THE LONG READ: Slutet

Tack alla gamla och nytillkomna läsare som på sistone har letat sig hit! The Long Read blev en riktigt lång resa, ett försök att sammanfatta vad jag har lärt mig om hundvärlden sedan jag var nybliven valpköpare för en halv livstid sedan. När jag tittar igenom de senaste årens texter, ser jag att de är variationer på samma tema.

Jag vet inte, om det blir så många fler. Till er, som har tyckt att jag skall fortsätta skriva – det är så det är. Jag är less på att ständigt säga samma sak och jag är ännu mera less på det jag skriver om. Det jag vill ha är förändring – inte upprepning.

Det här, till exempel, är från juni 2018. Inlägget heter En nypa salt. Det fick 2 480 läsare:

Renrasavel är ett projekt, som biologiskt sett på sikt är så riskabelt att öppenhet och kunskap krävs, om det skall hållas flytande. Att dagens kunskaper och synsätt väcker starka motreaktioner hos företrädare för gårdagens synsätt är bara att vänta. Uppfödares intresse av att få göra som de vill sammanfaller inte nödvändigtvis med hundarnas intresse av ett bra liv eller med hundägarnas intresse av fysiskt och psykiskt okomplicerade hundar.

Någonting förändrades i mitt sitt sätt att uppfatta renrasvärlden den sommaren. Vårens årsmöte i Collieklubben var den ojämförligt mest pinsamma tillställning jag har deltagit i i något sammanhang. Samtidigt hade jag hunnit bo in mig i mitt mycket hundtäta område, lärt känna andra hundägare, varit på den lilla lokala brukshundsklubben... och upptäckt, hur mycket samtalsämnena bland andra vanliga hundägare skiljer sig från hundvärldens. Så lite bråk, så många leenden, så många berättelser om vanliga hundars vanliga liv.

 Det finns ett gammalt talesätt som säger, att det känns bättre att vara en stor fisk i en liten damm än en liten fisk bland andra i en stor damm. I dag tänker jag, att renrasvärldens grundläggande problem är att den har tillhandahållit så väldigt många små dammar att bli stor fisk i.

Rasklubbens möten hade varit slagsmål i många år. Minnesvärda guldkorn från tidigare möten inkluderar den kennelägare med 1 000 valpar på sitt konto, som tyckte att rösträtt skulle fördelas efter hur många hundar man har i sin ägo – vilket förstås skulle göra alla med en bunt avelstikar hemma allenarådande - och en annan, som ropade ”Och hur många kullar har du fött upp då?” till en hundägare, som hade oförskämdheten att kandidera till posten som kassör. Tanken att uppfödare, särskilt stora uppfödare, äger sin rasklubbs styrelseposter var lika självklar för dem som den var ovan för mig och många andra. I resten av världen försvann ju rösträtt graderad efter ägande för hundra år sedan, så det var lite oväntat att springa på en livaktig gengångare när vi var där för att prata hundar.

Men även om vi alltså var härdade, blev årsmötet 2018 ändå något av chock för många av oss. Hur viktigt det är för en grupp människor att behålla makten över aveln av 300 valpar – reggsiffran för collie 2017 – vill ni inte veta; för min del hade jag gärna varit utan den upptäckten. SKK skall vara glada för att ingen journalist fanns på plats under det nio timmar långa grälet om rätten att vara den stora fisken i dammen. Visste vanligt folk hur föreningsdemokratin kan fungera i renrasorganisationer, skulle blandrasavlarna ha ett ännu bättre argument att komma med än inavelsnivåerna.

.

Blogginläggen den månaden fick drygt 21 000 läsare. De två följande månaderna drog 24 000. Jag tror inte att många utanför hundvärlden läste dem - jag hoppas faktiskt inte det - men om inläggen på minsta vis bidrog till att höja tröskeln för nya spektakel i samma stil, är jag tacksam.

Någon frågade mig varför jag skriver. Det viktigaste svaret är enkelt. Jag tyckte att någon måste göra det och jag visste ingen annan som gjorde det.

