JOBS TRAPPA

Valpen har inte vågat sig upp i trappor och JOB löste problemet åt oss. Stort tack! Inomhustrapporna hemma, en i huset och en i lillstugan, är snudd på farliga för människor, trånga och tvärbranta och hala som de är - inget för en valp att träna på. En trappa i lagårn håller samma klass, men där är de sviktande stegbräderna åtminstone inte belagda med halkig linoleum från yngre stenåldern, så lagårdstrappan blir nästa projekt. Just nu hedrar vi minnet av JOB. Inte för att vi vet vem han var, men han byggde stadigt!
Uppe på åskrönet står en gammal lada. Ingen har brytt sig om taket på de senaste femtio åren och om några år till kommer det att rasa ihop och ramla in. Senast boende var en uggla och till min förvåning en bistock - i bråten på övervåningen hittar man glasskärvor från de inslagna fönstren, fjädrar och bitar av vaxkakor.
Vi har gått förbi där många dagar nu, sedan valpen började orka med några kilometers vandring.

 Jag har ryckt upp den gistna gamla dörrn och valpen har skådat upp på trappan, ryggat och sagt att vi fortsätter... snälla?
I förrgår sa hon något annat.

Stegen var prövande först, men blev omgående snabbare. Upp travar hon på egen tass - jag står där nere med kameran och uppmuntrar. Högst uppe vänder sig valpen och kollar att jag fortfarande är kvar och fortfarande uppmuntrar:

Sedan börjar hon undersöka rummet. Det tar henne några minuter, för hon är en grundligt lagd valp, men det finns inget levande eller färska spår efter något levande där - jo, jag var uppe och kollade en gång när hon inte var med! - så när jag ropar kommer hon ner. Och gå nerför trappan är inte värre än att gå upp. Hon kommer ner med bra balans och flytande  rörelser.

Där nere vid ingången till JOBs trappa väntar en korvbit. Den är valpen förstås glad för. Men hon är ännu mera glad för JOBs trappa! Nu springer hon före mig dit och väntar på att jag ska öppna dörren, så att hon kan få springa upp för trappan som hon var rädd för. Hon behöver inte ens en korvslant längre. Att klara trappan, att höra matte säga "Upp, tjejen!" är belöning nog. Vet ni vad N/O 116 är? Ett tävlingsämne?
Fel!

I början på veckan, en dag när jag var på jobbet, var husse ensam ute med hundarna en bit upp på en av skogsvägarna. Bakom sig hör han vad han tror är ett stort tungt fordon som kommer i hög fart. Valpen tycker fortfarande inte om bilar, hon gillar inte ens motorljud, så han hoppar upp i skogskanten för att hålla undan hundarna, men motordånet växer och växer. Ingen timmertransport tar sig fram  så fort och snart är motordånet så högt att hundarna inte kan höra honom. Det är den sortens ljudnivå som får boskap att fly och ston att kasta sina föl. Hundarna är oroade, men sansade. Han sätter dem ner med handen.  De gillade inte situationen, men de fick inte panik heller, när Herkulesplanet från flygbasen i Karlsborg flög förbi trettio meter ovanför trädtopparna. Ja, militären övar på att slänga ner matlådor till folk som behöver matlådor, så de flyger lågt. Husse har Parkinsons sjukdom och två hundar som flyr i skräck skulle ha dragit omkull honom. Vet ni vad N/O 116 är?
Lätt att leva med!

Bodil Carlsson