"En vanlig boxerägare hade en hund som fick den ovanliga diagnosen juvenil njursjukdom*. Strax fick ytterligare en, ett halvsyskon till den första, samma diagnos. Fadern till de två drabbade hundarna var en championhane från kennel G Boxers. Hanen hette Gucci och visade sig ha lämnat andra kullar med samma sjukdom.
Uppfödaren Sharon McCurdy, som hade fött upp två av de drabbade hundarna och ägde en av dem, kontaktade genetikern Bruce Cattanach för att få hjälp. Cattanach föder själv upp boxer och har varit rasfolkets genetiska rådgivare i mer än trettio år. De flesta former av njursjukdom är inte ärftliga, men en genomgång av släktskapsinformation från de drabbade hundarna gjorde det sannolikt att den här sjukdomen nedärvdes med recessiv arvsgång – vilket innebär att valpar löper risken att drabbas bara om båda föräldrarna är bärare av den defekta genen. Nära släktskapsavel ökar sannolikheten för att genen skall fördubblas. Cattanach hittade snabbt fler än 30 fall av juvenil njursjukdom diagnosticerad mellan 2007 och 2010, de flesta redan döda och alla nära besläktade. Sannolikheten för att detta skall vara något annat än en ärftlig sjukdom verkar nu mycket liten. I nästan hälften av fallen var Gucci antingen far eller farfar/morfar till valparna. Eftersom Gucci är en matadorhane och har lämnat 894 valpar innebär det bekymmersamma konsekvenser, om han är upphovet till genen.**
Gucci ägs av den framstående uppfödaren J M, tillika KC-utnämnd domare och ordförande i rasklubben för boxer – en av de mest inflytelserika människorna i rasen. Cattanach tog kontakt med JM och informerade henne om att Gucci eventuellt var bärare av den skadliga genen i hopp om att hon skulle hjälpa till - men hon trodde inte på det. Allteftersom bilden blev tydligare insåg Cattanach att problemet inte var begränsat till Gucci, utan handlade om en större släktgrupp. Om Gucci var bärare av den skadliga genen, hade den troligen ärvts från en farfar/morfar, en champion från ledande brittiska boxerkenneln W Boxers, ägd av W och Y MM. Alla utom två av de trettio fallen av njursjukdom hade den hunden i sina stamtavlor och andra hundar från W-kenneln har direkt producerat valpar med samma sjukdom.
För slutgiltigt bevis behövde man utveckla ett gentest och då behövdes blodprover. När Cattanach 2011 lade fram sina fynd för det nationella rasrådet – där WMM och JM ingick – möttes han i det närmaste av tystnad. Trots det stödde det följande pressmeddelandet från rasrådet Cattanach i hans ansträngningar att hitta ett gentest och uppmuntrade hundägare att lämna blodprover till forskningsprojektet. Uppfödarna tillråddes också att undvika släktskapsavel för att minska risken att dubbla den skadliga genen."
*njursjukdomen är juvenil renal dysplasi, "felanlagd njure med symptom redan tidigt". Njurarnas inre anatomi ser inte alls ut som den ska, njurarna ofta små och konstiga i formen och utan normal förmåga att rena blodet. Inte överlevbart - död i njursvikt från valpålder till ung vuxen följer.
** Med tanke på att antalet KC-registrerade boxer i England 2008 var 7 353 och 2011 5 277 kan man lugnt hålla med om att en enda hanhund med totalt nära 900 avkommor får "bekymmersamma konskevenser" om han bär på en defekt recessiv gen... och om han närsläktavlas på.
Men vem eller vad är boven här? Hunden? Hans ägare? Eller något annat?
Bodil Carlsson
onsdag 29 februari 2012
tisdag 28 februari 2012
RINGAR PÅ VATTNET: "This has to stop..."
En hel del reaktioner på uppföljaren till PDE i stora brittiska dagstidningar och redan ligger en artikel ute på Wikipedia. Läs själva om lite boxergenetik.
Fundera på vilken typ av uppfödare som framstår som trovärdig i allmänhetens ögon! Fundera på vilken typ av avel som framstår som ohållbar.
Fundera på vilken sorts rasklubb som håller in i framtiden - den som talar öppet och redovisar åtgärder? Eller den som bara håller tyst?
Bodil Carlsson
Fundera på vilken typ av uppfödare som framstår som trovärdig i allmänhetens ögon! Fundera på vilken typ av avel som framstår som ohållbar.
Fundera på vilken sorts rasklubb som håller in i framtiden - den som talar öppet och redovisar åtgärder? Eller den som bara håller tyst?
Bodil Carlsson
söndag 26 februari 2012
NYHET!
I morron sänder BBC 4 Jemima Harrisons uppföljare till Pedigree Dogs Exposed - PDE Three Years On. Emotsedd med största irritaion från vissa håll och mycket efterlängtad av andra.
Stora Daily Mail är en av de dagstidningar som har uppmärksammat uppföljaren. Ett av inslagen kan ni läsa om här!
Bodil Carlsson
Stora Daily Mail är en av de dagstidningar som har uppmärksammat uppföljaren. Ett av inslagen kan ni läsa om här!
Bodil Carlsson
ATT GÖRA SKILLNAD 6) Med anledning av Homs
På mornarna skulpterar ljuset fram pelarformen på alldeles vanliga trädstammar så att man blir stående och tittar – sen eftermiddag är samma stammar platt svarta mot solnedgångsskimret över Vättern. Tankar på trädgårdsstädning infinner sig oväntat och härligt, som en gammal älsklingslåt, som försvann ur minnet ett tag.
Det är kört för den här vintern, den kan knastra bäst den vill under fötterna på oss om kvällarna. Mars blänger med sitt röda öga i öster, i väster hänger månskäran som kanten på en nypräglad slant och aftonstjärnan är så ljusstark att den flammar. Stela i kylan flockar sig de första snödropparna tätt ihop i grässvålen. De ser ut som om de hjälper varandra mot frosten.
Rådjuren väntar på hinken med viltfoder. För ett år sedan var de mellan sju och nio och på mornarna löpte ett ensamt vildsvinsspår längs vägkanten från skogsåsen och tillbaka igen. Nu är det bara två rådjur, en råbock och en get. Då gick det åt mycket foder. Det här blir en endasäcksvinter.
Nyheterna från Homs rullar in igen. För knappt två veckor sedan stack vår besökssiffra upp, när någon fick ett tidigt besked och det blev intressant att kika in här och se om det fanns kommentarer. Det var samma dag som en mobilfilmad kille i Homs skrek in i TV-rutan ”Var fan är ni nånstans?”
Bra fråga.
Röda Halvmånen organiserar evakuering och sjukvårdsinsatser till befolkning från en vanlig civil stad som i veckor skjutits sönder av en reguljär armé. Svenska Röda Korset bidrar med finansieringen.
Pg 900 800-4 har ingenting att göra med konstiga resonemang om hundklubbar, men det låter oss allesammans göra lite skillnad. Det finns andra verkligheter än ältandet av ändrade former för aveln på sällskapsdjur att engagera sig i.
Om vi vill.
Bodil Carlsson
fredag 24 februari 2012
Banden vi knyter
De band som en nybliven hundägare knyter till sin valp är omedelbara och väldigt svåra att lösa upp. Det är en uråldrig instinkt hos oss människor att ta hand om och försvara ett litet värnlöst liv. Om nu det lilla värnlösa livet ett par månader senare visar sig inte kunna gå runt i hemmet om det inte genast läggs mattor överallt - ja, då är det nog en försvarlig mängd hundägare som genast åker till det stora mattvaruhuset.
