Då pang! In väller ett antal långväga bilar och parkerar överallt. Dörrar slängs upp och bakluckor öppnas. Stora hundar väller ut och ska rastas efter resan.
De stora hundarna leds iväg och när de får syn på terriervalpen stretar de och skäller, ungefär som killar i ett fotbollslag gillar att få syn på andra killar från ett annat fotbollslag som de kan kaxa mot. Terriervalpen, sin rasgrupp trogen, är förstås sin egen fotbollsklubb och svarar upp bra. Alla hundögon lyser av uppskattning över gruffet och höga svansar fortsätter i var sin riktning längs den inte längre så sovande villagatan.
Folk står i grupper och hälsar på varandras hundar, gamla bekanta och nyanskaffningar.
Kort sagt, det är årsmöte. Yes, det är himla svenskt! Av Collieklubbens ungefär 865 medlemmar ger sig 110 av på resande fot - långväga resande fot för många! - och lägger ner pengar, mil och tid på att ta sig fram och vara med. Jag har fattat det som att ett årsmöte i en stor rasklubb i England - där de geografiska avstånden är mycket mindre än här - kan handla om att det sitter tjugo av de dominerande uppfödarna och gör upp om sina inre angelägenheter i stor ostördhet. För vem skulle ha något att tillägga?
Det är säkert på det viset, att en och annan uppfödare här skulle föredra att ha samma sits som kollegorna i England, där de sociala avstånden är större. Utvaldhet är en speciell känsla för den som upplever den, inte sant? Och tidsbesparande dessutom! Här gick det åt sju och en halv timma till förhandlande och replikerande och röstande och för oss som var för korkade för att förhandsanmäla oss till fikat blev det blodsockerfattigt runt lunch... tills en köksansvarig barmhärtig samarit släppte loss oss mot de kvarvarande franskbröden och skinkskivorna. Sällan, läsare, har en hastigt hopslarvad macka och en kopp ljummet kaffe spetsad med matlagningsgrädde ur en skolkökskyl smakat så gott!
Årsmötets inlånade ordförande från SKK:s centralstyrelse* avslutade till sist med att säga att medlemmarnas intresse och engagemang i rasen och rasklubben är stort och glädjande. Det var nog inte bara en stundtals hårt prövad mans suck av lättnad efter en lång arbetsdag med ett antal slutna voteringar att svinga ordförandeklubban över; det lät som om det kom från hjärtat.
Per-Inge Johansson från CS har rätt. Det här är bättre än det som görs i rasens hemland. Mentalindex är en sak som kommer att ändra förutsättningarna för både avel och valpköp framöver och delaktighet är i det långa loppet väldigt mycket bättre än utvaldhet för alla berörda parter, även för de som vill vara utvalda, men särskilt för den part som har svårast att tala för sina intressen: i det här fallet hundarna. Frågan är bara hur man skall bära sig åt för att få alla att förstå det.
Och egentligen, vill jag påstå, var det vad diskussionerna idag handlade om. Varför är engagemanget så stort och "bråket" inom Collieklubben så långvarigt? Collien är en älskad ras bland oss som har den. Visst - men det gäller de andra raserna också, väl?
Så här förhåller det sig. Svaret i ett nötskal på frågan om vad som är så speciellt med rasen och med colliefolket. MH-staplarna för skottreaktioner!
Högsta stapeln har 1:orna. 37%! Bra, ropar alla som vill ha sina hundar fungerande i dagens samhälle och alla som unnar hundarna ett gott liv. 37% med en etta på skotten! Bra jobbat, uppfödare!
Men vilken är den näst högsta stapeln? Är det 2:orna, som man kunde tro? Nope. Inte i vår ras! På andra plats med nära 23% av MH-beskrivna collies kommer femma på skotten! Hajar ni till nu? Det gör ni i så fall rätt i.
Ingen annan bruksras ser ut så. Ingen annan ras har en såpass stor uppfödargrupp som antingen inte fattar, eller inte bryr sig om, vad de ställer till med. Så ingen annan ras har ett särskilt vandringspris till oräddaste kull under året till minne av en hund som var rädd för så mycket så ofta under sitt korta liv att hans ägare till sist lät honom slippa ifrån det.
Tillräckligt många av den här rasklubbens medlemmar vet hur bra en mentalt bra collie kan vara: annars hade vi bytt ras. Tillräckligt många av oss vet också hur rädd en rädd collie kan vara. Och inte så sällan, förstår ni, SKK, har vi sett båda dessa saker samtidigt hos en och samma hund. Vi vill inte ha det så. Men vi kan inte få alla med på båten.
Så frågan är: hur navigerar vi i sådana farvatten?
Fortsättning följer!
Bodil Carlsson
*Per-Inge Johansson och alla läsare bes härmed om ursäkt för ett faktafel. Nu är det rättat! Per-Inge J kommer givetvis från SKK:s centralstyrelse, inget annat. SBK har en FS, förbundsstyrelse, inte en CS. Stort tack till den som uppmärksammade felet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar