Hemma efter första kvällen på Hjo brukshundsklubbs valpkurs. Trött men lycklig valp - "Henne ska du utbilda till sökhund, så intresserad som hon är av människor!" sa kursledaren - och dito matte.
* * *
Alla minnen är subjektiva. Men det jag mest kommer ihåg från årens rasklubsträffar är stök och förbittring. Jag minns ett möte där Per-Erik Sundgren frågade församlat colliefolk vad som var det verkligt stora problemet i rasen och ivriga uppfödare ropade:"Svansarna!" Andra uppfödare pratade lite halvhögt, med menande blickar åt valpköparhållet, om hur "enhundsägare" borde ha rösträtt i klubben per hund. Rasen var redan i ett läge där reggsiffrorna sjönk och folk sa typisk collie när en hund var rädd för sin egen skugga; dominerande uppfödare ansåg att det viktigaste att åtgärda var svansarna och valpköparnas inflytande, troligen i den ordningen. Jag kommer ihåg ett årsmöte där en uppfödare ställde sig upp och krävde besked om alla dessa rädda collies - var fanns de nånstans? vem hade väl haft en sådan? - och där samma person myndigt frågade klubbens kandiderande kassör: "Och hur många kullar har du fött upp?"
Jag kommer ihåg ett årsmöte där en busslast medlemmar marscherar in på ett årsmöte som en trupp i fiendeland och ställer sig längst bak och stirrar - ditlockade av ett organiserat rykte om att styrelsen nu skall lägga fram ett Hemligt Förslag om något riktigt hiskligt. Jag kommer ihåg ett förvirrat brev från ett sextiotal människor, uppfödare och andra, som pratar om collies som skäller i bilar och hur detta är ett säkert tecken på hur MH håller på att förändra den goda, milda rasen collie till någon sorts dödlig slagbjörn. Jag kommer ihåg en nätkampanj om påstått domarbitande MH-collies. Jag drar mig till minnes ett oändligt antal rykten och påståenden om vad enskilda uppfödare har sagt och gjort och hurdana deras hundar egentligen är. Och så vidare, och så vidare, och så vidare. Om detta är vad jag minns, vilka minnesbilder finns i huvudet på andra, till exempel de som klev in i samlad trupp? Gissa!
Stök och förbittring, som sagt. Det trista med stök och förbittring är att det sällan skapar något annat än beredskap för ännu mer stök och förbittring. Det löser inga problem. Det fördjupar bara motsättningarna kring problemen. Så höll det på i många herrans år år och om det är annorlunda nu, så säger jag att de senaste årens styrelse och ordförande har varit en av de drivande krafterna bakom den förändringen. Jag tror säkert att det var SKK som tog intiativet till samarbetet med SLU-forskarna för det som blev Projektet Mentalt Sund Collie - det evinnerliga grälet inom rasklubben blev väl till sist för mycket även för SKK:s ledning - men utan en rasklubbsstyrelse som gick in som aktiv partner hade det aldrig blivit något Projekt att sjösätta. Att SKK nu faktiskt står bakom och aktivt finansierar pilotinsatsen att dokumentera och sammanfatta mentala egenskaper hos hund i ett överskådligt index och att det är vår ras som går först - är inte det ett jätteframsteg och en tydlig signal?
Jo. Det kan man tycka. Men vem hör den?
Om läget är att vi har en grupp uppfödare, som håller på vad de tror är traditionen och turnerar runt med sina vinnare och en annan grupp, som föder upp det som går bra att sälja och därmed anser att det som går att sälja är bra; och om de här två grupperna av uppfödare delvis går i varandra och bildar allianser kring en enda gemensam djup önskan om att rasen skall ut ur brukshundsklassen, eller iallafall så långt från rasklubben som man kan komma, så att man slipper alla dessa obefogade krav på avelsdjuren och äntligen ostört kan få ägna sig åt sina prioriteringar... Och om det finns ytterligare en grupp, seriösa uppfödare som jag ser det, som inte kan tänka sig något värre öde för rasens hundar än att brukshundsstämpeln tas bort och kraven försvinner:
då är aveln på collie i verkligheten summan av alla de här uppfödargruppernas uppfödning. Och vilka av de tre grupperna ligger bäst till för att höra den där SKK- signalen och börja styra aveln i en annan riktning med hjälp av den? De som redan tänker så, förstås.
Hur får man med de andra? Vad kan man göra inom rasklubben utan att det resulterar i ännu mera stök och förbittring och vad måste man börja fundera på att göra utanför rasklubben?
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar