TILL MINNET AV EN HUND

Titta på den här hunden! Det var min hund. Hon var fantastiskt vacker - vig, snabb och stark. När hon satte fart uppför en slänt var det som att se vatten rinna uppför. Om hon såg eller hörde sämre än någon av mina andra hundar, var det ingenting jag någonsin märkte. Däremot var hon från tvåårsåldern så fruktansvärt skotträdd att hon säkert hellre skulle ha varit döv, om hon hade fått välja; det fanns perioder varje år då vi också skulle ha tackat ja till totalförlust av hörseln på den hunden. Det är svårt att se en sådan plåga och inte kunna hjälpa.


Ja, merle är bevisligen en defektdrabbad gen med gammalt ursprung och en liten men påvisbar risk för påverkan på syn och hörsel även i enkel upplaga. Sorry, men det går inte att argumentera sig runt den saken. Ja, den som väljer merle bara för att det är snyggt att hunden är blå väljer av estetiska skäl en enda gen och den genen är defekt: det går inte att argumentera bort det heller.
Däremot väljer den som selekterar en bra, duglig, långlivad hund som också råkar vara blå en lång rad andra gener på köpet. De generna kan utan vidare räcka till för att skapa en välfungerande hund och fylla en plats i aveln!
Det har de ju faktiskt gjort långt innan dekoraveln blev på modet. Det är därför genen har överlevt. Det som fungerade under hårda villkor förr fungerar förmodligen också idag. Svårare än så är det inte att argumentera för rätten att fortsätta avel på heterozygot blå merle.

Förslaget till ny djurskyddslag verkar riktigt bra. Avsnittet om exteriör extremavel på hund och vad som kan begäras av utställningsdomare hoppas jag att alla läser. Obligatorisk utbildning för uppfödare och obligatorisk information till valpköpare - äntligen! En ny, egen paragraf specificerar att ordet ”lidande” betyder både fysisk och psykisk smärta; med psykiskt lidande, säger lagförslaget, menas ångest och oro.
Hundarna av den ras jag tycker om har plågats av utbredd skotträdsla alldeles tillräckligt länge och om de nu till sist får lagen på sin sida, så är jag glad!

Med detta slutar serien om blue merle. Inga fler inlägg eller kommentarer.

Bodil Carlsson

GÄSTSKRIBENTINLÄGG: BLÅ BRISAD 2) forts

Som med det som ble sagt om dachsen i et annet innlegg: ” Om kondrodysplastiska stövare – taxar - överlag har fungerat som jakthundar med korta ben men normallånga liv i ett antal århundraden och fortfarande glatt går i gryt och driver rådjur, så finns det väl all anledning att misstänka att just den defektgenen är förenlig med rimlig allmänhälsa.”

Jeg bytter ut noen ord: ” Om merlehunder överlag har fungerat som vallare/brukshunder/familiehunder med noe reduserte sanser men normallånga liv i ett antal århundraden och fortfarande glatt fungerer i samfunnet, i hjemmet og på apellbanen, så finns det väl all anledning att misstänka att just den defektgenen är förenlig med rimlig allmänhälsa.”

Søken etter kunnskap ER ikke det samme som søken etter feil. Det er søken etter fakta. Jeg ber om unnskyldning for at jeg ikke tenkte at min kommentar kunne såre i den grad den tydeligvis gjorde. Men når de fleste fakta blir presentert med pessimisme i stedet for å se etter mulighetene, så får man som potensiell oppdretter (og sikkert som eksisterende oppdretter også) som ønsker å gjøre noe positivt for rasen, følelsen av at man ikke har noe å kjempe for. For om man leter lenge nok, så finner man tilsvarende problemer overalt. Og da betyr det at vi faktisk ikke har noe å avle på. Kan vi ikke bli dyktigere på å se på fakta på en måte som gir oss muligheter i tillegg til begrensniger? Hvis det går i de fleste andre vitenskapsområder, så må det da vel også gå an innenfor collieavlen?

Det som er imidlertid er bra med den type forskning som har vært presentert i forbindelse med den ”blå diskusjonen” er at man som eier, oppdretter og veterinær kan være oppmerksom på mulige problemer. Men:

Et problem er bare et problem når det ER et problem. Inntil da er det kun et potensielt problem. Men skal man uteslutte alt som er et potensielt problem fra avlen, DA har man et problem!
27 november 2011 21:17

Linda Yuen

GÄSTSKRIBENTINLÄGG: BLÅ BRISAD 2)

Ej medfött! foto Linda Yuen


Hva er ”frisk”? Er det genetisk frisk? Klinisk frisk? Er det hunden, eieren, veterinæren eller forskeren som bestemmer om hunden er frisk? Dette er viktige spørsmål som ikke har fasitsvar. Men vi kan drøfte og jeg velger å besvare fakta med filosofi.

Det som er litt interessant med denne diskusjonen, er at jeg tilsynelatende normalt står på den andre siden. Jeg mener at man i avlen må søke kunnskap, støtte de som gjør fremskritt innenfor naturvitenskapen og lære seg å kjenne og forstå de linjene man har med å gjøre, positive og negative komponenter, både hva angår mentalitet, helse og anatomi/eksteriør.

Om det framstår som at jeg en motstander av vitenskap og kunnskap i avlen, så stemmer det altså ikke. Jeg er faktisk ikke motstander av å uteslutte en farge, blue merle eller ennen, ut av avlen av etiske hensyn. Men – på ett punkt er man kanskje ikke helt enige lengre og det er klart at vi skal prate sammen om det. Jeg stemmer JA til kunnskap. Men så skal man ta stilling til hva man ønsker å gjøre med denne kunnskapen.

Dagens rasehundavl er verken naturlig eller nødvendig. Den er et produkt av industriverdenens fritid og overflod. Den eksisterer ikke for sin egen eller økosystemets skyld, men for vår, fordi vi vil. Dessverre er det mange som mener at de på grunnlag av dette ikke behøver å ta hensyn til dyrenes velferd, men de fleste av oss mener at vi må ta på oss et visst etisk ansvar. Vi har med levende individer å gjøre. Men hvor går grensen for hvor mye vi skal ta hensyn til?

Aller helst skulle man sagt: Det går ingen grense. Vårt ansvar er totalt. Vi må ta hensyn til alt. Det hadde vært fantastisk om det lot seg gjøre, men faktum er at vi kan ikke skape den perfekte genetisk friske hunden. Og om vi kunne det, burde vi da heller ikke benytte den kunnskapen til å hjelpe vår egen art til bedre helse?

Igjen, frisk – hva er det? La oss da se på vår egen art – vi avler hensynsløst på alle mulige defekter og sykdommer, for ikke å snakke om ussel mentalitet. Nå har jeg personlig riktignok vært veldig heldig med min helse, men jeg er litt nærsynt. Kanskje hadde det ført til at jeg ikke ville overleve i villmarken, men i hverdagen har jeg ingen handicap. Jeg klarer meg uten noen form for korreksjon (jeg har briller, men bruker dem sjelden) og jeg lider ikke. Det er ytterst sjelden at jeg reflekterer over min nærsynthet og jeg anser meg selv som frisk, selv om en optometrist nok vil si at jeg har et lite synsproblem. Har jeg da et problem eller har jeg det ikke?