För er som har hittat till bloggen på senare tid och undrar vad jag pratar om – så här var det.

Redan före 2018 hade rapporterna om de verkliga inavelsnivåerna i raserna börjat komma. Alltså inte det som beräknas på futtiga fem generationer, som bara är ökningen av inavel under samma tid, utan den verkliga inavelsgraden. Det var obehagliga siffror. Det som hände på det här årsmötet var att man använde sig av en amerikansk genetiker, som hade undersökt immunförsvarsgener hos hundar och människor i sin forskning på en sjukdom som finns hos både människor och hundar. Genetikern hade sett att collie och ett par andra raser som en inavelseffekt har en enda variant av en immunsförsvarsgen, där det normalt finns flera, och därav dragit den helt rimliga slutsatsen, att det skulle kunna innebära en risk för försämrad motståndskraft mot vissa infektioner – till exempel en ny smittsam sjukdom. Om olika individer i en grupp – hundar eller människor – har ett varierat immunförsvar, så är risken lägre att alla stryker med i en ny smitta. Chansen att några klarar sig är större. Genetikern lämnade alltså ett utmärkt exempel på riskerna med inavel. Enligt de DNA-tester som genetikern fått utförda bär runt 90% av alla collies på den där enda genvarianten. Två andra raser är i samma sits. Men dör de? Nej. Ingen massdöd är hittills rapporterad hos någon av de tre raserna, trots att de spritts till olika delar av världen och på nya platser måste ha mött nya infektionskällor. Det hade man lätt kunna ta reda på, om man hade velat.

Så långt räckte inte intresset hos dem som drog upp detta på årsmötet. Deras argumentation gick i stället så här: eftersom nästan alla collies bär på samma variant av en enda gen i immunförsvaret och detta är fasaväckande farligt och alla kan dö, får man absolut inte ställa krav för avel. Särskilt inte på MH! För om collies, som bryter eller visar panikartad skotträdsla på sitt MH, har samma immunförsvarsgen som collies med en etta på skotten, så blir det ju mera genetisk variation om de rädda får fortsätta gå i avel.

Hänger ni inte med?

Logiska kullerbyttor är inte lätta att följa.

Nej – jag tog inte illa upp för att folk inte förstår immunbiologi. De flesta av oss är inga hejare på det området. Jag är bara än idag inte säker på, om de som drev den här frågan agerade i god tro och helt enkelt inte förstod vad de sa. Eller om detta nya med genetisk variation spetsat med lite skrämsel dög som hjälpmedel, när det enda de dominerande uppfödarna och deras uppbåd verkligen ville var att behålla sina egna linjer i avel. För att nå målet måste man göra sig av med styrelsen i en rasklubb som jobbat länge för att påverka avelsurvalet inom rasen och då får man ta till det som behövs. Alltså skred man välorganiserat och med stora åthävor till verket. En immunförsvarsgen mer eller mindre var bara en liten pjäs i det spelet. Ser man det så, blir kullerbyttan logik. Det handlade inte om vad som är sant, utan om vad som är användbart för att köra över meningsmotståndare. Jag är inte säker på vilket.

Det jag är säker på, är att jag aldrig har varit i närheten av en organisationskultur med så mycket revirförsvar som hundvärldens; så bokstavstroende när det handlar om hundraåriga ord i en standard och i andra sammanhang så grundligt obekymrad om sanningshalten i det man säger. Vid det här laget har jag blivit mycket säker på en sak till. Det där är inget bra sätt att säkra hundavelns framtid. Plus, förstås, att det är otroligt tröttsamt att skriva om.

Det finns en anledning till att att det har blivit så här. Det finns en plats där enkla inkomstmöjligheter och gränsutsuddande tävlan möts. Kennelklubbarna skapade den platsen och nu vet de inte hur de skall ta sig därifrån.

