera nyfikenhet och oräddhet minns jag någon, som ropade: ”Men folk vill inte ha såna hundar!” Vem sa det? En liten uppfödare, nöjd med att ta rygg på större uppfödare, nöjd med att sitta nära dem runt ringen och småprata, nöjd med att få låna deras fina hanar. Ingenting konstigt med det: så fungerar människor och mycket av renrasaveln kretsar i samma cirkel. Titta på kennelspindlarna för exteriöravlade och mentalitetsavlade schäferhundar och ni ser skillnaden.

Fundera på vilken sorts hund som är bekvämast att ha både för uppfödarna – särskilt om det behövs många hundar för att leverera valpkullarna - och köparna.

Fundera på om renrasavelns boomår har satt uppfödare i en position, där de sällan behövt lyssna till något annat än sina egna preferenser. Folk köpte, därför att deras valpar var det som fanns – om man nu ville ha renrasigt, och det ville ju många. Men finstämpeln i renrasighet håller på att tvättas bort. Om en hund bara är en hund utan särskilda egenskaper, är den lika mycket hund utan registrering och på köpet blir man av med en del genetiska komplikationer. Så tänker allt flera - och även om kennelklubbarna har svårt att ta det till sig, ligger det en del i den tanken.

Hundar kan vem som helst producera. Många håller redan på: det har blivit ett ganska vanligt sätt att tjäna pengar på och ja, det var renrasaveln, som gjorde det vanligt, så sluta rynka på näsan. Det behövs inga investeringar i kunskap eller hälsoundersökningar för att ha laglig förfoganderätt över en tiks livmoder och sälja valpar, reggade eller icke, på nätet. Har man tur, så blir det hyggliga hundar och har hundarna tur, så hittar de vettiga köpare. Man kan försöka kvalitetsstämpla valparna med föräldrarnas utställningstitlar för att höja priset, så länge köparna bryr sig om sådana saker. Om de slutar bry sig, återgår kennelklubbarna till sitt utgångsläge för hundra år sedan: små elitgrupper som sysslar med sitt.

Vad kan de göra som vill ha något mera? Tänka efter.

Hur många är de, som vill ha en användbar hund med hälsodeklaration?

Användbarhet ser ut på olika sätt, beroende på vilken bakgrund och avelstradition som hundarna kommer ur. Det enda gemensamma hos tamhundarna är väl att de är mera socialt hörsamma mot människor än någon annan art – annars hade de aldrig överlevt bekantskapen med oss – men i övrigt skiljer sig deras grundläggande förmågor fortfarande åt, trots decennier av utslätning. Ta vara på dem!

Jag tror nämligen, att uppfödaren på colliegrälet hade fel i sak. Folk vill visst ha sådana hundar! Lika många som de som är ute efter oförargliga tillval att kamma eller ta med på stillsamma promenader? Lika många som de som tävlar utseende eller de som tävlar prestationshobby?

Tillräckligt många för att värdefulla egenskaper ska fortleva, om efterfrågeexplosionen blir en implosion.

Att behålla fungerande egenskapslinjer är inte det lättaste att lyckas med i ett längre perspektiv, men det går – om man vågar tänka lite längre än FCI och WUSV och om man vågar samarbeta över rasgränser. Beslutsamma rasklubbar med sina valpköpare bakom sig kan klara jobbet, men inte för egen maskin. Inom och mellan länder behöver de hjälpas åt. Vallhundsfolket, jägarna, de kvarvarande uppfödarna av fungerande bruks- och tjänstehundar, de som föder upp assistanshundar - de är redan på väg i den riktningen. Jag tror att samma sak är på väg att hända inom andra rasgrupper, därför att hotet från de små avelsbaserna med stigande inavelsnivå växer och det gör motviljan mot renrasavelns excesser och oron över urvattningen av egenskaper också. Kennelklubbarna riskerar att bli förbisprungna av människor med nyare kunskap och andra mål än bara exteriöravel på evigt sluten stambok. De kan inte fortsätta ta större hänsyn till inflytelserika uppfödargrupper än till hundarna och deras ägare. Om eller när en ekonomisk kris slår till igen, är det inte de traditionella delarna av kennelklubbarna som kommer att klara hundraserna...

...så då får andra se till att göra det.

Tamhunden är en av människans bästa uppfinningar. Det finns en framtid för hundar så länge det finns en för oss, men vi kanske skulle lägga ner mera tid på att tänka på hur vi vill att den framtiden ska se ut.

Med risk att vara tjatig: det är bra att inte upprepa samma misstag bara för att man har gjort det länge.

Bodil Carlsson 

THE LONG READ 20): Vad har ni att sätta emot?

När ni bestämmer er för att satsa på en viktig egenskap, vare sig det är en ren utseendeegenskap eller en arbetsegenskap, kommer ni att få med några oönskade gener i svepet. Det går inte att undvika. Men det går att bestämma sig för vilken nivå av genetiska problem och vilken svårighetsgrad hos problemen som är rimlig. Om 70% av alla collies har CEA och 60% bär på den muterade versionen av MDR1 och om båda sällan ger problem, så är det inte ett överhängande bekymmer, utan snarare ett indirekt mått på den verkliga inavelsgraden i rasen; vill man göra något åt det, så kan man ta tid på sig. Men om 50% (min gissning) av europeiska collies bär på ärftliga anlag för rädslereaktioner som minskar hundarnas livskvalitet och användbarhet - då måste aveln förändras. Snart! Utländska kennlar redovisar sina testresultat för CEA- och MDR1-mutationerna hos föräldrarna till sina kullar, men nämner aldrig ljudrädsla eller leder. De har missat något. De vill vara seriösa och i framkant, men har inte baskunskap nog att göra den där rimlighetskalkylen: vad kan man acceptera för att behålla det man vill ha? Vad är viktigt att få bort?