Jeg anerkjenner det arbeidet som har vært lagt ned i blue merle-forskningen. Jeg anerkjenner at heterozygote merles KAN fødes med nedsatt hørsel på ett eller begge ører. Men så mener jeg at det ikke er et godt nok grunnlag til å ekskludere blue merle fra avlen. Merlen har vi hatt i avlen i mange, mange år. Hvor mange oppdrettere, eiere og veterinærer har i den tiden flagget problemet blått=redusert hørsel? Jeg anerkjenner muligheten for at flere av de blå kan ha hatt eller har redusert hørsel. Men ikke i et slikt omfang eller i en slik grad at noen har lidd av det – verken hunder eller eiere. Man kan gjerne si at selv med et lite hørselsproblem ville en hund ikke overlevd uten mennesket og at den derfor ikke burde avles på. Men faktum er vel at den aldri vil befinne seg i den siuasjonen. Den er avlet for og i det mennesklige samfunn. Ethvert handicap må bedømmes utifra det miljø en art lever i og i hvilken grad det er til hinder for normal funksjonalitet.

Fortsetter...


Linda Yuen

SAMMA MÖNSTER, MOTSATT FÄRG

Ni som är duktiga på att sticka vet säkert vad det heter när en vante har ett mönster i en färg på botten i en annan färg. Vit snöflinga på svart botten, till exempel. Och så vränger man vanten ut och in och hey presto! Samma mönster, men färgerna har bytt plats. Svart flinga på vit botten!

Jag tänkte på det där förut medan jag plockade upp grenar. I morse strödde vinden småkvistar över gårdsplan; nu rycker den tag så att stora grenar bryts av och seglar iväg och det känns osäkert att gå på byvägen. Regnet kommer horisontellt och man hör inte bilhjulen bakom sig. Det goda med det hela är att det inte finns så mycket krattning kvar att bekymra sig om. Inte för att vi är trädgårdspedanter, precis – om grannarna vill bränna av fossila bränsletillgångar på att imitera det fårsnaggade gräset runt gamla engelska herresäten, så får de. Här betar shettisarna det värsta. Löven krattas för att hästarna inte ska halka omkull på dem nu när allt är vått och halt och de har bråttom in i mörkret.
Har ni förresten tänkt på vad de där berömda colliesarna egentligen sysslade med när drottning Viktoria fick syn på dem på Balmoral och bestämde sig för att förädla dem till finhundar?
Gissningsvis höll de gräsklipparfåren på rätt ställe. Om de var som mina, så hade majestätet sedan icke heller problem med fårskit under skorna.

Hursomhelst – titta på de här två åsikterna:

Blå färg är så vacker och ovanlig
så den väljer vi att avla på. JA! ALLTID!

Blå färg är en risk för nedsatt hörsel och syn, så den avlar vi inte på!
NEJ! ALDRIG!!

Båda meningarna stirrar bara på hundens fysiska egenskaper. Ena sidan upp, så har man exteriörälskarnas mönster. Andra sidan upp, så har man hundavelskritikernas. (Eller Jordbruksverkets.)
Ingen av dem handlar om hundens möjlighet att vara hund. Ingen handlar om hur hunden fungerar. Fast det var det och ingenting annat som alltsammans handlade om hela den långa gemensamma vägen för människan och hunden tills för bara hundra år sedan.
Knepigt, inte sant?

Bodil Carlsson

Valpköpare?

På denna sida hittar du de uppfödare som tänker lite längre. De som bemödar sig om att utvärdera sin avel, de som vet att Rom inte byggdes på EN dag och som vet att avel är ett svårt och komplicerat arbete - men definitivt inte omöjligt!

Om dimmans och duggregnets skönhet

Som ni kanske vet så lyser snön och kylan fortfarande med sin frånvaro här uppe i norr. Gräsmattan är till synes friskt grön och borde troligen ha klippts ännu en gång innan vintern. Vi låtsas som om det är ok ändå… Prästkragarna har blommat tappert ända in till slutet av november, nu hänger de dock lite med huvudet. Jag kan inte klandra dem, de har gjort en stoisk insats denna höst.

För övrigt en höst som jag bara har gott att säga om. Som hallänning, men nu för tiden norrlänning, tror jag att man trivs med den höst som är som man är van vid. Tio år i Norrland får inte mig att bortse från många andra år med andra sorts höstar. Visserligen dimmiga, fulla med duggregn och på många sätt trista men ända fyllda med en sorts skönhet. Och i veckan fann jag denna dimmiga, småfuktiga skönhet som jag växte upp med. I Västerbotten – av alla landskap!


(Mobilkamerans färger är lite missvisande - men intressanta, så jag tar med den för det lila färgstickets skull.)

Vi har en runda vi går ganska ofta, jag och hundarna. På grusväg, via äldre skogsväg, ner på åkermark och sedan på snart igenvuxen skogsväg och efter det på vanlig skogsstig via elljusspåret, till hemmet.
Den snart igenvuxna skogsstigen är som att trilla in i en illustration av John Bauer. Mobilkameran ger ett oväntat ljus ovanifrån som lyser upp mossan. Intressant men oförklarligt. Icke desto mindre bygger det upp förväntningarna. Jag förväntar mig nästan varje gång vi går här att få se troll, ståtliga älgar och kanske en älva - vilken sekund som helst. Det har förstås inte hänt än, men kanske en dag…





Tills den dagen så får vi roa oss med annat. Imorgon blir det tydligen storm, så spår är väl inte att tänka på. Kanske jag tar med mina håriga vänner för att göra några uppletanden. De har en brun apa som de gillar väldigt mycket... Och jag gillar väldigt mycket när de har roligt och får tänka - precis som jag har tänkt mig.
Men nu njuter jag mest av en mild höst, grå och dimmig och väldigt bekant.

Johan Nilsson

TAXTANKAR

I väntan på kommande inlägg om merle – låt oss betänka taxen!

Tax är en kondrodysplastisk dvärg, no two ways about it. Kondro betyder brosk, dys betyder dålig eller felaktig och plastisk betyder form eller bildande. En kondrodysplastisk dvärg har illa anlagd broskvävnad. Det är en mutation: en defektdrabbad gen. Resultatet är en tillväxtrubbning i ben – från början broskmodeller som efter födseln ska växa till på längden och sedan förkalkas och bli det som hos oss är de långa benen i över- och underarmar respektive lår och underben och motsvarande, förstås, hos hund. Tillväxtstörningen finns i annan benvävnad och annat brosk också, t ex ryggradskotornas mellanskivor. Men den märks mest i de ben som är tänkta att växa sig riktigt långa. En kondrodysplastisk dvärg har normalstor bål, men mycket korta ben. Se där en tvättäkta, dominant defektgen!

Nu är det så, att den mutationen har funnits hos tyska hundar av stövartyp sedan medeltiden. Det var praktiskt med väldigt kortbenta stövare, för de kunde ta sig ner i gryten där kompisarna med normallånga ben antingen inte gick in eller lättare fastnade. Så då avlade man på dem och gav dem ett eget namn.
Är det ett lidande att vara tax?