Sedan kan det bit för bit bli alltmer komplicerade krav som den en gång lilla söta valpen nu måste få uppfyllda. Vissa vägar kan man inte gå, kanske pga att det där finns en träbro med glipor eller kanske ett stålgaller över ett dikesarbete. Hundägaren anpassar sig oftast, kommer med otaliga ursäkter för hundens beteende, förmänskligar gärna också hunden, ”Ja, du vet, Tessan är lite som en drottning, det ska vara mjukt under fötterna”.
Vetskapen om att ens egen hund inte är riktigt som andra hundar är en tagg i hjärtat på hundägaren. Det är en typ av försvarsmekanism att skoja om det, en annan att bortförklara med mer eller mindre troliga orsaker till beteendet. Få tror jag ringer uppfödaren och klagar men det kanske är just det man ska göra! I värsta fall får man höra att man har gjort fel, att man är en usel hundägare osv. (Det låter otroligt men så är det tyvärr inte. Det är såpass vanligt att valpförmedlarna i SCK skrev ett inlägg om det i Colliebladet för några år sedan. De var rent ut sagt chockade över vad oroliga valpköpare fick höra av sina uppfödare.)
Är det något vi på denna blogg arbetar för så är det konsumentupplysning. Valpköpare ska ha rätt att få veta hur föräldradjuren till den tilltänkta valpen är och hur de beter sig. Föräldradjuren ska ha gått MH med godtagbara resultat på rädslereaktioner, för oavsett vad uppfödare än kan tänkas säga så är det vetenskapligt bevisat att rädslor till stor del är ärftliga. (Detta kan ni läsa mer om på SCK:s hemsida och "Projekt mentalt sund collie")
Det är omöjligt för den mest samvetsgranna uppfödare i världen att komma med garantier, men det finns tillräckligt många bra uppfödare som verkligen gör vad de kan när de väljer avelsdjur. Heder åt dem!
För de andra finns inga mer oförskämdheter att gömma sig bakom nu.
Den uppfödare som använder hundar som inte uppfyller de krav på valphänvisning som SCK har, den uppfödaren kommer snart att gallras bort av pålästa valpköpare. Utställningstitlar och bling-bling-rosetter räcker inte längre. Valpköparna vill ha en hund som fungerar i alla miljöer, och de har rätt att få det. Men framför allt har hundarna rätt att få vara det.
Johan Nilsson
torsdag 23 februari 2012
GÖRA SKILLNAD 5)
Finns det motorjournalister som vågar skriva om ett konstruktionsfel på en bilmodell och finns det ekonomijournalister som vågar skriva om bilproducenternas prissättning och nya marknadssatsningar?
Jodå!
Äger biltillverkarna AB Svensk Bilprovning och besiktigar de din bil för att sätta betyg på glansen i lacken eller den läckra siluetten?
Icke.
Kanske inte så många som skulle våga köra bil annars. Hund, däremot, har vi länge köpt för glansen i lacken och utan info om konstruktionsfelet. Oavsett att det kan bli skapligt dyrt med veterinärräkningar eller specialfodersäckar eller glukosamin eller hjärtmedicin och Clomicalm och annat, om man har otur.
Det har inte funnits jättebra chanser att springa på fristående information. Branschen har inte haft mycket journalister. Glassreportage och resultatrapporter är inte samma sak. Bra journalister svarar på frågor som Vad hände? Vem? Hur? Varför? och det är inte ofta de har riktat in sig på att kolla upp hund- och hundtillbehörsbranschen, trots att den sammantaget omsätter rätt mycket pengar. Om hundar alls dyker upp i stora media är det i hjärteknipar- och skrämselbranschen. Typ:
PYTTAN VÄCKTE BARNEN NÄR HUSET BRANN
eller
SJU VALPAR HITTADE I SOPCONTAINER
eller
SKRÄCK I BOSTADSOMRÅDE EFTER NY KAMPHUNDSATTACK
men aldrig
NY MARKNAD FÖR SCHÄFER ÄNDRAR DESIGNEN!
och definitivt aldrig
TILLVERKARVARNING: PUMPFEL PÅ BOXER!
Varför inte? Är det hundarna som inte är värda intresset eller är det hundfolket som inte förväntas kunna läsa?
I den här mediaskuggan pågår fortfarande en hel del, som skulle må bra av lite fristående journalistinsatser.
Bodil Carlsson
Jodå!
Äger biltillverkarna AB Svensk Bilprovning och besiktigar de din bil för att sätta betyg på glansen i lacken eller den läckra siluetten?
Icke.
Kanske inte så många som skulle våga köra bil annars. Hund, däremot, har vi länge köpt för glansen i lacken och utan info om konstruktionsfelet. Oavsett att det kan bli skapligt dyrt med veterinärräkningar eller specialfodersäckar eller glukosamin eller hjärtmedicin och Clomicalm och annat, om man har otur.
Det har inte funnits jättebra chanser att springa på fristående information. Branschen har inte haft mycket journalister. Glassreportage och resultatrapporter är inte samma sak. Bra journalister svarar på frågor som Vad hände? Vem? Hur? Varför? och det är inte ofta de har riktat in sig på att kolla upp hund- och hundtillbehörsbranschen, trots att den sammantaget omsätter rätt mycket pengar. Om hundar alls dyker upp i stora media är det i hjärteknipar- och skrämselbranschen. Typ:
PYTTAN VÄCKTE BARNEN NÄR HUSET BRANN
eller
SJU VALPAR HITTADE I SOPCONTAINER
eller
SKRÄCK I BOSTADSOMRÅDE EFTER NY KAMPHUNDSATTACK
men aldrig
NY MARKNAD FÖR SCHÄFER ÄNDRAR DESIGNEN!
och definitivt aldrig
TILLVERKARVARNING: PUMPFEL PÅ BOXER!
Varför inte? Är det hundarna som inte är värda intresset eller är det hundfolket som inte förväntas kunna läsa?
I den här mediaskuggan pågår fortfarande en hel del, som skulle må bra av lite fristående journalistinsatser.
Bodil Carlsson
tisdag 21 februari 2012
ATT GÖRA SKILLNAD 4) kollaps!
Så på BorderWars har ni historien om varför någon väljer att acceptera risken att få en blind och döv hund att sätta i avel. Om ni fortsätter till artikeln Double Merle Progeny at Westminster och scrollar ner, så hittar ni BOB-vinnande hundens stamtavla. Ni ser inte fel: en och samma hund är farfars far, farmors far, morfars far och mormors far, plus lite annan släktskap. Mormor och farmor är helsystrar och 4 av 8 hundar i stamtavlans tredje led är faktiskt en enda individ. Det kallas för pedigree collapse. I en normal stamtavla för folk eller fä blir det fler individer ju längre bakåt i generationerna man tittar. Men inte när det avlas på detta viset: stamtavlan krymper ihop som en urpyst ballong när en enda individ spelar rollen som olika förfäder ett antal gånger. Chris – som brukar veta vad han pratar om – beräknar inavelsgraden för BOB-vinnande hund till runt 20%. Vet ni vad det betyder? 20% av alla anlag är dubblade.
Den tysta sidan av historien* publicerades i Hundsport för några år sedan med stamtavlornas inavelsgrader beräknade av Per-Erik Sundgren. Det fanns inget saklig fel i den artikeln – garanterat inte när det gäller beräkningarna av inavelsgrad! - och uppgifterna kom direkt ur en engelsk colliebok, som liknar ett långt andäktigt hovreportage om alla de framgångsrika uppfödarna och alla de framgångsrika hundarna och alla de storslagna vinsterna som gjorde de där uppfödarna och de där hundarna just så oerhört framstående. Vem som helst kan läsa boken. Men att skriva om det som står där – då ramlade taket in!
Den mest inavlade tiken i artikeln hade en inavelsgrad på runt 15%.