Som konfliktlösande åtgärd tillsatte SKK:s ledning efter detta även i hundvärlden uppseendeväckande årsmöte en utredningsgrupp. Några jobbade hårt på sin fritid i två år för att presentera en utförlig, faktabaserad beskrivning av läget i rasen. Resultatet hette Collieutredningen. Den utmynnade i ett förslag om hur man stegvis skulle kunna höja genomsnittsvärdena för egenskaperna Nyfikenhet och Orädsla och ändå inkludera så många som möjligt av rasens hundar i avel. En medlem i arbetsgruppen, en av de kända uppfödarna, reserverade sig mot detta förslag. Rasklubben hade vid nästa mycket välbesökta årsmöte fått en ny styrelse igen, men hade inte mycket att säga till om; avelsansvaret för rasen hade flyttats till SBK. Men mitt intryck är att en majoritet av medlemmarna såg förslaget som ett genomtänkt och möjligt sätt att lösa två problem: mentalitetsbristerna och splittringen i två olika avelsbaser. Bakom förslaget stod SBK och SKK:s egen Avelskommitté . Det var bara CS, som inte höll med. I december 2020 röstade man ner det. Varför? Det framgår inte av CS protokoll. Man talar om ”intensiva diskussioner”, men håller tyst om diskussionernas innehåll. Behöver medlemmarna i en ideell intresseförening inte veta hur beslut fattas?

Självklart skulle det vara fel att utgå ifrån att beslutet hängde ihop med att en av CS medlemmar är känd uppfödare av rasen, domare och motståndare till allt tal om rasens mentala problem. Eller att en annan uppfödare och domare, den som reserverade sig mot utredningens förslag, satt i utställningskommittén. Men kombinationen - stora uppfödares representation i SKK:s ledning och avsaknaden av information till medlemmarna om varför utredningen lämnades utan avseende – öppnar för frågor. Vem hörs bäst i ett slutet rum?

Ni undrar säkert varför jag drar upp gamla tråkigheter. De har fördelen att ligga några år tillbaka, så: inga nya bråk lär röras upp. Men som illustration av ett mönster för hur diskussioner förs och vems intressen som dominerar är de kanske varken forntidshistoria eller rasspecifika.

Att bråken inom den just här rasklubben har varit så intensiva och utdragna beror på att tillräckligt många valpköpare var medlemmar. De såg sina hundar ha ett problem och ville göra något åt det, medan valpsäljarna ville bestämma vad man fick tala om. Inget av detta – inte årsmötet, inte utredningens slut och knappast heller ett märkligt dispensärende nästa år - hade hänt, om vanliga hundägares röster hade varit tillnärmelsevis lika hörbara som uppfödarnas i kennelklubbsorganisationen. Då hade problemen börjat åtgärdas för längesedan.

I colliens så kallade hemland förekommer inga bråk. Där finns inga krav för avel och inga valpköpare i rasklubbarna. Den generation som tog över arvet från de storsäljande nittonhundratalskennlarna regerar ostörd vidare medan deras ras sjunker ner i glömskan. Är det så viktigt att fortsätta vara stor fisk, även när dammen krymper?

Så här skrev en engelsk kvinna för några år sedan om hundavelns förutsättningar. Det handlar om en settervariant:

Somebody at the Kennel.Club once said to me that they know change has to come, but it will happen only slowly, as the "dinosaurs" ( his word) who control the breed clubs slowly die out. That I should be patient, and change would eventually come. All very well, but I am also getting older, and by the time the breed club dinosaurs are dead, I will probably be dead too. Meanwhile the registrations of my breed in the UK continue to decline, and the show entries are down to around 20% of the number 25 years ago.

Jag gissar att hon är mindre bekymrad över att hon själv kommer att försvinna än över att hennes hundras kanske hinner före henne. Väntan har ett pris. Det betalas inte av ledningsgrupper, som satsar på att balansera motsättningar inom en organisation, utan av andra. Någonting – försöker jag säga – är märkligt med organisationsstrukturerna.

Bodil Carlsson