Om att gå vidare

På Alla hjärtans dag fick vår gamla tik, Collievänners omslagsflicka, somna in. Hon skulle blivit tolv år första april, men nu orkade inte längre kroppen med det som hennes huvud önskade.
Så nu har vi bara en hund här hemma. Det känns lite ovant efter sju år med två.
Ovant också för honom som blev kvar. Utan sin lektant och uppfostrare. Han var lite vilsen den första tiden, tycktes förvänta sig att se henne bakom varje krök längs vägarna de gått tillsammans sedan han kom hem till oss. Matlusten tröt för honom, konkurrensen om födan var borta och han verkade lite håglös.

Vi vet inte så mycket om hur hundar reagerar när någon försvinner. Vi ser beteenden som vi tolkar som vi vill. Vill vi se en hund som saknar sin flockmedlem, då ser vi det. Och vi kanske låser fast oss vid tanken att det är just saknaden som talar. Tanken att det kan vara något så trivialt som trist väder, lite för lite träning, smått äcklig mat etc, den kanske aldrig slår oss. Så var det för oss när vår tik fick lämna flocken, vilket början av detta inlägg visar.
Men vi ser en förändring nu, drygt en och en halv månad sedan han blev ensam. Vi ser en gladare hund, en hungrigare hund, en lyckligare hund än i slutet av februari.

 

Kanske hjälper hundkompisarna i byn till med vad vi människor gärna vill kalla rehabilitering, jag vet inte. Men han träffar åtminstone någon av dem ett par dagar i veckan. De är av andra raser, har andra sätt att leka men hur det nu än är, så har de kul när de träffas. Lite jakt, lite bufflande och svansar som viftar. De är glada hundar.

Vad han inte vet, som vi vet, att han ska få en ny sobel hem till sig. Vi vet inte när, men vi vet att den kommer. För har man sett två av samma ras tillsammans, då vill man nog inte ha färre än så.

Johan Nilsson