Jag menar inte, att man ska bibehålla taxens benlängd av vördnad för det som är gammalt och fornt. Kulturhistoria gör inget hundliv bättre. Jag menar inte, att man ska strunta i att den kondrodysplastiska ryggen medför större risk för diskbråck. Jag menar att när man tittar på en mutation, så ska man döma den efter vad den tillåter bäraren att göra. Om kondrodysplastiska stövare – taxar - överlag har fungerat som jakthundar med korta ben men normallånga liv i ett antal århundraden och fortfarande glatt går i gryt och driver rådjur, så finns det väl all anledning att misstänka att just den defektgenen är förenlig med rimlig allmänhälsa.
Att exteriörfantasterna sedan kastar sig över taxen, drar ut kroppen till ett långt snöre och kortar benen ännu mer så att hunden liknar en skämtteckning; att man avlar fram ytterligare en dvärgväxt, som om det inte var tillräckligt med benlängdsförlusten utan man måste ha en helkroppsförlust också; att man sätter maxvikter för dvärgtax ledande till att engelska utställare påstås undanhålla mat och vatten i ett par dygn före de superviktiga titelchanserna... tja, så där håller det ju på, inte sant? Det är ju så den världen ser ut.
Det ändrar inte faktum: mutationen har hållit sig kvar under så lång tid, därför att den tillät hunden att fungera tillräckligt bra för att göra det önskade jobbet åt oss.


Bodil Carlsson

IGÅR...

... hade New York Times en lång artikel om rasen bulldogg, avelsrelaterade hälsoproblem och det berättigade i att avla på något så sjukt bara för att det är gulligt med baby face-uppsyn och snarkandning. Inte vet jag om bulldoggsfolket hade väntat att telefonen skulle börja ringa, men jag gissar att den ringer idag.
New York Times hemsida är USA:s största nätsajt för nyheter. Den har 30 MILJONER unika besökare per månad och bulldoggsartikeln är den tredje mest kommenterade.

En annan sajt har två gånger det sista året frågat mig om CEA hos collie. Jag har sagt att det finns större problem att ta upp, om man vill ta upp collie, men det är inte självklart att man kan förmå en journalist att lita på att man inte bara vill prata bort ett problem. Om journalisten kommer på tanken att i stället sikta in sig på att granska merle, så kommer nog telefonen att ringa hos collieuppfödare också. Den sajten har varje dag mer än 1 000 läsare från olika länder.
Det är inte vi hundmänniskor som bestämmer vilka frågor som ställs. Det enda vi kan göra är att vara beredda på att ha någorlunda bra svar.


Bodil Carlsson

BLÅ BRISAD 1)

MED FÖRLOV SAGT...

… är det hövligare att be om ursäkt för sin egen dåliga skrivkonst än att fundera över andras läsförmåga.
I vilken annan värld lägger man ut en genomgång av aktuella forskningsartiklar och ett yttrande från en myndighet och får svaret DET KÄNNS som att man aktivt gräver fram fel?
Basseten sticker fram sitt jordiga nylle och ber att få påminna om hur spåret gick.


Alldeles nyss tog SKK:s Avelskommitté beslut om att avel på merle/merle är oacceptabel. Alldeles nyss kom det där yttrandet från JV. Alldeles nyss diskuterades inom ett par andra svenska rasklubbar avel på merle överhuvudtaget. Nu - precis nu - pågår diskussioner på minst en uppmärksammad amerikansk hundblogg om kennlar som inte skäms för att presentera vita dubbelmerle hundar till avel. Nu – idag - hittar ni både nätsidorna om lethal whites och mera seriösa diskussioner om konsekvenserna av merle i andra länder.
Allt det här pågår faktiskt vare sig man vill höra talas om det eller inte. Merle är på tapeten igen och om ni inte vill lyssna på rimliga forskningsrapporter, så kommer ni att få lyssna på folk som bara har hört Malcolm Willis.
Har ni otur så sitter de på länsstyrelserna. Aldrig tänkt så långt?

Så vad ska Linda Yuen göra den dan då telefonen ringer? Det är en gråtfärdig uppfödarkollega i Tyskland som berättar att någon instans har drämt till med merleförbud. Det är en journalist från vår förnämliga kvällspress som inte har något fräscht mord att skriva om och tänker sig en snygg rubrik där det står DÖDLIGT VITT över fotot av en valp utan ögon: tjugo år gammalt och föreställande en aussie, men det skiter väl journalisten i. Eller det är Konsumentombudsmannen, som säger att en köpare reklamerar en valp med nedsatt hörsel – jo, det har redan hänt, om än i en annan ras.
Vad ska du svara, Linda? Räcker det med att tala om hur det känns? Eller kan det vara bra med lite balanserade siffror att komma med?


Bodil Carlsson

JAKTEN PÅ KUNSKAP = JAKT EFTER FEL...???

Att lära sig förstå vad man har framför näsan liknar inte jakt. Man kan inte att jäkta ikapp en gnutta bättre förståelse. Men vittringen av den i näsan är oemotståndlig och spåret ljuvligt att följa, även om det leder genom snåriga rapporter och oländig uppsatsterräng. Så måste basseten känna sig, när den kämpar fram på sina korta ben och snubblar över sina långa öron och svär över att den inte är snabbare och skickligare, för spåret drar vidare ... och så hittar man plötsligt köttbenet, där någon mycket smartare och mera kompetent person har kastat ut det för den som vill ha det!
WOW! Tack P J Gustavsson, amerikansk genetiker! Jag smaskade i dagar på den upplevelsen. Komplett lycklig över att ha hittat förklaringen till det jag bara hade tittat på (eller, om jag hade varit uppfödare, sysslat med) men inte begripit under alla dessa år: varför fläckmönstret hos merle är som det är. Tänk att kunna stå och titta på en hund och se geninskottet!

Om jag verkligen har misslyckats så totalt med att få Linda Yuen och andra att dela den känslan, så finns det bara två förklaringar och den som jag kan förlika mig med är att jag skriver jäkligt illa.
Den andra tänkbara förklaringen är inställningen att man kan komma med beställningar till biologin och aldrig behöva höra talas om att det kan vara komplikationer med leveransen. Inte ens om det är sällan eller jämförelsevis små komplikationer ska man behöva höra om det. Det skulle vara en konstig inställning, inte sant? Inte lär den imponera stort på Jordbruksverk, hundavelskritiker eller andra heller.
Därför ber jag oförbehållsamt om ursäkt för min taffliga skrivkonst.


Bodil Carlsson

Bodil Carlsson

SUMMAN AV BLÅTT 9) BOM, OVER AND OUT!

Merle har funnits hos brittiska vallhundar under mycket lång tid. Man selekterade inte för merle; man lät merle finnas eftersom färgen fanns hos fungerande hund. OK?

Vi har en annorlunda selektionsprincip idag. Av de blå merle som finns i rasen nu har kanske inte så många sin blå förälder vald på meriter – annat än exteriörmeriter, förstås. Gissar jag fel om jag tror att folk oftast avlar blått för att det är snyggt? Efterfrågat?

Vi har 16% heterozygot blå merle i rasen och i september i år skriver Jordbruksverket att man ”anser att avel med merle i många avseenden faller utanför dessa ramar /djurskyddslagstiftningen, min anm/ eftersom det bevisligen medför sjukdomar och funktionshinder hos avkomman.”
Det är en rätt stor del av rasen som Jordbruksverket markerar mot. Ingen som blir bekymrad?