Stamtavlorna ser ungefär likadana ut för den amerikanska nutida collien Wyndlair Cherokee Vindication** som för engelska sjuttiotalshunden Everlovin´Emily at Corydon**. Från Brasilien hör man att det finns aktuella stamtavleexempel som ser ännu värre ut, mycket värre: nära släktskapsparningar hit och dit i generation efter generation.
Inga människor avlar hästar så. Det är snart hundra år sedan Hushållningssällskapet började rotera ardennerhingstarna mellan olika landsändar!
Så varför fortsätter artonhundratalsbiologin just inom hunderiet? Jag tror att det är rätt enkelt. Har inte ett skvatt med hund att göra – handlar enbart om social tävlan mellan människor. Överallt där aveln styrs av en liten informell klubb som kappas om typ och flash och stil; och överallt där berättelserna från hundvärlden levereras på glansigt papper med fyrfärgsfoton av andäktiga hovreportrar vid ringside, som övertalar sig själva och alla andra att den lilla fläcken som ljuset från galornas strålkastare faller på är hela hundvärlden– så ser stamtavlorna ut så.
Och överallt, där någon på utsidan lyfter på ögonbrynen, utbryter samma kränkta ramaskri. Inte så konstigt! Gymnasiekursen i genetik räcker för att håret ska stå på ända, när man kikar in i typtillverkarnas hemmaverkstad. Ju fler som kikar in, desto svårare blir det att fortsätta kollapsa stamtavlor.
Och raser.
Därför gör folk som Chris skillnad. Good work, lad – keep it up!
Bodil Carlsson
*Artikeln går att läsa på Collieinfo, länk till höger, under Klarspråk 7.
** Vi brukar inte publicera kennelnamn. Men Emily är död sedan mycket lång tid, medan Vindication dels förekommer med hela namnet i den artikel vi länkar till, dels faktiskt vann BOB på Westminster och av båda skälen knappast är okänd längre.
Den tysta sidan av historien* publicerades i Hundsport för några år sedan med stamtavlornas inavelsgrader beräknade av Per-Erik Sundgren. Det fanns inget saklig fel i den artikeln – garanterat inte när det gäller beräkningarna av inavelsgrad! - och uppgifterna kom direkt ur en engelsk colliebok, som liknar ett långt andäktigt hovreportage om alla de framgångsrika uppfödarna och alla de framgångsrika hundarna och alla de storslagna vinsterna som gjorde de där uppfödarna och de där hundarna just så oerhört framstående. Vem som helst kan läsa boken. Men att skriva om det som står där – då ramlade taket in!
Den mest inavlade tiken i artikeln hade en inavelsgrad på runt 15%.
Stamtavlorna ser ungefär likadana ut för den amerikanska nutida collien Wyndlair Cherokee Vindication** som för engelska sjuttiotalshunden Everlovin´Emily at Corydon**. Från Brasilien hör man att det finns aktuella stamtavleexempel som ser ännu värre ut, mycket värre: nära släktskapsparningar hit och dit i generation efter generation.
Inga människor avlar hästar så. Det är snart hundra år sedan Hushållningssällskapet började rotera ardennerhingstarna mellan olika landsändar!
Så varför fortsätter artonhundratalsbiologin just inom hunderiet? Jag tror att det är rätt enkelt. Har inte ett skvatt med hund att göra – handlar enbart om social tävlan mellan människor. Överallt där aveln styrs av en liten informell klubb som kappas om typ och flash och stil; och överallt där berättelserna från hundvärlden levereras på glansigt papper med fyrfärgsfoton av andäktiga hovreportrar vid ringside, som övertalar sig själva och alla andra att den lilla fläcken som ljuset från galornas strålkastare faller på är hela hundvärlden– så ser stamtavlorna ut så.
Och överallt, där någon på utsidan lyfter på ögonbrynen, utbryter samma kränkta ramaskri. Inte så konstigt! Gymnasiekursen i genetik räcker för att håret ska stå på ända, när man kikar in i typtillverkarnas hemmaverkstad. Ju fler som kikar in, desto svårare blir det att fortsätta kollapsa stamtavlor.
Och raser.
Därför gör folk som Chris skillnad. Good work, lad – keep it up!
Bodil Carlsson
*Artikeln går att läsa på Collieinfo, länk till höger, under Klarspråk 7.
** Vi brukar inte publicera kennelnamn. Men Emily är död sedan mycket lång tid, medan Vindication dels förekommer med hela namnet i den artikel vi länkar till, dels faktiskt vann BOB på Westminster och av båda skälen knappast är okänd längre.
söndag 19 februari 2012
ATT GÖRA SKILLNAD: inside every dog...
Vill ni läsa om två collies, som drog till sig en del uppmärksamhet i samband med prestigefyllda Westminster-utställningen nyligen? Gå till den här länken!
Chris, som skriver den amerikanska bloggen BorderWars är en sorts hundmänniska, som blir allt vanligare. Han föder inte upp hundar, han lever med dem. Han är påläst, han skriver bra, han är duktig på att skaffa fram fakta och vass som en kniv i sina resonemang. Han har grundkunskaper i genetik. Och han är alldeles orädd med att säga vad han tänker.
Som ni ser, har han en serie inlägg om collies avlade för att vara dubbel merle. Det senaste inlägget handlar om två, som i högsta grad var representerade på Westminster i år – trots att ingen av dem deltog.
Den ena hunden ägs av en utställningsinriktad CCA-ansluten kennel*. Man önskade en hund, som bara kunde lämna merle: merle valpar betalar sig bättre. Så man parade en merle med en annan merle och fick en enda valp i kullen: dubbel merle, blind och döv. Det skäms man inte för, tvärtom. Hunden marknadsförs stort som avelshund. En son till honom var BOB på Westminster nu och hans stud fee lär inte gå ned efter denna triumf för renrasaveln.
Den andra dubbelmerle-collien infann sig inte heller fysiskt. Han finns med i en reklamfilm för en stor hundmatstillverkare på temat ”Inside every dog is a great dog”. Se den via länken! Han heter Jackson och är terapihund på ett äldreboende. Den korta filmsekvensen där ni ser ansiktsuttrycket hos den gamla kvinnan, som böjer sig mot honom med framsträckta händer, säger allt.
Inuti det ögonlösa huvudet finns verkligen a great dog. Men vad säger man om människorna som var villiga att ta risken att låta honom födas så?
Inlägget hade 5 000 läsare första dagen och 20 000 därefter. De två blinda och döva hundarna på Westminster fick alltså stor uppmärksamhet fastän de inte var på plats. Kommentarerna kan ni läsa själva. Någon som tror att förtroendet för CCA-registrerade collieuppfödare har vuxit hos läsarna?
Den här diskussionen har vi sluppit tack vare en rasklubb som för mer än tjugo år sedan förbjöd avel på merle/merle. För oss är det här överspelat och slutdiskuterat. Vi har en rasklubb som gjorde skillnad den gången och som fortsätter att göra det. Andra raser har också saker som de kommer att bli tvingade att ta upp, om de vill behålla vad de har kvar av vanliga människors förtroende och respekt.
Inuti varje hund finns någon som har rätt att få ett bra liv och inuti de allra flesta hundmänniskor finns någon som inser det.
Det är mycket hög tid att de stora hundorganisationerna börjar visa att även de har sett det.
Bodil Carlsson
CCA= Collie Club of America
Chris, som skriver den amerikanska bloggen BorderWars är en sorts hundmänniska, som blir allt vanligare. Han föder inte upp hundar, han lever med dem. Han är påläst, han skriver bra, han är duktig på att skaffa fram fakta och vass som en kniv i sina resonemang. Han har grundkunskaper i genetik. Och han är alldeles orädd med att säga vad han tänker.