Ingenting måste hållas koll på bara för att det kan påvisas med ett gentest. Man blir inte mera seriös för att man har råd att betala Embark. Man behöver förstå vad man sysslar med också.

För tydlighetens skull - ett tänkt exempel. Föreställ er en renras med många omvittnat duktiga räddningshundar, alternativt en ras känd för sina glada och vänliga sällskapshundar. Tänk er att majoriteten av dessa hundar före sex års ålder drabbas av en ärftlig sjukdom som dödar inom något år. Rimligt pris för att behålla hundarnas renrasighet? Självklart inte. Det är bortkastade liv. Att genen bakom sjukdomen är identifierad och kan testas saknar praktisk betydelse – vanligheten säger oss redan, att anlaget finns överallt. De få hundar som eventuellt är fria räcker inte som avelsbas. Åtgärd? Acceptera att rasen dör ut – eller korsa in hundar, där liknande egenskap finns dokumenterad. Förpackningen blir lite annorlunda ett tag, men den egenskap vi sätter värde på lever vidare.

Tänk er å andra sidan samma ras och samma ärftliga sjukdom med den skillnaden, att ingen hund drabbas före tio års ålder och många lever till nytta för sin omgivning och till glädje för sig själva i ett par år till, innan sjukdomen plockar bort dem. Rimligt? I mina ögon – ja. Får valpköparna den kunskapen i näven samtidigt med köpekontraktet, så vet de från början att när sjukdomstecknen visar sig, då är det dags att boka den sista veterinärtiden. Utkorsa? Inte brådskande i det läget. Men om stamboken för en sådan tänkt ras ska fortsätta hållas stängd, kommer inavelsgraden för varje generation att öka och då måste rasklubben bevaka genomsnittsåldern för sjukdomsdebuten, så att den inte börjar gå neråt i åldrarna. Gör den det? Förbered utkorsningprojektet. Ni har haft tid på er att planera.

Så skulle en skissad rimlighetskalkyl kunna se ut. Ingen sådan ras existerar, men det finns några som kommer snubblande nära. Hur kommer det sig att uppfödarkollektiven inte klarar att göra liknande rimlighetskalkyler för verkliga raser?

Samma gamla svar: låg kunskapsnivå. Det har gått bra att föda upp hundar utan att behöva tänka själv och det har varit vanligare att högljutt förneka problem än att samarbeta för att bli av med dem. Ni har, om ni ursäktar att jag är provokativ, lagt den tid ni hade på annat.

Men när tjejen i kassan på Hemköp - som om det var den mest välkända sak i världen - förklarar att renrasiga hundar är totalt sönderavlade, vilket hände mig i veckan, då börjar det bli lite bråttom att tänka om.

Gå igenom AKC:s eller FCI:s registeröver hundraser och titta på vilka år de godkändes! Ni kommer att se samma sak – antalet raser ökade snabbt under samma tid som tillgången på pengar i samhället ökade. Alla dessa nytillkommande raser är inte ”historiska arv”; de är arvet efter en växande ekonomi. Alla kommer inte att överleva, biologiskt därför att det inte går att upprätthålla 350+ genetiska stickspår inom samma art; ekonomiskt därför att de är efterfrågeberoende. Minskar efterfrågan, så minskar både rasernas antal och hundarnas. Det som inte minskar är inavelsnivåerna.

Att ha skiljt alla norfolkterriers från alla norwichterriers utifrån deras öronform; gjort miniaussie och minibullterrier till egna raser utan möjlighet till återkorsning med ursprungspopulationerna; att vräka vita schäfervalpar från deras stamtavla och förklara dem väsensskilda från sina egna kullsyskon, vilket tyska schäferklubben gjorde på trettiotalet för att till sist bittert och motvilligt gå med på att att deras avkomlingar nu har blivit en alldeles egen men lika väsensskild ras; eller bestämma att långhårig och korthårig schäfer är var sin slutna avelsbas som WUSV gör idag – det är sådant man kan roa sig med så länge marknaden växer och skapar utrymme för allt flera säljbara varianter. Det ger flera utställningsklasser att konkurrera i, mera för FCI att administrera, flera rasklubbar att gräla i och mera för WUSV att hävda territorialrätt över; men hundarna i de separerade avelsbaserna har ingen glädje av tramset. Det har inte långsiktig avel heller. Ingenting blir mindre trams för att FCI eller världsschäferklubben sysslar med det. Om detta är en radikal tanke i dagens hundvärld, så säger det mera om hundvärlden än om mig.

Tjejen i kassan på Hemköp skulle himla med ögonen, om hon visste. Hon valde sin fyrvägskorsning just därför att den var allt annat än  renrasig och det, tror hon, gör den frisk. Hon har mera fel än rätt, men de som tänker som hon håller på att bli många.

Vad har ni att sätta emot?

Bodil Carlsson