När man får ett sådant besked som Jordbruksverkets svar under näsan hoppar man till. Undrar vad de har på fötterna. Sedan tittar man på faktaunderlaget lite översiktligt

Återkomsten 25 september
Merle 2) 26 september


och skaffar lite basinformation: vad handlar det här om? Och varför dyker det upp just nu?

I begynnelsen var SILV 29 september
Gen med ont i SINE 1 oktober
Dimblått 2 oktober
Blådårar 5 oktober
Vitt på vit botten 9 oktober
So what else is new? 11 oktober

Och så går man igenom de forskningsrapporter man hittar, tittar på hur stora de är och hur de har gjorts och funderar lite på vem som har gjort dem och av vilken anledning de kan ha tagits fram.

Om man inte förstår, så kontaktar man och ställer frågor. Folk som är engagerade i ett ämnesområde svarar ofta tror väldigt gärna på frågor. De tycker det är roligt att dela med sig av kunskaper.

Dear professor Strain 1 - 5

Till sist gör man en rimlighetsbedömning av de siffror rapporterna presenterar. Kan det stämma?


Översiktsrapporter brukar på sluttampen ha en kort diskussion utifrån det man har fått veta, där man sammanfattar och säger vad man själv tycker. Det här är min korta diskussion. Blått är vackert, men mekanismen som skapar den kan medföra risker för hunden och kunskapen om vad merle innebär måste hållas levande inom de rasklubbar där färgen finns. Det kan vara skäl att fundera på, hur många procent merle vi vill ha inom en ras. Om de blå hundar som går i avel har kvalifikationer, som visar att de fungerar väl – de tävlar agility, där man inte kan vara särskilt synhandikappad för att ta sig runt banan och troligen inte döv heller; de vallar, eller de är tjänstehundar - så är det väl bästa tänkbara svaret till Jordbruksverket och alla andra?
Avla på funktion! Alla hundar av alla färger, men framför allt den färg som orsakas en pigmentförlustgen och släpar med sig en liten men påvisbar risk för defekter även i enkel uppsättning – breed on merit!

BOM! som de säger i USA.


Med det får det vara nog med merle. Själv har jag haft roligt medan jag höll på - hoppas någon annan har haft behållning också - men andra delar av tillvaron kallar.

Bodil Carlsson

OM INTE OM HADE VARIT...

Om inte den där nya reflexvästen hade suttit på. Om inte hundögonen hade glittrat av helvetiskt ljus - och OM inte personen längst till vänster hade råkat se ut som lord Voldemort i nyllet -
så hade detta varit en riktigt fint foto!


Bodil Carlsson

HOGWARTS

Alla novemberkvällar är direktimporter från Hogwarts. De kusliga trädstammarna försvinner upp i mörker; dimmiga ljuskäglor får granngårdarna att se annorlunda ut, som om de inte riktigt låg på samma ställe – är det inte flera fönster än det brukar vara? Ligger inte det där huset längre åt norr än det gör i dagsljus?
Fågelskrik från skogen gör hundarna ursinniga och i ficklampsskenet lyser fårens ögon gröna, när de reser sig och spejar mot oss. Något ovanligt djur rör på sig i skymningen och gör dem osäkra. Hästarna kommer in i galopp, täckta av vattenpärlor som är så små att de inte kan urskiljas. Vätan kan inte bestämma sig för om den är dis eller duggregn.Hundarna lämnar sanddyner efter sig på alla golv och livet är rätt härligt.
Vi borde göra klart med senhöststädningen av trädgårn, men vi tittar på den sista Harry Potter-filmen i stället. I morron ska vi lägga det första spåret åt Hästtjejens schäfer: you have to get your priorities right.
Trevlig senhösthelg ni också!

Bodil Carlsson

SUMMAN AV BLÅTT 8) Urval i originaltappning

Det sägs att anlaget för merle finns inom ganska många raser. En av dem är beauceron, som skall ha varit inblandad i catahoulans uppkomst. Jag vet ingenting om detta och ingenting om hur länge merle kan ha funnits hos t ex chihuahua. Men jag vet i allafall lite grann om hur brittiska vallhundsraser levde längre tillbaka i tiden.
Så här har ni en princip och två metoder för selektion av blått. Känsliga läsare får blunda, för det är inga bra metoder. Men det var så man gjorde. Inte för att människorna nödvändigtvis tyckte det var trevligt; inte för att de säkert var mera okänsliga än vi.
Utan för att de inte hade råd med annat. De hade ingen marknad att sälja en mängd valpar till. Så de klarade inte av att livnära fler hundar än de behövde.

Berättelse från det gamla Wales, kanske inte längre tillbaka än en fyrtio år eller så:
När en tik fick valpar, behöll man en av dem. Kanske två, ifall granngården ville ha också, men oftast bara en. Så vilken skulle man ta?
I Wales lät man tiken välja, för man trodde att hon alltid valde den starkaste. Alla valparna bars ut på gårdsplan i en korg. Tiken fick springa ut till dem och den valp som hon först tog i munnen för att bära tillbaka, den fick leva.
Ibland valde hon blått.

Berättelse från Louisiana, ungefär samma tid: samma sak på annat vis. Man lät en catahoulakull leva tills den var kanske halvårsgammal. Så tog man med valparna ut i skogen och satte dem på ett viltspår. De två som var långsammast att ta upp spåret och ge sig av blev skjutna: inte tillräckligt med intresse för att fungera som jakthundar. De två som först vände tillbaka hade inte – trodde man – tillräckligt med drive för att hänga på sin flock och göra jobbet. De blev också skjutna.
Ibland sparade bösspiporna blått.

Båda platserna hade samma urvalsprincip. Man försökte välja de bästa, de starkaste och mest dugliga. Det var inte estetiska preferenser som styrde tiken och bösspiporna. Ändå hade man i generation efter generation merle hundar. Talar det för eller emot färgen?
Varken eller. Det säger ingenting alls om färgen! Men det säger att hundarna med merle päls kan vara tillräckligt välfungerande för att accepteras i en hårt nödvändighetsinriktad värld.

Titta igen på siffrorna från Hannover och pröva dem mot vad vi vet om brittiska vallhundars och catahoulors vardag förr – som är fortfarande är vardag för många walesiska och irländska hundar. Är det rimligt att tro att minst en tredjedel av alla blå skulle vara döva och dessutom ha syndefekter? Utan att någon upptäckt det? u
Svårt att tänka sig.

Kan det vara möjligt att det föreligger dövhet hos ett par procent av vallhundar och jakthundar i praktiskt bruk?
Yep. Det kan nog finnas både det ena och det andra, så länge det inte stör användbarheten.Och.... är inte det en rätt sund princip för val av avelsdjur?


Bodil Carlsson

SUMMAN AV BLÅTT 7) Vem säger vad?

Vem kan man lita på? Alla, även forskare, har en utgångspunkt och en bakgrund av personliga erfarenheter och personliga anknytningar, som bestämmer vad man vill titta närmare på och vad som känns rimligt i resultaten.

Malcolm Willis har en doktorsgrad och är en känd engelsk hundgenetiker. Det låter väl bra? Han kommer ur en bakgrund där det är OK att göra boxer självkuperande genom att korsa in en obesläktad stubbsvansras.
Hans fru föder upp chihuahua.

George Strain har en professorstitel inom veterinärmedicin. Det låter väl bra? Han lever i Louisiana, catahoulans hemland. Han kommer ur en bakgrund där det är vanligt att se fungerande merle.
Minst en vän till honom föder upp catahoula.

Så där står de nu mittemot varandra i var sin ringhörna med handskarna på och blänger. Den ene tror att bästa sättet att få hunduppfödare att ogilla en färg är att använda ordet blandras om hundarna som har färgen. Den andre verkar ha funderingar på varför hunduppfödare anmäler hundar till en studie, som om de inte alltid satte principen om slumpmässigt urval högst här i världen utan väldigt gärna ville bevisa något...

Ja, OK då! Jag som försöker referera matchen har också en utgångspunkt. En av kombattanterna fick mig att gnägga rått och hjärtligt och den andre killen gör mig sur. Jag gillar inte hans sätt att argumentera och jag gillar inte traditionen som han kommer ur heller. Som jag ser det, så har den ställt till med för många aldrig ifrågasatta konstigheter. Så nu vet ni det. Men det ändrar inte sakfrågan: i vilken ringhörna finns de bästa siffrorna i den här matchen?


Bodil Carlsson

SUMMAN AV BLÅTT 5) Vilkas siffror?

George Strain, professor i jämförande biologisk vetenskap vid Louisiana State University, gjorde tillsammans med kollegor en studie på hörsel hos merle.
De fick fram hundarna genom kontakter med kennelklubbar och rasorganisationer. Hundarna var privatägda och ägarna var medvetna om att syftet var att studera hörsel hos blå hundar, vare sig de troddes vara hörande eller misstänktes ha hörselförlust. Uppfödare av raser där merle är under granskning för att kanske uteslutas från rasens standard kan ha motiverats att bidra med hörande hundar för att skydda färgen. Det är okänt huruvida det kan ha gett ett urval som inte var slumpmässigt.


Hur vet man det där? Strain talar själv om det. De två sista meningarna är citerade ur presentationen. Upplägget på studien godkändes i vilket fall av universitetets granskande kommitté för kliniska studier, vilket borde betyda att man inte fann risken för urvalsfel halsbrytande. Man hade 152 hundar av 10 olika raser plus 1 oidentifierbar blandis, alla merle för det obeväpnade ögat. Så man DNA-testade alla: var det som såg ut som merle verkligen merle? Och i så fall enkel eller dubbel merle? Hörseln testades med BAER.Och vad hittades?

HÖRSELFÖRLUST RAKT AV FÖR ALLA MERLE AV ALLA INGÅENDE RASER: 9,2%.
4,6% av alla merle var döva på ett öra och 4,6% på båda.

FÖR HETEROZYGOTA MERLE 3,5% HÖRSELFEL.
2,7% var döva på ett öra och 0,9% på båda.

FÖR HOMOZYGOTA MERLE 25% HÖRSELFEL.
10% var döva på ett öra och 15% var döva på båda.

Catahoula utgjorde en väldigt stor del av de undersökta: 54 st. Inte så konstigt, Louisiana är Catahoulans hemtrakter. Av collie fanns bara 15 st och av sheltie 9. Där såg det ut så här:

AV 15 MERLE COLLIES VAR 13 NORMALHÖRANDE. 2 AV 15 ENSIDIGT DÖVA.
12 AV DE 15 VAR ENKEL MERLE OCH ALLA TOLV HADE NORMAL HÖRSEL.
3 VAR DUBBEL MERLE: 2 DÖVA PÅ ETT ÖRA, MEN 1 HADE NORMAL HÖRSEL.

AV 9 MERLE SHELTIES HADE 7 NORMAL HÖRSEL.
7 VAR ENKEL MERLE: 1 DÖV PÅ ETT ÖRA.
1 VAR DUBBEL MERLE: DÖV PÅ BÅDA ÖRONEN.

Finns det felkällor i det här? Ja,förstås, det finns i alla studier! För det första: det är inte så många hundar sammanlagt. Men det är klart flera än de 38 från Hannover! 153 är bättre än 38.

Det är inte så många raser heller, men det är klart flera än bara tax. Tio är bättre än en.

Några få av de ingående hundarna var släkt med varandra, men det sägs inte på vilket sätt. Samma sak gäller taxarna från Hannover.

Det är väldigt få hundar från varje ras, så effekt av merle inom olika raser går inte att säga något om. Däremot kanske att gissa om effekten av merlegenen för arten hund?

En stor andel är Catahoulas – som sagt inte så konstigt, eftersom catahoulan är lite av ”nationalhund” där studien gjordes. Många catahoulas är merle. Många merle catahoulas är tydligen mörkpigmenterade, vilket KAN betyda att merlegenen av någon anledning slår igenom mindre starkt hos den rasen och ger ett bättre ”helhetsintryck” av merle än om inga catahoulas hade funnits med. Man kan också tänka sig att catahoulafolket såg till att inte ta med hörselfelen.

Och de arma chihuahorna? 18 merle vavvor mönstrades. Samtliga var enkel merle och hela bunten hörde på båda öronen. Kan visst tänkas att chihuahua-uppfödare aktat sig noga för att delta med döva hundar. Men ärligt talat ser väl bilden där ut som hos heterozygot merle collie?

Kort sagt känner man inte igen siffrorna i taxrapporten från Hannover. Däremot känner man igen en annan siffra.
En grupp engelska forskare kämpade i sju år med att BAER-testa hörsel på 2 597 border collies och delade upp dem efter bl a färg. De hittade dövhet på ett eller båda öronen hos 7,9% av alla merle. Det är inte så stor skillnad mot Strains siffra på 9,2. Så visst, Strains studie är liten, men den stöds av siffran från en studie som är större. Antalet hundar klassade som merle i den engelska studien är 163. 163+153=216. 216 hundar av olika raser ur olika miljöer är mycket bättre än 38 av en enda ras ur en enda, speciell miljö.

Båda siffrorna gäller ALLA merle, heterozygota och homozygota sammanslagna. Strain kunde sedan skilja ut enkel respektive dubbel merle med DNA-test. Han visste vad som var vilket och som ni ser – riskerna för dövhet hos dubbel merle är riktigt höga. Engelsmännen kunde inte sortera i enkel och dubbel merle, därför att deras studie avslutades innan merlegenen identifierades. De verkar faktiskt ha förutsatt att alla merle de undersökte var heterozygota. De hittade däremot stigande hörselrisker för blå ögon och mycket vitt på huvudet. Så vitt jag begriper finns ingen som vet om de där blå ögonen och det vita på huvudet beror på S-locusalleler, eller om det ibland kan ha varit bilden av dubbel merle. Om de där forskarna hade haft tillgång till testet skulle vi ha haft en riktigt värdefull studie att fundera över...
... men det hade de inte.


Bodil Carlsson

SUMMAN AV BLÅTT 4) De trettiåttas gäng

På 70-talet hade universitetet i Hannover en kennel där man födde upp taxar för studier. Dessa taxar har betytt väldigt mycket för uppfattningen om anlaget för merle. Det har förstås i långliga tider funnits traditioner inom uppfödningen av olika djurslag att man ska akta sig för att para vitt med vitt, men det har inte funnits forskning om det särskilt länge.
Studien som satte igång alltsammans kan jag inte hitta i original – troligen är den för gammal för nätet – och min tyska skulle inte ha räckt till ändå, men det man kan hitta är sammanfattningar på engelska. Så här låter det.
De första rapporterna bygger på en grupp hundar från en institutionsuppfödning av tax. Universitet höll sig helt enkelt med en kennel för uppfödning av hundar att studera. En rapport undersökte deras hörsel och sedan kom ett par andra, som tittade på syn.
Hörselstudien gjordes av en forskare som hette Reetz med kollegor. Det här är vad de fann. Man hade 38 taxar. Elva var dubbel merle, 19 var enkel merle och 8 var inte merle. Dessa taxar hade hörselförlust i någon mån – allt från lite grann till total, enkelsidig eller dubbelsidig – hos sammanlagt nästan 55% av dubbel (homozygot) merle och nästan 37% av enkel (heterozygot) merle. Ingen av de 8 utan merle hade hörselförlust.
Hemska siffror!

Ja, det tyckte alla. Ett rykte säger att delstaten Hannover förberedde ett omgående totalförbud på all avel med merle, när resultaten blev kända. Uppståndelsen kring den här rapporten var - om jag inte är alldeles felinformerad - den direkta orsaken till att Collieklubben i Sverige förbjöd avel på merle/merle. ( Det gjorde SCK alldeles rätt i, som jag ser det, och SKK hade ärligt talat inte behövt vänta i trettio år till med samma beslut. )

Men... När nu moderna studier av merle börjar komma fram, så ser resultaten inte riktigt likadana ut. Varför?

De som undersöktes i Hannover var en MYCKET LITEN GRUPP DJUR SOM LEVDE I EN MYCKET SPECIELL MILJÖ.
Vi vet ingenting om bullernivåer i omgivningen, öroninfektioner eller ens inbördes släktskap hos taxarna och självklart kan ingen veta om klassningen i enkel och dubbel merle var riktig – det här hände trettio år innan genen för merle identifierades. Det vi kan se är att 38 individer av en enda ras är väldigt få att bygga superbestämda uppfattningar på.
Ännu mer bekymmer är detta. Dövhet orsakad av merle eller S-locus brukar vara total. Antingen hör hunden på örat ifråga (om den har fått fungerande celler i det innerörat) eller så hör den inte alls, för det finns ingen utrustning för hörsel på plats. Rapporten från Hannover verkar ha innehållit en del hundar med halvdålig – alltså "bara" nedsatt - hörsel. En enda var totaldöv på båda öronen – yep, en dubbelmerle. Men alla andra hundar med någon grad av nedsatt hörsel FÖRUTSATTES ha dålig hörsel därför att de var merle.
Så varför dra upp det här?
Hannover-rapporten innehöll en del inbyggda frågetecken. Rätt stora frågetecken, faktiskt! Men utifrån den har man ändå dragit slutsatser för alla hundar i alla raser som har genen för merle. Nu när diskussionen om merle verkar ta fart igen, så dyker den gamla rapporten upp som ett brev på posten. George Strain kallar den för "miserable science".* Malcolm Willis argumenterar för merleförbud utifrån den och en hel del av tjafset på nätet gör samma sak.

Det finns faktiskt bättre underlag att gräla om.

* pers medd 11 11 10

Bodil Carlsson

SUMMAN AV BLÅTT 3) Varför nu?

Helt säkert är världen full av hunduppfödare som redan vet allt de behöver veta både om merle och alla andra gener som tillsammans skapar en så fantastisk varelse som hunden.
Men för den händelse det eventuellt finns någon därute, som kan ha lite nyfikenhet kvar att stilla och som kanske dessutom ibland undrar över hur det egentligen går till, när något uppmärksammas av forskare och genetiker och med fem eller femton års fördröjning dyker upp som ett beslut taget av SKK:s Avelskommitté, eller ett yttrande från Jordbruksverket, eller från en uppretad länsstyrelse någonstans i landet – skriver jag ändå.
Jag är också nyfiken av mig och vill gärna förstå vad det är jag ser, när jag tittar på svarta fläckar på en blå hund: vandringsmönstret hos celler som bär en riskabel gen och tappar en en bit av den på vägen.

Om sådana gener har fått ökad spridning i ett antal raser på senare år, därför att sällskapsdjursindustrin satsar på det snygga lättsålda, så kommer fler hundar att ha blivit blå, fler katter vita och fler hästar att födas som blåögda vitskäckar.
Om genetiken samtidigt tar ett jättekliv framåt, så att forskarna allt oftare hittar de närbesläktade generna hos hundar, katter och hästar, när de letar efter genetiska orsaker till välkända sjukdomar hos människa...
… så kommer allt fler människor att upptäcka ord som avblekningsgen. De kommer att hitta uttrycket lethal whites på nätet. De kommer att se fotona på ögonlösa vita.
De kommer att fråga uppfödarna: ”Vad håller ni på med?”
Och de kommer att få olika svar.

Några kommer att försvara sin färg med näbbar och klor. Andra kommer att försöka värna sina raser mot modenycker. Jag gissar att det är där Malcolm Willis står. Han vill rädda chihuahuorna från att bli silvriga accessoarer som ska matcha handväskorna som de bärs omkring i. Det förstår man.
Men han hade kunnat göra det bättre än genom 38 taxar från 70-talet.


Bodil Carlsson

SUMMAN AV BLÅTT 2) Malcolm Willis

Hittills har jag fått höra från ett håll att jag bagatelliserar riskerna med merle bara för att jag gillar färgen.
Och sedan från ett annat håll att jag driver en kampanj för att få till ett förbud mot avel på merle.
Jag gör varken det ena eller det andra. Man kan gilla en hund som har en färg, men det går inte att gilla färgen mer än hunden. Man kan inte älska eller hata en gen. Man kan försöka förstå den! Jag försöker få en överblick över vad vi vet om merle, för om vi inte kan resonera med Jordbruksverket och veterinärerna på deras eget språk och tala om vad våra hundar har att komma med, och vad rapporterna om merle har på fötterna, så finns det nog en klar risk för att någon av dem till sist kommer att bestämma åt oss vad vi får lov att avla på!

Så här låter en person som verkligen vill ha ett förbud mot merle. Det är dr Malcolm Willis, känd engelsk hundgenetiker, som uttalar sig om merle chihuahua. Artikeln dök upp i en stor engelsk hundtidning 2005 och heter Time to call a halt: Dags att sätta stopp!

Malcolm Willis anser att merle hos chihuahua är en främmande färg, som inte hör hemma i rasen. Den måste ha kommit dit genom hemlig inkorsning med tax! Färgen har brett ut sig på senare år i USA och blivit modefluga och det är dags att sätta stopp: ”it is a dangerous gene”. Dr Willis berättar om ett par tyska studier på tax från slutet av 70-talet: skyhöga siffror för dövhet både hos homozygota och heterozygota taxar! Uppföljande studier som visar ögondefekter! Forskarförslag om totalförbud mot merle! KC bör alltså omgående förbjuda merle hos chihuahua, dels för att den är farlig och dels (minst lika mycket?) för att alla merle chihuahua nog har falska stamtavlor med insmugna taxar... Visserligen medger dr Willis att han saknar bevis för den saken, men slutar ändå sin artikel med det rungande fältropet: ”Ska vi föda upp chihuahua eller blandras?”