Som ni ser, har han en serie inlägg om collies avlade för att vara dubbel merle. Det senaste inlägget handlar om två, som i högsta grad var representerade på Westminster i år – trots att ingen av dem deltog.
Den ena hunden ägs av en utställningsinriktad CCA-ansluten kennel*. Man önskade en hund, som bara kunde lämna merle: merle valpar betalar sig bättre. Så man parade en merle med en annan merle och fick en enda valp i kullen: dubbel merle, blind och döv. Det skäms man inte för, tvärtom. Hunden marknadsförs stort som avelshund. En son till honom var BOB på Westminster nu och hans stud fee lär inte gå ned efter denna triumf för renrasaveln.
Den andra dubbelmerle-collien infann sig inte heller fysiskt. Han finns med i en reklamfilm för en stor hundmatstillverkare på temat ”Inside every dog is a great dog”. Se den via länken! Han heter Jackson och är terapihund på ett äldreboende. Den korta filmsekvensen där ni ser ansiktsuttrycket hos den gamla kvinnan, som böjer sig mot honom med framsträckta händer, säger allt.
Inuti det ögonlösa huvudet finns verkligen a great dog. Men vad säger man om människorna som var villiga att ta risken att låta honom födas så?
Inlägget hade 5 000 läsare första dagen och 20 000 därefter. De två blinda och döva hundarna på Westminster fick alltså stor uppmärksamhet fastän de inte var på plats. Kommentarerna kan ni läsa själva. Någon som tror att förtroendet för CCA-registrerade collieuppfödare har vuxit hos läsarna?
Den här diskussionen har vi sluppit tack vare en rasklubb som för mer än tjugo år sedan förbjöd avel på merle/merle. För oss är det här överspelat och slutdiskuterat. Vi har en rasklubb som gjorde skillnad den gången och som fortsätter att göra det. Andra raser har också saker som de kommer att bli tvingade att ta upp, om de vill behålla vad de har kvar av vanliga människors förtroende och respekt.
Inuti varje hund finns någon som har rätt att få ett bra liv och inuti de allra flesta hundmänniskor finns någon som inser det.
Det är mycket hög tid att de stora hundorganisationerna börjar visa att även de har sett det.
Bodil Carlsson
CCA= Collie Club of America
NÄR MAN HAR EN KOMPIS MED SIG...
... är fälten inte tomma.En kompis tittar på en med vänligt ansikte, även när man inte förtjänar det - t ex håller honom i kort koppel fast Taxtjejen och hennes dotter går förbi och båda löper. Kompisar gör en uppmärksam på spår: världens minsta björnfot visar var en grävling har varit på tidig promenad och om vildsvinsspåren inte är så många, så är rådjursklövarna överallt.
Kompisar skäller ut en, om man är bortvänd och passiv. De ropar en tillbaka. Tack, jyckar!
Bodil Carlsson
fredag 17 februari 2012
Det kommer en vår…
Tror det var någon gammal hit från 40- eller 50-talet som innehöll den raden. Det är ju det som håller vissa näsor ovan vattenytan under hela mörka vintern, min till exempel. Men idag hördes takdropp och det töade, fast bara en aning, på bron. (Bron, för er som inte bor i Norrland=farstukvist).
En underbart solig dag med en temperatur som låg runt noll under ett antal timmar. Men det viktigaste var att det återigen kändes att det fanns värme i solen. En solig decemberdag är bara en solig decemberdag. Från solen kommer ingen värme, bara ett blekt och flämtande vinterljus. Men nu börjar det hända saker!
Hundarna och jag tog vår dagliga promenad bort till sjön och kunde konstatera att trots blidan idag så dröjer det nog ett tag innan skogen är snöfri. Officiellt snödjup här uppe är 50-75 cm men det finns definitivt lokala variationer. Tror nog att vår tomt kan stoltsera med ett snödjup som närmar sig metern vid det här laget. Men kanske någon millimeter har försvunnit på soldränkta ställen idag. Nu kan det bara bli bättre, om man bortser från vissa bakslag…
Bilden är dock från en kallare dag i veckan. Märks mest på den frostprydda nosen :-)
Johan Nilsson
En underbart solig dag med en temperatur som låg runt noll under ett antal timmar. Men det viktigaste var att det återigen kändes att det fanns värme i solen. En solig decemberdag är bara en solig decemberdag. Från solen kommer ingen värme, bara ett blekt och flämtande vinterljus. Men nu börjar det hända saker!
Hundarna och jag tog vår dagliga promenad bort till sjön och kunde konstatera att trots blidan idag så dröjer det nog ett tag innan skogen är snöfri. Officiellt snödjup här uppe är 50-75 cm men det finns definitivt lokala variationer. Tror nog att vår tomt kan stoltsera med ett snödjup som närmar sig metern vid det här laget. Men kanske någon millimeter har försvunnit på soldränkta ställen idag. Nu kan det bara bli bättre, om man bortser från vissa bakslag…
Bilden är dock från en kallare dag i veckan. Märks mest på den frostprydda nosen :-)
Johan Nilsson
onsdag 15 februari 2012
DE TOMMA FÄLTEN
Någon gång får man ett besked som gör att ljuset tar slut. Man går, man rör sig i snön, men världen känns som de tomma fälten, som den övergivna byggnaden: man ser det som inte finns där längre. Det går över, men får ta sin tid.
Kort paus därför i serien Att göra skillnad. Och för att förekomma undringar – nej, det var inte den sortens besked som kommer i kuvert från SKK.
Bodil Carlsson
söndag 12 februari 2012
ATT GÖRA SKILLNAD 2)
SKK gör faktiskt skillnad – jämför med andra nationella kennelklubbar! - och SKK:s olika ledningsgrupper har bevisligen kunnat se framåt. Hunddata, Avelsdata, obligatoriska undersökningar, obligatorisk ID-märkning, förbud mot nära släktskapsavel, maximering av antal avkommor för hanhund, regler för hur tikar får användas i avel, köpe- och fodervärdsavtal... Till och med blandisuppfödarna säljer valpar ”enligt SKK:s regler” och det är ju ett gott betyg: där man blir imiterad, där har man lyckats.
SKK stöder och delfinansierar Collieklubbens projekt för att långsiktigt förbättra rasens mentalitet. SKK inför RAS och SRD. SKK:s ledning uppmärksammar de noslösa hundarnas problem. SKK gör en hel del bra saker.
Men SKK har självt ett problem. Hur får man med sig de minst intresserade?
Inom SKK finns uppfödargrupper som sålt hund i många år utan att behöva lära sig särskilt mycket nytt – det har liksom gått bra ändå. Inte oväntat ser de förändringar som någon sorts attentat, eller (i bästa fall) som onödiga påhitt. Ryktet säger att när Per-Erik Sundgren en gång skulle försöka lära ut grunderna i genetik, så avfärdades han med frågan: ”Och hur många kullar har han fött upp?” (alternativt, beroende på vem som berättar: ”Och hur många cert har han vunnnit?”) Jag vet inte om det är sant, men det skulle kunna vara det. Tongångarna känns igen. Någon som var med när Ronnie Irving talade inför svenska uppfödare i röran efter Pedigree Dogs Exposed var länge efteråt tagen av entusiasmen i applåderna, när Irving dissade genetik och vetenskap och allt det där nya, som inte hör till hantverket. Dog-breeding is an art, sa Irving och Irving, you know, is one of us.
Att vara stolt över traditionen och yrkesknepen inom sitt hantverk är ingen dålig sak. Men i det här hantverket finns ett inbyggt problem, som är litet speciellt. Traditionen sabbar med tiden sitt grundmaterial!
Tradition och yrkesknep inom hundaveln är redan hundra år gamla och de fungerar inte över tid. Man kan starta en ras med dem, men inte fortsätta. Ju längre tid man driver en smalbasig ”renras” mot ökande inavelskoefficienter och extremare exteriör, desto fler obehagliga överraskningar får man. Tyvärr tar det många hundgenerationer innan effekterna slår igenom, så den tidiga enskilda uppfödaren har goda chanser att slippa upptäcka saken. Dessutom hör det i högsta grad till traditionen att det man eventuellt har upptäckt, det håller man tyst om. Sedan, längre ned i kedjan, står någon annan uppfödare där som ett frågetecken och känner sig utpekad och påhoppad som upphovet till allt ont i hundvärlden, som alla djurskyddsfrågors moder; som djurrättsaktivisternas favoritmåltavla i vissa länder och som exempel på behovet av konsumentupplysning i andra.
Hur få med folk på att ändra på något som gick så bra så länge? Gett så mycket tillfredsställelse och tillhörighet och position som renrasavel har gjort de senaste femtio åren?
När blir stoltheten något annat? När blir traditionen en rävsax?
Kanske när bekräftelse springer iväg med omdömet. Så länge X lyckligt tävlar med sina uppfödarkollegor om att sälja schäfer för stora pengar till Asien och tapetserar finrumsväggen med utmärkelser, kommer X inte att se att det är något fel på hundarnas ryggar och rörelser. X kommer att bemöta vem som helst som säger något om saken som den okunniga schäferhatande tölpen förtjänar. X kommer att hemlighålla röntgenresultat som visar extra ländkota, men berätta att höfterna minsann är fantastiska. X kommer att hävda att blödarsjuka, det har aldrig funnits på X-kennelns linjer... och ställa sin tik i kö till nästa matadorhane.
Gör det X till en penninggalen skurk? Nope. Tvärtom! X drivs av kärlek till sin uppfödning i kombination med den allmänt förekommande mänskliga vanan att följajohn. Givetvis är X själaglad över att hans fantastiska ras uppskattas efter förtjänst. Går det att få en skaplig slant för valparna dessutom, så gör det väl inte direkt ont. Men pengar kommer längre ner på listan över drivkrafter.
Det är snudd på beklagligt, för pengar är förändringsbenägna. Pengar lär sig gärna nytt, pengar har inga problem med att se utanför lådan. Så om de mest traditionsmedvetna uppfödargrupperna bara hade varit ute efter pengar, då hade situationen varit enklare för många nationella kennelklubbar.
Det hade räckt med att peka på vilken som är den bästsäljande rasen idag.
Bodil Carlsson
SKK stöder och delfinansierar Collieklubbens projekt för att långsiktigt förbättra rasens mentalitet. SKK inför RAS och SRD. SKK:s ledning uppmärksammar de noslösa hundarnas problem. SKK gör en hel del bra saker.
Men SKK har självt ett problem. Hur får man med sig de minst intresserade?
Inom SKK finns uppfödargrupper som sålt hund i många år utan att behöva lära sig särskilt mycket nytt – det har liksom gått bra ändå. Inte oväntat ser de förändringar som någon sorts attentat, eller (i bästa fall) som onödiga påhitt. Ryktet säger att när Per-Erik Sundgren en gång skulle försöka lära ut grunderna i genetik, så avfärdades han med frågan: ”Och hur många kullar har han fött upp?” (alternativt, beroende på vem som berättar: ”Och hur många cert har han vunnnit?”) Jag vet inte om det är sant, men det skulle kunna vara det. Tongångarna känns igen. Någon som var med när Ronnie Irving talade inför svenska uppfödare i röran efter Pedigree Dogs Exposed var länge efteråt tagen av entusiasmen i applåderna, när Irving dissade genetik och vetenskap och allt det där nya, som inte hör till hantverket. Dog-breeding is an art, sa Irving och Irving, you know, is one of us.
Att vara stolt över traditionen och yrkesknepen inom sitt hantverk är ingen dålig sak. Men i det här hantverket finns ett inbyggt problem, som är litet speciellt. Traditionen sabbar med tiden sitt grundmaterial!
Tradition och yrkesknep inom hundaveln är redan hundra år gamla och de fungerar inte över tid. Man kan starta en ras med dem, men inte fortsätta. Ju längre tid man driver en smalbasig ”renras” mot ökande inavelskoefficienter och extremare exteriör, desto fler obehagliga överraskningar får man. Tyvärr tar det många hundgenerationer innan effekterna slår igenom, så den tidiga enskilda uppfödaren har goda chanser att slippa upptäcka saken. Dessutom hör det i högsta grad till traditionen att det man eventuellt har upptäckt, det håller man tyst om. Sedan, längre ned i kedjan, står någon annan uppfödare där som ett frågetecken och känner sig utpekad och påhoppad som upphovet till allt ont i hundvärlden, som alla djurskyddsfrågors moder; som djurrättsaktivisternas favoritmåltavla i vissa länder och som exempel på behovet av konsumentupplysning i andra.
Hur få med folk på att ändra på något som gick så bra så länge? Gett så mycket tillfredsställelse och tillhörighet och position som renrasavel har gjort de senaste femtio åren?
När blir stoltheten något annat? När blir traditionen en rävsax?
Kanske när bekräftelse springer iväg med omdömet. Så länge X lyckligt tävlar med sina uppfödarkollegor om att sälja schäfer för stora pengar till Asien och tapetserar finrumsväggen med utmärkelser, kommer X inte att se att det är något fel på hundarnas ryggar och rörelser. X kommer att bemöta vem som helst som säger något om saken som den okunniga schäferhatande tölpen förtjänar. X kommer att hemlighålla röntgenresultat som visar extra ländkota, men berätta att höfterna minsann är fantastiska. X kommer att hävda att blödarsjuka, det har aldrig funnits på X-kennelns linjer... och ställa sin tik i kö till nästa matadorhane.
Gör det X till en penninggalen skurk? Nope. Tvärtom! X drivs av kärlek till sin uppfödning i kombination med den allmänt förekommande mänskliga vanan att följajohn. Givetvis är X själaglad över att hans fantastiska ras uppskattas efter förtjänst. Går det att få en skaplig slant för valparna dessutom, så gör det väl inte direkt ont. Men pengar kommer längre ner på listan över drivkrafter.
Det är snudd på beklagligt, för pengar är förändringsbenägna. Pengar lär sig gärna nytt, pengar har inga problem med att se utanför lådan. Så om de mest traditionsmedvetna uppfödargrupperna bara hade varit ute efter pengar, då hade situationen varit enklare för många nationella kennelklubbar.
Det hade räckt med att peka på vilken som är den bästsäljande rasen idag.
Bodil Carlsson
lördag 11 februari 2012
ATT GÖRA SKILLNAD: med anledning av Homs
Medan TV-bilderna från Homs fortsätter rulla in i vardagsrummen tittar folk in här, förmodligen för att se om det vankas någon kommentar till ett beslut från Disciplinnämnden. Det vore synd att göra såpass många besvikna, så här kommer den.
Världen är en och samma plats. Explosionerna i länderna runt Medelhavet orsakas av konkurrensen om spannmål och vatten och energi. De drivs av miljoners miljoner unga människor, som kan meddela sig med varandra och inte tänker finna sig i fattigdom. De vill ha mat, vatten och energi precis som vi. De vill ha jobb!
De efterfrågar samma spannmål som vi äter. Samma spannmål och samma vatten blir köttet som finns i våra frysar och i våra hundfoder. Samma olja driver skördemaskinerna och frysarna och bilarna som vi åker till jobbet i. Samma olja går åt till att driva våra jobb.
Det blir allt mer gott om människor och ont om råvaror. Priset på människor -lönerna - faller och priset på mat går upp. Överallt där grupper försvarar monopol på makten över tillgångarna ökar risken för våld.
På SBK:s avelskonferens i Jönköping november 2010 sa någon att om ni tror att mycket spannmål i fodret betyder billigt foder, då kommer ni att upptäcka att ni har fel: allt foder kommer att bli dyrare. Någon annan sa att den stora faran för bruksraserna är att de utvecklas så att de allesammans blir mer och mer lika på insidan. Mer allmänhund och mindre arbetshuvud.
Staffan Thorman stod på SCK:s årsmöte 2011 och sa att de stora brukshundarnas glansperiod är över. Han har nog rätt, inte bara när det gäller bruksraserna. Som vanliga sällskapshundar och statusprylar och kamningsobjekt tror jag att ALLA stora rasers glansperiod i reggat antal räknat är på upphällningen, SBK-ras eller inte.
Däremot tror jag inte att hundarnas användbarhet är över. Tvärtom, det är den som kommer att efterfrågas! Om det finns en framtid för stora, köttätande, energikrävande djur ligger den i deras användbarhet. Mark som inte går att använda för spannmålsodling går att använda för får: bordercollien har en framtid därför att den har ett användbart huvud. De som kan spåra försvunna människor har en framtid. De som kan markera minor och knarkgömmor har tyvärr alldeles säkert en framtid. De som kan tränas att assistera och vaka över handikappade människor och läka sår i själar och lindra ensamhet - de har också en framtid, överallt där man har råd med sådan lyx.
Organisationer och enskilda i många länder har redan insett det här. Oavsett om vi pratar vallhund, polishund, assistanshund eller mångsidig familjehund - HUNDENS VÄRDE LIGGER I DESS BETEENDE. I vad den gör, inte i hur den ser ut!
Några har inte upptäckt det och vill inte höra talas om det heller. De vill ha det som de alltid har haft det och tror att de kan skrika sig till det. Så man får förvänta att en rasklubb som beslutar att prioritera mentala egenskaper och hälsa blir utsatt för riktade kampanjer på nätet från de som klamrar sig fast i det försvunna. Men:
En stor organisation måste kunna ta upp diskussioner om sin framtid. En stor organisation måste gå i land med att upprätthålla någorlunda anständiga riktlinjer för nivån på debatter mellan oliktänkande.
En organisation bör kunna markera att kritik, tyckande och gräl om sakfrågor är OK, men inte osanna påståenden om organisationens frivilligt arbetande funktionärer.
Om en organisation inte gör någon skillnad, vad skall vi ha den till?
Bodil Carlsson
Världen är en och samma plats. Explosionerna i länderna runt Medelhavet orsakas av konkurrensen om spannmål och vatten och energi. De drivs av miljoners miljoner unga människor, som kan meddela sig med varandra och inte tänker finna sig i fattigdom. De vill ha mat, vatten och energi precis som vi. De vill ha jobb!
De efterfrågar samma spannmål som vi äter. Samma spannmål och samma vatten blir köttet som finns i våra frysar och i våra hundfoder. Samma olja driver skördemaskinerna och frysarna och bilarna som vi åker till jobbet i. Samma olja går åt till att driva våra jobb.
Det blir allt mer gott om människor och ont om råvaror. Priset på människor -lönerna - faller och priset på mat går upp. Överallt där grupper försvarar monopol på makten över tillgångarna ökar risken för våld.
På SBK:s avelskonferens i Jönköping november 2010 sa någon att om ni tror att mycket spannmål i fodret betyder billigt foder, då kommer ni att upptäcka att ni har fel: allt foder kommer att bli dyrare. Någon annan sa att den stora faran för bruksraserna är att de utvecklas så att de allesammans blir mer och mer lika på insidan. Mer allmänhund och mindre arbetshuvud.
Staffan Thorman stod på SCK:s årsmöte 2011 och sa att de stora brukshundarnas glansperiod är över. Han har nog rätt, inte bara när det gäller bruksraserna. Som vanliga sällskapshundar och statusprylar och kamningsobjekt tror jag att ALLA stora rasers glansperiod i reggat antal räknat är på upphällningen, SBK-ras eller inte.
Däremot tror jag inte att hundarnas användbarhet är över. Tvärtom, det är den som kommer att efterfrågas! Om det finns en framtid för stora, köttätande, energikrävande djur ligger den i deras användbarhet. Mark som inte går att använda för spannmålsodling går att använda för får: bordercollien har en framtid därför att den har ett användbart huvud. De som kan spåra försvunna människor har en framtid. De som kan markera minor och knarkgömmor har tyvärr alldeles säkert en framtid. De som kan tränas att assistera och vaka över handikappade människor och läka sår i själar och lindra ensamhet - de har också en framtid, överallt där man har råd med sådan lyx.
Organisationer och enskilda i många länder har redan insett det här. Oavsett om vi pratar vallhund, polishund, assistanshund eller mångsidig familjehund - HUNDENS VÄRDE LIGGER I DESS BETEENDE. I vad den gör, inte i hur den ser ut!
Några har inte upptäckt det och vill inte höra talas om det heller. De vill ha det som de alltid har haft det och tror att de kan skrika sig till det. Så man får förvänta att en rasklubb som beslutar att prioritera mentala egenskaper och hälsa blir utsatt för riktade kampanjer på nätet från de som klamrar sig fast i det försvunna. Men:
En stor organisation måste kunna ta upp diskussioner om sin framtid. En stor organisation måste gå i land med att upprätthålla någorlunda anständiga riktlinjer för nivån på debatter mellan oliktänkande.
En organisation bör kunna markera att kritik, tyckande och gräl om sakfrågor är OK, men inte osanna påståenden om organisationens frivilligt arbetande funktionärer.
Om en organisation inte gör någon skillnad, vad skall vi ha den till?
Bodil Carlsson
torsdag 9 februari 2012
LÅNG DAGS FÄRD MOT MATT
Kort men intensiv arbetsvecka över och nu står ficklampsbatterierna på laddning, vedkorgarna prydligt uppställda i köket, tepaketen uppradade på nödtorftens hyllor och kylen fullpackad. Det finns en handskriven instruktion för hur man tar sig in i proppskåpet på vedbodsväggen och byter propp. (Det finns faktiskt en till, för hur man sätter på TV:n med en sån där liten äcklig fjärrkontroll ni vet.) I morron börjar ett tredagars gräsänketillstånd: bäst att vara förberedd på eventualiteter.
Man är aldrig ensam när man har hund, utom på det där sättet som man kan längta efter att vara ensam på, när man är klar med dagens jobb och kan slänga sig ner med en bok och inte behöver prata med någon. Hundar tar inte illa upp, de förstår den sortens ensamhet. Själva pratar de oupphörligt, fast ljudlöst, om de väsentliga sakerna i livet.
Som soffhörnan.
Bodil Carlsson
måndag 6 februari 2012
Rapport från konferensen
Helgen ägnades åt lokalområdeskonferens på Kydingeholm, utanför Uppsala. Det är ett återkommande arrangemang som internt kallas ”personalmöte”. Medlemmar i SCK från hela Sverige träffas för att få information, diskutera och dessutom ha kul tillsammans. Många av de projekt som genomförs i SCK:s regi har sitt ursprung i en av dessa konferenser. Det finns gott om fantastiska idéer runt om i colliesverige!
Helgens konferens avhandlade bl a den smått unika ”Collieägarutbildningen”. Det är ett utbildningspaket som varje medlem i collieklubben kommer att kunna del av i studiecirkelform och som innehåller:
Juridik
Genetik
RAS (Rasspecifik Avelsstrategi)
Beteende
Anatomi och rasstandard
Uppfödning
Utbildning är vägen till kunskap och den får SCK:s medlemmar ta del av efter – gissa vad? Jo, efter ett förslag på en tidigare Lo-konferens. Detta är en bra sak eftersom målet är att alla som börjar en uppfödning ska ha så stor kunskap som möjligt och som ”vanlig” collieägare är det ett enkelt sätt att få lära sig massvis om rasen.
Vi tittade också på några filmer med BPH, Beteende- och Personlighetsbeskrivning Hund. Man skulle kunna kalla det valp-MH. Då beskrivs bl a nyfikenhet på människor och ljud, lek- och kamplust, ängslan för underlag mm. Det är en beskrivning som alla raser kan göra. MH är ju i första hand till för bruksraserna.
Så gick vi förstås igenom det senaste inom SCK:s och SLU:s gemensamma projekt, Mentalt Sund Collie. Det spännande nu är framtagandet av avelsvärden som kommer att tilldelas varje registrerad collie i mån av information. Det är en uppskattning baserad på den information som finns om hunden och dess släktingar och kallas ”skattat avelsvärde”. Ju mer information som finns, desto säkrare blir det skattade avelsvärdet. Ännu en anledning att få så många som möjligt att gå MH med sin hund!
Det här var några av de saker vi pratade om och de får tjäna som exempel på vilka fördelar det finns med att vara medlem i en bra och aktiv rasklubb. I sann demokratisk anda kan alla medlemmar påverka hur, och med vad, klubben ska arbeta. Det viktigaste av allt är förstås att vi alla vill rasens väl. Vi vill ha nyfikna, orädda, sociala och leklystna collies.
Så – bra jobbat SCK!
Johan Nilsson
INSNÖAT?
Insnöade fårskallar illustrerar morgonens vedermödor.
För mellan tio och femton år sedan, när jag hade Hundsport, skrev en polis en sorgsen klagan om schäfern. Polisen hittade inte tillräckligt många längre, inte schäfrar som gick att jobba med; de rörde sig inte lika bra längre, de hade svårare att hoppa. De hade fått konstiga ryggar.
Det där minns jag rätt vagt. Svaret från dåvarande ledningen för svenska schäferklubben minns jag desto bättre. Polisens synpunkter avfärdades. De hade inget större värde. Varför? Jo, schäfern är en travande ras.
Den där meningen har jag funderat på av och till under alla år. Hur är det möjligt att vara så insnöad att man säger en sådan sak?
Nu har jag kommit på det! De var inte alls insnöade och det de egentligen sa var inte det som stod i trycksvärtan. De sa helt enkelt som det var till polisen: "Vi kan bortse från era åsikter. För det är inte ni som är våra huvudkunder."
En hel del av det som har hänt och fortsätter att hända med hundar och raser blir lättare att förstå om man använder lite enkelt marknadstänk. Hundexplosionen som en liten del av den allmänna efterfrågeexplosionen från femtiotalet och framåt. Hundkonsumtion som annan fritids- och statuskonsumtion.
Allt som behövs är att man blundar för vad som är varan. Basen i det hela.
Tack och lov kommer motreaktionerna och på senare år allt starkare.
Bodil Carlsson
Bodil Carlsson
söndag 5 februari 2012
EN GÅNG TILL
I väntan på lite nyheter från Kydingeholm en kort repetition - inlägg från 2009, som knyter an till till både diskussionerna inom Collieklubben nu i helgen och åsiktskriget inom schäfervärlden, här och utomlands.
Hur gick det till när ättlingarna till de berömda gamla vallhundarna och sanitetshundarna skaffade sig ryktet för dåliga nerver?
Ibland för folk fram tanken att det har nog alltid varit så: de gamla berättelserna om sanitetshundar och annat är nog ingenting annat än just berättelser.
Kanske det. Fast det är lite svårt att förstå att ljudrädsla skulle ha varit väldigt vanlig hos en hundsort som valdes ut för att söka sårade under pågående artilleribeskjutning. Då hade armén väl tänkt ut en annan sorts hund att träna? Eller att tänka sig att utfattiga höglandsbönder med halvvilda får skulle ha haft råd att försörja buntar med modlösa collies.
Det finns ett rimligare alternativ. Det handlar om ganska sent avelsurval. Alla hundraser har ängsliga, eller skotträdda, eller mörkrädda, hundar. Är det möjligt att bedriva avel så att i en ras anlagen för ängslighet breder ut sig och de rädda individer blir fler?
Javisst. Det är lika möjligt som att avla fram eller avla bort vit strimma i ansiktet. Det beror på vad man prioriterar.
Andra världskriget slog ut en stor del av den engelska colliens avelsbas. Maten räckte inte till både människor och hundar, helt enkelt. De som hade hundar kvar att avla på vid krigsslutet drog en vinstlott. Miss Grey lämnade sitt jobb som husmor på ett sjukhus, återgick till sina Ladyparkhundar och fick fram Lochinvar och hans broder Lad. En annan berömd kennel, Riffelsee, fick bl a fram tiken Riffelsee Reward, född -53, som förutom sina utställningsframgångar var en lydnadstävlingshund. Lad var hennes far och Lochinvar hennes morfar, i vanlig engelsk tradition – men här inavlar man iallafall på intelligenta hundar med gott temperament.
Vad hände sedan? Femtiotalet gick, antalet människor med tillräckligt gott om pengar att hålla hund ökade, Lassie-filmerna kom... och nya kennlar stod och stampade i ingången till marknaden.
Lochinvar och hans ansikte blev plötsligt urmodiga. Nya collies utan bläs, men med mera päls, var på modet. Anta att några av sextiotalets hundar hade minst lika stor genomslagskraft i aveln som de gamla Ladypark-bröderna, att linjeaveln på dem var minst lika uttalad...
....men att de tyvärr inte hade lika mycket insida att komma med?
Skulle man undgå att märka en sådan sak? Jo – om man inte ansåg den intressant. Om det värdefulla inte var vad hundarna gjorde. Om man inte delade liv med sina hundar utan hade dem i hundgård för det mesta.
Om det var något annat än insidan man sålde.
Bodil Carlsson
lördag 4 februari 2012
MIDNATTSTRÄDETS FÖRVANDLING
är otrolig. Man står på bron på morronen och låter ögonen smekas av den där rosa antydningen i ljuset och ger blanka den i att det visar - 16 på termometern vid köksfönstret (där det ändå läcker ut värme eftersom vi självklart har förlagt den välbehövliga fetvadden).
De insnöade fårskallarna är också otroliga. Utbyggt, välhalmat hus har de fått, men går de in? Icke, försåvitt det inte regnar! Oefterrättliga ligger de på backen i kylan och idisslar förnöjt natten igenom utan att bry sig om mattes själskval. Såvitt man kan se är enda effekten av snö och minusgrader ett kontinuerligt ätande och de ser faktiskt ut att må gott.
Småfåglarna länsar foderautomaten två gånger på en dag och stallkatten vill ha mikrovärmt käk fyra gånger. Jo, han är rund och tung som en gråsten redan och grädden går åt. Ändå orsakar han matte hjärtsnörp: han lider väl i kylan? - men lik förbaskat möter han oss kurrande i stalldörren och sträcker på sig. De iordningställda skyddande värmeplatserna fyllda med fårull och hö struntar han i, borrar in sig mellan höbalar och öronen känns aldrig farligt kalla när man kupar handen om dem.
Vi bär hetvattenhinkar. Det är härligt att höra hur hästläpparna mjuksörplar försiktigt och hur de små fårmunnarna liksom smaskar i sig vattnet. Ikväll la vi ut första omgången viltfoder åt rådjuren. De har rinnande vatten i en bäck att skölja ner med.
Det är vackert här - solen går ner i lätt snöfall, så precis som när dagen börjar är färgerna otroliga när den tar slut.
Men jag kan gott säga som det är: den här helgen hade jag lika gärna varit på Kydingeholm och träffat andra colliemänniskor och fått höra lite om rasklubbens hundägarutbildning och BHP och Projektet.
Atta girls! Way to go! Tack för allt jobb och tack för en rasklubb man är stolt över att vara med i.
Bodil Carlsson
fredag 3 februari 2012
COLLIEKLUBBENS LO-KONFERENS...
... börjar i morron på Kydingeholm! Full rapport i nästa Collieblad, men vi hoppas på några glimtar omgående.
Tills vidare trevlig helg, alla, i snön och kylan och ta det försiktigt på vägarna!
Bodil Carlsson
torsdag 2 februari 2012
DÄR DET ÖPPNAS EN MARKNAD... Ett och annat långhår
Visst har det funnits långhårsvarianter av schäfer så länge som folk kommer ihåg. Grannen såg sin första schäfer för femtio år sedan – en gammal dam (eller åtminstone vad han som tioåring såg som en gammal dam) hade en som försvaret inte ville ha, en fantastisk tik i pojkens ögon, en drömhund. Hon var långhårig. En svensk uppfödare som har avlat tjänste- och polis- och sporthundar i fyrtiofem år har känt till långhårig schäfer ännu längre än så.
Ännu tydligare blir det väl när tyska schäferklubben själv säger att runt 16% av alla schäfrar nu föds som långhår. Med risk att vara tjatig: är ett recessivt anlag så vanligt i dubbelupplaga, då finns det i enkel upplaga i stora delar av en population.
Man kan ju hoppas att schäfern en gång var så uppskattad att polisen och tullen och brukshundsfolket och familjehundsägarna lät den ha vilken längd på täckhåren den ville. Jag vet i alla fall inte vad uppfödarna gjorde med långhårsvalparna förr om åren, men jag tror att jag vet vad man har gjort med dem sedan nittiotalet. Då blev långhårighet ett diskvalificerande fel, i Tyskland, efter strider i den tyska moderklubben för rasen. Så man slog ihjäl de nyfödda långhåren. Överallt där tyska rasklubben vann över förnuftet.
För att få slut på detta, bestämmer sig rasklubben nu för att konstituera de dödsdömda som alldeles egen ras. Ja, visst är det en vacker tanke! Även om den kommer lite sent och även om den minst lika bra hade kunnat genomföras genom att man klargjorde att helsyskon födda i samma kull självklart hör till en och samma enda ras:
TYSK SCHÄFERHUND, NORMAL, HÅRIG!
När blev den hunden omodern?
Bodil Carlsson
Ännu tydligare blir det väl när tyska schäferklubben själv säger att runt 16% av alla schäfrar nu föds som långhår. Med risk att vara tjatig: är ett recessivt anlag så vanligt i dubbelupplaga, då finns det i enkel upplaga i stora delar av en population.
Man kan ju hoppas att schäfern en gång var så uppskattad att polisen och tullen och brukshundsfolket och familjehundsägarna lät den ha vilken längd på täckhåren den ville. Jag vet i alla fall inte vad uppfödarna gjorde med långhårsvalparna förr om åren, men jag tror att jag vet vad man har gjort med dem sedan nittiotalet. Då blev långhårighet ett diskvalificerande fel, i Tyskland, efter strider i den tyska moderklubben för rasen. Så man slog ihjäl de nyfödda långhåren. Överallt där tyska rasklubben vann över förnuftet.
För att få slut på detta, bestämmer sig rasklubben nu för att konstituera de dödsdömda som alldeles egen ras. Ja, visst är det en vacker tanke! Även om den kommer lite sent och även om den minst lika bra hade kunnat genomföras genom att man klargjorde att helsyskon födda i samma kull självklart hör till en och samma enda ras:
TYSK SCHÄFERHUND, NORMAL, HÅRIG!
När blev den hunden omodern?
Bodil Carlsson
onsdag 1 februari 2012
PARALLELLER: ETT OCH ANNAT LÅNGHÅR
Andra världskriget gick illa åt mycket. Tio år efter krigsslutet hade uppfödare plockat upp såpass mycket av resterna av den engelska colliestammen att de var igång igen. Lassiefilmerna skapade drömmar; ekonomins hjul spann på och skapade efterfrågan. Det var Ladyparks tid – Lochinvar och Lad* och deras släktingar. Om någon säger att den berömdaste engelska hundrasen (eller snarare några av dess uppfödare) drog stor fördel av att vara på den vinnande sidan, så bli inte förvånad; det kan mycket väl vara sant. En så fin hund, till råga på allt en som kom från den goda sidan!
Exporten ökade och priserna för exportvalpar var bra mycket bättre än för de som såldes på hemmaplan. Och se, plötsligt hände något! Ladypark-hundarnas tid tog slut: de hade, minsann, något så förkastligt som bläs. Domarna vände dem ryggen. Andra kennelnamn kom i ropet och annonserade ut sina utställningsvinnare. Trettio år efter att kriget tog slut hade vi engelska Dazzler gånger flera i alla europeiska colliestamtavlor och franska nerver lite varstans. Intressant vad lite exportmarknad kan åstadkomma med en ras, inte sant?
Den motsvarande tyska hunden led ett bra tag efter kriget av att vara förknippad med fel sorts uniform. Australien hade t ex i tiotals år importförbud på schäfer. Engelska uppfödare fortsatte kalla sina schäfrar för Alsatians - ”elsassare” - för att slippa ordet German i rasnamnet. Så det tog längre tid...
… men schäfern kom igen, fast till en annan värld. Det var inte de gammaldags mörkpigmenterade krävande tjänstehundarna som var intressanta som marknad utan den aktiva, tuffa sporthunden. Prestigehunden. Imagen, exteriören, färgen!
Där det öppnas en marknad, kommer det snart att finnas leverantörer. Så vad hände? Och hur hänger det ihop med hårlag?
Bodil Carlsson
*Se Collieinfo, artikeln Lochinvars ansikte under Artiklar
För bakgrund, se också Collievänner: Axel Oxenstiernas dag 2011 05 03!
Exporten ökade och priserna för exportvalpar var bra mycket bättre än för de som såldes på hemmaplan. Och se, plötsligt hände något! Ladypark-hundarnas tid tog slut: de hade, minsann, något så förkastligt som bläs. Domarna vände dem ryggen. Andra kennelnamn kom i ropet och annonserade ut sina utställningsvinnare. Trettio år efter att kriget tog slut hade vi engelska Dazzler gånger flera i alla europeiska colliestamtavlor och franska nerver lite varstans. Intressant vad lite exportmarknad kan åstadkomma med en ras, inte sant?
Den motsvarande tyska hunden led ett bra tag efter kriget av att vara förknippad med fel sorts uniform. Australien hade t ex i tiotals år importförbud på schäfer. Engelska uppfödare fortsatte kalla sina schäfrar för Alsatians - ”elsassare” - för att slippa ordet German i rasnamnet. Så det tog längre tid...
… men schäfern kom igen, fast till en annan värld. Det var inte de gammaldags mörkpigmenterade krävande tjänstehundarna som var intressanta som marknad utan den aktiva, tuffa sporthunden. Prestigehunden. Imagen, exteriören, färgen!
Där det öppnas en marknad, kommer det snart att finnas leverantörer. Så vad hände? Och hur hänger det ihop med hårlag?
Bodil Carlsson
*Se Collieinfo, artikeln Lochinvars ansikte under Artiklar
För bakgrund, se också Collievänner: Axel Oxenstiernas dag 2011 05 03!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)