När Willis är mera sansad säger han:”A colour associated with eye and hearing defects should be selected against, however attractive some people may find the merle variant.” Ja, det är ju huvudargumentet mot merle i alla raser. Det ligger en del i det påståendet. Även om det är oväntat ur munnen på mannen som stödde projektet att KORSA BOXER MED WELSH CORGI FÖR ATT FÅ IN MEDFÖDD STUBBSVANS NÄR DET BLEV KUPERINGSFÖRBUD!
Är det OK att korsa in ett anlag kopplat till risk för ryggradsdefekter, hellre än att ändra standarden så att den låter boxern ha sin svans? Och för vavvornas del: är det inte tänkbart att merle har funnits med som en svårupptäckt smygare i pälsfärgen hos rödaktiga, gula och bruna hundar under obekant tid därför att uppfödare inte kom på tanken att leta efter den?

Jag skulle vilja påstå att det finns ett trovärdighetsproblem här. Det ligger inte i att Malcolm Willis ägnar sig åt doubletalk och obevisade påståenden, när han förkastar påstådd blandad utseendeavel på chihuahua och berömmer samma sak hos boxer.
Alldeles bortsett från det där, så kan ha rätt i sak när han talar om att merlegenen är farlig. Hans trovärdighetsproblem ligger i att de gamla tyska studierna han skriver om – som verkar ligga i botten på många farhågor om merle – kanske inte är några höjdare.

Bodil Carlsson


Willis, M: Merle Chihuahuas – time to call a halt. Artikel i Our Dogs, februari 2005.

SUMMAN AV BLÅTT 1)

Jordbruksverkets svar för två månader sedan till en för mig okänd rasklubb angående merle och avel gjorde mig riktigt nyfiken.
Vad är merle? Och vilka effekter har den?
Varför ställde denna rasklubb den frågan just nu? Och vad baserar JV sitt svar på? Vem vet vad om merle?

Jag har lärt mig en del saker, som jag inte visste. Så här ser det ut så här långt:

1)Collie har inte tre färger. Collie har två färger: sobel och trefärgad, där en andel av de trefärgade har en gen för fläckvis utspädning av den svarta färgen. Utspädningsgenen finns hos totalt 17% av alla våra hundar idag.

2)Utspädningsgenen är en defektgen. I princip är den en riktig fuling. Ett inskott förvandlar den riktiga genen till en icke fungerande gen.* Pigmentproducerande celler görs om till icke-producerande celler och det borde vara en katastrof för alla merle individer. Speciellt för de homozygota, som har anlaget i dubbel upplaga. Förutsägbara effekter är förlust av fungerande celler i hud, päls, syn- och hörselceller och möjligen ett antal andra celltyper.

3) De förutsägbara effekterna stämmer inte särskilt bra med de verkliga. Inte ens hos homozygota merle är alla döva, blinda, ögonlösa och vita. Majoriteten av heterozygota merle är välfungerande. En del av förklaringen ligger i de tappade svansarnas välsignelse: under fosterutecklingen återgår en hel del av de förvandlade cellerna till originalskicket och blir pigmentproducerande igen.**

4) Är det hela förklaringen? Har S-allelerna som ger vita tecken någon betydelse för hur merlemutationen slår igenom? Är effekterna av merle olika i olika raser och är det i så fall S-allelerna som påverkar utfallet?***

5) Ingen vet.

Så låt oss ta en titt på vem som säger vad om merle!

* se inlägg från 29 september och 1 oktober, I begynnelsen var SILV samt Gen med ont i SINE?

** Se inlägg från 2 oktober, Dimblått

*** Se inlägg från den 9 oktober, Vitt på vit botten?


Bodil Carlsson

SÅ HÄR SÅG DET UT...

...för mindre än en vecka sedan. Nu är löven nere - någon bok står kvar med kappan på, men den har fått samma färg som gyllenläder och brons nu. Färgskalan är ny. De lysande löven är borta. Illröda lönn- och körsbärsblad blev beigebruna eller nästan svarta... det är bara säckarna som de knölas ner i som är illblå.
Det tar ett par dagar. Den gamle som planterade lönnarna och körsbärsträden har vår uppskattning under nästan hela året, men just den här veckan kan man ibland få impulser att fylla en lastkärra med skörden och åka ned till körrgårn och ... ähh. Vi lämnar det!
(Han brukar få ett par blommande körsbärsgrenar om våren.)

Avslutande översikt om vad vi ser ut att veta om merle idag - kommer under veckan, hoppas jag, en bit i taget. Man blir mör av mycket löv.


Bodil Carlsson

Mild höst

Frostnupet grässtrå, uppvärmt av en ljum höstsol. En droppe som snart ska falla men som jag lyckades fånga innan den försvann för alltid.
Livet är en rad av ögonblick som aldrig kommer tillbaka, men också en rad av ögonblick som ska komma.

Jag tillhör en av de lyckliga som arbetar hemifrån. Varje förmiddag tar jag med hundarna, och ibland kameran, och ger mig ut i naturen där jag bor. De mest fantastiska saker sker i denna natur när man kryper nära inpå, eller står en bit ifrån. Som den lilla enkla vattendroppens sista stund, eller som dimmornas dans i skogen:



Det är lätt att känna sig liten i naturen. Man vet vilka krafter den kan uppbåda, men också vilken läkare den kan vara för vilsegångna själar. Djupt inne i oss människor, stadsbo som lantbo, finns nog en kärlek till naturen och dess olika skådespel. Vem trodde till exempel att ett kalhygge kunde ha ett poetiskt skimmer över sig? Inte jag - tills jag såg detta:



Alla läsare tillönskas en skön helg i naturen. Glöm inte att förundras!

Johan Nilsson

SVARET FRÅN GEORGE STRAIN

RE: Confounded‏

 George M Strain

Till Bodil Carlsson
I’m not a statistician myself. However, I think that part of the problem is that they are trying to quantify the contributions of various phenotype components to deafness, but I think that logistic regression models are based on an assumption that the various factors being included in the model are independent; so-called interaction terms are meant, I believe, to show how much they are inter-related. The items they modeled are highly inter-related, or likely caused by the same base genetic factor(s). I don’t think they can say, if indeed they do so, that a white head is more of a risk for deafness than the presence of the merle gene. The white head could be due to merle or recessive S alleles or both. We don’t know.
 
I agree that there is no way that they can justify the statement that “S locus is not thought to be involved in the regulation of deafness in Border Collies”. I would argue that they are absolutely wrong on that. Otherwise, how do we get deafness in BC that don’t carry merle.
 
________________________________________________
George M. Strain
Professor and Interim Head
Comparative Biomedical Sciences
Louisiana State University School of Veterinary Medicine
Baton Rouge, LA 70803
Voice 225-578-9758 Fax 225-578-9895

Bäste professor Strain... Förvirrande faktorer?

From: Bodil Carlsson [mailto:eiriasverchjanis@hotmail.com]
Sent: Tuesday, November 01, 2011 3:37 PM
To: George M Strain
Subject: förvirrad
 
Bäste professor Strain,

Beklagar att jag förföljer dig med okunniga frågor, men jag är förbryllad igen. Jag har just avslutat läsningen av den fullständiga studien om Border Collies från 2006 av Platt, Freeman et al, Förekomsten av ensidig och dubbelsidig dövhet etc. Jag förstår fullt ut vad du redan sagt om att de ingående hundarna inte genotypades och delar nu din uppfattning att detta är allt annat än ett obetydligt problem. Om ingen genotyp, hur vet vi vad vi talar om? Hur vet vi vad det är vi ser?

Det som särskilt stör mig är detta. I det sista stycket i Skattning av förekomst säger författarna: "resultaten från generaliserad logistisk regression pekar på den höga risken för dövhet hos border collies med merle pälsfärg (förekomst 7,9% , övre gräns för 95% konfidensintervall 13,3%) , blå ögon (förekomst av dövhet 9,3% med 1 blått öga och 23,9% med 2 blåa; motsvarande övre 95% konfidensgräns 15.7 respektive 40.0%) eller överdrivet vitt på huvudet (förekomst av dövhet 36,3% med övre konfidensintervallgräns på 55,3%")

Jag är obekant med finesserna i logistiska regressionsmodeller. Men jag läser det här som att dövhet hos fenotypisk merle fanns hos 7,9%... medan dövhet hos det genotypisk oidentifierade fenotypiska draget "överdrivet vitt", mer än 50% vitt på huvudet, förekom väldigt mycket oftare - ???

Med andra ord såg man två andra fenotypiska drag som medför en HÖGRE risk för dövhet än fenotypisk merle? Och även om vart och ett av dem KAN vara ett uttryck för genen för merle, kan vart och ett av dem också vara ett uttryck för en allele av S, eftersom författarna samtidigt påstår att "alla border collies är homozygota för allellerna sw och sp" och därefter drar slutsatsen att "S-locus inte anses vara in påverka förekomsten av dövhet hos Border Collie". Hur kan man dra den slutsatsen?

Jag skulle väldigt gärna ha velat se för det första hur genotyperna M och m sammanföll med dövhet och för det andra och lika mycket hur genotypade S-alleler sammanföll. Är jag helt ute och cyklar när jag tänker så?

Än en gång mycket tacksam om du har tid och tålamod att svara.
Med bästa hälsningar
Bodil Carlsson

DEAR PROFESSOR STRAIN... Confounded by factors?

From: Bodil Carlsson [mailto:eiriasverchjanis@hotmail.com]
Sent: Tuesday, November 01, 2011 3:37 PM
To: George M Strain
Subject: Confounded
 
Dear Prof. Strain,

I´m sorry to plague you with ignorant questions once again, but once again I´m baffled. I have just read the full report of the 2006 Border Collie study by Platt, Freeman et al, Prevalence of Unilateral and Bilateral Deafness etc. I fully appreciate what you said about the dogs included not being genotyped and share now your view that this is anything but a minor problem - if no genotype, how do we know what we are talking about? How do we know what it is we see?

What disturbs me is this. In the concluding paragraph on Prevalence Estimates, authors say: "the generalized logistic regression results emphasize the high risk of deafness for BC:s with a merle coat (prevalence of of 7.9%, upper 95% confidence limit of 13.3%), blue eyes (prevalence of 9.3% for 1 blue eye and 23.9% for 2 blue eyes; corresponding upper 95% confidence limits of 15.7 and 40.0 respectively) or excess white on the head (prevalence of 36,3%, upper confidence limit of 55.3%.)"

I´m not familiar with the intricacies of logistic regression models. But I read this as meaning that  deafness in phenotypic merle was present in 7.9 with an upper probability limit of 13.3% ... whereas deafness in the genotypically undefined phenotypic sign of "excess white", meaning more than 50% of head white, was  present very much more often - ???
I e, there are two other phenotypic traits which carry a higher risk than phenotypic merle, and although each one of them MAY be an expression of the merle gene, each one may also be the expression of an S allele, as authors also claim that "all Border Collies are homozygous for the sw and sp alleles" and then conclude  "that the S locus is not thought to be involved in the regulation of deafness in Border Collies." How can one conclude that?

I would very much have liked to see, first, by genotype how M and m corresponded with deafness and at least as much how genotyped  S alleles corresponded. Am I totally off the track in thinking this?

Once again, very grateful if you have the time and patience to answer.

Regards,
Bodil Carlsson


confounding factors: uttryck för en form av begreppsförvirring i en studie, där saker som man tror är oberoende av varandra i själva verket hänger ihop, eller där ett speciellt urval av försökspersoner ell likn ger resultat som inte gäller om man hade valt att titta på ett större eller annorlunda urval. Här lite av en ordlek, för antingen är studien eller jag, som frågar, confounded av faktorerna jag frågar om.

RESPEKT

Jag vilar mig med att läsa McCaig. Han får mig att känna mig hemma. Lite konstigt är det, för jag har ju aldrig bott på en jättefarm med ödslig mark i Virginia (eller någon annanstans) och har aldrig haft arbetande hundar. Ändå läser jag med ett igenkännande en lång berättelse om hur McCaig hjälper sina grannar att flytta sin fårhjord ner från alpängarna längs stenrösutmärkta stigar där bokstavligen bara får, hundar och bergsvana hästar tar sig fram. Hösten är på ingång, coyote och björn är sugna på stek inför vintern, fåren måste ner till farmen igen innan snön stoppar alla vandringsvägar och without the dogs, it wouldn´t be possible.
Border collies och aussies föser fåren: avläggare av ursprungscollien. Herdehundarna – maremma, anatolisk herdehund – är spanpatrullerna i utkanten. Om natten skäller de oupphörligt för att markera revir mot smygande köttätare. Till sist är alla hemma igen. Urgamla pensionerade tiken Ginger möter sina utsjasade avkommor. Grannen säger: ”Old Ginger gets real upset. She knows when I´ve been working sheep with the other dogs. When I come home, she´ll have hidden all the dog dishes.”

* * *

En defektgen tog livet av McCaigs Moose. Tro inget annat! Någonstans i dubbelspiralen gömde sig genen som avgjorde att just den hunden skulle få just den typen av cancer vid den åldern i stället för att leva i två eller tre år till och åka dit på något annat. Så hur ska man se på det?
Man kan titta på den genen. Eller man kan titta på alla de andra generna, som skapade hundens samarbetsvilja och hjärta. Som gjorde att han hoppade ut på sina tre ben den sista kvällen för att hjälpa McCaig med fåren. Som fick honom att göra något av sitt liv, så länge han hade det.
Man kan tänka på McCaig. På hela den långa kedjan av människor, som hade gåvan att förstå och känna samhörighet med hundar och välja ut de bästa att bilda flock med. Vilka tror ni har betytt mest för vår överlevnad som art: de som byggde pyramiderna eller de som lyckades utveckla arbetande hundar?
Jag vet vilka jag satsar på. Så det är inte till pyramidbyggarnas ära som jag sliter med att försöka förstå forskningsrapporterna om färgen merle.


Bodil Carlsson